Thursday 30 September 2010

OL-premiär

I söndags var det premiär i ny klubb. Inte ny tävlingsdräkt, det är ganska avslappnat och man kan springa klädd nästan hur man vill. För att hålla mig lagom anonym rotade jag fram Eksjö OL-gy- tröjan. Som om någon skulle förstå skillnaden på den, LOK, eller Gipen? Den sistnämnda hoppas jag fortfarande jag kan ha på mig, den var liten redan när jag gick i gymnasiet. Och gammal, så det kommer verkligen lysa ”avdankad” om mig på 25-manna.

I alla fall, det var hemskt roligt att åka med den nya klubben och inte bara dyka upp ensam på samlingsplatsen. De andra var i min ålder, förutom klubbens ordförande som var lite äldre och tycktes vara lite som klubbens "pappa". De andra verkade alla ha börjat med honom som skugga bakom. Det är främmande för mig som drogs in i det som liten, men väldigt roligt att se folk som lockats till sporten i vuxen ålder. En tjej hade tyckt det var roligt i skolan och sedan sökt upp klubben när hon kom på att hon ville hålla på med en idrott i naturen.


Jag sprang bana C, som är den bana man ska välja om man springer D21. Loppet helt ok, ganska lätt orientering så det blev enbart bara några småkrokar och lite tveksamheter här och var. Skogen var heller inte så svårforcerad så trots min relativa ovana kom jag in som tre på banan, första tjej. Hundra rykande färska poäng till regionsligan:). Det finns såväl
standardresultat som sträcktider utlagda på nätet, och så banan att rita in i verktyget MaTrace. I menyn "Välj klass/bana" väljer man Circuit C, därefter kan man markera de löpare vars vägval man vill se. I skrivande stund är det bara två som ritat in (markerat med stjärna) men det kommer nog några till. Sedan trycker man på "Ladda ner animation" och till sist "Start" för att se plupparna hoppa fram på banan. 

Det om det, nu zzzova efter en skön inlinestur - betydligt bättre än måndagens då benen uppenbarligen var trötta efter orienteringen.

Thursday 23 September 2010

Säsongens övergång!

Det skapades stora rubriker när Zlatan bytte från Barca till Milan, men om jag vill ha några rubriker får jag nog skapa dem själv. För jajamen, jag har också bytt klubb! Efter tre år i Paris tyckte jag det var dags att gå med i en lokal orienteringsklubb och har därför lämnat CO CERN till förmån för Raid Orientation Paris. Jag tyckte mycket om CERN-klubben men faktum kvarstår att det finns ganska många fördelar med att ha sina klubbkamrater (som jag ännu inte träffat) på plats, för det sociala under tävlingarna och för det praktiska med samåkning. Nåväl, det står nu ingen ambitiös satsning för dörren, jag har enbart som mål att få ett slutresultat i den regionala ligan, vilket innebär springa fem av sju tävlingar. En har jag redan missat och en är när jag springer 25-manna för OK Gipen, men med start från nu på söndag ska jag försöka få till de andra. Det blir nog lättare att komma ut som del av en grupp, men jag tror jag begränsar mig till regionala tävlingar.

Angående tävlingar är jag annars mycket stolt över mitt resultat från Marathon des 3 Vallées. Förutom Alliansloppet som lockade betydligt färre inlinesåkare (men desto fler rullskidåkare) var det min första individuella inlinestävling. Jag hade ingen aning vad jag skulle vänta mig men någonstans vet jag ju att det krävs en tävling för att väcka mig till liv. Å andra sidan kan jag vakna rätt bra och jag försöker inte ens dölja min stolthet över att ha avverkat de 30 kilometrarna på 1:02:20. Förvisso hade jag tur att hamna i bra klungor och sedan med en åkare som orkade ta luftdraget när jag inte gjorde det, men det tillhör sporten. Lite som cykling misstänker jag. I alla fall slutade jag som tredje seniortjej och framförallt slog jag J och två andra killar jag brukar träna med. Man får väl ha sina egna kamper :-) Jag kan nog också tacka mina nya inlines för mycket. Resultaten finns här, om de tycks förvirrande så var det förutom maratonet ett contre-la-montre (tempolopp) på 1.2 km och de som åkte båda placerade sig automatiskt före dem som endast åkte den långa sträckan. Det gjorde att tjejen som vann "Senior F" i själva verket var nära åtta minuter efter snabbaste tjejen på 30 km (som kom trea av alla på 54 min, wow!). Lite bilder finns här, jag syns inte på så många i min rosa t-shirt, gula hjälm och svarta kjol, men det kan ju ge en bild av dagen i alla fall.

Det om tävlingar, för den som läst det förra inlägget kan det kanske tyckas märkligt men det är roligt att tävla ibland, dock ser jag nogsamt till att inte lockas in i alltför mycket tävlande. Nöjet framför allt!

Saturday 18 September 2010

Tankar om träning

"Men du får inte jämföra dig med mig, jag har tränat i hela mitt liv". Den kommentaren fällde jag till en kollega efter att jag varit med på ett lunch-bodypump-pass på hennes gym som hade Öppet Hus. Hon var förundrad över hur mycket vikter jag lagt på min stång under knäböjsövningarna och syftet med min kommentar var inte att visa mig märkvärdig utan att relativisera, alla måste få träna på sin nivå och utifrån sina förutsättningar.

Åter till det där med att ha tränat hela mitt liv. När jag var liten var träningen mest där jag träffade kompisarna, där mamma och pappa lät mig köpa en delicatoboll efter väl förrättat värv eller där man fick hoppa i sjön och bada just efter målgång, med kläder skor och allt. Gällde att inte glömma att lägga från sig kompassen.

Med åren blev träningen mer seriös. När det ösregnade och jag gav mig ut själv kunde jag känna att där har jag varit mer ihärdig än konkurrenterna vilket gav en självförtroendekick. Resultatmässigt var jag alltid ganska medelmåttig på träning, det fattades väl lite nervositet. När motivationen var hög fyllde jag snabbt i träningsdagboken efter varje pass, när det vacklade gick det veckor med tomma vita blad, trots att jag faktiskt höll igång. För även om motivationssvackorna fanns med ganska täta mellanrum höll jag i alla fall en minimumnivå på träningen. Dock förundrades jag alltid mycket över de som orkade hålla igång utan att tävla. Jag förstod liksom inte poängen med att träna om man inte skulle se något resultat av det.

Funderar över hur jag tränar nu för tiden. En typisk vecka ser ut såhär (nördvarning på träningsdagbok i bloggen, jag står för det!), förutsatt att ingen av inlinesturerna regnar bort och blir ersatt med löpning, spinning eller vila.


Mån - Inlines 1h45-2h
Tis - vila
Ons - Morgonjogg 30min, Inlines 1h45-2h
Tor - Bodypump 1h
Fre - Morgonjogg 30 min, Inlines 3-4h
Lör - Bodypump 1h
Sön - Jogging/Orientering/MTB/Inlines 1-3h

Sådär listat ser det faktiskt ganska respektabelt ut, förmodligen är det mer än under många veckor då jag hade en elitsatsning på gång. Å andra sidan väldigt lite löpning och det går inte riktigt att jämföra ett tvåtimmars inlinespass med ett dito löppass. Nu är det jag som inte tränar för något särskilt alls, utan för att det är kul och för att hålla mig i form. För att kunna hålla en hyfsad hastighet på inlinesen ja, men det märks enbart genom att jag hänger med på turerna och inte i någon resultatlista. Jag tror att 19-åriga Erika skulle tycka att 29-åriga Erikas träning är ett enormt resursslöseri. Men å andra sidan, idag lyckas jag hålla ungefär den här träningsmängden vecka ut och vecka in, utan svackor. Naturligtvis innebär det att jag tycker det jag håller på med är kul, men det gjorde jag ju med orienteringen också.

Kan det vara så, att trots att jag gillar struktur, planering och kontroll, så var det just det som gjorde att motivationen sviktade? Det har hänt att folk påpekat att jag borde satsa på inlinesen, lära mig en vettig teknik och köra tävlingar, men jag har ingen lust. Ingen lust att dra igång ett sånt maskineri, ingen lust att bli 24-timmarsidrottare. Någorlunda vältränad räcker bra.

Jag ångrar inte en sekund den elitsatsning jag en gång gjorde. Men jag kan inte låta bli att fundera över vad jag skulle gjort annorlunda för att ha valt att fortsätta. Trots allt har jag alltid gillat att tävla och tävlingsdjävulen griper ännu tag i mig ibland, även om jag den håller sig rätt lugn inför Marathon des 3 Vallées imorgon. Jag kanske har gått och blivit gammal och dålig förlorare, tänker att om jag inte kan vinna så kan jag lika gärna gå in för att ta allt på skoj.

Nä, det blir ingen konklusion idag, jag bara svamlar på. Det kanske kommer en annan dag, eller också har jag uttömt ämnet även för mig själv. I vilket fall, jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv skulle vara utan idrott. Så otroligt mycket det ger. Alla vänner, alla möten, alla resor. Vad skulle jag valt annars? Litteratur? Språk? Politik? 

Thursday 16 September 2010

En bild säger mer än tusen ord

Allt är väl här på min front men jag har lite skrivtorka. Publicerar istället en bild på mina nya racers som är märkbart lättare än de gamla och nästan studsar uppför backarna. Nästan. Lite ont i fötterna såhär i inkörningsfasen, men inte värre än att jag ska kunna köra min andra individuella inlinestävling någonsin på söndag. Ett maraton på 30 km, det är väl så i det här landet att det inte får vara för mycket av det goda. Maraton som mäter 30 km, pensionering vid 60 år…nu höll jag på att försöka tänka ut något skämt om en annan fråga som gör Frankrike aktuellt just nu, men det skulle bara varit osmakligt och den där osmakligheten står Carlas make så bra för alldeles utan hjälp.

Nåväl, det ena av mina vrålåk här nedan, stort tack till mor för den födelsedagspresenten! Skenan blänker i blått när jag tittar ner på dem i rätt ljus och jag kör runt med Adolphson och Falk på hjärnan. Och Arto.


Sunday 5 September 2010

Temat håller i sig

Det blev en ganska idrottsinspirerad helg, eller veckoslut, den här veckan också. I torsdags var det min födelsedag, torsdagar brukar annars vara bodypump-dag och jag tyckte att man kan väl kombinera de båda. Dessutom kunde ju inte J gärna neka på min födelsedag så han följde med på en prova-på-gång. Födelsedagen var för övrigt mycket lyckad med fina och rörande brev från familj och vänner, och en oväntat mängd hälsningar på facebook (hur många gånger har inte facebook räddat när minnet sviktar?).

Fredagen fortsatte i idrottens anda med den sedvanliga randonnéen. Jag fick en extra tur eftersom jag halvvägs mellan Nation och Bastiljen kom på att jag glömt en kaka i ugnen (som i och för sig stängdes av av timern) och fick vända hem. Kanske inte så dåligt med en extrasväng, nämnda kaka utgjorde botten i en tiramisu och för att hålla balansen skulle jag nog få glömma ganska många saker och svänga hem för att fixa;) Men gott var det.

På lördagen bodypump igen, inte på vanliga gymmet utan på det större och coolare Club Med - jag testar runt gymmen i bygden inför förnyelsen av kortet. Mycket fint och stort ja, men också just väldigt stort och nästan lite bunkerstämning i vissa salar. Dessutom en våg i omklädningsrummet och jag kände instinktivt att ett gym med våg inte delar samma träningsfilosofi som jag. Jag har full förståelse för att många - kanske de flesta - på ett gym vill träna för att i första hand gå ner eller i alla fall hålla vikten, snarare än för att uppnå en god fysik eller öka prestationsförmågan. Fine, alla skäl är goda. Men jag skulle önska att fokus kunde få vara på känslan, att känna sig bättre i sin kropp. Starkare, fastare, smalare, vad det kan vara. Vågen är försmädlig och dessutom ganska intetsägande. Jag skulle inte vara förvånad om jag återigen faller in i överviktszonen (eller i alla fall nära) på en BMI-tabell men jag har å andra sidan aldrig haft t ex en starkare rygg, vilket jag har stor glädje av där jag jobbar vid min dator.

Söndagen var den riktigt sportiga dagen. Det var orienteringssprint vilket jag planerat in, på morgonen fick jag idén att cykla dit eftersom det faktiskt bara var en knapp mil. Då skulle jag kanske springa endast en av de två sprintbanor som ingick i tävlingen (mästerskap för Ile-de-France, för de som springer i en klubb i regionen). Men så kom J på att han ville med, packade med en bok och var lagom klädd för att sitta på en gräsplätt med den. Väl där tyckte jag att det kunde ju vara ett tillfälle för honom att själv få lite ol-vana genom att promenera med en karta. Det kunde jag ju räknat ut att han inte skulle promenera och det  blev sprunget av. När jag kom i mål från min andra bana såg jag även J sticka ut igen, han tyckte att det var lika bra som att vänta på mig. Jag hann förvisso avstyra det äventyret men det var otroligt roligt att se att han gillade det. Och vi hann ju hem med en knapp timmes marginal till söndagens inlinesrandonnée, bara att tvätta av sig skogs-(park-) smutsen och byta till inlines. Jag testade en kompis låga inlines, inför mitt stundande inköp. Svårt att veta om det var min ovana av hårda, låga skor, eller om det inte var min modell, men det var skönt plocka av dem igen...

Och nu, mat och lite slappande efter en härligt sportig helg! Det känns rätt ok att vara 29 också faktiskt.