Misslyckad spränging

Det är onekligen ganska dråpligt, det som elitstyrkan från Karlsborg lyckades med när de sprängde fel hus. Man får väl hoppas för husägarens skull att det löste sig bra, kanske kunde h*n till och med få ut något bra på försäkringen. Verkar i alla fall ha slutat gott och kan nästan sorteras till kategorin ett gott skratt till morgonkaffet.

Det fanns andra som förra veckan fick sina "hus sprängda", och i det finns inte den minsta dråplighet eller utrymme för gott skratt, och garanterat inget försäkringsbolag som rycker in; den franska polisens rivning av migrantlägret la Jungle utanför Calais. Det tidigare Sangatte-centret i Röda Korsets regi stängdes 2002 av den dåvarande inrikesministern, nuvarande presidenten, som tog mattan i egna händer och sopade in problemen under den. Nu skedde samma sak igen, med god förvarning så att flyktingsmugglarna skulle hinna undan.

Jag menar nu naturligtvis inte att dessa två händelser går att jämföras på något endaste vis, en sådan jämförelse skulle inte ens kunna kallas haltande. De är dessutom enbart axplock ur ett enormt nyhetsflöde och knappast ensamt representativa för sina båda länder. Men ändå, när jag tänker på det, så blir det lite signifikant för hur mina ögon bit för bit öppnats för världen sedan jag flyttade från Sverige, och jag är tacksam för det. Man måste naturligtvis inte flytta för det, kanske vore det till och med önskvärt att istället stanna kvar men se sig omkring utanför den egna lilla bubblan? Förmodligen finns samma företeelser - om än av olika grad - var man än befinner sig i världen.

Möjligen inte i det land som Mark Levengood pratade om en gång, när han återgav en intervju han hört med en ung kille med rasistiska sympatier: "jag ska flytta till ett land som inte tar emot invandrare". Jag minns hur Mark, dåvarande chef för SVT Drama, kommenterade att en sådan rollfigur skulle de aldrig kunna skapa för den vore inte trovärdig...

Kartan och jag

Uppdatering: Resultaten från söndagens orientering ligger nu ute, jag återfinns under Circuit C (som mätte ~5,5 km, 195 m stigning och 21 kontroller). Det verkar som vissa gamla takter sitter i; inte en sträckseger men ett bra slutresultat...traktorn tuffar på!

Under ganska många år, sisådär 15-20 stycken, var kartor en viktig del av mitt liv. Lördag, söndag, två nya kartor per vecka och så klubbens egna träningskartor under veckan. I bilen hem från tävlingarna satt vi ibland, bröderna och jag, och beskrev en plats på kartan så att de andra skulle hitta den. Något år slog jag in mina skolböcker i kartor, även om just det omslagspapperet var ganska dåligt; våtresistent papper behövdes inte när man använde plastfickor.

Någon kartfetischist var jag kanske aldrig. Jag har aldrig kunnat titta på en karta i en halvsekund och nämna kartritaren, eller nämna vilken utgåva det var över just det området. Men känslor, det kunde de frammana ändå. De där loppen, de när nästan allt klaffade (nästan, för det perfekta loppet tror jag inte finns, det är det man strävar efter). Såna kartor går att titta på och de frammanar en känsla av oövervinnerlighet. Den där vårtävlingen i Halden, när jag som ensam löpare gick under skamgränsen och slog favoriten från Fredrikstad med 33 sekunder. Den kartan plockade jag fram ibland inför andra lopp, för att ladda. Det var säkert en D14-bana...

Ibland var kartan som hämtad från en annan planet. Ungefär som elektromagnetism-tentan, när jag försökte intala mig att de delat ut tentor för fel kurs, ända tills examinatorn dök upp i salen och jag insåg att allt faktiskt var i sin ordning. På något vis klarade jag den där tentan, på samma sätt som jag på något vis alltid kom i mål, hur skevt systemet kartan-jag-verkligheten än var. Ibland hände det att jag försökte modellera om verkligheten efter min karta. Det där huset, det har nog brunnit upp sen kartan ritades. Nya hyggen går ibland att förklara just så, det är värre när kartan visar hygge och höga ståtliga granar strävar mot skyn.

På något vis knäckte ganska snart kartans språk, kommunikationen flöt för det mesta på smärtfritt. Livet var i kartor, och i livet som i orienteringen försökte (-er) jag applicera det där som han orienteringsprofilen från Hedemora (vem kan friska upp mitt minne?) sade: "I orientering hamnar man ingenstans, man tar sig dit!".

När jag tänker tillbaka på kartans betydelse i mitt liv känns det nästan märkligt hur liten plats den tar nu. Ibland förvånar jag till exempel mig själv att jag inte plockar fram en karta över Ile-de-France och en gång för alla pluggar in var de olika departementen ligger, eller lär mig vilken motorväg man ska ta vart. Fast det är ju inte riktigt samma sak med såna kartor...

En gång sade jag till mig själv att orientering, det kommer jag nog alltid att hålla på med i någon utsträckning. Det tror jag faktiskt fortfarande. Jag kommer kanske aldrig att hålla på så intensivt som förr, men någon anknytning lär alltid finnas. Även om det går, som nu senast, nästan tjugo månader mellan gångerna. Inlinesen har tagit över mer och mer och här vore krångligare att arrangera inlines-orientering än det var i Linköping. Trots det tror jag aldrig att jag känt någon annan sport så starkt som "min" sport, som orienteringen. Inlines kan jag väl åka men jag har faktiskt ingen koll på olika hårdheter på hjulen, och skidor kan jag inte valla. Cykla är roligt men dämparmärken intresserar mig inte. Men orienteringen, kartan, den känns som min arena, även om jag är totalt ouppdaterad på vad som händer i orienteringsvärlden just nu.

Idag sprang jag, för första gången på som sagt över tjugo månader. Och känslan fanns där. Det var inte ett prickfritt lopp, men det var jag och kartan, inte jag mot kartan. Vi tog oss tillsammans framåt och betade av kontroll efter kontroll. I min orutin hade jag glömt bort vilka tankar som inte får traversera huvudet: "det här går ju bra, känslan sitter" - bom som på beställning, eller "1.06, tre minuter på mig jämfört med bästa tid när jag stack ut" - stressfel på slutet. Just slutet kan ni se i bilden här nedan, det är fascinerande Fontainebleau-terräng och riktig orientering. Det känns fint att faktiskt kunna få sånt på någorlunda rimligt avstånd från Paris - 1h - jag vågar tro att Bois de Vincennes intill knuten skulle kännas ungefär som Rydsskogen.

Lägg märke till de enorma klippblocken; en brant-rektangel med grå fyllning; "berg i dagen"- tecknet. Det känns lite som att springa i en Peer Gynt-värld. Apropå Peer Gynt hörde jag norska röster när jag kom till TC, jag hann dock inte stanna och diskutera. Med hemkomst klockan halv sex i morse försökte jag få så många timmar sömn jag kunde (tre!) och var på plats relativt sent. Resultatmässigt gick loppet rätt så bra, någon hade tagit sig in fyra minuter snabbare än den bästa tid jag såg innan start, men jag hade sekunderna på min sida mot denna tid och hade andra tid av de som var annonserade. Det hinner förmodligen ändras något när alla är i mål men kanske en topp fem-placering i premiären i CO CERN-tröjan, det får vara godkänt! Tiden, 1.09.22 på 5400m är kanske inte så anmärkningsvärd, men de 21 kontrollerna gjorde ju sitt till också. På hemvägen stannade jag på IKEA och köpte lingonsylt och Salta Sillar och var lycklig som ett litet barn.

Nästa helg inlinestävling och därefter löpning, men om tre veckor hoppas jag det ges en ny möjlighet!

En helt annan sak, på slutet. Jag länkar till min fars blogg där han skriver om denna söndag för ett år sedan, den söndag då farmor somnade in. Jag tror att farmor skulle tyckt om att höra om den lilla tur; till naturen såväl som till gamla minnen!

Comeback

Återkomst på bloggen, återkomst på löparbanan. Se här ska börja springas igen, eller vad sägs om detta:

Den observante läsaren ser i och för sig att jag siktar mot en tid på 4h30+ i 2010 års upplaga av Marathon de Paris. När det sist begav sig för ett och ett halvt år sedan pallrade jag mig i mål på 3h55 och Stockholm tog mig 4h22. Men jag inser fakta och att löpformen inte är vad den var, inte roligt att sikta för högt och sen inte fixa det. Bättre i så fall att slå ur underläge, om träningen skulle gå bra i vinter. Ja, det där ligger naturligtvis helt i mina händer – ingen annan kommer träna åt mig – men jag tar det lite som det kommer.

Det är en överenskommelse med en kollega om att springa och vi gör det båda för skojs skull. Jargongen har varit att det är ju lååång tid kvar att hinna förbereda sig, för tillfället ligger han bättre till träningsmässigt men med familjeutökning vilken dag som helst kommer hans träningstid förmodligen begränsas och det jämnas ut något. Men det där med lång tid var inte helt sant. Hastigt och lustigt dök ett annat evenemang upp, om redan två veckor. Jag har nämligen vunnit en löpartävling! Ja alltså, startplatsen till en löpartävling, något annat hoppas jag inte på mer i mitt liv... Tack vare en webundersökning med Air France (ni vet en sån man aldrig vinner) får jag ställa upp i 20km de Paris den 11 oktober, samt får ett par löparskor för besväret. Riktigt kul, just innan kollade jag faktiskt på det där loppet och såg att det var fullt. Nu får jag en morot att komma igång direkt med löpträningen; samma dag jag fick veta detta byttes ett spinningpass hastigt ut mot ett löpdito och det kändes inte så illa. Det gäller att hitta lusten, löpning är helt enkelt inte lika roligt som inlines. Kanske för att löpning kräver mer formmässigt för att den riktiga känslan ska infinna sig.

Huruvida den där vinsten var ren lottning eller om de tittade något på enkätsvaren vet jag inte, men det är väl möjligt att jag förskönade sanningen något lite. Inte rent till att ljuga, men jag får erkänna att jag svarade som om det hade varit för ett år sedan med två maraton och en halvmara i färskt minne. Jag tror dock inte jag nämnde några tider, det skulle möjligen varit falsk marknadsföring och jag hoppas innerligt att de inte har några förhoppningar resultatmässigt på sina sponsrade löpare. Men likväl är det sant att jag varje gång jag reser har med mina löparskor i bagaget, samt att jag flugit ett antal AF-flighter under året. Jag ser nu framför mig denna vinst som inledningen på ett guldkantat sponsorkantrat med specialchartrat flyg till världens stora maraton, nya skor vid varje tävling och en privat massör till mitt förfogande. Något annat kan väl inte stå att vänta?

Trötta ben

Idag har inlinesen varit på i sju timmar och det känns i benen. Varje år körs en special-randonnée ut till Torcy, ca 35 km öster om Paris. Randonnéen, kallad Rando Marne, genomförs såväl till fots, med inlines, på cykel och till och med i kanot, alla med olika avgångstider från Bastiljen och med folk som anslöt längs vägen. Inlinesdelen arrangerades av samma organisation som vanligen håller i söndagsturen, och riktade sig till samma publik så det var lite lugnare tempo. Jag och J ville vara med som turister, jag hann dock ganska snabbt tröttna på tempot och innan vi hann utanför stan hade jag fått en staff-tröja. På så vis kan man obehindrat dubblera kortegen… Sträckan tog dryga 5h enkel väg, inklusive paus. Riktigt roligt var att i sista rondellen sammanstråla med cyklisterna; god timing!

De allra flesta åkte tåg hem till Paris, vi var dock många som tog oss tillbaka för egen maskin. Det var verkligen härligt att få sträcka ut benen på hemvägen, även om den inledande halvan ändå kändes i kroppen. Det är mer påfrestande än man kan tro att ligga i ett annat tempo än det man känner sig bekväm i, även om det är långsammare. Hemfärden gick ändå på mindre än 1,5h, det är skillnad när man inte stannar så ofta.

Och nu känns benen sådär härligt trötta, och jag funderar på om det är ok att gå och sova redan vid tio. Eller halv elva i alla fall... Jo men minsann, med en god bok. Har i och för sig redan läst ut den fantastiska boken jag fick av min mor i födelsedagspresent; "På Chesil Beach" av Ian McEwan, två dagar tog det. Ett verkligt smycke inom litteraturen, såsom man skulle kunna uttrycka det på franska ("un vrai bijou").

Till sport igen, häromdagen kom ett mail med sammanställning av mitt lags resultat från årets Le Mans. Glädjande siffror; jag trodde att jag var betydligt sämre i år men hade tredje bästa genomsnittshastighet, 29.16km/h, om än med knapp marginal. Tillräckligt för att göra mig lite stolt och peppad; kanske är inte formderivatan så negativ ändå. Med regelbundna bodypump-pass som nytillskott kanske det kan bli ordning på torpet igen:) Dessutom peppad av vännen C:s resultat på halvmaran, som djupt imponerat på mig - inte många som börjat springa samma år smäller till med 2 timmar!

Problemlösning i vardagen

Idag stod simhallen (nåväl, plaskpölen på gymmet) på schemat; inlinesen var ute och åkte bil och min motivation var ändå låg på grund av oroande moln på himlen. Ett lugnt simpass kunde också vara skönt efter gårdagens spinning - ack vad länge sen jag bemästrade den sporten… Till gymmet bar det, via Place Gambetta på vélib för att checka in de extra 15 bonusminuterna som man får om man släpar upp sin cykel på tillräckligt hög höjd. Om man utnyttjar systemet duktigt väntar man sedan två minuter och tar samma cykel nedför backen jämte Père Lachaise, en utförslöpa som nästan är skäl till en omväg bara den. Första gången jag körde den på inlines var vi över 50km/h.

I alla fall, till gymmet, dags att byta om och…hm. Brukar baddräkten vara sådär djupt skuren i ryggen? Kolla en extra gång… hål. Aj fan. Hål i baddräkten är typiskt dåligt, hålet var heller inte så placerat att det kunde förklaras med en anpassning till rådande debatt i södra Sverige (förmodligen tur för den debatten ses på med stor förundran här, av de som känner till den). Å andra sidan satt inte hålet vansinnigt lågt så jag kunde faktiskt skita i det, det var inte mer oanständigt än en bikini. Å tredje sidan, trasig baddräkt är per definition sunkigt. Vad göra? Åka hem? Nä, det löser sig, som Valhallabadssimmaren sade och lösningen satt i - vattenlöpning. WetVest på och principen "syns inte - finns inte" sattes i praktiken.

Traskandes i vattnet runt försökte jag erinra mig när jag egentligen köpt den där baddräkten, om den verkligen stod i sin fulla rätt att gå sönder bara sådär. Jag kunde inte komma på när, men jag minns butiken och placerar den till Nässjö. Jag flyttade från Eksjö just i början av seklet och mig veterligen har jag inte satt min fot i Nässjö sedan dess, om inte möjligen för tågbyte. Kanske kanske är baddräkten förlåten. Vid en närmare granskning efteråt insåg jag att jag förmodligen skulle vara tacksam att hålet inte placerat sig mer delikat. Jag misstänker också att även jag kan gå under beteckningen sunkig. Tio år... Lika gammal som mitt körkort. För den läsare som förskräckes får jag väl inflika att ett antal bikinis skaffats under åren. Teeny Weeny.

Uppstigen ur badet drabbades jag av "det-här-får-jag-inte-berätta-för-nån-nu-måste-jag-åka-hem-och-skriva-på-bloggen-känslan" och me voilà, avslöjandes de mest ointressanta sunkigheter.

(hur många dåliga under-bältes-vitsar står att finna häröver?)

Livstecken

Jag lever, har hälsan, jobbar duktigt (nåväl), tränar titt som tätt (å jo), äter ordentligt (minsann) och bäddar sängen när andan faller på.

Snart skriver jag mer, många skrivupplag finns men andan (eller möjligen tiden och lugnet) vill inte riktigt infinna sig. På mycket snart återseende!