Saturday, 17 December 2011

Déjà vu

Tog en cykeltur i morse, sådär vid kvart-i-fem-snåret. Från mig och mot Gare du Nord, en sträcka där man passerar ett ansenligt antal uteställen. Leden började tunnas ut men det var ofelaktigt så att bland dem som gick på cykelbanan så var det de som reagerade långsammast på min ringklocka som stank mest sprit när jag åkte förbi. Vad gammal jag kände mig som reagerade på det!

Det drog mig tillbaka till gamla minnen, i Lausanne, hur jag och F en eller ett par gånger gick till tåget för att åka skidor samtidigt som de sista ramlade hemåt. Det är faktiskt precis samma sak idag, jag är på väg till Geneve och ska åka skidor (om det nu inte är alltför mycket snökaos) . Skidkläderna ligger i handbagaget så att jag säkert kan byta om på flygplatsen och möta L för att åka upp till La Vattay. Det är en sådan glädje att ha kvar dessa goda vänner som är villiga ställa upp med skjuts, skidsällskap, sovplats eller vad det nu kan vara. En riktig liten glädjekick kom när gode vännen R hört ryktas att jag kom till stan och ville träffas. Trots att jag kan vara så dålig på att hålla kontakt så kommer folk ihåg och det värmer otroligt! Ser fram emot en kvalitetshelg.

Det tog lite tid att packa igår dock. Det gör det i och för sig ofta men jag insåg att även om jag alltid har med mina joggingskor vart jag än åker, så är jag numer mer van att packa ner klackskor och kjolar än supertröjor och vintertights. Nog för att jag trivs i kjol och klackar också men det kändes bra att återställa ordningen för en stund.

Återfärd är redan imorgon, jag får erkänna att det dom triggat den här resan är att få en status högre i Air Frances bonusprogram. Det kan låta fånigt men det är faktiskt värt en del att slippa att alltid oroa sig för övervikt på planet, eftersom jag får ha två bagage (jag behandlar ett symptom!). Sen var det väldigt bra att ha ett svepskäl för att komma iväg, även om jag varmt rekommenderar tåg, inte flyg, mellan Paris och Geneve.

Nu är mitt RER (som jag alltså var tvungen syr cykla till eftersom det inte går tog ända från mig i denna arla morgonstund) alldeles strax framme då håg avslutar. Den stundande julen, och med den Js hemkomst (ja!) får jag behandla en annan gång!

posted from Bloggeroid

Sunday, 20 November 2011

Nostalgia

Det har varit lite av en nostalgisk helg. Första halvan tillbringades i gamla kända miljöer och jag fick chansen att träffa flera goda vänner. Jag går inte in i detalj på det här och nu, men det är en fantastisk känsla att återse kära ansikten och känna att de glömt lika lite som en själv har gjort! Kvalitetstid, helt klart!

Andra halvan var mindre nostalgisk i sin helhet men en rejäl flashback blev det under dagens joggingtur i Bois de Vincennes. Jag såg en grupp på tre bruna och vita ponnys med ryttare som stod och väntade. De tre hade just passerat en grund men bred bäck och nu var det dags för den sista, minstingen, att ta sig över. En svart shetlandsponny, lite mindre än"min" Hugo som väl var en gatukorsning av allehanda raser, men annars lik och jag tänkte att det kunde varit han och jag. Shettisen var högt motvillig till att traska ner i det kalla vattnet när det fanns en bro bara tjugo meter bort, men han manades på av både sin ryttare och en fotburen ledare. Till slut kom han ner i vattnet men då var det alls inte roligt längre, eller också var det just roligt det var, för ponnyn stannade och trampade runt på stället. Jag kunde så väl identifiera mig med den lilla ryttaren vars ben började gå som trumpinnar mot sidorna på ponnyn för att den skulle röra på sig. Till slut var det ledarens klatsch på länden som fick den att röra sig upp ur vattnet. Där slutade dock likheten med Hugo, som skulle tagit några raska skutt, eller möjligen krumsprång, uppför slänten för att sluta sig till de andra ponnyerna. Gärna med bieffekten att hans ryttare (i.e. jag ) som bäst slog näsan i hans nacke, som sämst i backen. Det här var väl en trött ridskoleponny som inte skuttade mer än nödvändigt, men i vilket fall vet jag en liten flicka som somnade ikväll med bilden av bäcken på näthinnan, och stoltheten över att de båda kom över detta hinder.

Tuesday, 1 November 2011

Packåsna

Min far brukar mer eller mindre diskret undra över hur jag alltid lyckas ha med mig så mycket packning när jag är ute och reser (inte helt sällan har han själv blivit utsatt för att transportera denna när jag själv tar nån annan, roligare, väg). Det kan inte förnekas att han har en poäng. Ofta har jag inte bara med en massa onödigheter, det plockar t ex på om det i väskan finns såväl inlines, hjälm, orienteringsskor och joggingskor. På det några flaskor vin till svältfödda svenskar och viktgränsen är snart nådd. Det är otroligt sällan jag åkt till en flygplats utan en gnagande oro att väskan inte ska passera incheckningen, samt en B-plan på hur jag ska packa om, alternativt byta om till tunga tjocka kläder. Det är märkligt att jag min relativa resvana till trots inte kan packa smart och litet... Ibland har jag en känsla av att släpa runt på mitt liv, till och med till jobbet när datorn ska med varje dag.

Jag brukar ha som ledstjärna att man aldrig ska packa mer än man orkar bära. Tja, det fanns ju alltså inget val för mig. Det är två och ett halvt år sedan jag började köra bodypump regelbundet, det gäller att stå sitt kast.

Måttet har nog rågats i med den nuvarande resan. Dels har jag min vana trogen en rejäl väska på 23 kg, modell klassisk och inte vandrarryggsäck denna gång, men med den fula egenskapen att välta så fort den kommer i obalans på sina två hjul. Dels har jag en stor svart hårdplatsväska med en PC inuti. Ordet bärbar dator har fått en helt ny innebörd; väskan väger 22 kg men jag bär ju med mig den. Lägg till det en datorväska, en ryggsäck samt en kasse med två flaskor vin till en professor här. Vin borde f ö förbjudas som present, vad är det för fel på spetsunderkläder? Det väger tusen gånger mindre och är minst lika franskt som vin. Kanske inte funkar riktigt lika bra till en manlig professor dock...en slips?

Japaner är kända för ett oerhört artigt folk och det kan inte förnekas. Jag känner mig som en stor ohyfsad klumpeduns gentemot de graciösa japanerna och -skorna, de senare som kollektivt har utvecklat en gångstil med tårna vinklades så långt inåt att de ser hjulbenta allihop. Det är nästan som att japanerna är lite bättre än andra, inte för att de på något vis förhäver sig själva (tvärtom!) men för de har en grace och elegans som kommer alldeles av sig självt. En sådan intelligens de måste ha dessutom med det språket, jag tänker att om man börjar tidigt med att lära sig något avancerat så borde det stimulara intelligensen positivt. Förmodligen tycker inte de att det är så komplicerat,  men oavsett vilket så vansinnigt vacker är det!

Denna grace till trots, de har ingen våldsam förståelse för folk med mycket packning. Att de inte hjälper till att bära är en sak - precis som jag skrev ovan så ska jag inte ha med mig mer än att jag orkar bära det själv. Men de verkar mest tycka att den med bagage är till besvär och flyttar sig därför inte gärna när jag kommer släpandes på mina väskor. Även solen har väl sina fläckar förstås. Idag var vi ett extra otympligt ekipage och det måste sett ganska roligt ut där jag struttade runt i smala klackar.

Förflyttandet blir inte lättare av att japanska järnvägs- och tunnelbanestationer är utrustade med långsgående räfflade plattor i golvklinkersen längs givna stråk. Jag kunde inte komma på vad dessa ska vara bra för, de är otroligt besvärliga eftersom jag måste korsa dem i närmast rät vinkel för att inte allt ska välta. Men så är det ju Japan och inte Frankrike som jag gärna jämför med, och därför finns det förmodligen en god, logisk tanke bakom konceptet. Framför trappor och i trappavsatser avlöses räfflorna av runda blobbar. Jag är nu så nyfiken på om detta i första hand är för blinda (otroligt praktiskt att bara köra ner den vita staven i en skåra i klinkersen och följa den till tåget) eller om det är i händelse av jordbävning (och dito strömavbrott, så att folk ändå ska komma ur tunnelbanan). Kanske finns det en tredje tillämpning jag inte tänkt på.

För övrigt funderar jag på om min Japanvistelse håller på att göra mig grovt kriminell. Jag har nämligen, ve och fasa, gått mot rött ljus på övergångsställen ibland. Och ännu värre, jag har dessutom korsat vägen där det inte var något övergångsställe alls efter att jag förvissat mig om att ingen bil kom från endera hållet. Om jag inte sitter på mitt plan hem på torsdag kan ni alltid kolla med de lokala polismyndigheterna ifall jag blivit inspärrad.

Det är roligare den här gången i Japan en förra gången i februari. Kanske för att nyhetens chock har lagt sig, och för att jag har upptäckt att jag inte måste gå på helspänn och vara livrädd att inte bocka och buga och säga Arigatou på rätt sätt. De må vara otroligt artiga och ha - för en utomstående - rätt så tränga sociala regler, men då är också medvetna om att västerlänningar inte har samma koder. Ett leende och en uppenbar vilja att försöka göra rätt räcker ganska långt...tror jag i alla fall :-)

Roligare också kanske därför att jag redan hunnit göra mer. En dryg timme efter att jag anlände till Nagoya träffade jag den lokala HHH-klubben och hade en riktigt rolig hash med dem. Hann inte vara med på down-downs efteråt men kunde i alla fall äntligen få mitt hash-name, ett japanskt sådant. Skönt, så slipper jag ha hashat på tre kontinenter utan att för den skull blivit "döpt". Dagen efter träffade jag A som läste Ii samtidigt som jag gick Yi, så vi hade franska ihop då. Jätteroligt att se henne igen och att bli runtguidad i staden, dessutom kom vi till en restaurang som jag aldrig vågat mig in i själv. Jag är inte rädd för at testa nytt men på japanska kan jag inte avgöra om saker är vegetariska eller ej. Efter middagen med A fick jag ett tydligt tecken på att jetlaggen nog hänger i. Jag har i det närmaste somnat i telefon så misstanken fanns, men jag lyckades skriva på facebook att "den restaurangen hade jag hellre hittat själv", istället för "aldrig hittat själv". Ibland kan man skriva sådant man tänker på utan att det är meningen, men det där var jag så långt ifrån att tänka att jag inte har någon aning om hur det kunde komma ur tangentbordet. Samma kväll höll jag på att skicka samma mail till min chef två gånger. Hjärnan är märklig ibland.

Apropå det borde jag kanske låta den där hjärnan sova nu, dags att jobba imorgon igen och många intryck från det här härliga landet att smälta!

Saturday, 29 October 2011

En ikon

Hoppsan, det ligger en ikon vid namn Bloggeroid på min telefons startsida,det var ju den jag skulle använda för att blogga när och var som helst. Joråsåatteh...

När och var som helst är just nu och på en buss ut till flygplatsen. Enligt lagen om alltings djävlighet går det inga tåg till flygplatsen idag så jag testar den där bussen jag sneglat på många gånger men aldrig kommit mig för att testa fast den är direkt. Direkt och direkt, utan byten... Taxi säger många och det är helt ok kalla mig överdrivet idealistisk, men jag tycker väl att när jag nu är både frisk och relativt starkt samt har ett busskort så kan jag faktiskt spara in på de utsläppen. Och..då hade jag ju inte kommit förbi Quebec! Det är nästan lika märkligt som namn på en busshållplats här, som Abisko är i Linköping.

Quebec i all ära - Kanada vore himla roligt - nu idag ska jag åt andra hållet. Till Japan närmare bestämt, ska resa runt till tre olika kunder.

"Japan, är det inte radioaktivt där?" säger många. Det kanske det är, jag har inga siffror. Men jag kollade UDs rekommendationer i alla fall och de sade inget om den del jag ska till. Vi får väl se vad framtiden utvisar. Jag tänker att jag lika gärna kan bli påkörd av en bil eller nåt här i Paris. Usch vad krass jag blev nu då....

Snart dags hoppa av bussen och förmodligen sedan länge dags sluta det här inlägget, hur skulle det se ut om det verkligen börjar handla om något?

posted from Bloggeroid

Saturday, 22 October 2011

Tododilooo!!

Eller vad gubben nu säger när han hoppar ur lådan där han legat gömd i...ungefär två månader. Så länge sedan är det jag skrev! Som om ingenting hänt sedan dess värt att berätta om? Ack nej, långt ifrån. Snarare händer det saker mest hela tiden och när jag inte har berättat om A känns det som att det vore orättvist att skriva om B, ja tänk då hur skevt det blir att skriva om G eller N eller Q!

Det är ju himla synd att det inte blir någon redogörelse för någon av mina två Sverigeresor, om en underbar spadag på Vann med mor, om Tidaholmsloppet, om 25-manna, om renset i källaren där varannan hittad pryl i sig självt skulle kunna inspirera till ett inlägg, om att göra badpremiär sent i augusti i Lille Vektor med fina barndomsvännen K, om en tidig frukost på Centralen, om att möta Pagrotsky men tänka Silbersky och därmed känna sig väldigt expatrierad, om orienteringssäsongen som startat här med halvdant resultat, om att doppa fötterna i medelhavet en dag i oktober och dricka alldeles för mycket vin med dito alldeles för god ost på ett TGV på väg hem, om problemen med poliserna på inlinesturerna som äntligen verkar ha löst sig, om att planera en resa till Japan nästa lördag eller kanske om att läsa ut Mons Kallentofts böcker om Malin Fors på en vecka. Å andra sidan kanske det mest intresserar mig och i vilket fall får det nu anses som passerat och lagrat enbart i det interna minnet.

Inspirationen att blogga just idag kom ifrån det här underbara inlägget om föräldraskap och -ledighet på lika underbara C:s blogg (även om jag själv inte ens försöker lägga mig på den nivån). Å vad jag saknar sådana här debatter i Frankrike, där många män jag känner (inte alla, vi ska inte generalisera) suckar över att behöva vara hemma hela elva dagar med sin nyfödda bebis men det är klart, mamman behöver ju lite stöd. Suck. Annars såg jag för första gången på länge en kamp om jämställdhet som nått ut till den stora massan och faktiskt får viss uppmärksamhet i media. Förvisso var det i DN jag först läste om kampanjen att avskaffa distinktionen mellan madame och mademoiselle i allehanda administrativa formulär och sammanhang men det kanske säger mer om var jag först håller mig à jour om nyhetsvärlden. Förmodligen kommer det i de allra flesta fall bara leda till ett kollektivt fnys där motståndarna (mer eller mindre aktiva) tycker att feministerna fånar sig och hänger upp sig på en detalj. De flesta tänker nog inte så långt som att fråga sig varifrån distinktionen kommer, eller det otänkbara i att en man skulle kunna definieras utifrån den relation han har till en kvinna. Som kuriosa trodde jag dock att det var ordet mademoiselle som borde behållas av de två, betecknande frihet och självständighet - jag tänkte då inte på omyndigheten som förr låg i ordet ;). Jag tycker inte så mycket om titlar över huvud taget, men faktiskt väljer jag numera Dr. vid de tillfällen det finns som alternativ. Inte för att det känns så viktigt, men om jag nu måste ha en titel så har jag hellre en som talar om vad gjort när det gäller ut- snarare än familjebildning.

Annars då? Jodå, nyheterna spelar filmer av Khaddafis död på repeat, varvat med Sarkozy vandrandes ut och in ur Muette-kliniken där Carla Bruni just fött parets dotter. Jag såg en satirteckning där Carla menade på att nu var inte längre Nicolas minst i huset. Angående föräldraledigheten diskuterad ovan tycker många att Sarkozy skulle kunna ta pappaledigt till någon gång i maj 2012, när det ska röstas fram om nästa president blir Hollande eller någon annan. Själv är jag faktiskt ganska glad att inte ha rösträtt, jag är verkligen inte nog insatt men hoppas innerligt att jag skulle se till att läsa på om jag nu haft den rätten!

Kylan har börjat slå in här också, det biter lite i kinderna i nedförsbackarna på inlines, men än så länge är det inte värre än att det är ganska behagligt. Den varma duschen efteråt är allra behagligast. Tränar på gör jag som vanligt, springer väl lite för lite men hänger ändå med hyfsat på ol-tävlingarna, det är klantmissar som gör att jag tappat i ligan. Med resan till Japan nästa vecka missar jag också en deltävling så för att jag ska ha en chans att upprepa fjolårets totalseger måste jag i princip vinna alla  tre tävlingar som är kvar. Jag borde förmodligen också göra något åt det retliga knäonda som ger sig till känna då och då, kanske är det bodypumpen som straffar sig.

Om allt går väl med tillstånd från polis och borgmästare ska vi i klubben arrangera en orienteringstävling i park Buttes Chaumont nästa år, det är i så fall mig veterligen första gången en OL-tävling arrangeras intra-muros i Paris. "Mig veterligen" är dock ett mycket vagt begrepp i det här sammanhanget med tanke på det korta historiska perspektiv jag har.

Nej, nu börjar det hela spåra ur lite känner jag. Kanske dags att återgå till att skriva på det jag borde göra... det är förmodligen därför jag äntligen kom mig för att blogga - att jag satt mig ner för att skriva på något betydligt tråkigare!

På snart återseende...jag ska försöka!!

Wednesday, 17 August 2011

Tema inlines

(ja verkligen tema inlines, så den som inte gillar sport göre sig icke besvär :-) )

Sommaren är nästan över, det känns lite märkligt eftersom jag knappt sett den passera. Visst händer det varje år?? I mitt fall kan det i och för sig bero på att jag inte haft min semester än utan har en Sverigevecka framför mig - nu är det er tur att bli avundsjuka säger hon som dreglat över andras semesterbilder på facebook :-) Helt sant är det i och för sig inte, idag har jag faktiskt ledigt efter en förlängd långhelg, 15 augusti är helgdag här i landet. Dessutom blev det några härliga dagar då i England, med turistande och allt!

Sanningen att säga tycker jag ganska mycket om Paris under sommaren. Särskilt augusti, då stan nästan stänger igen, åtminstone när man lämnar Notre Dame och Champs Elysées. Gatorna är overkligt lugna och den vanliga ljudnivån sjunker många decibel. En fransman, framförallt en parisare, frågar inte "ska du åka iväg på semestern i år?" utan "vart åker du på semestern?". Det är underförstått att man lämnar stan, och jag kan inte låta bli att tycka synd om dem som av olika skäl inte har möjlighet att åka iväg någonstans, omgivningens oförståels för detta är total.

Något som dock hör sommaren till är inlinesturerna. En vanlig vecka när vädret tillåtit oss att köra både måndag, onsdag och fredag brukar det bli ungefär 10 mil. Nu på sommaren gör vi utflykter på runt 10 mil under en dag. För ett par år sedan tyckte jag det lät overkligt långt, men jag gjorde min första långtur förra året och i år har det blivit tre veckor i rad. Vi samlas på morgonen, någon har laddat sin gps och sedan bär det av. Ibland, som när vi åkte till Disneyland, kör vi tur och retur, och ibland är det enkel väg med tåg hem.

Det bästa är nog att komma ut från stan och se lite landsbygd. Det går faktiskt rätt fort att lämna stadsbullret bakom sig. Här nedan en liten film som visar hur vi åker längs la Marne (biflöde till Seine), endast 15-20 minuter från centrala Paris. Det ser ut som jag ramlar någonstans i mitten, men det är bara lite hafsigt handlag med kameran...
video

Denna tur var alltså ut mot Disneyland (97 km t o r), så nu kan jag säga att jag varit där... Nästa vecka åkte vi till Chartres, via Rambouillet (98 km). Jag har upptäckt att det förvånar många men vi åker på bilvägar, noga utvalda för att vara svagt trafikerade.

Senaste turen bar av norrut till staden Soissons (123 km). Den turen var något av en pina i och med det riktigt ojämna underlaget. Vi insåg att vi är rätt bortskämda i Parisregionen med väl underhållna vägar. Kanske inte så konstigt, som jag just nämnde söker vi ju lugna stråk men det här var benmassage kilometer efter kilometer. Jag tackade mitt val förra året, när jag inte köpte rena hastighetssinlines utan ett par med en viss grad av komfort. Dessutom är de lite stora så jag har en sula som dämpar de värsta stötarna. Jag led med några av de andra i sina kolfiberinlines som blev blekare och blekare av smärta ju längre dagen led. Någon ville avbryta efter 50 km, nästa trafikerade järnvägsstation låg vid 92 km... Tempot blev därefter för att alla skulle kunna hänga med, så denna tur var jag betydligt mindre trött än veckan innan.

Trots det dåliga väglaget var det otroligt vackert, nedan ett foto från vad jag tyckte såg ut som bokskog. Det kanske det inte alls var men jag är nu inte känd för att ha så bra koll på det där med skog och växter. Kom nu inte och tyck att bilden är suddig, det är naturligtvis en kombination av trolskt skimmer och hisnande hastighet som ger en sådan effekt ;)

Jag är riktigt glad att ha kunnat vara med på de här turerna i sommar, hoppas det blir i alla fall en till innan säsongen är över. Eller rättare sagt, innan OL-säsongen tar vid med sina tävlingar på söndagarna! Annars finns det egentligen ingenting som hindrar att åka inlines året runt här, vilket vi också gör. Vägarna sandas ytterst sällan så man kan åka igen så fort eventuell snö töat (vilket sällan brukar ta så mycket tid i anspråk...). Men faktum kvarstår att långturerna är trevligare i sommarvärme, framförallt när nämnda värme är tämligen måttlig som i år.

Det känns fint att få kvitto på att formen är ok. Jag är inte särskilt snabb men däremot uthållig och hittills har jag inte haft något problem att hänga med. Med det inte sagt att jag skulle hänga på ifall någon skulle få idén att accelerera den sista milen... Får se vad det kan räcka till på Tidaholmsloppet i Sverige, utan att vara tävlingsåkare är det skoj att köra något lopp då och då. Efter det får jag nog trappa ner åkningen och börja springa mer, annars kommer jag inte orka släpa runt mina lår på OL-banorna i höst :-)

Jag har också blivit tvungen att pyssla lite med mina inlines för att öka komforten, jag som har en tendens att glömma den tekniska biten utan kommer på fem minuter innan jag ska ut att jag borde bytt plats på hjulen...min nya symaskin har kommit väl till pass!

Det var långt och mycket om inlines. Jag drömmer lite om att göra liknande turer i Sverige. Bohuskusten skulle vara otroligt fint, undrar just hur vägarna är där. I Sverige är ju inte inlines så vanligt, däremot finns det ju mycket rullskidåkare. Om någon känner till en hemsida som tipsar om åkvägar vore jag ytterst tacksam! Sedan är det aspekten med trafiken, bilförarna är knappast vana vid inlinesåkare. Å andra sidan är cykelturismen stor och får de plats borde väl vi också få det. En annan drömtur vore att köra i midnattssol i Norrland. Ett framtidsprojekt...

Som avslutning en helt annan inlinesfilm, ett smakprov på hur det kan se ut under söndagens officiella inlinestur (som vi inte brukar hinna hem till efter våra långturer). Detta avsnitt från Boulevard St Michel, i nedförsbacken från Jardin Luxembourg mot Place St Michel.
video


Saturday, 23 July 2011

Hemåt

Sitter på eurostar hem från Canterbury, just nu i tunneln under Engelska kanalen, fast när jag postar det här inlägget lär vi ha kommit ut på andra sidan. "Sudan" föreslog min telefon, den hänger alltså med i svängarna. Nåväl, åter till rätt spår.

Det var ett par riktigt fina dar i England, och jag är mycket glad över att ha varit med på ceremonin. En mer utförlig beskrivning av den kommer säkert på min fars blogg, själv såg jag faktiskt inte så mycket eftersom jag satt bakom en pelare. Men jag kände stämningen, jag fick några ord med the chancellor, eller om det var vice chancellor, och jag fick ha min utstyrsel i form av "slängkappa", röd krage och rund hatt. Just färgen på kragen och formen på hatten gladde familjen mycket. Det är tio ceremonier under veckan och fakulteterna sprids ut, så vid detta tillfälle var vi bara sex doktorander som gick in i katedralen - och sex doktorer som gick ut - bland flera hundra med bachelor- eller masterexamen. Ja, jag kan väl erkänna att även jag var glad över min röda krage. Nedan en bild på denna, inte min vackraste min under dagen men man tager vad man haver på minneskortet.

Ceremonin var på torsdagen, dagen innan var jag med mamma och J på campus, det var roligt att se det igen och veta att jag inte behövde åstadkomma det minsta lilla. Ja det är nu inte riktigt sant, det blev faktiskt lite kundsupport till en kille. Alltid roligt kunna hjälpa.

På fredagen åkte jag med far och A till (en av?) världens mest smalspåriga järnväg. Vi hann med en tur med ångtåg och det var riktigt trevligt, även för en icke tågnörd som jag. Nedan en bild på det pyttelilla loket.

Stort tack till mor, far, A och J för att ni kom och för de här dagarna.

Nu har vi kommit ut ur tunneln, då ska jag posta det här och sedan läsa om vansinnesdåden i Oslo. Det vore naivt att tro att Norden skulle vara försonat... känner med och tänker på Norge!

posted from Bloggeroid

Tuesday, 19 July 2011

Den blomstertid nu kommer... eller: vad jag har gemensamt med Orlando Bloom

Om jag inte är helt ute och cyklar får skolavslutningar i Sverige inte längre hållas i kyrkan, i alla fall inte i alla kommuner. Den debatten har många sidor som jag inte tänker gå in på, men hur kristlig eller okristlig jag än må vara så ser jag faktiskt fram emot att ha min sista skolavslutning i en kyrka. Inte vilken kyrka som helst heller; Canterbury Cathedral tillhör ändå de mest kända av engelska katedralerna och är dessutom klassad som världsarv. Det går nog in ganska många hundratals besökare där. Riktigt så många kommer kanske inte dit för min skull på torsdag, men däremot är jag väldigt över att såväl mor och far som J och A gör resan dit - det betyder mycket!

Ja, nu är det äntligen dags att sätta punkt. Ett riktigt avslut, som sagt det sista. Jag har bett folk i min omgivning att tala mig till rätta om jag skulle börja mumla om en ny doktorsavhandling någon gång. Jag har varit på några doktorspromomveringar arrangerade av LiU men det blir något helt annat när det är mig själv det handlar om. För detta tillfälle har jag hyrt klädsel ; cape, rock och hatt som sig bör. Självkännedomen är såpass god att jag inser att jag kommer stå där och titta på de andra och beundra dem som förärats en doktorstitel, men tycka att jag själv mest ramlat in på ett bananskal. Någonstans i bakhuvudet vet jag ju att det inte riktigt är så det förhåller sig, men i alla fall. Till min glädje ska två av mina doktorandkollegor diplomeras samtidigt, det känns fint att känna några andra. Professorn skrev dessutom ett rart mail till oss och menade på att det var smått unikt för en akademiker att ha tre doktorer som promoveras samtidigt. Vilken tur jag speedade på processen då för att få vara med denna gång och inte i november!

Men nu borde jag väl börja packa ihop mig för det här, det "vanliga" tåget går redan vid åtta imorgon. Tror aldrig jag sett så mycket fram emot att resa till Canterbury som jag gör denna gång, det är väl förståeligt. Det enda lilla smolket - jag är ju svensk och måste hitta ett sånt - med att få ett definitivt slut på det hela är att jag inte längre kan skjuta upp allt det där jag skulle göra "after the PhD"...som att sköta bloggen till exempel!

Orlando Bloom, vad hade han med saken att göra då? Jag förstår om någon av er trodde att jag syftade på de gracefulla rörelserna i silvertrikå och den spejande falkblicken, men icke. Som Canterburyson kan han sedan ett år tillbaka titulera sig hedersdoktor vid University of Kent.

Till jobbs, dags att packa!

Saturday, 21 May 2011

För egen maskin genom Paris

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg hittade jag en artikel på DNs sida om att turista i Paris till fots lite utanför de vanliga vägarna. God idé och inga större fel i den artikeln, ungefär de tips man kunde vänta sig för en artikel av den längden och i det sammanhanget. Vi var dock flera som kommenterade om att det var lite trist att nästan uteslutande tipsa om sevärdigheter och stråk på Rive Gauche. Även de som säger sig vilja leda turisterna utanför de kända stråken kommer aldrig så långt bort som till Nation, eller säg ännu mer vågat, Belleville och Buttes Chaumont. Lite road blev jag över att det fanns flera svenskar med kännedom om just kvarteren, vi är nog fler än jag tror som bor just här.

Jag är ganska dålig på att turista här i stan, det verkar gälla oavsett var man bor att det är inte förrän man får gäster som man verkligen ser sig om i sin hembygd och då upptäcker helt okända platser. Kanske har jag också blivit lite blasée, jag åker mycket inlines runt i stan och kommer till kända turistmål utan att riktigt höja på ögonbrynen längre. Varje måndag träffas vi vid Carrousel de Louvre, men inte reflekterar jag över att Mona Lisa hänger därinne. Onsdagarnas mötesplats är vid Bastille och lika lite föreställer jag mig revolutionens röda fanor vaja på barrikaderna. Men ibland tränger känslan igenom och det blir lite speciellt. Som den där gången under fredagens inlinestur när det inte fanns fler korsningar att blockera och jag hamnade först av oss ”staff:are” på väg in mot Eiffeltornet, ensam med bara polismotorcyklarna framför mig och den blanka asfalten som ett salsgolv, omgivet av förvånade men ivrigt påhejandes turister.

Det är alltså bra när det blir skäl att se stan med andra ögon. Häromveckan kom ett gäng spanska inlinesåkare hit och vi var några som arrangerade en specialtur för dem. Det var riktigt rörande att se deras glädje och fascination; när de vände sig glädjestrålande mot en med ett ”thank you” insåg jag att det är nog ganska speciellt, det vi håller på med. Vi tog omvägar som jag inte sett förut (visste inte att man kunde se ner i Louvrens källarplan alldeles nära där vi brukar samlas), och vi fick stöta på säkerhetspoliser när vi ville åka gatan framför premiärminister François Fillons bostad. Det fick vi inte, en samling människor av vår storlek ansågs som en manifestation och sådana är inte tillåtna på hans gårdsplan. Argumentet att det var kullersten på den alternativa omvägen bet inte på poliserna.

Men till det dagens inlägg egentligen skulle handla om. När min mor kommer hit och hälsar på vill hon gärna cykla Vélib och tycker, som jag, att det är ett av de allra bästa sätten att upptäcka Paris. Att man dessutom kan lämna av cykeln på relativt tätt belägna stationer som med Vélib, så att man slipper släpa med sig och oroa sig över den vart man än går, så har man också övervunnit de flesta av nackdelarna. En och annan skulle kanske tycka det känns otäckt att cykla i en såpass stor stad men cykelvägsnätet är riktigt bra; det växer kontinuerligt och med det (de flesta) bilisternas hänsyn och uppmärksamhet på cyklister. I boendekvarter inför de mer och mer ”sens cyclable” (ung. cykelbar riktning) där man får cykla åt båda håll även på enkelriktade gator. Kräver lite mer uppmärksamhet, framförallt med gångare som inte lärt sig att titta åt båda hållen, men annars ett mycket bra koncept. Det märks att de vill uppmuntra cyklande. Om man vill cykla med hjälm är det bara att ta med en hemifrån, alternativt om man är mer konsumtionistiskt lagd inhandla en för en tio-euro på Décathlon. Helt enkelt, det finns inte många skäl att inte cykla i stan.

Jag leker ibland med tanken på att anordna cykelturism för svenskar (och andra) i Paris, om det nu skulle finnas interessenter. Nu kan jag inte riktigt få in det i min agenda idag, såvida det inte blir fyradagarsvecka snart. Eller möjligen pensionsålder vid 35. Men ändå, spåna går ju. Det skulle vara riktigt roligt att cykla med folk genom stan, jag skulle ta dem upp till utsikten vid tidigare nämnda Belleville eller Buttes-Chaumont beroende på hur sportiga de är. Beundra de stenbelagda ”villas” (”smågator” ungefär) i nittonde med sina charmiga hus gömda bakom höghusen. Ta en tur till puces de Porte de Montreuil, eller kanske Clignancourt. Göra en kulinarisk upptäcktsfärd längs lämplig gata i 20e och inhandla såväl fransk ost som afrikansk Saka-Saka eller japansk inlagd ingefära. Cykla längs Canal St Martin, och visa såväl slussportarna där Amélie Poulin kastade sten i ett grönt skimmer, som tälten där de Algeriska flyktingarna bor sedan Frankrike behandlar deras ärenden långsammare än ett SJ-tåg i januari, om de behandlas överhuvudtaget (också som ett SJ-tåg i januari). Det finns mängder av intressanta kvarter att se, och Champs-Elysées står faktiskt inte högst på listan. Nu kanske jag låter kaxig men jag tycker den gatan är mycket överreklamerad. Vacker, visst, men inte mer än Konsistoriegatan i Linköping till exempel. Ibland undrar jag om inte C-E anses så vacker mest därför att den är känd, ungefär som med en överväldigande mängd andra kändisar...

Om jag skulle ta min turism-tanke längre skulle jag vilja ordna helger för de lite mer sportiga. Inlines på fredagkvällen, cykel på lördag eftermiddag och söndag morgon, och så inlines igen på söndag eftermiddag. De som rör på sig utanför stråken får se betydligt mer, i en vid bemärkelse, av staden. Paris är känt för att vara romantikens huvudstad, sant eller inte men det är i så fall bara en av väldigt många sidor staden har att erbjuda. Mångfalden, den som inte syns på samma sätt i guideböckerna eller som tyvärr ofta beskrivs i väldigt nedsättande ordalag (exempel finns i DN-artikelns kommentarer), är precis lika mycket Paris!

Sunday, 15 May 2011

Flygpladder

Flera gånger på sistone har jag varit motiverad att blogga, en kväll i veckan till den punkt att jag loggade in för att skriva och då låg bloggers sidor nere. Blev inget av min text om turism i Paris, inspirerad av den artikel i DN jag läst om att promenera i stan.

Igår fanns samma motivation, men väskorna stod packade och klockan redan alltför sen efter att ha letat mig galen efter mitt transportkort. Till slut fann jag det och tre och en halv timme senare stapplade jag mig upp för att nu sitta på tåget ut mot flygplatsen för att ta mig till Köpenhamn och vidare mot kund. Det är några fler som ska med ett flyg, annars ser de flesta av mina medresenärer ut att vara på väg hem från lördagkvällens festligheter.

Jag har onekligen gjort ett antal flygplatser de senaste två och en halv veckorna, fler än önskat pga Air Frances strul. Paris, New York, Miami,Fort Lauderdale, San Francisco, Frankfurt, Köpenhamn. I juni väntar Murcia (ja,nära där jordbävningen var, helt enligt mina vanor..) och Rom,tur jag gillar att resa. Ja, det är ju ingen slump jag får åka, har allt uttryckt starkt intresse. Men nu stängs ögonen, en liten tupplur innan incheck och kaffe. Tes, gratis kaffe i Frankfurt,såvida inget ändrats sedan sist jag var där för sisådär fyra år sedan. Tiden går fort...

posted from Bloggeroid

Saturday, 23 April 2011

Det kom ett brev...

18th April 2011

Dear Erika,

PhD in Physics

I am pleased to inform you that the examiners of your thesis have recommended that you be awarded the degree of Doctor of Philosophy in Physics.

This recommendation has been approved on behalf of the Faculty Board and the Senate, and the result will be published forthwith. ...//...

posted from Bloggeroid

Tuesday, 19 April 2011

Dofter

Nu verkar jag dessutom ha fått igång en applikation för att skriva inlägg. Faktum kvarstår att mina fingrar är för stora för ett taktilt tangentbord:) Men det är bra ändå, känner att tiden räcker dåligt tiill bloggen. Är hemifrån som regel minst 12 timmar per dag för jobbet och så träningen på det. Ett trettiotimmars dygn vore inte fel..

Nog om det. I helgen var det alltså O-tävling, det var år och dar sen jag var borta en hel helg på OL. Det som närmast var regel förr. Riktigt kul att komma från stan och se en annan del av landet. Det var två tävlingar, först en medel- och sen en långdistans. Första dan fanns bara D21 men andra dan var det elit dit ledaren anmält mig. Han tycker att det är bra jag får känna på vad det är. Själv tror jag mig veta ungefär vad elitklass innebär, men det stämmer ju att det är väldigt bra träning! Däremot är det möjligt att Simone Niggli Luder och resten av schweiziska landslaget aldrig kände sig hotade av min närvaro.

Något som slog mig (utöver schweiziskorna samt ett gäng fransyskor) var doften i skogen. Jag har hört sägas att luktsinnet är det sinne som starkast framkallar minnen och jag tror nog det stämmer. Plötsligt mitt under loppet slog doften av upptrampad jord och mjuk mossa så stark emot mig att jag alldeles glömde bort att förbanna den uteblivna löpträningen och istället flyttades femton, tjugo år tillbaka i tiden. Solvarmt hygge, fuktigt gräs på TC. Jag tänkte på alla de stadsbarn för vilka de dofterna inte betyder någonting alls. Vad tomt det måste vara, känna dofterna men utan minnen, utan känslor. Jomen jag vet, stan har sina dofter och minnen på precis samma sätt, och jag hoppas att stadsbarnen skattar sig lika lyckliga över dem som jag gör över att ha skogen som mitt hemma..

posted from Bloggeroid

posted from Bloggeroid

Ett førsta test

Jag hittade ett skandinaviskt tangentbord och en svensk ordlista så nu kan jag teoretiskt sett blotta på tåget, vilken tidsvinst. Tænk, æven jag har gått och blivit smartfånad. Men det får jag utveckla imorgon, nu sova efter 2,5h inlines. Satt fint med helgens två o-tævlingar i benen!

Saturday, 12 March 2011

Bättre sent än aldrig

Det är inte utan att jag får lite prestationsångest, så länge sedan var det jag skrev och jag känner att jag borde komma med nåt extra bra för att kompensera. Ni får väl hålla till godo med ringrostigheten. 

Så vadän denna sena, men plötsliga återkomst? Någon gång, en natt sådär framåt halv två när jag satt och rättade min avhandling och slösurfade in på min blogg sade jag till mig själv att nej, jag ska inte lägga tid på bloggen innan avhandlingen är klar. Nu kan det kanske låta som att jag tillbringat varje ledig tid till att skriva och det är naturligtvis inte riktigt sant. Men jag vet med mig att om jag sitter vid datorn för att jobba och plötsligt börjar blogga så går en halvtimme. Men nu så, eftersom tiden började rinna ut för att lämna in den korrigerade versionen så ringde jag  igår, inför den sista helgen, min interna examinator som är den som bestämmer när min avhandling faktiskt är godkänd.

"Just so you know, I just signed it for you". Ungefär så sa han, so that should be it. Min professor kan möjligen fortfarande tycka att jag ska rätta till ditten eller datten, men det är mest detaljer och inget jag måste göra - men det är naturligtvis tacksamt med små kommentarer som kan snygga till det. Inget jag kommer lägga någon längre tid på dock, nu ska jag istället se till att hitta ett tryckeri som kan binda in det hela. Gäller att se upp, i Frankrike trycks boktrycks-texten på andra hållet jämfört med England (och Sverige)! 

Så nu sitter jag här i soffan och slöar och kollar på TV utan att veta att jag borde skriva, helt fantastiskt! Lite som Mark Levengoods mor som tyckte det var så skönt när barnen var utflugna och hon kunde unna sig att ligga på soffan och göra ingenting. Hennes barn tyckte att det gjorde hon tidigare också; "ja, men det svårare att unna sig det då". Det finns många visheter att uttömma ur Marks sommarprogram.

I övrigt, sedan sist har det varit jul och nyår, jag har haft chansen att få resa till Italien, Japan och Sverige, och ser fram emot resor till Danmark, USA och kanske Italien igen. Mina kollegor börjar tycka det är lite riskfyllt att skicka ut mig, samma dag jag var i Rom hittades en bomb i metron och det som händer i Japan nu är fruktansvärt. Jag var dock i en annan del av landet...

Det är helt ofattbart att det faktiskt är klart nu. Nåväl, inte helt klart, jag räknar väl med säg två kvällar för att snygga upp, ta bort kommentarer och sånt, men annars så. Jag kan börja sova ordentligt igen, träna ordentligt! Träningen kom igång lite bättre under de veckor som bollen låg hos professorn och inte hos mig, men annars har den blivit lidande. Säg max fyra pass i veckan in emellan förkylningar som bevis på den ringa sömnen, och då rätt softa joggpass eller bodypump istället för tvåtimmarslånga inlinespass. Ska bli härligt komma i form igen! Övermodig som jag alltid är skrev jag in mig i D21E i regionsmästerskapet  i långdistans om två veckor, tänkte att jag vann ju ligan i höstas så jag borde kanske. Ibland tror jag utmaningar är för mig som äpplet i paradiset var för Eva, jag kan helt enkelt inte låta bli även om jag kanske borde.

Jag får inte låta det här inlägget bli för långt men jag hoppas återkomma snart med inlägg om internationella kvinnodagen (som här generellt firas med att kvinnor får blommor vilket för mig är precis det syftet inte är med dagen), om cykling i Paris, om hur fem cm snö kan lamslå ett land (fast det är lite off season nu), eller vad helst annat jag känner för. Men räkna inte med en diskussion om icke-lineraiteten av RMS.