Monday, 13 December 2010

Att slå ur underläge

Jag var egentligen på väg i säng för att vårda min ömma hals, men så slog andan på för att skriva om helgens prövningar. Jag menar nu inte det myckna snöandet (nästan 10 cm, inse!!) som nästan lamslog Parisregionen, inte heller min mors besök även om just hennes flygresa blev ganska mycket av en prövning med en hotellnatt i Köpenhamn istället för direktflyg till Paris. Hennes besök var i övrigt mycket lyckat med alldeles lagom mycket affärsspringande och stämningsfullt luciatåg i Svenska kyrkan.

Men det jag tänkte beröra var helgens orienteringstävling, den sista i regionsligan. Inför denna sista deltävling ledde jag ligan med mina tre segrar och en placering en liten bit längre ner i listan. En seger ger 100 poäng, därefter baseras poängen på tid (i procent) relativt segraren. Det kan ju tyckas som att jag då skulle vara favorit till slutsegern, men till saken hör att det är de fyra bästa resultaten som räknas och en annan tjej hade vunnit alla tre tävlingar hon ställt upp i. Den enda gång vi båda sprungit slog hon mig ganska rejält; måhända var det ett relativt dåligt lopp för mig och dessutom med en förkylning på väg ut ur kroppen, men några sådana parametrar räknas nu inte med i resultatlistan. Det kändes alltså som fördel för henne inför denna sista tävling. Att det dessutom visade sig vara ganska lätt orientering förstärkte denna känsla.

Skam den som ger sig. Tungt var det och det kändes bitvis som att benen stod stilla. Jag kan tänka mig att gårdagkvällens restaurangbesök gjorde sitt bästa för att öka på det uträttade arbetet enligt fysikens alla lagar. På slutet av banan tog jag omvägar för att slippa även rätt små höjdskillnader, men orienteringsmässigt gick det bra. Till slut kom jag i mål på den 7,7 km långa banan med en tid av 1:03:08. Jag gick fram till resultatlistan och hjärtat hoppade till under en microsekund när jag såg att min konkurrent ställt upp idag (det hade jag väl i och för sig förutsatt, det krävs ju fyra resultat för ligan). Vid microsekundens slut hade jag hunnit upptäcka att hennes tid var 1:40 längre än min. Det kanske låter klyschigt men då blev jag faktiskt allra först riktigt glad för klubbens skull! De har tagit emot mig enormt bra och jag vet att i alla fall några hoppades att jag skulle vinna totalt. Det var absolut ingen press men det kändes ändå så roligt att få vinna för klubbens skull. Ja för min egen också så klart, framförallt kändes det bra att mina segrar på deltävlingarna inte var enbart avhängiga om den andra tjejen var med eller inte. Kan själv, så att säga :-)

Ja, klubben var verkligen glada på prisutdelningen och tjoade så att ingen fick så mycket ovationer. Det kanske säger mer om hur ny klubben är och att jag och D55-damen är de enda som fick ta emot pris, men jag tycker i alla fall det var roligt att alla var så genuint glada. Lite elak tycker jag dock speakern var när han sade om tvåan att "hon kom hit för att vinna cupen idag men det gick inte". Sedan sade han om mig att det var roligt få ett ansikte på mig för nu har de sett mitt namn i listorna under hösten utan att veta vem jag var, jag hörde flera som höll med om det. Tänk, det kändes verkligen som att slå ur underläge, en härlig känsla och med en stämning som gjorde att det var helt okej att vara stolt och glad (som nu!) utan att det ansågs det minsta förmätet. En kille i klubben frågade mig efteråt om jag brukade vinna tävlingar i Sverige och jag fick ju säga att när jag var yngre så hände det ibland: "och nu fick du byta land så du kunde börja vinna igen" skrattade han glatt.


Innan jag avslutar vill jag förstås inflika att mamma också var med på tävlingen och hon fick springa i klass hon också. Representerades RO Paris blev hon andra D60-dam och var så nära att klara timmen att det nästan räknas. I resultatlänken ovan återfinns hon under bana E.

Förresten fick jag efter lite googlande klart för mig att tjejen jag slog faktiskt sprang VM mer än en gång, senast 2004. Det är litet ett tag sedan och hon har väl hunnit bli rejält avdankad sedan dess, men just det där avdankandet har jag själv ganska goda färdigheter i så jag ska försöka att inte låta det förta något.

Och som en allra sista punkt, jag har varit så ofrekvent här att jag glömt skriva att jag lagt fram min avhandling! Det gick bra; fick "minor corrections" vilket är det allra vanligaste i England och innebär att jag är godkänd för doktorstiteln sånär som på några mindre ändringar som jag måste lämna in inom tre månader. Snart är det klart!!

Saturday, 27 November 2010

OJ!

Jag har en blogg! En övergiven blogg som levt i skrivtorka i över en månad, det har nog aldrig hänt förr.. har jag glömt bort min stackars blogg?? Nej nej, icke så, inte glömt. Jag tänker på den ibland och vet att den finns där. Den stackaren får lite dåligt med underhåll och känner förmodligen att jag inte riktigt bryr mig om den men jodå, här är jag allt.

Nja, det är jag ju nästan inte egentligen, för det blir bara ett kort inlägg. Klockan är över 18 och jag har lyckats skjuta upp ända till nu det enda jag egentligen skulle göra idag så nu ska jag inte fastna här också. In i duschen med mig (kommer från träningen, bodypump) och så jobba lite. Så det inte blir alltför sent innan vin- och rotsaksgrytan till pastan och därefter sömn för att ladda inför sjätte deltävlingen i regionsligan. Kallt kommer det bli, säkert till och med en minusgrad och det är flera grader under snittet för den här perioden. Fransmännen fryser! Och jag med, igårkväll när vi körde inlines och snöflingorna började singla ned.

Så jodå, allt är väl här och jag har inte ens glömt att det är jul snart. Jag har förvisso inte fått in Svenska kyrkans julmarknad i programmet (mor kommer snart och kan nog ta med om jag känner jag behöver något svenskt till jul) men jag har i alla fall inte glömt att adventsljusstakarna ska upp. Den som har en ljusslinga utan plasttomtar, till exempel!

Ha en bra första advent allihop, jag ska försöka bry mig om den stackars övergivna bloggen snart igen!

Sunday, 24 October 2010

Möra ben

Visst är den oslagbar, den där känslan efter välförrättat värv när benen är härligt möra och man kan ligga ner i soffan och veta att man faktiskt inte behöver göra något mer under den här dagen? Utom möjligen stappla sig upp ur soffan för att inta en söndagskvälls-pizza. 

Just så känns det idag. I morse var det återigen dags för regional orienteringstävling, dvs en sådan tävling som räknas med i ligan. Jag låg ganska dåligt till i ligan eftersom jag bara sprungit en av tre tävlingar. Idag har jag nog tagit ett ganska rejält kliv uppåt, för jag var första tjej på bana C (den en D21:a "ska" springa) och har därmed 200 poäng av 200 möjliga. Jag får ju erkänna att jag aldrig sprungit mot den andra tjej som också har vunnit de två tävlingar hon ställt upp i, ska bli intressant att se hur det går om vi båda är med samtidigt.

Idag blev det flera småmissar (kartan finns här, instruktioner för hur man sätter igång animeringen med inritade vägval i slutet av denna tidigare publicerade post) men benen kändes helt ok, det var riktigt roligt att faktiskt orka springa upp för vissa stenblockstäta sluttningar, inkluderat de hopp som nödvändigtvis följer med stenarna. I en nedförsbacke lyckades jag sätta handen rakt på någon taggig växt (nej, jag vet inte vad för växt men jag är tämligen säker på att det inte var en igelkott) och fick därför ta fram nålen för att operera ut dessa här hemma. Kunde inte undgå att tänka på far som alltid tyckte det var lika roligt när han fick plocka ut flisor efter oaktsam lek. Det är sannerligen ett rent nöje att sticka nålar i folk;)

I övrigt har ni som läser här säkert också hört om våldsamma strejker och kaos här i landet. Det är inte så kaotiskt faktiskt. Nåväl, en vecka var tågtrafiken starkt reducerad men för mig personligen räcker det alldeles utmärkt med ett tåg på morgonen och ett på kvällen, och eftersom merparten av Parisborna passade på att stanna hemma var det ganska gott om plats. Problemet just nu är blockaden av raffinaderier och det är sant att köerna till de öppna bensinmackarna är gigantiska och det ryktas om folk som går upp klockan fyra på natten för att tanka fullt, men jag kan inte låta bli att tycka det finns stora fördelar om folk kör mindre bil och åker mer kollektivt. Och hittills har jag ingen kollega som inte lyckats ta sig till jobbet.

Eftersom vi bor nära Place de Nation där många demonstrationståg slutar har jag ibland hamnat nästan mitt i dessa, men det är ganska lugna tillställningar. Tydligen är det när tågen upplöses som problemen kan börja, och då inte sällan med folk som inte alls varit med och demonstrerat från början.


Samtidigt är det mindre fokus på terrorhot, glömda väskor på metron och bomblarm i Eiffeltornet.

Annars har jag en (o)vana att följa svenska nyheter mer än franska, och oroas just nu över skotten i Malmö. Högst obehagligt för att använda milda ord!

Och med det ska jag återvända till soffan och kanske titta på just nyheter för att hålla mig à jour med vad som händer och sker.

Friday, 15 October 2010

Förnuft till fånga

Jag satt just och skrev på ett inlägg om tiramisu-bakning (lagning?) men insåg efter alltför många rader att ingen väl kan vara intresserad av hur jag ersätter (kokos)mjölk med rom eller funderar på när jag kan få tillfälle att testa nästa variant: Irish Coffee-tiramisu. Nej, jag tog mitt förnuft till fånga och postar istället en länk till pappas blogg med lite bilder från 25-manna förra helgen.

Sedan tar jag mig friheten att länka till en annan blogg jag blev tipsad om, jag känner inte författaren men tycker inlägget var väldigt bra och hoppas att författaren inte tar illa upp.

Och nu blir det läggdags, om nu inlinesturen är inställd pga regn kan faktiskt sängen med en god bok vara nog så bra. Lite trött efter veckan när jag gått upp extra tidigt varje dag för att inte bli sen trots tågstrejken som varit. Nu låter det väl inte så tidigt för en svensk att lämna hemmet kl 7.30 men det är lite andra tider här. Nåväl, natti!

Thursday, 30 September 2010

OL-premiär

I söndags var det premiär i ny klubb. Inte ny tävlingsdräkt, det är ganska avslappnat och man kan springa klädd nästan hur man vill. För att hålla mig lagom anonym rotade jag fram Eksjö OL-gy- tröjan. Som om någon skulle förstå skillnaden på den, LOK, eller Gipen? Den sistnämnda hoppas jag fortfarande jag kan ha på mig, den var liten redan när jag gick i gymnasiet. Och gammal, så det kommer verkligen lysa ”avdankad” om mig på 25-manna.

I alla fall, det var hemskt roligt att åka med den nya klubben och inte bara dyka upp ensam på samlingsplatsen. De andra var i min ålder, förutom klubbens ordförande som var lite äldre och tycktes vara lite som klubbens "pappa". De andra verkade alla ha börjat med honom som skugga bakom. Det är främmande för mig som drogs in i det som liten, men väldigt roligt att se folk som lockats till sporten i vuxen ålder. En tjej hade tyckt det var roligt i skolan och sedan sökt upp klubben när hon kom på att hon ville hålla på med en idrott i naturen.


Jag sprang bana C, som är den bana man ska välja om man springer D21. Loppet helt ok, ganska lätt orientering så det blev enbart bara några småkrokar och lite tveksamheter här och var. Skogen var heller inte så svårforcerad så trots min relativa ovana kom jag in som tre på banan, första tjej. Hundra rykande färska poäng till regionsligan:). Det finns såväl
standardresultat som sträcktider utlagda på nätet, och så banan att rita in i verktyget MaTrace. I menyn "Välj klass/bana" väljer man Circuit C, därefter kan man markera de löpare vars vägval man vill se. I skrivande stund är det bara två som ritat in (markerat med stjärna) men det kommer nog några till. Sedan trycker man på "Ladda ner animation" och till sist "Start" för att se plupparna hoppa fram på banan. 

Det om det, nu zzzova efter en skön inlinestur - betydligt bättre än måndagens då benen uppenbarligen var trötta efter orienteringen.

Thursday, 23 September 2010

Säsongens övergång!

Det skapades stora rubriker när Zlatan bytte från Barca till Milan, men om jag vill ha några rubriker får jag nog skapa dem själv. För jajamen, jag har också bytt klubb! Efter tre år i Paris tyckte jag det var dags att gå med i en lokal orienteringsklubb och har därför lämnat CO CERN till förmån för Raid Orientation Paris. Jag tyckte mycket om CERN-klubben men faktum kvarstår att det finns ganska många fördelar med att ha sina klubbkamrater (som jag ännu inte träffat) på plats, för det sociala under tävlingarna och för det praktiska med samåkning. Nåväl, det står nu ingen ambitiös satsning för dörren, jag har enbart som mål att få ett slutresultat i den regionala ligan, vilket innebär springa fem av sju tävlingar. En har jag redan missat och en är när jag springer 25-manna för OK Gipen, men med start från nu på söndag ska jag försöka få till de andra. Det blir nog lättare att komma ut som del av en grupp, men jag tror jag begränsar mig till regionala tävlingar.

Angående tävlingar är jag annars mycket stolt över mitt resultat från Marathon des 3 Vallées. Förutom Alliansloppet som lockade betydligt färre inlinesåkare (men desto fler rullskidåkare) var det min första individuella inlinestävling. Jag hade ingen aning vad jag skulle vänta mig men någonstans vet jag ju att det krävs en tävling för att väcka mig till liv. Å andra sidan kan jag vakna rätt bra och jag försöker inte ens dölja min stolthet över att ha avverkat de 30 kilometrarna på 1:02:20. Förvisso hade jag tur att hamna i bra klungor och sedan med en åkare som orkade ta luftdraget när jag inte gjorde det, men det tillhör sporten. Lite som cykling misstänker jag. I alla fall slutade jag som tredje seniortjej och framförallt slog jag J och två andra killar jag brukar träna med. Man får väl ha sina egna kamper :-) Jag kan nog också tacka mina nya inlines för mycket. Resultaten finns här, om de tycks förvirrande så var det förutom maratonet ett contre-la-montre (tempolopp) på 1.2 km och de som åkte båda placerade sig automatiskt före dem som endast åkte den långa sträckan. Det gjorde att tjejen som vann "Senior F" i själva verket var nära åtta minuter efter snabbaste tjejen på 30 km (som kom trea av alla på 54 min, wow!). Lite bilder finns här, jag syns inte på så många i min rosa t-shirt, gula hjälm och svarta kjol, men det kan ju ge en bild av dagen i alla fall.

Det om tävlingar, för den som läst det förra inlägget kan det kanske tyckas märkligt men det är roligt att tävla ibland, dock ser jag nogsamt till att inte lockas in i alltför mycket tävlande. Nöjet framför allt!

Saturday, 18 September 2010

Tankar om träning

"Men du får inte jämföra dig med mig, jag har tränat i hela mitt liv". Den kommentaren fällde jag till en kollega efter att jag varit med på ett lunch-bodypump-pass på hennes gym som hade Öppet Hus. Hon var förundrad över hur mycket vikter jag lagt på min stång under knäböjsövningarna och syftet med min kommentar var inte att visa mig märkvärdig utan att relativisera, alla måste få träna på sin nivå och utifrån sina förutsättningar.

Åter till det där med att ha tränat hela mitt liv. När jag var liten var träningen mest där jag träffade kompisarna, där mamma och pappa lät mig köpa en delicatoboll efter väl förrättat värv eller där man fick hoppa i sjön och bada just efter målgång, med kläder skor och allt. Gällde att inte glömma att lägga från sig kompassen.

Med åren blev träningen mer seriös. När det ösregnade och jag gav mig ut själv kunde jag känna att där har jag varit mer ihärdig än konkurrenterna vilket gav en självförtroendekick. Resultatmässigt var jag alltid ganska medelmåttig på träning, det fattades väl lite nervositet. När motivationen var hög fyllde jag snabbt i träningsdagboken efter varje pass, när det vacklade gick det veckor med tomma vita blad, trots att jag faktiskt höll igång. För även om motivationssvackorna fanns med ganska täta mellanrum höll jag i alla fall en minimumnivå på träningen. Dock förundrades jag alltid mycket över de som orkade hålla igång utan att tävla. Jag förstod liksom inte poängen med att träna om man inte skulle se något resultat av det.

Funderar över hur jag tränar nu för tiden. En typisk vecka ser ut såhär (nördvarning på träningsdagbok i bloggen, jag står för det!), förutsatt att ingen av inlinesturerna regnar bort och blir ersatt med löpning, spinning eller vila.


Mån - Inlines 1h45-2h
Tis - vila
Ons - Morgonjogg 30min, Inlines 1h45-2h
Tor - Bodypump 1h
Fre - Morgonjogg 30 min, Inlines 3-4h
Lör - Bodypump 1h
Sön - Jogging/Orientering/MTB/Inlines 1-3h

Sådär listat ser det faktiskt ganska respektabelt ut, förmodligen är det mer än under många veckor då jag hade en elitsatsning på gång. Å andra sidan väldigt lite löpning och det går inte riktigt att jämföra ett tvåtimmars inlinespass med ett dito löppass. Nu är det jag som inte tränar för något särskilt alls, utan för att det är kul och för att hålla mig i form. För att kunna hålla en hyfsad hastighet på inlinesen ja, men det märks enbart genom att jag hänger med på turerna och inte i någon resultatlista. Jag tror att 19-åriga Erika skulle tycka att 29-åriga Erikas träning är ett enormt resursslöseri. Men å andra sidan, idag lyckas jag hålla ungefär den här träningsmängden vecka ut och vecka in, utan svackor. Naturligtvis innebär det att jag tycker det jag håller på med är kul, men det gjorde jag ju med orienteringen också.

Kan det vara så, att trots att jag gillar struktur, planering och kontroll, så var det just det som gjorde att motivationen sviktade? Det har hänt att folk påpekat att jag borde satsa på inlinesen, lära mig en vettig teknik och köra tävlingar, men jag har ingen lust. Ingen lust att dra igång ett sånt maskineri, ingen lust att bli 24-timmarsidrottare. Någorlunda vältränad räcker bra.

Jag ångrar inte en sekund den elitsatsning jag en gång gjorde. Men jag kan inte låta bli att fundera över vad jag skulle gjort annorlunda för att ha valt att fortsätta. Trots allt har jag alltid gillat att tävla och tävlingsdjävulen griper ännu tag i mig ibland, även om jag den håller sig rätt lugn inför Marathon des 3 Vallées imorgon. Jag kanske har gått och blivit gammal och dålig förlorare, tänker att om jag inte kan vinna så kan jag lika gärna gå in för att ta allt på skoj.

Nä, det blir ingen konklusion idag, jag bara svamlar på. Det kanske kommer en annan dag, eller också har jag uttömt ämnet även för mig själv. I vilket fall, jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv skulle vara utan idrott. Så otroligt mycket det ger. Alla vänner, alla möten, alla resor. Vad skulle jag valt annars? Litteratur? Språk? Politik? 

Thursday, 16 September 2010

En bild säger mer än tusen ord

Allt är väl här på min front men jag har lite skrivtorka. Publicerar istället en bild på mina nya racers som är märkbart lättare än de gamla och nästan studsar uppför backarna. Nästan. Lite ont i fötterna såhär i inkörningsfasen, men inte värre än att jag ska kunna köra min andra individuella inlinestävling någonsin på söndag. Ett maraton på 30 km, det är väl så i det här landet att det inte får vara för mycket av det goda. Maraton som mäter 30 km, pensionering vid 60 år…nu höll jag på att försöka tänka ut något skämt om en annan fråga som gör Frankrike aktuellt just nu, men det skulle bara varit osmakligt och den där osmakligheten står Carlas make så bra för alldeles utan hjälp.

Nåväl, det ena av mina vrålåk här nedan, stort tack till mor för den födelsedagspresenten! Skenan blänker i blått när jag tittar ner på dem i rätt ljus och jag kör runt med Adolphson och Falk på hjärnan. Och Arto.


Sunday, 5 September 2010

Temat håller i sig

Det blev en ganska idrottsinspirerad helg, eller veckoslut, den här veckan också. I torsdags var det min födelsedag, torsdagar brukar annars vara bodypump-dag och jag tyckte att man kan väl kombinera de båda. Dessutom kunde ju inte J gärna neka på min födelsedag så han följde med på en prova-på-gång. Födelsedagen var för övrigt mycket lyckad med fina och rörande brev från familj och vänner, och en oväntat mängd hälsningar på facebook (hur många gånger har inte facebook räddat när minnet sviktar?).

Fredagen fortsatte i idrottens anda med den sedvanliga randonnéen. Jag fick en extra tur eftersom jag halvvägs mellan Nation och Bastiljen kom på att jag glömt en kaka i ugnen (som i och för sig stängdes av av timern) och fick vända hem. Kanske inte så dåligt med en extrasväng, nämnda kaka utgjorde botten i en tiramisu och för att hålla balansen skulle jag nog få glömma ganska många saker och svänga hem för att fixa;) Men gott var det.

På lördagen bodypump igen, inte på vanliga gymmet utan på det större och coolare Club Med - jag testar runt gymmen i bygden inför förnyelsen av kortet. Mycket fint och stort ja, men också just väldigt stort och nästan lite bunkerstämning i vissa salar. Dessutom en våg i omklädningsrummet och jag kände instinktivt att ett gym med våg inte delar samma träningsfilosofi som jag. Jag har full förståelse för att många - kanske de flesta - på ett gym vill träna för att i första hand gå ner eller i alla fall hålla vikten, snarare än för att uppnå en god fysik eller öka prestationsförmågan. Fine, alla skäl är goda. Men jag skulle önska att fokus kunde få vara på känslan, att känna sig bättre i sin kropp. Starkare, fastare, smalare, vad det kan vara. Vågen är försmädlig och dessutom ganska intetsägande. Jag skulle inte vara förvånad om jag återigen faller in i överviktszonen (eller i alla fall nära) på en BMI-tabell men jag har å andra sidan aldrig haft t ex en starkare rygg, vilket jag har stor glädje av där jag jobbar vid min dator.

Söndagen var den riktigt sportiga dagen. Det var orienteringssprint vilket jag planerat in, på morgonen fick jag idén att cykla dit eftersom det faktiskt bara var en knapp mil. Då skulle jag kanske springa endast en av de två sprintbanor som ingick i tävlingen (mästerskap för Ile-de-France, för de som springer i en klubb i regionen). Men så kom J på att han ville med, packade med en bok och var lagom klädd för att sitta på en gräsplätt med den. Väl där tyckte jag att det kunde ju vara ett tillfälle för honom att själv få lite ol-vana genom att promenera med en karta. Det kunde jag ju räknat ut att han inte skulle promenera och det  blev sprunget av. När jag kom i mål från min andra bana såg jag även J sticka ut igen, han tyckte att det var lika bra som att vänta på mig. Jag hann förvisso avstyra det äventyret men det var otroligt roligt att se att han gillade det. Och vi hann ju hem med en knapp timmes marginal till söndagens inlinesrandonnée, bara att tvätta av sig skogs-(park-) smutsen och byta till inlines. Jag testade en kompis låga inlines, inför mitt stundande inköp. Svårt att veta om det var min ovana av hårda, låga skor, eller om det inte var min modell, men det var skönt plocka av dem igen...

Och nu, mat och lite slappande efter en härligt sportig helg! Det känns rätt ok att vara 29 också faktiskt.

Sunday, 29 August 2010

En idrottshelg

(varning: ett sånt där långt inlägg, men det var ju en bra helg!)

När det blev klart för några månader sedan att jag skulle få anställning hos Imagine Eyes samt åka på EMVPO-konferensen i Stockholm i slutet på augusti bestämde jag mig snart för att vara kvar till nästkommande helg för att åka Alliansloppet på inlines i Trollhättan. Ända sedan jag började träna lite mer inlines för tre år sedan har jag tänkt att det vore väldigt roligt att vara med någon gång, så jag var glad över den goda timingen. När jag ändå var i farten fick jag för mig att kolla SOFT:s tävlingskalender och se vad som hände söndagen efter. Jag ville inte riktigt tro mina ögon när OK Gipen arrangerade Göta Älvdalsträffen just denna dag. Det var lite för bra för att vara sant, gamla hemklubben och dessutom i Thorskog vilket är precis rätt håll för Landvetter efteråt. Det blev en efteranmälan, för att vara säker på att få en tidig start och hinna med flyget.

Helgen blev verkligen så lyckad som jag knappt ens vågat hoppas på. Det kändes otroligt roligt att snöra på sig inlinesen, som nästan grott fast i Paris gator, på Oscarsbron och få mäta krafterna mot svenskar eller i alla fall nordbor. Tyvärr är inlines en väldigt liten sport i Sverige och de starkaste krafterna finns på rullskidor eller möjligen inlines med stavar. Det var knappt femton tjejer anmälda i min klass men de flesta uteblev, jag misstänker att de bytte från 28 till 14 kilometer. Kanske valde någon att ställa upp på rundbane-SM som tydligen gick i Karlstad samma helg. Starten var upp för Landbergsliden, jag brukar vara relativt stark uppför (bättre styrka än teknik!) men jag var sliten efteråt och orkade inte ta ut mig det lilla extra för att gå ikapp de 2-3 åkare som var före. En sådan urladdning hade förmodligen lönat sig, nu fick jag istället åka hela banan själv utan någon som helst draghjälp i form av vindskydd någonstans. De inlinesåkare med stavar som kom ikapp var inget att hänga på, åkstilen är för olika. Men trots den bitvis halkiga banan var det riktigt roligt, speciellt när min exklusiva supporterskara i form av K med mamma I och brorson P hejade på i Båbergsrondellen. Till slut blev det faktiskt en seger i 28km damer i min första individuella tävling någonsin. Mycket nöjd och glad med det!
Målgång på Hansenplatsen, trogna supportern mor fotade och bar väskan.
Efter en härlig kväll med kära K var det så dags för Göta Älvdalsträffen. Solen sken inbjudande på morgonen men avlöstes sedan av spridda skurar. Vi blev genomblöta i skogen men det gjorde absolut ingenting. Hela dagen kändes som ett enda stort leende ändå. Det var så roligt att träffa så många "gamla" Gipare igen. De som jag en gång träffade varenda helg, ja varenda onsdag och fredag, de som jag åkt på Hemliga resor med, städat Strömshallen med, gått tipspromenad med, ätit långbord bland husvagnarna med, de var där. Det kändes så länge sen, men ändå som igår. De jag minns som barnvagnsbarn hjälpte nu till på TC, precis som jag och de som nu har barnvagnar gjorde när vi var små. Jag undrade nästan om folk ännu kommer ihåg mig, det är snart tio år sedan jag bytte klubb och fyra av dem har jag bott utanför landet. Det var klart folk kom ihåg! Ibland är det skönt, när man bor i en miljö som är så annorlunda ens ursprung, att se att vissa saker är ungefär som förr, att det som var tryggt finns kvar, om än inte oförändrat och utan att ha det minsta uns av tråkigt över sig (de där orden brukar annars alltför ofta kopplas ihop, reds. anm.).

Idrottsmässigt då? Joråsåatteh det var väldigt rolig orientering. Långa och korta sträckor blandat, precis som det ska vara. Jag var lite vilsen i början och fick fråga mina gamla klubbkamrater hur starten fungerade. Gå fram tre minuter innan, jaså ser man på. Ett karttecken var jag lite förvirrad över: helgult med svarta prickar. Ett kort ögonblick var jag rädd det betydde förbjudet område men insåg snabbt jag hade fel. Båda dessa fenomen fanns nog även på "min tid" men inte nog länge för att ha etsat sig fast. Sist jag höll en karta i handen var i november och även om orientering är lite som cykling - har man en gång lärt sig så glömmer man inte - så nog kan man bli ringrostig. Det blev inga stora bommar, även om jag förmodligen sett mina krokar som rätt grava sådana för tio år sedan, men de där snabba besluten fanns inte. Inte heller hastigheten, vanan att forcera skogen och blötan. Någon undrade om jag tränar nåt nu och jodå, jag tycker jag tränar rätt så bra. Däremot väldigt planlöst och bara det jag tycker är kul. Så grundkonditionen finns där, jag kom ju faktiskt runt den där maran rätt oförberedd i våras, men hastigheten lämnar övrigt att önska. Jag kanske får börja träna lite mer till 25-manna i oktober. Om inte annat, jag ser otroligt mycket fram att åka dit, springa, och träffa Giparna och många andra kända ansikten igen!

Nu är jag åter i Paris efter en härlig vecka i Sverige, en vecka av jobb, vänner, familj och sport - det som är viktigt i mitt liv utan inbördes ordning. Men också så skönt att komma hem igen. Som man säger, Home Sweet Home, eller varför inte Homme Sweet Homme?

Saturday, 21 August 2010

Inspiration

På planet till Stockholm idag såg jag framför mig hur hotellrummet skulle ingjuta inspiration, hur jag skulle låta fingrarna bara springa över tangentbordet och analysera, fundera, kåsera över det ständigt återkommande ämnet att vara på besök i Sverige och se det utifrån. Jag såg framför mig hur inlägget skulle bli alldeles odrägligt långt men att det egentligen inte gör så mycket eftersom alla formuleringar skulle falla av sig själv och språket flyta som lera på en åker i Hallsberg, ungefär.

Riktigt den där inspirationen ville inte infinna sig, eller också övertogs den av att det känns himla fint att vara i Stockholm, att snart kunna få krypa ner i hotellsängen, att ut och jogga en sväng i morgon bitti innan frukost och så konferens på KTH. Jag ser fram emot de tre dagarna här, fika med M. inplanerad, sedan till mormor och därefter söderut till Trollhättan för både inlines- och orienteringstävling. I den förra tävlar jag för Pari Roller, i den senare har jag noga förhört mig med orienteringsförbundet att jag har rätt att tävla för CO CERN på Götaälvdalsträffen (i Torskog har jag definitivt ingen terrängkännedom och det skulle förmodligen inte ens hjälpa mot min ringrostighet), och för OK Gipen på 25-manna i höst. Ska bli en bra vecka det här!

Vad tyst och lugnt det är i Stockholm förresten... kanske för att rummet vetter mot en bakgård :)

Friday, 13 August 2010

Skriva

Jag skriver så sällan här, och därför blir det så långt när jag skriver. Jag tycker det är tråkigt när andra uppdaterar sällan, och jag hoppar ibland över att läsa om det blir för långt (även om en del är så bra att det inte går att stå emot).


Så idag blir det bara kort, men om skrivande. Eller i mitt fall, läsande. Har just läst ut boken "Primtalens ensamhet" av Paolo Giordano (kritik på DN och SvD). Den är prisbelönt i Italien och kanske färgade den min inställning från början, men faktum kvarstår att jag blev rejält uppslukad. Sådär som jag längtade efter att bli efter några veckors lästorka. Men allra mest fascinerande i det hela är nog att Giordano, som är i min ålder, håller (höll) på med en doktorsavhandling i teoretisk fysik. Och skriver romaner samtidigt. Hallå där? Jag gjorde en avhandling i tillämpad fysik och hade knappt tid att uppdatera min blogg! Imponerande... Men allt är prioiriteringar. Partikelfysik tydligen, han härstammar från Turin och jag kan inte låta bli att tänka på alla de Turinare jag träffade på CERN - tror bestämt Turin är en av de största (italienska) upptagningsstäderna till CERN. Kanske inte så konstigt, trots allt, om de pysslar med partikelfysik… 


Partikelfysik eller ej, preteniöst - som DN säger - eller ej, jag gillade boken och kan varmt rekommendera den!

Tuesday, 27 July 2010

Utlandssvensk

Smakar på ordet. Utlandssvensk, det låter lite främmande. Tänker efter. Det är tre år sedan jag officiellt flyttade ut ur Sverige. Jag får brev från CSN, Valmyndigheten, LiU och andra myndigheter och institutioner hit till Paris. I höst är det tredje gången jag ska rösta i ett riksdagsval, men jag har hittills aldrig lyckats göra det i Sverige. Jag fick inte skaffa SJ Prio-kort för det fanns ingen svensk adress associerad till mitt personnummer. 

Det är nog så, jag är utlandssvensk även om jag aldrig tänkt på det så. Möjligen har ordet ex-pat traverserat huvudet, det är trots allt nästan samma sak. Jag lyssnar just på Andres Lokkos Sommarprogram, han sätter huvudet på spiken många gånger och det är klart lyssnansvärt. Ett annat exempel är den här ledaren från DN som käre bror tipsade om.

Andres Lokko talade om att svenskar många gånger tyckte utlandssvenskar ville vara märkvärdiga. Försöker jag göra mig märkvärdig? Låta häftig? Varför skulle jag det? Det är mitt liv. Måhända har jag alltid närt en dröm om att leva utomlands utan att verkligen kunna motivera det med annat än att vilja vidga vyerna och träna mina språkkunskaper, men att drivkraften på något sätt skulle vara att det är förmer, det kan jag inte erinrera mig. Ibland kan folk säga att det måste vara häftigt att bo i Paris och visst, det är i mångt och mycket en väldigt trevlig stad. Men man måste tvätta, diska och betala räkningar där också, precis som var som helst i världen. Det kanske känns märkvärdigt ett tag, men det minns jag att det gjorde också när jag flyttade till Eksjö och senare till Linköping. Sedan finns det såklart ögonblick, som den där gången när jag hamnade först bakom polismotorcyklarna på inlines-randonnéen och kunde glida in som på ett öppet salsgolv mot Eiffeltornet. Sådana ögonblick, de gäller det att ta vara på.

Om jag är stolt över att vara är utlandssvensk? Det finns mycket i mitt liv som jag är stolt över, det finns förmodligen lika mycket som jag mindre gärna skulle sätta upp på ett privatlivs-CV. Det finns framförallt många lyckosamma förutsättningar som inte skett under min direkta kontroll och de kan jag bara vara glad och tacksam över. Att bo på ett visst ställe, nej, det är inte i sig något att skryta över. Redan Karin Boye hade ord på det: "visst finns det mål och mening...". Jag får i och för sig erkänna att det är med viss tillfredsställelse jag nämner att mina bröder också flyttat från Sverige. Det känns fint vi har gått våra egna vägar alla tre, men det är nog ändå mest som kuriosa. I mångt och mycket är jag nog mest stolt över att vara svensk för allt fint vi har, även om det kanske inte är det Eldorado många andra länder verkar tro. Och det är nog också något som bör klassas in i kategorin lyckosam förutsättning, jag kan inte minnas att jag gjorde något aktivt val angående födelseland :)

Det är inget glamoröst i sig att vara utlandssvensk. Precis som Andres Lokko säger kan det kännas ganska märkligt att komma till sin hemstad och vara gäst, att bo på någons soffa eller på hotell. Det behöver man i och för sig inte vara utlandssvensk för, det räcker att lämna stan. Då råkar man dock inte ut för att säga saker som att "bränna de röda eldarna" (köra mot rött ljus), "lämna bilen till garaget" (verkstan) eller som jag just skrev, "traversera". Det är ganska frustrerande att inte hitta ord på sitt modersmål, och definitivt inget man gör medvetet för att göra sig till.

Uppdatering: man vet för övrigt att man verkligen är utlandssvensk när man kan bli barnsligt lycklig över att komma ut från spontanbesöket på Émmaus med en Sverige-fotbollströja i stl 128 inköpt för 2€. Jag kan inte låta bli att undra över hur den hamnade där...

Wednesday, 21 July 2010

Onsdag

Det är onsdag kväll och då brukar jag åka inlines men idag fick det faktiskt vara. Jag bestämde mig för att nu ska min artikel verkligen bli klar ikväll, deadline börjar närma sig och efter allt slit vill jag inte sitta med skägget i brevlådan eller vad det nu kallas när man är sent ute. Två månader hade jag på mig sedan "major revisions required" kom tillbaka och nu känns det som att artikeln vänts ut och in till leda. Avhandlingen snabbade i och för sig inte upp artikelkorrigeringen.

Det gjorde i och för sig inte så mycket att det inte blir någon inlines, istället gav jag mig ut på en kort joggingtur. Alldeles otroligt kort och jag hade garanterat fått mer träning - välbehövlig sådan - om jag kört inlines men nu fick jag istället ett stilla sommarregn. Alldeles perfekt att springa i, och eftersom det varit så tryckande varmt så länge torkade gatorna snabbt så de som faktiskt vill åka kan.

Angående sport passerar Tour de France precis vid jobbet på söndag och gatorna är fullklottrade med anslag om att man inte får parkera mellan de och de tiderna. Faktiskt lite synd att det är på söndag, om än inte så konstigt då det är sista dagen och nära till stan. Men annars hade jag gärna gått ut i en jobbpaus och kollat. Perfekt om man kunnat följa klungan på nätet och sen bara kika ut vid lämplig tidpunkt. Annars lockar det mig inte så mycket att kolla på cykellopp live, visst är det kul med stämningen men det säger swoosh och på en halvminut är klungan förbi. På upploppet vid Champs-Elysées kan man i och för sig se dem flera gånger men nej, TV är faktiskt bättre om man vill följa loppet. Mobil-TV på plats kanske.

Ja, jobbmässigt så signerade jag kontraktet igår. Det känns nästan lite märkligt... får drygt fyra år sedan fick jag ett ja-svar från CERN och hyrde ut min etta i andrahand i sex månader. Nu har det alltså gått fyra år och jag har just skrivit på ett fast kontrakt. Som det kan bli... Tre månaders prövotid är det men jag får väl hoppas att jag inte lyckas klanta till mig totalt under den tiden. De har ju trots allt stått ut med mig i tre år under doktorerandet.

Sådär ja, till Matlab och LaTeX igen, jag får fortfarande lätt obehagskänsla av för lite sömn bara av tanken på det;) Men det är rätt ok när det bara är en artikel, även om jag kan tänka mig mer konstruktiva uppgifter än att ändra storlek på all text i figurerna så att det faller inom ramen för tidingens regelverk.

Friday, 2 July 2010

Främling

...vad döljer du för mig, i dina mörka ögon? Den där Carola-raden får mig att tänka på M&A:s bröllop. Det var en helt fantastisk dag och kväll, och de var så fina båda två. Ja, även om de båda var väldigt vackra där såväl brudklänningen som brudgummens stass var underbara, så var det allra finaste hur lyckliga de var och hur mycket de tycker om varandra. Festen höll på till sent på natten och det var så härligt att träffa de kära vännerna, såsom S, efter en lång period av hårt jobb. För övrigt har jag ännu aldrig varit på bröllop i samma land jag för tillfället bor i... Denna gång flög dessutom jag och J från olika länder, en lite annorlunda resa där jag stötte ihop med F&P vid gaten i Stansted, och där J efter lite om och men överraskade oss med att dyka upp vid Trollhättans resecentrum.

Efter bröllopet hann jag och J med en tur till underbara Delsbo och Gipenäs, de kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och det vi hade turen att vädret visade sig på sin allra bästa sida. Det kändes fint att få dela med sig av detta till J, innan han dessvärre var tvungen att fara hem av familjeskäl. Han hann dessutom träffa fina K, trots att vi ses så sällan så vet vi har vi varann och det är alltid samma glädje och värme när det väl blir av!


Det var naturligtvis väldigt synd att J inte kunde komma med till farfar och mormor, men jag och mor åkte istället och hade några riktigt fina dagar. Först till farfar där vi fick äta lunch med honom i hans restaurang, sedan vidare till mormor. Kanske sista gången i villan innan hon flyttar till sin lägenhet inne i stan. Livet har sin gång, men det är ändå härligt att se hur de båda är pigga. Det blev verkligen generationsöverskridande när jag inledde släktturnén med att hälsa på K&P-E med en månad gamle A i Göteborg. Så alldeles fantastiskt liten och fantastiskt söt!

Efter västkusten bar det så vidare till östkusten där far tog emot på Centralen. Alltid lika roligt att komma dit och dessutom att få se stugan som de gjort så fin. O och K kom ut på middag på kvällen, jag låter far beskriva det hela på sin blogg, varför ge sig på att göra något som någon annan gör så mycket bättre?

Idag tillbringade jag dagen i Stockholm, gick i affärer och allmänt runt på stan. Affärerna hinner jag i och för sig tröttna på relativt snart men det är ett litet äventyr i sig att strosa runt faktiskt. Jag hade naturligtvis önskat att få visa runt J i stan, men det där med att vara främling börjar jag fixa bra själv. I var och varannan affär gjorde jag fel när jag skulle betala. Chip, magnetremsa, id-kort, det var mycket på en gång. Eller när jag skulle betala med kontanter och det dök upp ett konstigt mynt med ränder på. Expediten var tvungen att bekräfta att det faktiskt var en enkrona. Sedan kom jag på mig själv med att börja tänka på engelska, det brukar jag i och för sig inte reagera över men det fick mig att haja till på att folk talade svenska runt omkring mig, vilket väl ändå får ses som ganska rimligt på Stockholms gator.

Vännen O reagerade faktiskt på att jag tappade ord på svenska och det har han kanske rätt i. Uttrycket "jag har runnit ut på krediter" behöver till exempel inte tolkas som att man inte har några pengar kvar och behöver ladda upp sitt kontantkort till mobilen. Likaså kan det där med att ta bilen till garaget tyckas ganska dumt om man behöver proffshjälp med att byta fläktrem.

Ja, det märks att jag inte bor i Sverige längre. Men små missöden till trots, när jag sitter där och tittar på Stockholms ström eller blickar ut över Store Vektor, ja då känner jag verkligen att svensk, det är jag.

Imorgon bär det åter till Paris och på måndag börjar jag jobba. Faktiskt var jag arbetslös idag som enda dag, mitt PhD-kontrakt gick ut igår och min fasta tjänst börjar på måndag. Som jag skrev till en kompis i ett SMS: "jag är arbetslös iddag".

PS. Det finns många fler bilder från den här resan men jag har inte lagt in dem i datorn än.

Thursday, 24 June 2010

Ett rosa paraply

Jag har en liten lustighet - eller det har jag ju många - att jag brukar köpa någon pryl när jag åstadkommit något eller varit med om något särskilt. Det är inget jag planerar innan, det liksom bara blir att jag vill skaffa något. Ibland är bara för att jag tycker jag är värd belöningen, ibland för att jag vill ha ett minne. Det låter som ett fenomen typiskt för ett konsumtionssamhälle. Jag kan till exempel tänka på den snygga slipovern och skjortan jag firade med när jag blivit antagen till min PhD-plats, eller pyjamasen som jag införskaffade efter att ha skrivit på mitt lägenhetskontrakt. Båda gångerna i Paris just innan avgång med tåget hem till Genève. Eller de blå skorna som köptes för att trösta mig efter DigSig-tentan, men som faktiskt blev ett par firarskor de med - kanske kände jag på mig det?

Idag köpte jag ett rosa paraply (matchar perfekt min bebisrosa mobiltelefon). Jag gick in i bokhandeln på Campus och tittade på böcker men kände att det skulle jag nog inte orka så det blev ett paraply - hoppas dock inte behöva det under veckan som kommer.

Varför skulle jag inte orka läsa en bok? Vad var det att fira? Jo, firandet låg i att ha lämnat in fyra utskrivna kopior av min 191 sidor långa avhandling för att bli bundna. Inte hårdryggsbindning, vi är ännu bara på examinationsstadie, men i alla fall. Det är klart! Över!! Finito!!  Är avhandlingen klar? Jag vet inte, blir en avhandling klar? Jag slutade nu, jag satte punkt. Det finns tillräckligt många sidor, tillräckligt många kapitel, tjusiga figurer och säkert en mängd stavfel också. Man kan hålla på precis hur länge som helst och ändå aldrig bli nöjd, jag bestämde mig för att nu, nu ska den in. Jag ville så otroligt gärna få in den där avhandlingen innan flyget går till Sverige och ja, det gick vägen.

Sedan mitten på april har jag skrivit på heltid och sedan mitten på maj mer än så. De två senaste veckorna har jag varit i Canterbury och mer än heltid har gått upp till överheltid.  Sömnsnittet har väl varit på 4-5 timmar per natt och i alla fall denna vecka har jag somnat i dagsljus till fågelkvitter. Imorgon hämtar jag ut den från biblioteket som binder och sedan lämna in så att administrationen kan få mala. Så småningom ska examinatorerna säga sitt och jag hoppas innerligt att i alla fall inte behöva skriva om avhandlingen.

Träningen har legat på lågfart sista veckorna, pratade med en kompis om att ut och springa ikväll men nej, det får bli en öl och en bit mat på puben istället. Jag kan behöva värma upp inför helgen, efter många veckor av intensivt arbete, med som starkaste dryck ColaLight och ett rejält sömnunderskott kan det bli intressant.  Helgen ser jag otroligt mycket fram emot, M&A:s bröllop. Och jag kan njuta av det i vetskapen att jag har lämnat in!

Det här inlägget är förmodligen alldeles förvirrat, jag är stentrött även om kroppen håller igång eftersom den inte riktigt verkar insett det - en fantastisk apparat! Dessutom, i mitt skrivande så njuter jag av att inte behöva oroa mig för om jag presenterar för många idéer i en mening eller om följden är helt logisk. Jag överlåter detaljerna till läsaren att fylla i själv....

Sunday, 13 June 2010

Ful

Bloggen är väldigt ful just nu tycker jag, gick in för att klottra ner ett inlägg och så dök det upp en inforuta om nya templates. Naturligtvis var jag klåfingrig nog för att klicka på rutan  utan att egentligen ha någon större tid att lägga ner på att fixa. Låt säga att bloggen infinner sig i en transitionsfas, förändring sker antingen när jag är färdigskriven, eller möjligen när idétorkan och skrivdisciplinen är för låg.

Imorgon far jag till England för det som jag innerligt hoppas blir spurten. Jag antar att professorns dom kommer på tisdag, då vi får utvärdera om det är görligt eller inte. Sidmässigt är det nog lugnt, men håller kvaliteten? Jag tycker naturligtvis inte att det är bra nog men det tror jag väl inte jag någonsin kommer tycka så det handlar väl om att sätta stopp vid en punkt. Det vore bara så otroligt skönt att få lämna in där på midsommaraftonens förmiddag och bli av med det, åtminstone fram till att avhandlingen ska försvaras någon gång i höst. Nu är ju inte allt förlorat om jag inte är klar i tid heller, det är väl "bara" att fortsätta fila under kvällar och helger under sensommar och höst i så fall. Får betala terminsavgift på universitetet men eftersom det är snarare regel än undantag att doktorander drar över tiden är det långt ifrån de fantasisummor man ibland hör talas om  (de vill ju få in sina håsar och håpar, eller vad det heter i England!) så det må väl vara hänt. Men tänk, tänk, om helgerna kunde få bli helger, om kvällarna kunde få bli lediga, om...

... ja bara det om veckan i Sverige kan få bli helt ledig vore så skönt! Det är nästan ett år sedan jag sist vandrade på svensk mark och tack vare M&A:s bröllop är det dags igen. När ni andra öppnar de första sillburkarna eller för den delen börjar skråla Måsen med en OP i högsta hugg, då hoppas jag kunna sitta med en avhandling mindre på mitt samvete på bussen på väg mot Stansted. Tror faktiskt att även om jag inte hinner klart i tid så ska den där veckan få bli ledig, innan det drar igång igen.

För det gör det! Nu tänkte jag ju inte skriva något innan kontraktet är påskrivet, men eftersom det kommer ske första arbetsdagen kan jag inte hålla tyst. Jag blir kvar på Imagine Eyes där jag doktorerat! Efter i runda slängar 22 år i skolbänken är det äntligen dags för mig också att skriva på ett tillsvidarekontrakt, in i ekorrhjulet. Det känns hur kul som helst att få vara kvar, och det börjar bra med en konferens redan i slutet av augusti. Var någonstans? I Stockholm! :-)

Allez, courage, åter till OCT, LaTeX, deformable mirror characterization och varför inte lite state-feedback control?

Friday, 4 June 2010

Pust..

..det är inte bra för min skrivdisciplin det här med Roland Garros. Satt visserligen framför datorn men tittade upp sisådär varje avgörande boll. Nu har jag lovat att om Robin vinner på söndag, dessutom Sveriges nationaldag, så ska jag ha min supportertröja från fotbolls-EM 2008 på jobbet.

Så på söndag är det raka spåret som gäller Robin! Ungefär som för oss på inlines ikväll. Det verkar högst otroligt att vi ska åka vilse nånstans mellan Denfert och Gare du Nord i alla fall...

Tuesday, 1 June 2010

Nästa år

Om jag bor kvar här i stan nästa år, då ska jag minsann se till att fixa biljetter till Roland Garros och se Söderling dominera. Det verkar ju som han trivs här, go Robin!!

Tour de France behöver jag inte vänta med till nästa år, jag ska förhoppningsvis ha klivit ur doktorandgrottan redan i år.

Det är annars mycket som ska hända "när jag är klar". Hitta en orienteringsklubb, fixa till här hemma, börja sy igen (skaffa symaskin, mental note), rensa ut gamla kläder (jag har aldrig lyckats hittills men det kanske är just doktorstiteln som saknats?), lära mig lingala, gå på coola utställningar, Hasha lite oftare, läsa alla böcker som väntar, putsa på cykeln, rensa kullager i inlinesen, sortera gamla foton... jag ska nog ta och rädda världen när jag ändå håller på, det ser ju ut som det kommer bli massor med tid! :-)

Saturday, 29 May 2010

Rekord

Uppdatering2: Nu har även DN uppmärksammat hoppet, de visar båda där det syns att han sätter sig även i det andra för precis som vi trodde - han var nog tvungen till det för att få stopp på sig. "Eländet" höll jag på att skriva...

Ja han satte rekord, Taïg Khris, när han hoppade från Eiffeltornet. Nu nuddade han förstås aldrig riktigt Eiffeltornet, men plattformen han hoppade från var i jämnhöjd med tornet. Jag tog lite bilder, såväl rörliga som stillbilder och visar nedan. Min skicklighet i kombination med en enkel hemmakamera gör att den intresserade säkert kan hitta mycket bättre bilder genom att söka på Taig Khris och Tour Eiffel på Youtube eller Google, men de är ju förstås inte lika genuint charmiga:).

Först en bild där han står och laddar på plattformen, så vet ni också var ni ska leta efter honom i filmen :)
Han hoppade två gånger, första gången satte han sig tydligen på ändan när rampen planade ut; vi var några som trodde det kanske var meningen för att han skulle ha en chans att bromsa in något (det ryktades om 100km/h) innan han dunsade in i air bag:en och skumkuddarna, men tydligen inte. Därför hoppades det alltså en andra gång, vilket när man tänker efter är ganska imponerande efter att ha satt sig i den hastigheten, och det är filmen från andra hoppet som ses nedan.

video
Jag upptäckte att man såg själva hoppet mycket dåligt på videon så jag slänger upp den från första hoppet också. Där tittade jag dock inte in i kameran utan på hoppet på riktigt och därför försvinner bilden ut i luften efter en stund...
video
Så en stillbild på rampen från närmre håll för att få en bättre uppfattning om dess storlek. De förberedde plast för att kunna täcka över om det hotande regnet satte i, men det höll sig till efter evenemanget var över.
När jag ändå hade kameran med passade jag på att filma lite under den knappt timslånga randonnéen som avslutades vid Eiffeltornet just innan hoppet. Blogger vill dock inte vara med om att ladda upp den filmen, kanske var den protest mot den skakiga bildkvalitén orsakad av Champs Elysées kullerstenar..
Sådär ja, dags att återgå till mitt skrivande, har haft en pausdag från det idag, inte riktigt tänkt så men motivationen vägrade infinna sig och jag kör hårt ikväll istället!

PS. Även jag har lärt mig något idag - trots att jag förmodligen aldrig skulle ge mig in i ens en tiondels så stor ramp - mängder av varianter av ordet galen på franska: cinglé, dingue, taré, givré, fou, délirant...

Uppdatering: en lite bättre video finns här på YouTube.

Friday, 28 May 2010

Public suicide or Mickey parade?

Så utformande någon bildtexten till ett foto på facebook, föreställandes den 30 meter höga ramp som just nu står under Eiffeltornet. Under Eiffeltornet? Jodå, här ska slås rekord. Aggressive-åkaren Taïg Khris ska imorgon dag hoppa från tornets första våning, 40 meter över marken, på inlines. Alltså tio meter fritt fall innan han landar på en ramp som jag aldrig skulle våga starta från ens sittandes.

Killen i fråga är världsmästare, flerfaldig om jag inte missminner mig, i extremåkning men är förmodligen mest känd för pöbeln genom sitt deltagande i Koh Lanta. Koh vad? Kahlua? Tydligen franska versionen av Robinson men det sade mig ungefär ingenting. Jag skyller på att jag inte bott så länge i Frankrike men erkänner - villigt - att jag förmodligen inte har bättre koll på de svenska Robinsondeltagarna (finns Robinson ännu?) sedan Loket var programledare. Vilket han förmodligen aldrig ens varit.

I alla fall, imorgon ska det hoppas! På den här sidan finns en liten film som visar ett montage av rampen tillsammans med en animerad snutt av hoppet. Taïg lär ha förberett sig i två år för det här så det ska nog gå vägen. I kväll får jag se rampen när vi har dagens första paus på inlinesturen vid Eiffeltornet. Den andra blir vid Trocadero, ty det är en helhelg på hjul med World Slalom Series. Sån tur att jag ska tjättra mig vid min stol och skriva, så jag slipper se det hela:( Men jag ska i alla fall vara med på specialrandonnéen imorgon, som passerar nedför Champs-Elysées innan vi ska tillbaka till järndamen och se Hoppet. Kanske kommer det någon bild efteråt.

Sunday, 23 May 2010

Idealiserar?

Jag har viss skrivleda just nu och det blir ett kort inlägg med bilder istället för så mycket text (bilder är bra, bilder lättar upp och ökar sidantalet!:) ). Jag reagerade nämligen på två reklamaffischer i tunnelbanan, från företaget Aubert som tydligen säljer barnprylar. Nedan följer bilderna, i lite halvdan upplösning och med texten översatt under.

"Promenader, det är sport. 25% rabatt på barnvagnar"


"Garanterat, det är jättelätt att installera. 25% rabatt på bilbarnstolar"

Jag tänkte att de där affischerna skulle inte göra succé i Sverige men att många tjejer snarare skulle bli förnärmade. Eller är det så? Idealiserar jag mitt hemland och den debatt som råder där? Ungefär som fransmän i allmänhet verkar idealisera Sverige, landet som kommer upp i var och varann (social-)politisk debatt: pensionssystemet med det orangea kuvertet, förbud mot barnaga, koldioxid-skatt mm. Jämställdhet dock sällan och när det händer är det med ett drömmande "ååh" (föräldrar som vill dela barnledigheten) eller "pfff" ("här låter vi minsann flickorna vara flickor!").

I övrigt, bara en dryg månad kvar nu. Åter till skrivandet!



Wednesday, 12 May 2010

Anti-reseguide

Tänk er att ni är i Göteborg och ska ta er till säg, Karlstad, medelst kollektiva färdmedel. Tänk er att ni slås av den fantastiska idén att flyga till en näraliggande huvudstad, till exempel Oslo. För denna resa krävs kanske att ta er med hjälp av ett par tre spårvagnslinjer till Nils Ericsonsterminalen, varifrån ni tar flygbussen till Landvetter och checkar in. Flygturen är förnämligt kort, det är nästan så att flygvärdinnorna inte hinner ställa in serveringsvagnen innan bälteslampan börjar lysa och signalera landning. Tänk vad snabbt det är med flyg ändå! Framme på Gardemoen får ni leta rätt på tåg eller buss in till Oslo och därifrån vidare till Karlstad. Strålande, framme!

Nej, ingen skulle nog komma på tanken att resa den vägen. Men ungefär en sådan resa gjorde jag idag. Vanligen när jag ska till Canterbury åker jag Eurostar från Paris till Ashford, en resa på 1h50, ungefär. Har jag lite packning tar jag vélib till Gare du Nord, en tur precis under den tillåtna halvtimmen. Annars är det tunnelbana med ett byte. Väl framme i Ashford får jag byta till ett lokaltåg, med vårens nya tidtabell passar det dessutom strålande med det nya höghastighetståget som avgår precis så att jag hinner köpa biljett men utan att stressa och därefter tar 20 min till Canterbury. Låser dörren därhemma strax efter sju fransk tid och på kontoret vid tio engelsk dito. Fyra timmar dörr till dörr.

Min flygbiljett till konferensen i Florida, med efterföljande besök hos bror i San Francisco, avslutades med ett flyg Paris-London efter en dags uppehåll among the frogs. Biljettpriset ökade med kanske 10€ för detta. Hade jag börjat resan - med i övrigt samma biljetter - i London hade hela resan kostat 100€ mindre. Problemet då är att man verkligen måste börja resan i London, annars blir man inte påsläppt på det anslutande flyget i Paris heller. Jag tänkte mumla något om obegriplig prispolitik hos flygbolagen men om man tänker efter lite är det inte så fruktansvärt märkligt. Utbud och efterfrågan, konkurrens och allt sådant kan förklara det mesta och priserna är mindre lotteri än det kan se ut vid en sökning på Expedia. Om Air France ska kunna konkurrera med sina brittiska kollegor så måste deras resor (som de facto passerar via Paris) stå sig prismässigt jämte en biljett direkt från London. Eller också vill de bara fylla flighterna mellan Paris och London.

Ty det torde vara skäl nog. Jag har faktiskt aldrig förstått hur det kan gå så mycket flyg mellan de två städerna sedan Eurostar kom till, alla kan väl inte vara på väg till ett möte på flygplatsen eller ha ett anslutningsflyg? Sedan idag förstår jag ännu mindre. Flyget avgick från Orly, J erbjöd sig att köra men ibland blir jag idealistisk och tycker att finns det nu en bra och prisvärd kollektivtrafik så ska man utnyttja den. Tre tunnelbanelinjer, ett pendeltåg och en skyttelbuss senare var jag mindre idealistisk. Eftersom man aldrig vet med nämnda kollektivtrafik var jag ute i god tid, och var framme nästan en timme före avgång på flygplatsen. Flyget gick finemang, så pendeltåg och två tunnelbanelinjer till Victoria station där bussen mot Canterbury avgick. Försynt som jag varit hade jag köpt biljetten på nätet under gårdagen för att betala en tredjedel av priset, lite väl försynt var jag dock och tog till marginal i planeringen. Även här vet man ju aldrig - askmoln och annat som härjar - men jag skulle tagit bussen en timme tidigare. Jag tog fram mitt allra blondaste jag och försökte hävda att "hoppsan jag har köpt fel biljett, jag kom från Frankrike idag på morgonen och har missat tidsomställningen". Busschauffören hade nog sett blonda försök förr och det gick inte vägen, nåväl ingen fara med den väntan - det går att skriva på ett café i London också, om än sunkigt. Bussresan från Victoria till Canterbury tog 1h50 (märk väl, lika lång tid som Eurostar!), jag hade förvisso kunnat ta ett tåg, tjänat tjugo minuter och betalat fem gånger så mycket men ändock. Summa summarum steg jag in på kontoret klockan 14, eftar att ha lämnat lägenheten 6.20 fransk tid. Om man för att vara snäll tar bort den onödiga väntanstimmen i London och förkortar väntan på Orly något, blir det ändå över åtta timmars resa. Nämnas bör att bussen från Canterbury till Paris tar just...åtta timmar.

Nej, aldrig mer flyg den sträckan, inte ens om man ska till centrala London kan det väl ändå löna sig. Eurostar dyrt? Javisst, man måste vara ute i tid, men man slipper också dyra transferavgifter till och från flygplatserna!

För övrigt kanske någon kan tycka att jag borde skriva om intressanta saker såsom min resa till San Francisco och publicera bilder på den fantastiska utsikten från restaurang Nepenthe eller från Monterey Bay aquarium, men jag tror att varken bilder eller ord skulle göra resan rättvisa!

Wednesday, 5 May 2010

Eftermiddag

Ja här är det enbart sen enbart eftermiddag trots nattimman i Europa. Här, i Fort Lauderdale alltså, på Floridas östkust väl skyddat från oljebälte och på tillräckligt långt avstånd från Eyjafjallajökull för att mitt flyg till San Francisco ska avgå som beräknat om ett par timmar. För att vara framme ytterligare sex timmar senare, framåt sen kväll och tidig morgon i Europa. Jag tror bestämt jag ska ge mig på en rejäl flygtur för att tjäna in tid och få extra långa dagar just innan det är dags att lämna in avhandlingen. Nog för att jag skulle behöva investera i en Netbook, min stora otympliga Dell går endast med mycket knapp nöd att fälla upp i ett flygsäte.

Om det inte helt framgår så är jag alltså i USA, på samma konferens/mässa som jag varit på tre gånger nu; Annual meeting for the Association for Research in Vision and Ophthalmology, ARVO. "Som vanligt" hyrde vi på jobbet ett hus och det är faktiskt riktigt trevligt att umgås med sina kollegor på det sättet också, utöver det vanliga 9-18. Några morgonturer på inlines (de gamla med sina små pyttehjul) har det hunnits med och därmed har jag fått se stranden, vilket det annars inte blir någon tid till.

Efter några mycket hektiska men också mycket roliga dagar - där jag tyvärr inte fått skrivit riktigt så mycket som jag kanske hade önskat - bär det nu av till store bror som möter och skjutsar hem mig i sin orangea fara. Trevligt trevligt, då slipper jag bekymra mig över att jag kombinerat min stora LoweAlpine-ryggsäck med klackade sandaler. En vacker dag ska även jag börja resa med enbart resväska på hjul, men det är ju så smidigt på metron med ryggsäcken. Dessutom känner jag alltid genast igen den på bagagebandet.

Blablabla, om jag skulle ta och skriva lite nu kanske i väntan på boarding? Ska se till att få i alla fall en, kanske två, dagar skrivet i SF medan bror är på jobbet. På söndag åter mot Paris, framme måndag förmiddag och sedan onsdag-fredag i Canterbury. Typiskt smidiga jag har bokat in en resa till England över Kristi Himmelfärdshelgen, när det förmodligen inte är någon på universitet. Heja mig, det är andra gången jag gör det misstaget med helgdagar. Å andra sidan har jag varit flitig och åkt dit när Frankrike firat krigsslutet (vilket inte uppmärksammas på andra sidan kanalen) och haft en extra ledig dag.

Tuesday, 13 April 2010

Movietajm

Om man är riktigt tålmodig eller bara inte har något vettigt för sig så kan man roa sig med att försöka identifiera mig på min "personliga maratonfilm". Det var filmteam längs banan som fångade löparna på bild kontinuerligt, detta har de sedan utifrån löparnas passertider klippt ihop till ett gäng filmsnuttar, unikt för varje löpare. Eftersom valet av filmsekvenser alltså gjorts baserat på tid och inte på nummerlapps-igenkänning (vilket ändå ter sig smått omöjligt när man ser bilderna) är det inte helt lätt att urskilja löpare. Jag har dock hittat mig själv på partiet 21,1 km (man kan välja avsnitt i övre vänstra hörnet om man inte vill se alla), vid 25km, 35 km och vid målgång, både före och efter. Det är inte helt lätt att se men jag springer i ljusgrön t-shirt med svart tryck, blåa korta cykelbyxor och en vit keps. Samt stor hårtofs såklart:)

Sunday, 11 April 2010

It's done!

Jag hade förvarnat vänner och familj att jag kanske inte skulle fullfölja maran men den som känner mig vet att det ska ganska mycket till innan jag bryter. Ungefär att man får lyfta av mig av banan.

På min nummerlapp stod det att jag satsade på 4h30 och då borde jag alltså starta med den gruppen. Efter lite funderande kom jag på att det är tämligen långsamt tempo, 6.24min/km, att jämföra med de drygt 4.50 jag höll på Paris 20km i höstas och inte alls var i form. Nu var det förvisso halva distansen och jag hade riktigt ont sista kilometrarna. Men jag vet också med mig att på en mara så kommer jag att få det slitigt sådär runt 25km. Alltså kan jag lika gärna ha ett någorlunda hyfsat tempo till dess och ha lite marginal när det blir tungt. Det kanske är en otroligt bakvänd logik, att gå in för att det ska ta emot, men jag tänker att de avverkade kilometrarna är lika många oavsett hur fort det går och det är ändå benen, inte konditionen, som är min svaga sida. Tanken har slagit mig att testa att springa i ett konstant tempo hela vägen, säg ett tempo som ger 4h30, men jag misstänker jag skulle sluta upp mot 5 timmar...

Så för att kunna starta i ett tempo som passade mig ställde jag mig med 4h00-folket och kom iväg lite före farthållarna. I 20 km höll jag ungefär 5.40/km, till dess kom 4h-flaggorna ikapp och förbi men jag hade i alla fall bara dryga 2 timmar på halvmaran. Sen kommer kajerna längs Seine. Jag vet inte om det är de, med tunnlarna som man ska upp och ner i, som är värst eller om det helt enkelt är för att det handlar om passagen 24-30km, men jobbigt är det. Jag bestämde mig för att unna mig en kort paus vid 30 och tänkte att "fixar jag att ta mig till 30, då tar jag mig i mål". Pausen blev en kilometer tidigare med en halvminuts lårmassage av sjukvårdspersonalen och det var nästan som på nya ben jag studsade iväg. Nåja. I alla fall, jag behövde inte ta någon längre paus och även om det inte gick fort så sprang jag hela tiden. Kilometer för kilometer sköt jag fram stunden då skulle jag bli tvungen att börja gå - jag vet nämligen att har man väl börjat gå är det otroligt svårt att springa igen, bättre springa om så i ultrarapid. Jag hade en plan att jag skulle be J som hejade på via inlines på olika platser runt om på banan, att hålla mig sällskap om jag skulle börja gå. Så intalade jag mig själv att den enda som kan tvinga mig att gå är jag själv, det är jag som i så fall stannar benen och då kan jag lika gärna bli. Benen var förvisso trötta men de hade kommit in i sin sakta lunk på strax över 7min/km och det kändes nästan som de funnit sitt jämviktstillstånd där. Dumt störa dem.

Så till slut korsade jag mållinjen på netto-tiden 4:27:39, brutto-tiden var 4:37:08 men den räknar jag inte. Kompletta resultat med passertider finns här.

På det stora hela, trots att jag frågade mig ett otal gånger längs banan vad jag egentligen gjorde där, och trots att benen värker idag, så var det en trevlig upplevelse. Jag stötte på lite svenskar att heja på och jag var inte less efter 6km som i Stockholm. Men om jag vill göra det igen, jag vet inte jag.

Dagens prestation - i kategorin Onödigt vetande om folks kroppsvätskor - är förmodligen att ha kissat på kullerstenarna på Champs Elysées, denna mytomspunna, kallad världens vackraste, aveny. Men vad göra, när det finns en toa per startgrupp och det är kö till alla, och männen ställer sig rakt upp och ner utan bekymmer? När jag stötte på två tjejer som redan tagit steget tvekade jag inte en sekund och kom över startlinjen vetandes att jag hade i alla fall åstadkommit något minnesvärt idag!

Och just ja, hade 37 rätt av 40 på högskoleprovets ordtest, det var inte så dåligt det heller för en utlandssvensk:)

Saturday, 10 April 2010

Ooops I dit it again...!!!

På OL-gymnasiet fick vi lära oss en hel del om träningsplanering, formtoppning etc. Jag var ganska flitig student och följde råd och tips och var stundom ganska noggrann i mitt planerande. Tjugofyratimmars-idrottande, det lät fint. Jag skrev om det där i ett tidigare inlägg, där det framkommer att förberedelserna inför Paris maraton 2008 inte var de bästa. Hör och häpna. det är inte bättre inför 2010 års version. Lika lite specifik förberedelse men betydligt mindre generell sådan, dessutom några extrokilon som definitivt känns vid löpning. Jo alltså, jag tog faktiskt bort nästan alla vikter från skivstången på benövningarna under bodypump-passet i torsdags, och igår på inlinesturen tryckte jag inte alls på under sista timmen. Och jag ser i återblicken på inlägget från för två år sedan att jag hållit en hälsosammare stil, inget vin på hela veckan! :)

När jag tänker tillbaka på Paris 20km i oktober så är jag kanske lite bättre förberedd ändå, under vintern blev det ett drygt timslångt pass nästan varje vecka. Det räcker väl?!

Vi får se vad det lider imorgon, jag tar det för vad det kommer. En fika var 5e kilometer, massa folk längs vägen... När jag hämtade ut nummerlappen idag och såg mig om bland mina medlidande (alltså, de som ska lida med mig) var faktiskt inte alla atletiska sega gubbar, några såg nästan så humana att jag tänkte att om de fixar det, då ska jag minsann också göra det! Om inte annat, jag tar med mitt metro-/cykelkort för alla eventualiteter, om jag måste ta mig till målet för andra medel och lämna tillbaka mitt chip.

Jag är i alla fall ännu en riktig idrottare: jag garderar mig innan start med att tala om hur otränad och skadad (jag var störtförkyld i början av veckan!) jag är, det finns nog inga som är så bra på sånt som idrottare... Sen kan man ju fråga sig varför jag håller på med sånt där, att 1) anmäla mig bara sådär och 2) inte stå mitt kast och faktiskt förbereda mig trots allt. Gång efter annan. Jaja.

Jag vet inte om man kan följa via nätet men den som vill kan ju alltid kika in på hemsidan imorgon, starten är 8.45 och mitt nummer är 49328, rosa grupp - för de som satsar på 4h30+...

Monday, 5 April 2010

Miss i algoritmen?

Det var märkligt, skriva algoritm utan h och utan att vilja korta ned det till ett praktiskt algo. Slås av tanken att jag det är ytterst få tillfällen jag skrivit ordet algoritm på svenska.

Det är söndagmåndagmorgon även i det här landet och eftersom jag jobbade ganska duktigt igår (många kompilerade dll:er!) tar jag mig slö morgon framför datorn. Som så ofta stannar jag då till på DN:s sida och idag drog artikeln om universitetsranking mitt intresse till sig. I många andra länder, därav Frankrike, är ranking väldigt viktigt och det pratas om prestigefyllda skolor och anrika universitet (i Frankrike ska man som ingenjör gå på école och inte universitet, det är inte en gång som jag i obetänksamhet uttalat mig om universitetsstudier i generella termer). Det finns uttagningar, eller tävlingar, för att komma in på olika skolor och i någon mening speglar förmodligen resultaten här skolans ranking eller status. Svårt att komma in = bra skola, ungefär som studenter förmodligen tänker i Sverige.

Jag brukar vara ganska glad över att det - mig veterligen - inte finns någon officiell ranking av högre lärosäten i Sverige. Många ger sig på att göra sådana, de som gjort den senaste kallas Urank men det finns också rankingar - eller åtminstone utvärderingar vilket i och för sig inte är samma sak - av Högskoleverket, av privata intressenter såsom NyTeknik för teknikutbildningarna, av studentorganisationer med mera. Det finns utmärkelser också, jag är t ex glad och stolt över att Y-programmet fick pris som Sveriges bästa teknikutbildning för några år sedan, men jag minns faktiskt inte vem som delade ut priset och vet inte hur kriterierna var satta.

Fortsätt utvärdera ur olika aspekter, fortsätt analysera, fortsätt förbättra! Men jag hoppas faktiskt att det inte kommer till någon officiell ranking. Måhända blir de blivande studenterna förvirrade av alla olika källor som säger ditt eller datt. Men de är åtminstona medvetna om att de är förvirrade och de riktigt engagerade sätter sig förmodligen in i frågan bättre och söker runt på olika ställen. Om det finns en allenarådande ranking blir de förmodligen mindre förvirrade men risken att de blir vilseledda är desto större. Nej, jag tror inte att en sådan ranking skulle ljuga men det finns så otroligt många aspekter att ta in.

Det är naturligtvis jättebra om en institution har stora forskaranslag och publicerar artiklar i kända tidskrifter. Men det är faktiskt ingen garanti för att lärarna är pedagogiska och som grundutbildningsstudent (heter det ännu så?) är det faktiskt det som spelar roll. Jag har haft såväl fantastiska assistenter mitt i doktorandutbildning, som mindre pedagogiskt begåvade professorer med gott internationellt anseende (och tvärtom!). Hur klämmer man in det i en undersökning?

En rolig aspekt som någon tar upp i kommentarerna är att Karolinska institutet vinner som bästa lärosäte. Det intressanta är att samma skola enbart befinner sig på tredje plats inom vård och medicin. Måste vara en sjujädrans bra ekonomutbildning de har där som drar upp generellt. Eller vänta nu.. Jag går in på KI:s hemsida. Karolinska institutet - ett medicinskt universitet. Men hur?? Nej, någon har supit till variablerna i den algoritmen... Gör om gör rätt. Eller nej, låt bli.