Tododilooo!!

Eller vad gubben nu säger när han hoppar ur lådan där han legat gömd i...ungefär två månader. Så länge sedan är det jag skrev! Som om ingenting hänt sedan dess värt att berätta om? Ack nej, långt ifrån. Snarare händer det saker mest hela tiden och när jag inte har berättat om A känns det som att det vore orättvist att skriva om B, ja tänk då hur skevt det blir att skriva om G eller N eller Q!

Det är ju himla synd att det inte blir någon redogörelse för någon av mina två Sverigeresor, om en underbar spadag på Vann med mor, om Tidaholmsloppet, om 25-manna, om renset i källaren där varannan hittad pryl i sig självt skulle kunna inspirera till ett inlägg, om att göra badpremiär sent i augusti i Lille Vektor med fina barndomsvännen K, om en tidig frukost på Centralen, om att möta Pagrotsky men tänka Silbersky och därmed känna sig väldigt expatrierad, om orienteringssäsongen som startat här med halvdant resultat, om att doppa fötterna i medelhavet en dag i oktober och dricka alldeles för mycket vin med dito alldeles för god ost på ett TGV på väg hem, om problemen med poliserna på inlinesturerna som äntligen verkar ha löst sig, om att planera en resa till Japan nästa lördag eller kanske om att läsa ut Mons Kallentofts böcker om Malin Fors på en vecka. Å andra sidan kanske det mest intresserar mig och i vilket fall får det nu anses som passerat och lagrat enbart i det interna minnet.

Inspirationen att blogga just idag kom ifrån det här underbara inlägget om föräldraskap och -ledighet på lika underbara C:s blogg (även om jag själv inte ens försöker lägga mig på den nivån). Å vad jag saknar sådana här debatter i Frankrike, där många män jag känner (inte alla, vi ska inte generalisera) suckar över att behöva vara hemma hela elva dagar med sin nyfödda bebis men det är klart, mamman behöver ju lite stöd. Suck. Annars såg jag för första gången på länge en kamp om jämställdhet som nått ut till den stora massan och faktiskt får viss uppmärksamhet i media. Förvisso var det i DN jag först läste om kampanjen att avskaffa distinktionen mellan madame och mademoiselle i allehanda administrativa formulär och sammanhang men det kanske säger mer om var jag först håller mig à jour om nyhetsvärlden. Förmodligen kommer det i de allra flesta fall bara leda till ett kollektivt fnys där motståndarna (mer eller mindre aktiva) tycker att feministerna fånar sig och hänger upp sig på en detalj. De flesta tänker nog inte så långt som att fråga sig varifrån distinktionen kommer, eller det otänkbara i att en man skulle kunna definieras utifrån den relation han har till en kvinna. Som kuriosa trodde jag dock att det var ordet mademoiselle som borde behållas av de två, betecknande frihet och självständighet - jag tänkte då inte på omyndigheten som förr låg i ordet ;). Jag tycker inte så mycket om titlar över huvud taget, men faktiskt väljer jag numera Dr. vid de tillfällen det finns som alternativ. Inte för att det känns så viktigt, men om jag nu måste ha en titel så har jag hellre en som talar om vad gjort när det gäller ut- snarare än familjebildning.

Annars då? Jodå, nyheterna spelar filmer av Khaddafis död på repeat, varvat med Sarkozy vandrandes ut och in ur Muette-kliniken där Carla Bruni just fött parets dotter. Jag såg en satirteckning där Carla menade på att nu var inte längre Nicolas minst i huset. Angående föräldraledigheten diskuterad ovan tycker många att Sarkozy skulle kunna ta pappaledigt till någon gång i maj 2012, när det ska röstas fram om nästa president blir Hollande eller någon annan. Själv är jag faktiskt ganska glad att inte ha rösträtt, jag är verkligen inte nog insatt men hoppas innerligt att jag skulle se till att läsa på om jag nu haft den rätten!

Kylan har börjat slå in här också, det biter lite i kinderna i nedförsbackarna på inlines, men än så länge är det inte värre än att det är ganska behagligt. Den varma duschen efteråt är allra behagligast. Tränar på gör jag som vanligt, springer väl lite för lite men hänger ändå med hyfsat på ol-tävlingarna, det är klantmissar som gör att jag tappat i ligan. Med resan till Japan nästa vecka missar jag också en deltävling så för att jag ska ha en chans att upprepa fjolårets totalseger måste jag i princip vinna alla  tre tävlingar som är kvar. Jag borde förmodligen också göra något åt det retliga knäonda som ger sig till känna då och då, kanske är det bodypumpen som straffar sig.

Om allt går väl med tillstånd från polis och borgmästare ska vi i klubben arrangera en orienteringstävling i park Buttes Chaumont nästa år, det är i så fall mig veterligen första gången en OL-tävling arrangeras intra-muros i Paris. "Mig veterligen" är dock ett mycket vagt begrepp i det här sammanhanget med tanke på det korta historiska perspektiv jag har.

Nej, nu börjar det hela spåra ur lite känner jag. Kanske dags att återgå till att skriva på det jag borde göra... det är förmodligen därför jag äntligen kom mig för att blogga - att jag satt mig ner för att skriva på något betydligt tråkigare!

På snart återseende...jag ska försöka!!

Den blomstertid nu kommer... eller: vad jag har gemensamt med Orlando Bloom

Om jag inte är helt ute och cyklar får skolavslutningar i Sverige inte längre hållas i kyrkan, i alla fall inte i alla kommuner. Den debatten har många sidor som jag inte tänker gå in på, men hur kristlig eller okristlig jag än må vara så ser jag faktiskt fram emot att ha min sista skolavslutning i en kyrka. Inte vilken kyrka som helst heller; Canterbury Cathedral tillhör ändå de mest kända av engelska katedralerna och är dessutom klassad som världsarv. Det går nog in ganska många hundratals besökare där. Riktigt så många kommer kanske inte dit för min skull på torsdag, men däremot är jag väldigt över att såväl mor och far som J och A gör resan dit - det betyder mycket!

Ja, nu är det äntligen dags att sätta punkt. Ett riktigt avslut, som sagt det sista. Jag har bett folk i min omgivning att tala mig till rätta om jag skulle börja mumla om en ny doktorsavhandling någon gång. Jag har varit på några doktorspromomveringar arrangerade av LiU men det blir något helt annat när det är mig själv det handlar om. För detta tillfälle har jag hyrt klädsel ; cape, rock och hatt som sig bör. Självkännedomen är såpass god att jag inser att jag kommer stå där och titta på de andra och beundra dem som förärats en doktorstitel, men tycka att jag själv mest ramlat in på ett bananskal. Någonstans i bakhuvudet vet jag ju att det inte riktigt är så det förhåller sig, men i alla fall. Till min glädje ska två av mina doktorandkollegor diplomeras samtidigt, det känns fint att känna några andra. Professorn skrev dessutom ett rart mail till oss och menade på att det var smått unikt för en akademiker att ha tre doktorer som promoveras samtidigt. Vilken tur jag speedade på processen då för att få vara med denna gång och inte i november!

Men nu borde jag väl börja packa ihop mig för det här, det "vanliga" tåget går redan vid åtta imorgon. Tror aldrig jag sett så mycket fram emot att resa till Canterbury som jag gör denna gång, det är väl förståeligt. Det enda lilla smolket - jag är ju svensk och måste hitta ett sånt - med att få ett definitivt slut på det hela är att jag inte längre kan skjuta upp allt det där jag skulle göra "after the PhD"...som att sköta bloggen till exempel!

Orlando Bloom, vad hade han med saken att göra då? Jag förstår om någon av er trodde att jag syftade på de gracefulla rörelserna i silvertrikå och den spejande falkblicken, men icke. Som Canterburyson kan han sedan ett år tillbaka titulera sig hedersdoktor vid University of Kent.

Till jobbs, dags att packa!

Att slå ur underläge

Jag var egentligen på väg i säng för att vårda min ömma hals, men så slog andan på för att skriva om helgens prövningar. Jag menar nu inte det myckna snöandet (nästan 10 cm, inse!!) som nästan lamslog Parisregionen, inte heller min mors besök även om just hennes flygresa blev ganska mycket av en prövning med en hotellnatt i Köpenhamn istället för direktflyg till Paris. Hennes besök var i övrigt mycket lyckat med alldeles lagom mycket affärsspringande och stämningsfullt luciatåg i Svenska kyrkan.

Men det jag tänkte beröra var helgens orienteringstävling, den sista i regionsligan. Inför denna sista deltävling ledde jag ligan med mina tre segrar och en placering en liten bit längre ner i listan. En seger ger 100 poäng, därefter baseras poängen på tid (i procent) relativt segraren. Det kan ju tyckas som att jag då skulle vara favorit till slutsegern, men till saken hör att det är de fyra bästa resultaten som räknas och en annan tjej hade vunnit alla tre tävlingar hon ställt upp i. Den enda gång vi båda sprungit slog hon mig ganska rejält; måhända var det ett relativt dåligt lopp för mig och dessutom med en förkylning på väg ut ur kroppen, men några sådana parametrar räknas nu inte med i resultatlistan. Det kändes alltså som fördel för henne inför denna sista tävling. Att det dessutom visade sig vara ganska lätt orientering förstärkte denna känsla.

Skam den som ger sig. Tungt var det och det kändes bitvis som att benen stod stilla. Jag kan tänka mig att gårdagkvällens restaurangbesök gjorde sitt bästa för att öka på det uträttade arbetet enligt fysikens alla lagar. På slutet av banan tog jag omvägar för att slippa även rätt små höjdskillnader, men orienteringsmässigt gick det bra. Till slut kom jag i mål på den 7,7 km långa banan med en tid av 1:03:08. Jag gick fram till resultatlistan och hjärtat hoppade till under en microsekund när jag såg att min konkurrent ställt upp idag (det hade jag väl i och för sig förutsatt, det krävs ju fyra resultat för ligan). Vid microsekundens slut hade jag hunnit upptäcka att hennes tid var 1:40 längre än min. Det kanske låter klyschigt men då blev jag faktiskt allra först riktigt glad för klubbens skull! De har tagit emot mig enormt bra och jag vet att i alla fall några hoppades att jag skulle vinna totalt. Det var absolut ingen press men det kändes ändå så roligt att få vinna för klubbens skull. Ja för min egen också så klart, framförallt kändes det bra att mina segrar på deltävlingarna inte var enbart avhängiga om den andra tjejen var med eller inte. Kan själv, så att säga :-)

Ja, klubben var verkligen glada på prisutdelningen och tjoade så att ingen fick så mycket ovationer. Det kanske säger mer om hur ny klubben är och att jag och D55-damen är de enda som fick ta emot pris, men jag tycker i alla fall det var roligt att alla var så genuint glada. Lite elak tycker jag dock speakern var när han sade om tvåan att "hon kom hit för att vinna cupen idag men det gick inte". Sedan sade han om mig att det var roligt få ett ansikte på mig för nu har de sett mitt namn i listorna under hösten utan att veta vem jag var, jag hörde flera som höll med om det. Tänk, det kändes verkligen som att slå ur underläge, en härlig känsla och med en stämning som gjorde att det var helt okej att vara stolt och glad (som nu!) utan att det ansågs det minsta förmätet. En kille i klubben frågade mig efteråt om jag brukade vinna tävlingar i Sverige och jag fick ju säga att när jag var yngre så hände det ibland: "och nu fick du byta land så du kunde börja vinna igen" skrattade han glatt.

Innan jag avslutar vill jag förstås inflika att mamma också var med på tävlingen och hon fick springa i klass hon också. Representerades RO Paris blev hon andra D60-dam och var så nära att klara timmen att det nästan räknas. I resultatlänken ovan återfinns hon under bana E.

Förresten fick jag efter lite googlande klart för mig att tjejen jag slog faktiskt sprang VM mer än en gång, senast 2004. Det är litet ett tag sedan och hon har väl hunnit bli rejält avdankad sedan dess, men just det där avdankandet har jag själv ganska goda färdigheter i så jag ska försöka att inte låta det förta något.

Och som en allra sista punkt, jag har varit så ofrekvent här att jag glömt skriva att jag lagt fram min avhandling! Det gick bra; fick "minor corrections" vilket är det allra vanligaste i England och innebär att jag är godkänd för doktorstiteln sånär som på några mindre ändringar som jag måste lämna in inom tre månader. Snart är det klart!!

Förnuft till fånga

Jag satt just och skrev på ett inlägg om tiramisu-bakning (lagning?) men insåg efter alltför många rader att ingen väl kan vara intresserad av hur jag ersätter (kokos)mjölk med rom eller funderar på när jag kan få tillfälle att testa nästa variant: Irish Coffee-tiramisu. Nej, jag tog mitt förnuft till fånga och postar istället en länk till pappas blogg med lite bilder från 25-manna förra helgen.

Sedan tar jag mig friheten att länka till en annan blogg jag blev tipsad om, jag känner inte författaren men tycker inlägget var väldigt bra och hoppas att författaren inte tar illa upp.

Och nu blir det läggdags, om nu inlinesturen är inställd pga regn kan faktiskt sängen med en god bok vara nog så bra. Lite trött efter veckan när jag gått upp extra tidigt varje dag för att inte bli sen trots tågstrejken som varit. Nu låter det väl inte så tidigt för en svensk att lämna hemmet kl 7.30 men det är lite andra tider här. Nåväl, natti!

En bild säger mer än tusen ord

Allt är väl här på min front men jag har lite skrivtorka. Publicerar istället en bild på mina nya racers som är märkbart lättare än de gamla och nästan studsar uppför backarna. Nästan. Lite ont i fötterna såhär i inkörningsfasen, men inte värre än att jag ska kunna köra min andra individuella inlinestävling någonsin på söndag. Ett maraton på 30 km, det är väl så i det här landet att det inte får vara för mycket av det goda. Maraton som mäter 30 km, pensionering vid 60 år…nu höll jag på att försöka tänka ut något skämt om en annan fråga som gör Frankrike aktuellt just nu, men det skulle bara varit osmakligt och den där osmakligheten står Carlas make så bra för alldeles utan hjälp.

Nåväl, det ena av mina vrålåk här nedan, stort tack till mor för den födelsedagspresenten! Skenan blänker i blått när jag tittar ner på dem i rätt ljus och jag kör runt med Adolphson och Falk på hjärnan. Och Arto.

Temat håller i sig

Det blev en ganska idrottsinspirerad helg, eller veckoslut, den här veckan också. I torsdags var det min födelsedag, torsdagar brukar annars vara bodypump-dag och jag tyckte att man kan väl kombinera de båda. Dessutom kunde ju inte J gärna neka på min födelsedag så han följde med på en prova-på-gång. Födelsedagen var för övrigt mycket lyckad med fina och rörande brev från familj och vänner, och en oväntat mängd hälsningar på facebook (hur många gånger har inte facebook räddat när minnet sviktar?).

Fredagen fortsatte i idrottens anda med den sedvanliga randonnéen. Jag fick en extra tur eftersom jag halvvägs mellan Nation och Bastiljen kom på att jag glömt en kaka i ugnen (som i och för sig stängdes av av timern) och fick vända hem. Kanske inte så dåligt med en extrasväng, nämnda kaka utgjorde botten i en tiramisu och för att hålla balansen skulle jag nog få glömma ganska många saker och svänga hem för att fixa;) Men gott var det.

På lördagen bodypump igen, inte på vanliga gymmet utan på det större och coolare Club Med - jag testar runt gymmen i bygden inför förnyelsen av kortet. Mycket fint och stort ja, men också just väldigt stort och nästan lite bunkerstämning i vissa salar. Dessutom en våg i omklädningsrummet och jag kände instinktivt att ett gym med våg inte delar samma träningsfilosofi som jag. Jag har full förståelse för att många - kanske de flesta - på ett gym vill träna för att i första hand gå ner eller i alla fall hålla vikten, snarare än för att uppnå en god fysik eller öka prestationsförmågan. Fine, alla skäl är goda. Men jag skulle önska att fokus kunde få vara på känslan, att känna sig bättre i sin kropp. Starkare, fastare, smalare, vad det kan vara. Vågen är försmädlig och dessutom ganska intetsägande. Jag skulle inte vara förvånad om jag återigen faller in i överviktszonen (eller i alla fall nära) på en BMI-tabell men jag har å andra sidan aldrig haft t ex en starkare rygg, vilket jag har stor glädje av där jag jobbar vid min dator.

Söndagen var den riktigt sportiga dagen. Det var orienteringssprint vilket jag planerat in, på morgonen fick jag idén att cykla dit eftersom det faktiskt bara var en knapp mil. Då skulle jag kanske springa endast en av de två sprintbanor som ingick i tävlingen (mästerskap för Ile-de-France, för de som springer i en klubb i regionen). Men så kom J på att han ville med, packade med en bok och var lagom klädd för att sitta på en gräsplätt med den. Väl där tyckte jag att det kunde ju vara ett tillfälle för honom att själv få lite ol-vana genom att promenera med en karta. Det kunde jag ju räknat ut att han inte skulle promenera och det  blev sprunget av. När jag kom i mål från min andra bana såg jag även J sticka ut igen, han tyckte att det var lika bra som att vänta på mig. Jag hann förvisso avstyra det äventyret men det var otroligt roligt att se att han gillade det. Och vi hann ju hem med en knapp timmes marginal till söndagens inlinesrandonnée, bara att tvätta av sig skogs-(park-) smutsen och byta till inlines. Jag testade en kompis låga inlines, inför mitt stundande inköp. Svårt att veta om det var min ovana av hårda, låga skor, eller om det inte var min modell, men det var skönt plocka av dem igen...

Och nu, mat och lite slappande efter en härligt sportig helg! Det känns rätt ok att vara 29 också faktiskt.

En idrottshelg

(varning: ett sånt där långt inlägg, men det var ju en bra helg!)

När det blev klart för några månader sedan att jag skulle få anställning hos Imagine Eyes samt åka på EMVPO-konferensen i Stockholm i slutet på augusti bestämde jag mig snart för att vara kvar till nästkommande helg för att åka Alliansloppet på inlines i Trollhättan. Ända sedan jag började träna lite mer inlines för tre år sedan har jag tänkt att det vore väldigt roligt att vara med någon gång, så jag var glad över den goda timingen. När jag ändå var i farten fick jag för mig att kolla SOFT:s tävlingskalender och se vad som hände söndagen efter. Jag ville inte riktigt tro mina ögon när OK Gipen arrangerade Göta Älvdalsträffen just denna dag. Det var lite för bra för att vara sant, gamla hemklubben och dessutom i Thorskog vilket är precis rätt håll för Landvetter efteråt. Det blev en efteranmälan, för att vara säker på att få en tidig start och hinna med flyget.

Helgen blev verkligen så lyckad som jag knappt ens vågat hoppas på. Det kändes otroligt roligt att snöra på sig inlinesen, som nästan grott fast i Paris gator, på Oscarsbron och få mäta krafterna mot svenskar eller i alla fall nordbor. Tyvärr är inlines en väldigt liten sport i Sverige och de starkaste krafterna finns på rullskidor eller möjligen inlines med stavar. Det var knappt femton tjejer anmälda i min klass men de flesta uteblev, jag misstänker att de bytte från 28 till 14 kilometer. Kanske valde någon att ställa upp på rundbane-SM som tydligen gick i Karlstad samma helg. Starten var upp för Landbergsliden, jag brukar vara relativt stark uppför (bättre styrka än teknik!) men jag var sliten efteråt och orkade inte ta ut mig det lilla extra för att gå ikapp de 2-3 åkare som var före. En sådan urladdning hade förmodligen lönat sig, nu fick jag istället åka hela banan själv utan någon som helst draghjälp i form av vindskydd någonstans. De inlinesåkare med stavar som kom ikapp var inget att hänga på, åkstilen är för olika. Men trots den bitvis halkiga banan var det riktigt roligt, speciellt när min exklusiva supporterskara i form av K med mamma I och brorson P hejade på i Båbergsrondellen. Till slut blev det faktiskt en seger i 28km damer i min första individuella tävling någonsin. Mycket nöjd och glad med det!

Målgång på Hansenplatsen, trogna supportern mor fotade och bar väskan.

Efter en härlig kväll med kära K var det så dags för Göta Älvdalsträffen. Solen sken inbjudande på morgonen men avlöstes sedan av spridda skurar. Vi blev genomblöta i skogen men det gjorde absolut ingenting. Hela dagen kändes som ett enda stort leende ändå. Det var så roligt att träffa så många "gamla" Gipare igen. De som jag en gång träffade varenda helg, ja varenda onsdag och fredag, de som jag åkt på Hemliga resor med, städat Strömshallen med, gått tipspromenad med, ätit långbord bland husvagnarna med, de var där. Det kändes så länge sen, men ändå som igår. De jag minns som barnvagnsbarn hjälpte nu till på TC, precis som jag och de som nu har barnvagnar gjorde när vi var små. Jag undrade nästan om folk ännu kommer ihåg mig, det är snart tio år sedan jag bytte klubb och fyra av dem har jag bott utanför landet. Det var klart folk kom ihåg! Ibland är det skönt, när man bor i en miljö som är så annorlunda ens ursprung, att se att vissa saker är ungefär som förr, att det som var tryggt finns kvar, om än inte oförändrat och utan att ha det minsta uns av tråkigt över sig (de där orden brukar annars alltför ofta kopplas ihop, reds. anm.).

Idrottsmässigt då? Joråsåatteh det var väldigt rolig orientering. Långa och korta sträckor blandat, precis som det ska vara. Jag var lite vilsen i början och fick fråga mina gamla klubbkamrater hur starten fungerade. Gå fram tre minuter innan, jaså ser man på. Ett karttecken var jag lite förvirrad över: helgult med svarta prickar. Ett kort ögonblick var jag rädd det betydde förbjudet område men insåg snabbt jag hade fel. Båda dessa fenomen fanns nog även på "min tid" men inte nog länge för att ha etsat sig fast. Sist jag höll en karta i handen var i november och även om orientering är lite som cykling - har man en gång lärt sig så glömmer man inte - så nog kan man bli ringrostig. Det blev inga stora bommar, även om jag förmodligen sett mina krokar som rätt grava sådana för tio år sedan, men de där snabba besluten fanns inte. Inte heller hastigheten, vanan att forcera skogen och blötan. Någon undrade om jag tränar nåt nu och jodå, jag tycker jag tränar rätt så bra. Däremot väldigt planlöst och bara det jag tycker är kul. Så grundkonditionen finns där, jag kom ju faktiskt runt den där maran rätt oförberedd i våras, men hastigheten lämnar övrigt att önska. Jag kanske får börja träna lite mer till 25-manna i oktober. Om inte annat, jag ser otroligt mycket fram att åka dit, springa, och träffa Giparna och många andra kända ansikten igen!

Nu är jag åter i Paris efter en härlig vecka i Sverige, en vecka av jobb, vänner, familj och sport - det som är viktigt i mitt liv utan inbördes ordning. Men också så skönt att komma hem igen. Som man säger, Home Sweet Home, eller varför inte Homme Sweet Homme?

Främling

...vad döljer du för mig, i dina mörka ögon? Den där Carola-raden får mig att tänka på M&A:s bröllop. Det var en helt fantastisk dag och kväll, och de var så fina båda två. Ja, även om de båda var väldigt vackra där såväl brudklänningen som brudgummens stass var underbara, så var det allra finaste hur lyckliga de var och hur mycket de tycker om varandra. Festen höll på till sent på natten och det var så härligt att träffa de kära vännerna, såsom S, efter en lång period av hårt jobb. För övrigt har jag ännu aldrig varit på bröllop i samma land jag för tillfället bor i... Denna gång flög dessutom jag och J från olika länder, en lite annorlunda resa där jag stötte ihop med F&P vid gaten i Stansted, och där J efter lite om och men överraskade oss med att dyka upp vid Trollhättans resecentrum.

Efter bröllopet hann jag och J med en tur till underbara Delsbo och Gipenäs, de kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och det vi hade turen att vädret visade sig på sin allra bästa sida. Det kändes fint att få dela med sig av detta till J, innan han dessvärre var tvungen att fara hem av familjeskäl. Han hann dessutom träffa fina K, trots att vi ses så sällan så vet vi har vi varann och det är alltid samma glädje och värme när det väl blir av!

Det var naturligtvis väldigt synd att J inte kunde komma med till farfar och mormor, men jag och mor åkte istället och hade några riktigt fina dagar. Först till farfar där vi fick äta lunch med honom i hans restaurang, sedan vidare till mormor. Kanske sista gången i villan innan hon flyttar till sin lägenhet inne i stan. Livet har sin gång, men det är ändå härligt att se hur de båda är pigga. Det blev verkligen generationsöverskridande när jag inledde släktturnén med att hälsa på K&P-E med en månad gamle A i Göteborg. Så alldeles fantastiskt liten och fantastiskt söt!

Efter västkusten bar det så vidare till östkusten där far tog emot på Centralen. Alltid lika roligt att komma dit och dessutom att få se stugan som de gjort så fin. O och K kom ut på middag på kvällen, jag låter far beskriva det hela på sin blogg, varför ge sig på att göra något som någon annan gör så mycket bättre?

Idag tillbringade jag dagen i Stockholm, gick i affärer och allmänt runt på stan. Affärerna hinner jag i och för sig tröttna på relativt snart men det är ett litet äventyr i sig att strosa runt faktiskt. Jag hade naturligtvis önskat att få visa runt J i stan, men det där med att vara främling börjar jag fixa bra själv. I var och varannan affär gjorde jag fel när jag skulle betala. Chip, magnetremsa, id-kort, det var mycket på en gång. Eller när jag skulle betala med kontanter och det dök upp ett konstigt mynt med ränder på. Expediten var tvungen att bekräfta att det faktiskt var en enkrona. Sedan kom jag på mig själv med att börja tänka på engelska, det brukar jag i och för sig inte reagera över men det fick mig att haja till på att folk talade svenska runt omkring mig, vilket väl ändå får ses som ganska rimligt på Stockholms gator.

Vännen O reagerade faktiskt på att jag tappade ord på svenska och det har han kanske rätt i. Uttrycket "jag har runnit ut på krediter" behöver till exempel inte tolkas som att man inte har några pengar kvar och behöver ladda upp sitt kontantkort till mobilen. Likaså kan det där med att ta bilen till garaget tyckas ganska dumt om man behöver proffshjälp med att byta fläktrem.

Ja, det märks att jag inte bor i Sverige längre. Men små missöden till trots, när jag sitter där och tittar på Stockholms ström eller blickar ut över Store Vektor, ja då känner jag verkligen att svensk, det är jag.

Imorgon bär det åter till Paris och på måndag börjar jag jobba. Faktiskt var jag arbetslös idag som enda dag, mitt PhD-kontrakt gick ut igår och min fasta tjänst börjar på måndag. Som jag skrev till en kompis i ett SMS: "jag är arbetslös iddag".

PS. Det finns många fler bilder från den här resan men jag har inte lagt in dem i datorn än.

Eftermiddag

Ja här är det enbart sen enbart eftermiddag trots nattimman i Europa. Här, i Fort Lauderdale alltså, på Floridas östkust väl skyddat från oljebälte och på tillräckligt långt avstånd från Eyjafjallajökull för att mitt flyg till San Francisco ska avgå som beräknat om ett par timmar. För att vara framme ytterligare sex timmar senare, framåt sen kväll och tidig morgon i Europa. Jag tror bestämt jag ska ge mig på en rejäl flygtur för att tjäna in tid och få extra långa dagar just innan det är dags att lämna in avhandlingen. Nog för att jag skulle behöva investera i en Netbook, min stora otympliga Dell går endast med mycket knapp nöd att fälla upp i ett flygsäte.

Om det inte helt framgår så är jag alltså i USA, på samma konferens/mässa som jag varit på tre gånger nu; Annual meeting for the Association for Research in Vision and Ophthalmology, ARVO. "Som vanligt" hyrde vi på jobbet ett hus och det är faktiskt riktigt trevligt att umgås med sina kollegor på det sättet också, utöver det vanliga 9-18. Några morgonturer på inlines (de gamla med sina små pyttehjul) har det hunnits med och därmed har jag fått se stranden, vilket det annars inte blir någon tid till.

Efter några mycket hektiska men också mycket roliga dagar - där jag tyvärr inte fått skrivit riktigt så mycket som jag kanske hade önskat - bär det nu av till store bror som möter och skjutsar hem mig i sin orangea fara. Trevligt trevligt, då slipper jag bekymra mig över att jag kombinerat min stora LoweAlpine-ryggsäck med klackade sandaler. En vacker dag ska även jag börja resa med enbart resväska på hjul, men det är ju så smidigt på metron med ryggsäcken. Dessutom känner jag alltid genast igen den på bagagebandet.

Blablabla, om jag skulle ta och skriva lite nu kanske i väntan på boarding? Ska se till att få i alla fall en, kanske två, dagar skrivet i SF medan bror är på jobbet. På söndag åter mot Paris, framme måndag förmiddag och sedan onsdag-fredag i Canterbury. Typiskt smidiga jag har bokat in en resa till England över Kristi Himmelfärdshelgen, när det förmodligen inte är någon på universitet. Heja mig, det är andra gången jag gör det misstaget med helgdagar. Å andra sidan har jag varit flitig och åkt dit när Frankrike firat krigsslutet (vilket inte uppmärksammas på andra sidan kanalen) och haft en extra ledig dag.

På efterkälken

Det händer inte sällan att jag ler lite överseende åt Frankrike när det gäller den tekniska utvecklingen av saker och ting, sådär i största allmänhet. Om man ska tala i synnerhet gäller det framförallt banker, där checker fortfarande är högsta mode även om internetbank börjar komma alltmer. Körkorten är små papperslappar att jämföra med våra i kreditkortsformat. Det kan väcka viss avund, för att inte tala om mitt ID-kort med chip i (även om jag brukar lägga till att chipet ännu bara är där i preventivt syfte och kommer aktiveras i framtiden). Rent generellt kan man alltså se på saker lite milt överseende. På vissa områden är det förstås tvärom, såvitt jag förstått ska SL just till att byta ut stenålders-bussremsan medan RATP gjorde sin definitiva övergång till plastkort för ett år sedan. Man kan naturligtvis blunda för detta undantag och låta bli att skapa någon sorts alltäckande, rättvisande statistik.

Men nu har jag funnit ett område där Sverige är en bit efter, och för denna upptäckt vände jag mig till Storbritannien. På grund av allmän försummelse har jag ännu inte fått iväg moderns födelsedagspresent, och då inföll hennes stora dag på samma dag som min namnsdag. Nu är det så dags och jag skulle gå till posten. Så kom jag på att jag kan ju faktiskt kosta vad Royalmail tar för samma försändelse, jag ska ju ändå till England imorgon. Inte nog med att det var billigare (förvisso ganska marginellt) men jag kunde här hemifrån ange vikt på paketet, skapa adresslapp, betala på nätet och skriva ut det hela med matriskod för frimärket. Att skickas senast imorgon. Jamen dåså, då får hon väl få sitt paket skickat från Canterbury istället. Och rätta mig nu gärna om jag har fel, men inte kan man göra så på Posten (för lat kolla efter)?

Saker som sker

Det finns mycket jag skulle kunna skriva om sedan sist. Till exempel skulle jag kunna skriva om min ny-(åter-) funna pusslarglädje. Jag fick ett 1000 bitars pussel i present av en våra gäster i lördags, han tyckte jag skulle ha något att roa mig med när J är bortrest. Nu brukar jag i och för sig inte ha några problem att få tiden att gå, men det är i alla fall trevligt att pussla. Nedan en liten fotoserie med starten i onsdags kväll och det nuvarande läget idag. Jag är ganska nöjd med framstegen, det är ju trots allt ändå bara något jag sitter med då och då. Min doktorandkollega undrade vad jag skulle med ett pussel till, hon tycker att vi har redan ett miljonbitars att lägga som det är, utan förlaga dessutom. Det har hon ju faktiskt rätt i får jag erkänna.

Annars skulle jag ju kunna skriva om J:s avfärd, hur han höll på att missa flyget och jag som redan var på plats på flygplatsen tog till mina allra största ögon och lyckades få incheckningspersonalen att hålla disken öppen några minuter extra. Nu när han är bortrest är det onekligen lite tomt…

Eller också kan jag nämna min far som jag erkänner mig lite stolt över efter hans insats i Vem Vet Mest? i veckan. Jag har aldrig sett programmet "på riktigt" men via nätet när fadern medverkat, andra gången nu. Tredje gången gillt kanske? :-)

När jag är inne på familjen kan jag också nämna store brors födelsedag, jag ska passa på att ringa honom nu alldeles strax för nu lär det inte längre vara risk för väckning. Eller jag vet inte, om han hade en riktigt trevlig kväll igår så kanske… Klockan är ju bara lunchdags hos honom.

Att bli nämnda förtjänar också de modiga människor som demonstrerade utanför mitt fönster i lördags. Nåväl, det var kanske inte just utanför mitt fönster utan på min gata, innebörden blir lite olika av de båda. Det var "travailleurs sans papiers" som strejkade, det vill säga de människor som arbetar utan uppehållstillstånd och utan nästan minsta rättigheter varje sig privat eller professionellt. Demonstrationståget leddes av polis och detta gör demonstranterna ännu modigare i mina ögon. Polisen har faktiskt rätt att kolla att folk har giltiga ID-handlingar på sig och har man inte det vid en kontroll hamnar man i arrest tills man kan bevisa sin legitimitet att uppehålla sig i landet. Något litet hopp för mänskligheten att de faktiskt kan övervaka ett sådant demonstrationståg.

Början av demonstrationståget sett från vårt vardagsrumsfönster

Annat som händer och sker är en skön mountainbiketur i Bois de Vincennes igår. På ett ställe tyckte jag mig nästan hitta en liten liten kulle. Jag vet att det finns en annan men den hittade jag inte (sökte jag inte rätt på) igår. Av någon anledning får jag aldrig riktigt grepp på Bois de Vincennes men jag har insett att det är mycket bra och jag kommer nogsamt gå in för att undvika att lära känna skogen. Det är mycket roligare att träna på okänd mark och om jag inte lär mig hitta rätt kommer den alltså kännas mycket större och mer spännande. Jag insåg på hemvägen att jag kallar något där de stora stigarna har namn på vägskyltar för skog...jag håller på att bli stadsbarn! På eftermiddagens utflykt i just staden fann jag dock en tjusning i stadens utbud när jag ramlade över en mycket fin fotoutställning utanför Hôtel de Ville; Röda Korset presenterade "bilder från fronten" med foton från de senaste 150 årens krig.

Annars kan jag nämna dagens orientering, som var mycket rolig men teknikmässigt mycket hackig. Jag kom ändå in på en åttonde plats på bana C, andra dam och seger i D21 (hon som var före sprang D35). Sträcktider finns också ute, märk väl min första sträckseger i Ile-de-France (kontroll 8)!

Ja allt det här skulle jag kunna väva ut mer - jag menar; ännu mer - om, men jag tror jag låter bli. Jag måste snart hoppa i säng för imorgon ska jag upp tidigt och slåss med pöbeln. Det utlovas storstrejk imorgon på RER A och B, varav den senare är den som tar mig till jobbet. Det innebär ett tåg av fem och de få tåg som går kommer vara smockfulla. Om jag har tur så infaller första-strejkdags-syndromet, det är då folk inte tycker det är mödan värt att försöka utan tar ut strejkledigt och stannar hemma. Om det drar ut på tiden kan de inte fortsätta utan blir tvingade tillbaka till de överfulla tågen. Något annat som kan hända är att tågen går på morgonen men att de till slut inser att säkerhetsrisken är för hög med folk som knuffar och trängs, och så stänger de av helt. Då blir man strandsatt i Orsay och får le snällt till sina bilburna kollegor.

Alternativet att köra själv finns naturligtvis men det är en sista utväg. Jag är verkligen inte alls tilltalad av tanken att ut och trängas på motorvägen med alla andra parisare som annars brukar ta kollektivtrafiken och nu kör, ensamma, i egen bil. Urk, då sitter jag hellre på min perrong med en god bok (för tillfället "Kalla det vad fan du vill" av Marjaneh Bakhtiari).

På onsdag far jag till England, mycket taktiskt i och med strejken verkar det. Dessutom är det helgdag i Frankrike så det hela gör mig till en ytterst flitig student. Engelsmännen däremot verkar inte anse första världskrigets slut värt en helgdag, det kanske är för att de firar sommarens slut den första augusti istället.

"Spring utav helvete å sketna* inte ner dig!!"

*sketna = smutsa på bré västgötska

Sådär sade min far till mig ibland när jag stod på startlinjen till ett orienteringslopp. Det var liksom en slagdänga och absolut inget seriöst i det, tvärtom, men det fick mången annan idrottsförälder att sätta andan i halsen; "Men vad säger han till flickstackarn?"  Flickstackarn led nu alltså inte så mycket av det och lydde inte alltid heller för den delen; ibland sprangs det utav helvete och ibland åt helvete, och skitigt blev det var och varannan gång.

Idag anar jag nästan viss oro från fädernehållet om jag egentligen hinner med att inte springa utan bara ta det lite lugnt; chilla lite för att vara modern. Jodå, nog chillas det in emellan, men det har varit sportigt på sistone. Och det är ju så roligt att tävla då och då, väcker inte bara gamla minnen till liv utan också den lilla tävlingsdjävulen som sitter och kurar där inne. Men lite lagom mycket, på svenskt manér.

I söndags var det alltså tävling igen, även om jag numera tävlar mest mot mig själv. Det var 30-årsjubileum för löploppet 20km de Paris, med start och mål vid Eiffeltornet och en tur i Boulognerskogen innan avslutningen (halva banan) längs Seines kajer. Jag hade vunnit nummerlappen tack vare Air Frances nya satsning på löpning inom Flying Blue-programmet (får man bonusmiles om man namedroppar??). Det var riktigt bra, inte nog med ett specialtält att lämna väskan i fick vi en speciell startgrupp. Kanonlyxigt att gå förbi nästan hela den 22000-hövdade skaran och ställa sig i startgrupp "Préferentiel 1", och således slippa trängas i första backen upp (samma som La Parisienne, anm. till mor). Å andra sidan innebar ju detta att nämnda skara kunde komma ikapp en under loppet, vilket ganska många gjorde...

Min skamgräns innan loppet var 1.50, dvs 5:30 per kilometer. Målet att kämpa mot satte jag ändå till 1.45, vilket skulle vara 5:15/km. Första kilometern tog sin stund men det var nog inte så konstigt med tanke på backen och startträngseln. Jag kunde inte riktigt låta bli att leendes tänka på Monty Pythons maraton för inkontinenta när de första löparna rusade in i buskarna längs Avenue Foch strax innan 2km-märket...  I alla fall, kilometermärkena ramlade in oväntat fort och jag insåg att hastigheten låg på runt 4:45. Hoppsan, dags att bli rädd? Äsch, uthållighet brukar inte vara mitt problem, det ska nog gå bra. Dessutom kommer jag säkert ändå tappa lite på slutet så det är lika bra att tappa från en hög utgångspunkt. I just det här presumtiva tappandet var jag i alla fall nyktert medveten om konsekvensen av mina (bristande) förberedelser.

För se, plötsligt blev det rätt tungt och de förbipasserande löparna tog på psyket. Jaja, man har alltid en svacka... Jag sprang mot mitt nya mål 1.40 (5min/km i snitt) och så sent som vid 16km hade jag två och en halv minut till godo på att klara just den sluttiden. Men så hände nåt. Ont i benen. Alltså inte utmattningströtthet utan väl definierad smärta där lårmusklerna går över till att bli knä. Vafalls? Så ska det ju inte vara... Lite hurtigt försökte jag intala mig att ont kommer det göra i alla fall så det är lika bra springa fort och bli av med eländet, men benen var inte med på noterna. Nu klarade jag ändå mitt nysatta mål och stapplade över mållinjen på 1.38:35 (tappade alltså en minut de sista tre kilometrarna!) men helt utan spurt och utan minsta möjlighet att ens försöka med nedjoggning.

Det är klart jag är nöjd med tiden, som räckte till 5156:e plats bland 21923 löpare, och 141:a seniortjej av 2478st. Konditionen är helt ok och hjärtat gör vad det ska, det har visat mer än en gång att det är rätt starkt när det kommer till kritan. Men benen var inte med på noterna. Hade jag glömt tala om det för dem vad som väntade? Ja så var det nog... jag försöker erinra mig mina förberedelser och inser att jag har gjort två löppass längre än en timme sedan Stockholm maraton i maj 2008 (med viss reservation för något enstaka pass sommaren just efter). Dessa två pass var de senaste söndagarnas orientering. Jag måste nog förlåta mina ben, samt vara glad för den väckarklocka jag fick inför maran i april. En sån hade jag aldrig klarat igår, här måste börja löptränas för det är inte mening att löpning ska göra ont! Kanske är det ett första ålderstecken, att inte kunna kallt räkna med att kroppen ställer upp utan invändning.

Writing retreat

Det var en mycket intressant upplevelse de här två senaste dagarna med ett Writing retreat ute på engelska landsbygden. Universitetet verkar ha mucket pengar att göra av med på skills training, som det kallar allt den kunskap som ligger utanför det vi egentligen studerar. Det kan vara ledarskap, det kan vara förhandling, akademiskt skrivande, you name it. Denna gång var det alltså dags att skriva, skriva, skriva, utan distraktionsmoment såsom google, facebook, TV:n eller vad man nu kan tänkas ha som ursäkt för att inte göra just det som man borde göra.

Det ryktades om hur fjolårets arrangemang hade ägt rum på ett alltför fint hotell, i år verkade de dock anse (inse?) att det förmodligen är bättre att försöka anordna flera dylika event – vilket jag hoppas de gör –till en mindre kostnad och vi bor på ett B&B. Trodde vi i alla fall. Det var uthuset till ett B&B. Uthus och uthus förresten, snarare ett gammalt stall med härligt snett stengolv där bordsbenen var specialanpassade för att bordet skulle vara vågrätt just där det står. PÅ övervåningen våningssängar i en stor sal och det kändes nästan som att vara på orienteringsläger igen.

Regnat smattrade hemtrevligt mot rutorna – ja vi är ju som jag väl nämnde i England – och det var alldeles utmärkt skrivväder. För som sagt, skriva skulle vi. I någon sorts drömvärld skulle jag nog inte ha något emot att åka på skriv-retreat för prosa snarare än PhD-uppsats, men man kan väl inte få allt här i världen. Nej förresten, det där prosaiska retreatet skulle jag nog inte vija göra i en grupp om nio utan alldeles själv. Tänk om någon skulle se det jag skriver... Å andra sidan skulle jag förmodligen bli rastlös och odisciplinerad där alldeles själv på mitt land med åskan dånande och vinden tjutande. Moment 22.

Just disciplinen är annars något som vi verkligen har jobbat på. Hur många känner inte igen det där att ha 10 minuter kvar till mötet börjar, eller till lunchdags,eller till vad det nu är, och det är faktiskt ingen idé att göra något vettigt? Mer än att kolla mailen, en snabbtitt på facebook, vända på lite papper eller möjligen diska temuggen? På tio minuter hinner man faktiskt skriva en hel del! Tipset vi fick var att inför varje skrivsession sätta ett aldrig så litet mål och sedan fixa det. På tio minuter hinner man fatiskt peta rätt en ekvation (om Word är på bra humör och månen står i zenith eller hur det nu var) eller i alla fall lägga till de där knorr-tio-raderna på slutet av ett stycke.

Tidigt imorgon åter till Paris igen, ska bli fint det! Kanske kanske hinner jag skruva ihop min MTB som fick flyga med från Sverige och mammas härliga sommarkalas förra veckan. Som förr när det händer familjetilldragelser låter jag far min föra ordet. Samt tackar mamma för bra initiativ och strålande genomförande!

Slutligen har jag en lingvistisk fråga. Jag köpte en ny rakmousse som rekommenderas att användas med "the exfoliating Venus Vibrance razor". Exfoliating? Nej men så praktiskt, det står på svenska också (UK tillhör tydligen samma marknad som Skandinavien): exfolierande??* Euh? Antingen behöver jag lära mig min svenska. Eller också kan jag satsa på en karriär som översättare om doktorerandet inte går i hamn, det verkar inte krävas så mycket för det.

* Om man förresten ska analysera exfolierande vill jag inte alls raka mig med något som är det. Jag menar, den närmaste kopplingen jag kan se är att huden skulle vara en folie, och den vill man väl ändå gärna behålla även efter rakning? Inget ex-hudande här inte. Sådär ja, dagens djuplodade analys till ända.

Sista gången gillt andra gången gillt?

(Jag har inte riktigt kommit mig för att skriva för jag kan inte komma på hur jag på skulle kunna göra helgens bröllop rättvisa. Ett så strålande lyckligt brudpar, en sån härlig stämning, ett sånt underbart vårväder - helt enkelt en genomlyckad dag att minnas för såväl herr och fru S som för alla vi gäster. Nej, jag ger mig inte på ett bättre försök men för den som vill läsa mer och se bilider hänvisar jag till min far).

När jag väl tar mig till tangentbordet, då kan man ju i dessa krisens dagar (det sinar till och med i blogginlägg!) tro att det är fara å färde. Jajamen, inget kunde vara mer rätt. Det är tentaångest. Tentasvett, tentaapati, tentainfluensa. Och den influensan är då rakt inte någon ny. Någon gång för snart två och ett halvt år sedan trodde jag att nu, nu är det sista gången jag tentar. Digital signalbehandling var det, exjobbet skulle läggas fram två dagar senare och om jag inte minns fel var det Nine to Five både dag och natt den där februariveckan. Naturligtvis idogt plugg både dag och natt, joråsåatteh. Redan då fanns dock en liten baktanke om att man ska aldrig säga aldrig så jag avhäll mig från det, även om tanken på att doktorera nog mest var en dörr att inte stänga. Jaha ja, nu sitter jag där igen. Biomedical Optics, hur hände det? Tomografi och fotodynamisk terapi (ha! det används inte bara mot depression som jag i min svenskhet trodde), scattering och vågfrontskorrektion. Fast så olika är det inte ändå, på nåt vis kommer samma saker tillbaka. Det är bara det att i DigSig heter impulssvaret h(t) och innehåller någon sorts fördröjning och förstärkning, i BioMed kallas den PSF och visar diffraktionsmönstret från en perfekt punktkälla. Nästan sak samma.

För den som undrar så känns det inte alls bra med den här tentan och den här gången säger jag det på riktigt. precis som jag säger varje gång. Skillnaden denna gången är att det är två och ett halvt år sen förra tentan och den där ämnesoberoende tentarutinen finns helt enkelt inte längre. Nåväl, jag får en dygnsresa till Canterbury i alla fall… Ska passa på att titta på lite rum att hyra när jag ändå är där.

Veckoresa blir det snart också. Tredje gången gillt (vem är den där Gillt? Jag vill ta ett snack med honom och förklara onödvändigheten av att vänta till tre) på ryska ambassaden fick jag mitt visum. Hej och hå, det är en intressant historia det där. Många timmar i ryska ambassaden har det blivit men nu är allt grönt!

På grund av denna resa kan jag tyvärr inte rösta i EU-valet, nu när jag duktigt skrivit in mig i röstlängden och kommit fram till vem jag vill rösta på. Jag trodde man kunde poströsta men icke, det gick inte för sig. Man måste rösta via ombud och detta ombud ska finnas i röstlängden i samma kommun som jag, samt vara beredd att ta sig till min röstlokal som högst sannolikt inte är samma som ombudets. Det såg ett tag mörkt ut, mina vänner är antingen icke Paris-bosatta, bortresta på inlinestävling eller har inte skrivit in sig i röstlängden. Så länge såg det ut som att det vore lättare för mig rösta i Sverige via ambassaden, än i röstlokalen några 100 meter bort. Det är så härligt när ett demokratiskt land tar hänsyn till en mångfacetterad befolkning, inklusive nyinflyttade, enstöringar, och vagabonder. Till slut löste det sig dock, en vänlig själ ställde upp och jag har anmält hans namn hos polisen. Det tog bara närmare en halvtimme att fylla i papperet och få både underskrift och stämpel. I vilket fall, jag är stolt och glad att jag tog mig besväret att få ordning på rösträtten. Och det här att jag gnäller och svär - ja det är nog bara ett tecken på att jag håller på att förfranska mig!

Wicked!!

What a wicked chance I got here; Wicked was a great experience yesterday night!!

Jag hade på order läst The Wonderful Wizard of Oz inför besöket, och det var väl värt läsningen i sig, men gårdagens musikal var kronan på verket. Humor, sång, musik, dans och kostymer i en svulstigt påkostad show, precis som man vill ha det!

Det är ju andra gången jag är i San Francisco och hälsar på bror nu, första gången var i fjol efter samma konferens som i år; det passar utmärkt med en liten sväng västerut över kontinenten. Eftersom de absoluta måstena avverkades ifjol kunde vi vika av lite från stråken i år. Vi var på Academy of Sciences i Golden Gate Park innan vi strosade ner mot stan igen. Med värkande ben, ajaj vad länge sedan det var jag körde body pump innan torsdagens pass på gymmet.

Nu laddar vi batterierna inför att pallra oss ut till frukost och en shoppingrunda på stan. Allt gott och varma hälsningar till alla!

Dagar som gått och kommer

Jag har varit något ofantligt slö på bloggen på sistone, har jag glömt bort den? Nej men icke då, det har bara varit lite fullt upp.

Förra helgen var mor och J här på mycket välkommet besök. De fick nog en ovanligt sportig helg för att vara Paristurister, såväl inlines som velib. Lite oroliga var vi på söndagsmorgonen när gatorna var blöta men det torkade fint upp till eftermiddagsturen och det blev en mycket lyckad runda. På det hela taget visade sig vårvädret på sin bästa sida, om än inte fullt så varmt och soligt som denna vecka.

Såväl lördag som måndag var det cykel som gällde med velib runt om i stan. Det är onekligen ett väldigt smidigt system, så länge man får tag i en cykel som har varken punka, fågelbajs på sadeln eller avbruten kedja. Det brukar dock gå ganska väl och jag lotsade runt i lite okända kvarter blandat med turiststråk. Det är verkligen slående vilken skillnad det gör bara ett kvarter till ett annat. Och förbryllande att stå uppe vid Parc de Belleville och betrakta utsikten över stan, helt utan trängsel och försäljare. Att turister håller sig undan nedförsbackarna på cykel där det smidigaste är att konstant ligga i motsatt körriktning tills man måste in och kryssa mellan bilarna, det kan jag i och för sig förstå och är förmodligen nödvändigt för att undvika en alltför dyster velib-olycksstatistik. Men det är synd att folk inte ger sig ut till andra kvarter. Att guideböcker inte skriver om dem är en sak (då vore de ju genast turistattraktioner!) men varför inte sätta sig på tunnelbanelinjen som bär ens favoritfärg och åka ett godtyckligt antal stationer? Jag lekte med tanken att starta cykelturism för nordbor i stan, med devisen "inget snack". För allvarligt talat, vad kan jag egentligen berätta av kulturvärde om min stad? Skäms på mig...

Snart hamnar jag i och för sig i en okänd stad själv. Till min stora glädje får jag följa med till Fort Lauderdale på ARVO (The Associtation for Reserach in Vision and Ophthalmology) årliga mässa/konferens i år igen, första veckan i maj. I fjol hade jag en poster så det var självklart jag fick följa med, i år har jag inget eget bidrag men ska vara med för att presentera företaget i vår monter samt när det hinns med gå på interessanta föredrag – och sådana finns det gott om.

Min far påminde mig att jag sagt som liten att när jag blir stor vill jag resa mycket och det ska inte alltid vara jag själv som betalar för resorna. Det kanske låter som att min strävan var betald semester men nej, redan tidigt hoppades jag på på att få kommunicera och ha användning av språk i mitt jobb. Jag inser att resande kanske inte är något man vill hela livet, men man får passa på när chansen öppnar sig.

Visst, den här gången blir det faktiskt kombinerat med lite semester. Jag förlänger min vistelse tre dagar och far till San Francisco för att hälsa på bror i hans nya lägenhet, umgås och gå på Wicked. Och för den som undrar; den resan plockar jag ur egen ficka;) På det hela taget blir det en saftig flygresa: Paris-Miami, Fort Lauderdale-Houston-San Francisco, San Francisco-New York-Paris. Heja!

Lite lite synd att jag sviker mitt lag i två inlinestävlingar som går just när jag är borta, men man kan faktiskt inte få allt här i världen och vissa prioriteringar är helt ok att göra.

Familjesammankomst

Fyra bärbara Mac, fem iPod (tre hade fått stanna hemma), en iPhone… det vill säga nästan hela familjen var samlad. Om inte minnet sviker mig helt var det över tre år sedan vi träffades samtidigt, alla syskon. Det blir så, under den tiden har vi varit utspridda i Frankrike, Schweiz, Irland och USA och det ser inte ut som att någon ämnar sig till födelselandet i det närmaste.

Anledningen till att vi nu träffades var såklart inte den roligaste och det är naturligtvis synd att det skulle behöva ske för att få till ett möte. Å andra sidan tycker jag nog att man måste få kombinera, man kan kanske till och med se en begravning som en uppmaning att än mer ta tillvara på och uppskatta det som är fint och levande.

Jag tycker att morfar fick ett fint avsked, begravningsakten i Ljusets kapell var andaktsfull och under måltiden efteråt blev han ihågkommen i varma och glada ordalag. Vi i den närmre kretsen samlades hemma hos mormor och jag tror och hoppas hon känner att det finns många runt henne än.

Det är något speciellt att föra samman en aldrig så liten grupp människor som alla lever sina vitt skilda liv på olika håll i världen, man har inte samma förehavanden och vanor. Å andra sidan behövs inte heller så mycket för att hitta gemenskap och igenkänning. Det kan vara så enkelt som att ställa fram en burk Keso eller sätta på Vasaloppet på TV så blir x-pats :en nostalgiska.

Den stora nostalgin kom ändå när vi skulle sortera gamla tillhörigheter. Jag tycker det är svårt att rensa bland mina egna saker «den där kanske jag kan ha användning av» men det är om möjligt ännu svårare med andras saker. Måhända går det snabbt att se vilka prylar som inte längre är brukbara, men den stora frågan rör affektionsvärdena. Album efter album med foton från en tid som täcker två världskrig, kassaböcker som informerar om att en tur- och returbiljett från Malmö till Växjö med tåg kostade 29 kr år 1954, anteckningar från Chalmers. All denna dokumentation som finns för människor födda i seklets första kvartal, hur mycket kommer det då inte lämnas kvar av oss födda i det sista ? Mail, bloggar, digitalfoton, bank-ID :n … ? Man kan förvisso lockas att tro att 1:orna och 0:orna tar mindre plats men jag tror att man bedrar till sig. Till varje iPod finns en laddare och till varje dator ett slimcase. För att inte tala om alla andra prylar, kläder, skor, sportattiraljer,… Vi är våra egna vandrande magasin och den som har mest när hen dör vinner. Eller?

Som kuriosa var det förresten väldigt roligt att kunna skicka ett sms till min Stieg Larsson-fanatiske kollega och tala om att filmen var mycket bra och att han bara har dryga två månader att vänta innan den går upp i Frankrike.

Inlines in Paris - the Narrative Truth

(sorry, jag bryter här mitt löfte med mig själv - till er - om endast korta inlägg i framtiden)

Det verkar som att mormodern blev nervös efter mitt förra inlägg, att vi åkte inlines utan polis genom stan. Jag kan naturligtvis logiskt förstå hennes oro, men kan inte låta bli att småle litegrand. Det inlägget handlade om att den officiella fredagsturen var inställd men att ett större gäng körde ändå, fast utan polis – på motorcykel eller inlines – och funktionärer som blockerar korsningar, som brukligt är. Vi var väl ett drygt hundratal som gav oss iväg, något färre som hängde med hela vägen runt. Det var alltså en ovanlig fredag.

Vad som däremot inte framgick var att det där med att åka utan polis är något vi vanligen gör ett par gånger i veckan. På måndagar och onsdagar träffas vi klockan 21 och kör i två timmar. De gångerna är vi betydligt färre, säg 10-15 stycken, men alla med vana att köra just "rando sauvage". Tempot är högre och runt 40 km brukar det bli varje gång, mot fredagarnas knappa 30 km på tre timmar.

Jag funderade på det när vi åkte igår och de här turerna kan i mycket beskrivas med förtroende. Det gäller först och främst att lita på sin egen förmåga, att kunna bromsa för hinder, och att helt enkelt ha koll. Det gäller också att lita på sina medåkare; att om de som är framför kör rakt igenom en korsning utan att tveka eller göra tecken så innebär det att det inte kommer några bilar från vare sig höger eller vänster. Även bilisterna kan man i någon mening lita på; hur tjuriga de än är över att man stoppar deras väg och hur mycket de än har lagen på sin sida om det är de som har grönt och vi som har rött, så vill de i alla fall inte köra över någon. De mest opålitiliga när det kommer till kritan är förmodligen fotgängarna, som invaggade i någon sorts falsk trygghet lugnt knallar ut i gatan utan att se sig om.

Jag inser att det låter livsfarligt men vill ändå hävda att vi kör med viss kontroll. När det är farliga nedfarter, då är det nästan alltid någon som åker före och ställer sig och blockerar ifall ett ljus skulle slå om till rött innan alla är nere. Några kör med visselpipor för att varna i skymda korsningar innan vi når fram. Mycket omtanke är det också, folk hjälper de som är trötta och ser till att alla är med efter lite klurigare passager.

För egen del tillhör jag sällan dem som skyddar i korsningar, helt enkelt för att jag sällan är först. Jag är notoriskt feg och hur mycket jag än logiskt vet att det är bättre att stå på i nedförsbacken och ha grönt ljus, så sitter det en liten djävul bakom örat och säger att det är bäst att ta det lite lugnt och vara bättre beredd att bromsa utifall att det skulle bli rött och en bil ger sig ut. Med just resultatet att det hinner bli rött... En viktig lärdom har dock gått in, och den är att lägre hastighet är en förrädisk försiktighet, det är mycket viktigare att undvika skapa ett avstånd mellan sig och klungan. Inte en bil ger sig in en klunga med inlinesåkare, däremot kan de lockas att tro att en lucka i själva verket är slutet på tåget.

Dessvärre har jag en viss motvilja att ligga precis bakom någon. Hur mycket det än hjälper med minskat vinddrag och hur mycket jag än litar på de andra så ogillar jag starkt att inte själv se vad som händer framför. Nåväl, jag tröstar mig med att det ger bra träning att kämpa själv. För att vara kaxig vill jag ändå säga att där jag är bland de sista nedför, det tar jag igen genom att vara i täten uppför.

Som sagt, mycket tillit handlar det om, och vana att läsa trafiken. En del i gänget verkar kunna ljussekvenserna i minsta korsning i Paris. Och även utan vetskap finns det alltid knep; om ljuset på tvärgatan slår mot gult, ja då är det ingen mening att bromsa för det egna röda ljuset kommer alldeles snart bli grönt. Det är också nästan ofelbart bättre att ta sig förbi de väntande bilarna innan de själva hunnit börja röra på sig.

Polisen då, vad säger de? Jag har mycket svårt att tro att vi egentligen har rätt att köra som vi gör* och någon gång kommer de fram. En av dessa gånger "spelade" jag dum utlänning och hostade fram ordet "trottoir?" som om jag därmed uttömt mitt kompletta ordförråd i franska (om jag skrivit min blogg på franska hade jag nog inte skrivit allt det här, men jag ser det som föga troligt att någon ur Paris poliskår behärskar svenska). Men oftast ser även poliserna att vi trots allt kör med vett och sunt förnuft. Det är ett ständigt kommunicerande; "fara till höger, kabel över vägen, mötande cyklist" osv. Igår hamnade vi bakom en polisbil som kröp fram på en liten gata nånstans i 15e arrondissementet; ett litet tag var det en välordnad linje bakom tills någon tröttnade och vi helt sonika körde om (ljuset till det korsande övergångsstället lyste dessutom grönaste grönt), från polisen ingen reaktion.

Ja, att åka utan polis är alltså inget konstigt, det som gjorde förra fredagen mer riskfylld än våra mindre turer var just ovanan, att åkare inte själva har koll och inte är beredda på att de kan behöva tvärnita.

Mamma, jag ska se till skriva ett nytt inlägg innan du åker till mormor nästa gång så slipper du visa henne det här ;)

* inlinesåkare ska hålla sig på trottoarer. Fotgängare brukar dock sällan uppskatta ett gäng på 15 pers som far fram i 20-30 km/h, vi i vår tur brukar inte uppskatta de tjusiga pelare, brunnar och kullerstenar som pryder trottoarerna.

Födelsedag och Valentinsubstitut

Idag passar jag på att gratulera fröken O på denna hennes sista födelsedag, och tänker se till att fortsätta gratulera min kusin på ytterligare många under titeln fru. Ja, såhär på Alla Hjärtans dag känns det alldeles rätt att tänka på den stora dagen om ett par månader när hon byter titel (euh...vad ska jag ha på mig?? Tanken slog mig just att jag får en utmärkt ursäkt att skaffa en tjusig klänning!).

Valentin kan fira sin namnsdag i någorlunda solsken här i Paris. Stackars lille Valle förresten, vad många hjärtan och bakelser han måste sätta i sig idag. Kombinerad kolesterol- och sockerchock. Tur att det bara är en gång om året…

Själv är jag egentligen inte helt förtjust i den där dagen, liksom Fars och Mors dagar och allt vad de heter känns det alltför kommersialiserat - om jag inte misstar mig hyser även fröken kusin visst tvivel inför hjärtfrossandet. Det enda firande som kommer in här i hemmet är möjligen asken med Aladdin-hjärtan från IKEA. 

Nej, tacka vet jag fredagen den 13:e. Igår ställdes inlinesturen in pga för få åkare; det hade snöat/regnat under dagen och många mödade sig inte till Montparnasse i tron om att det skulle vara inställt. Varför det alltså blev just det. Orsak och verkan så att säga. Vi åkte däremot ändå, utan polis och utan officiell staff, men i högre tempo. En timme och 20 minuter efter avfärd var vi åter, samma tur som skulle ta 2,5-3h med den officiella randonnéen. Det är något visst med "rando sauvage". Helt utan fara är det dock inte; folk åker med som kanske inte riktigt förstått att det inte är som vanligt, och inser inte att det krävs en helt annan vaksamhet på trafiken runtomkring. Nu lär allt ha gått bra, men officiellt sett har naturligtvis ingen fredagsåkning ägt rum. Summa summarum blev det en bra fredag denna den 13:e, andra gången med "vild tur" på just en sån fredag.

Lektyr

De senaste dagarna har mina tankar kretsat mycket kring familjen och livets gång, jag tänker särskilt på mormor. Som omväxling känner jag för att skriva om något helt annat idag. Så vad passar då bättre än att skriva om just det som är något helt annat i mitt liv? Dit jag kan ta min tillflykt för att glömma vardagens stress, tvätt som måste hängas, kod som inte kompilerar...kort och gott; koppla bort. Jag har i år (jag menar, förra året) börjat återfinna den böckers magi och dragningskraft jag kände som liten. Jag läste någonstans för länge sedan att en genomsnittsperson läser hälften (eller var det bara en fjärdedel?) av sin livskonsumtion skönlitteratur under skolåldern. Nog för att jag slukade böcker då men låt ändå hoppas att det inte är sant.

Som liten kunde jag längta efter att få gå och lägga mig för att återuppta kontakten med Pippi, Kulla-Gulla, Agnes Cecilia och Gösta Berling i någon sorts kronologisk ordning. Numer är inte sängläsande att tänka på, ögonen slocknar fortare än jag hinner bläddra, utan det är pendlandet som gäller. Då stänger jag in mig i min lilla värld, ibland med musik i öronen för att säkert få min dagsöverdos av mediaflöde, och mer än en gång har jag varit nära att missa min hållplats.

Litteraturvalet varierar väldigt, jag har kommit ifrån den klassikerfetisch jag hade som liten (även om det just nu ligger ett bokpaket med Zola och Hugo på posten och väntar), om man ska leta någon röd tråd kan den möjligen vara religion och krig.

Året började med deckaren Faux Rebond (Fade Away) av Harlan Coben, en amerikansk författare, jag brukar annars försöka välja originalspråk, men den kom med som bonusbok en gång och var klart läsvärd som deckare!

Efter den var kontrasten skarp till Le Secret av Philippe Grimbert, om en ung pojke som uppfinner en låtsasbror till dess han upptäcker den grymma verklighet hans familj genomlevde i andra världskrigets Paris.

Så dags för deckare igen, första serien i Stieg Larssons Millennium-serie, som väl knappast behöver någon beskrivning. Jag hade faktiskt inte läst den förr men efter att han var en av de två mest sålda författarna i Frankrike i somras och var och varannan människa suttit med näsan nedborrad i "Les hommes qui n'aimaient pas les femmes" (Män som inte tycker om kvinnor - jag tycker titeln är fadd jämfört med den svenska) tyckte jag det var dags. Jag väntar nu ivrigt på att få sluka de två följande böckerna.

Efter den var det åter dags till verklighet, denna gång i form av La Convertie av Marie d'Auzon, en ung fransyska som konverterade till Islam och levde enligt muslimska traditioner under åtta år. En stark verklighetsskildring som inte försöker hymla eller skyla över något, men där författarinnan också gör klart att de män hon mötte inte var representativa för Islam utan våldsamma individer som skyllde sitt beteende på sin religion.

Och nu till den aktuella läsningen; La femme indépendante av Simone de Beauvoir, väl valda utdrag ur Le deuxième sexe. Jag ska nu erkänna att jag faktiskt inte läst mycket Simone de Beauvoir. Jag tror att F tittar in här ibland och jag är helt ärlig när jag säger att Det andra könet är en av - för att inte säga den bokpresent jag uppskattat allra mest. Ändå blev det aldrig av att jag läste den - tror jag väntade på rätt sinnesstämning eller nåt - men jag tänker bestämt plocka med den från Sverige nästa gång jag kommer åt mitt bokförråd där.

Men vad sägs om följande, skrivet 1949 (hemsnickrad översättning följer):

"La femme indépendante - et surtout l'intéllectuelle qui pense sa situation - souffrira en tant que femelle d'un complexe d'infériorité ; elle n'a pas les loisirs de consacrer à sa beauté des soins aussi attentifs que la coquette dont le seul souci est de séduire ; elle aura beau suivre les conseils des spécialistes, elle ne sera jamais au domaine de l'élégance qu'un amateur ; … …. Si elle a du mal à plaire c'est qu'elle n'est pas comme ses petites sœurs esclaves une pure volonté de plaire ; le désir de séduire, si vif qu'il soit, n'est pas descendu au fond de ses os ; dès qu'elle se sent maladroite, elle s'irrite de servilité ; elle veut prendre sa revanche en jouant le jeu avec des armes masculines : elle parle au lieu d'écouter, elle étale des pensées subtiles, des émotions inédites ; elle contredit son interlocuteur au lieu de l'approuver, elle essaie de prendre le dessus sur lui. … … S'ils (les hommes) acceptaient d'aimer au lieu d'une esclave une semblable - comme le font d'ailleurs ceux d'entre eux qui sont à la fois dénués d'arrogance et de complexe d'infériorité - les femmes seraient beaucoup moins hantées par le souci de leur féminité ; elles y gagneraient du naturel, de la simplicité, et elles se retrouveraient femmes sans tant de peine puisque, après tout, elles le sont"

"Den självständiga kvinnan - och särskilt den intellektuella som tänker på sin situation - kommer att såsom hona lida av mindervärdeskomplex; hon har inte fritid att ägna så omsorgsfull vård åt sin skönhet som den koketta kvinann vars enda bekymmer är att förföra; hon har vackert göra att följa specialistråd, hon kommer ändå aldrig vara annat än en amatör när det gäller elegans; … … Om hon har svårt att behaga så är det för att hon inte som sina småsystrar slavinnorna har en ren önskan att behaga ; hennes önskan att förföra, hur stark den än är, har inte gått in i benmärgen; så snart hon känner sig klumpig, så irriterar hon sig på inställsamhet; hon vill ta sin revansch genom att spela spelet med maskulina vapen: hon pratar istället för att lyssna, hon sprider subtila tankegångar, nya känslor; hon säger emot sin samtalspartner istället för att bekräfta honom, hon försöker att ta övertaget över honom. … … Om de (männen) accepterade att älska en like istället för en slavinna - som för övrigt de flesta av dem som är befriade från arrogans och mindervärdeskomplex gör - då skulle kvinnorna vara mycket mindre förföljda av oro kring sin femininitet; de skulle tjäna i naturlighet, i enkelhet, och de skulle återfinna sig som kvinnor utan all denna pina för till syvende och sist, de är ju kvinnor!"