Monday 13 December 2010

Att slå ur underläge

Jag var egentligen på väg i säng för att vårda min ömma hals, men så slog andan på för att skriva om helgens prövningar. Jag menar nu inte det myckna snöandet (nästan 10 cm, inse!!) som nästan lamslog Parisregionen, inte heller min mors besök även om just hennes flygresa blev ganska mycket av en prövning med en hotellnatt i Köpenhamn istället för direktflyg till Paris. Hennes besök var i övrigt mycket lyckat med alldeles lagom mycket affärsspringande och stämningsfullt luciatåg i Svenska kyrkan.

Men det jag tänkte beröra var helgens orienteringstävling, den sista i regionsligan. Inför denna sista deltävling ledde jag ligan med mina tre segrar och en placering en liten bit längre ner i listan. En seger ger 100 poäng, därefter baseras poängen på tid (i procent) relativt segraren. Det kan ju tyckas som att jag då skulle vara favorit till slutsegern, men till saken hör att det är de fyra bästa resultaten som räknas och en annan tjej hade vunnit alla tre tävlingar hon ställt upp i. Den enda gång vi båda sprungit slog hon mig ganska rejält; måhända var det ett relativt dåligt lopp för mig och dessutom med en förkylning på väg ut ur kroppen, men några sådana parametrar räknas nu inte med i resultatlistan. Det kändes alltså som fördel för henne inför denna sista tävling. Att det dessutom visade sig vara ganska lätt orientering förstärkte denna känsla.

Skam den som ger sig. Tungt var det och det kändes bitvis som att benen stod stilla. Jag kan tänka mig att gårdagkvällens restaurangbesök gjorde sitt bästa för att öka på det uträttade arbetet enligt fysikens alla lagar. På slutet av banan tog jag omvägar för att slippa även rätt små höjdskillnader, men orienteringsmässigt gick det bra. Till slut kom jag i mål på den 7,7 km långa banan med en tid av 1:03:08. Jag gick fram till resultatlistan och hjärtat hoppade till under en microsekund när jag såg att min konkurrent ställt upp idag (det hade jag väl i och för sig förutsatt, det krävs ju fyra resultat för ligan). Vid microsekundens slut hade jag hunnit upptäcka att hennes tid var 1:40 längre än min. Det kanske låter klyschigt men då blev jag faktiskt allra först riktigt glad för klubbens skull! De har tagit emot mig enormt bra och jag vet att i alla fall några hoppades att jag skulle vinna totalt. Det var absolut ingen press men det kändes ändå så roligt att få vinna för klubbens skull. Ja för min egen också så klart, framförallt kändes det bra att mina segrar på deltävlingarna inte var enbart avhängiga om den andra tjejen var med eller inte. Kan själv, så att säga :-)

Ja, klubben var verkligen glada på prisutdelningen och tjoade så att ingen fick så mycket ovationer. Det kanske säger mer om hur ny klubben är och att jag och D55-damen är de enda som fick ta emot pris, men jag tycker i alla fall det var roligt att alla var så genuint glada. Lite elak tycker jag dock speakern var när han sade om tvåan att "hon kom hit för att vinna cupen idag men det gick inte". Sedan sade han om mig att det var roligt få ett ansikte på mig för nu har de sett mitt namn i listorna under hösten utan att veta vem jag var, jag hörde flera som höll med om det. Tänk, det kändes verkligen som att slå ur underläge, en härlig känsla och med en stämning som gjorde att det var helt okej att vara stolt och glad (som nu!) utan att det ansågs det minsta förmätet. En kille i klubben frågade mig efteråt om jag brukade vinna tävlingar i Sverige och jag fick ju säga att när jag var yngre så hände det ibland: "och nu fick du byta land så du kunde börja vinna igen" skrattade han glatt.


Innan jag avslutar vill jag förstås inflika att mamma också var med på tävlingen och hon fick springa i klass hon också. Representerades RO Paris blev hon andra D60-dam och var så nära att klara timmen att det nästan räknas. I resultatlänken ovan återfinns hon under bana E.

Förresten fick jag efter lite googlande klart för mig att tjejen jag slog faktiskt sprang VM mer än en gång, senast 2004. Det är litet ett tag sedan och hon har väl hunnit bli rejält avdankad sedan dess, men just det där avdankandet har jag själv ganska goda färdigheter i så jag ska försöka att inte låta det förta något.

Och som en allra sista punkt, jag har varit så ofrekvent här att jag glömt skriva att jag lagt fram min avhandling! Det gick bra; fick "minor corrections" vilket är det allra vanligaste i England och innebär att jag är godkänd för doktorstiteln sånär som på några mindre ändringar som jag måste lämna in inom tre månader. Snart är det klart!!