Friday, 25 December 2009

Juldagslunch

Här i Frankrike är julafton just afton och den viktiga dagen är juldagen. Denna vilodag helgade jag genom att sova ohemult länge (julottebesökarna skulle hunnit med även mässan vid det laget) och sedan ut och skita ner både mig och cykeln ordentligt i Bois de Vincennes. Efter det kände jag mig värd en riktigt rejäl jullunch och om man bortser från avsaknaden av kött tycker jag att jag fick till en ganska traditionell sådan. I en husmorsskola hade jag nog inte ens kommit upp till ett stående streck i betyg, det hembakta vörtbrödet skulle möjligen dra upp snittet men annars är det rena köpevaror rakt över, mestadels IKEA (kan inte minnas att jag någonsin varit förtjust i rödkål men burken stod ju där så snällt på hyllan). Till och med rödbetorna var redan tärnade, så var det också de enda rödbetor jag fick tag i. Nu stör det mig dock inte det minsta att det inte är så helylle, jag känner nämligen att i år har jag verkligen julefrid med välbehövd vila efter en hektisk höst. Snart ska jag leka elektriker och installera en lampa, därefter vågrätt läge med eller utan bok inför kvällens inlines; vild tur blir det ikväll ty ingen organisation med polis och dyl vare sig idag eller nästa vecka :(.

Thursday, 24 December 2009

God Jul!

Nej men alltså, jag har inte glömt bloggen. Det har bara varit full rusch senaste dagarna/veckorna. Jag har kanske inte sprungit runt i stans alla affärer och jagat julklappar, inte heller har jag lutat fisk och rullat köttbullar (men jag har varit på IKEA och köpt sill!). Jag har däremot lagat marknadskarameller, knäck, vörtbröd på öl och coca cola, pepparkakshus och lite annat. Nu skulle jag alltså behöva någon som kommer hit och gömmer julgodiset precis som vi brukade gömma det för mamma när vi var små. Gäller även Mozarkulorna, knäcken, kolan, kakorna och allt det andra som kom från mor och far i samband med luciahelgen.

Men som sagt är det nu inte julförberedelser som varit den värsta hetsen utan snarare mätningar som faktiskt går framåt. Jag börjar få fram riktigt fina kurvor och den ordvitsen fungerar precis lika bra på franska som på svenska. I vilket fall känns det väldigt roligt och även om jag i vissa stunder känner mig ovetenskaplig så insåg jag idag att det nog brinner en liten tekniknörd där inne, när jag ömt tittade på graferna och konstaterade att det var en fin julklapp till mig själv.

Resultaten är inte perfekta ännu men kanske nog för att kunna få till en artikel av det. Nu tänker jag packa ihop mig från jobbet (ja, jag bloggar på jobbtid men det är ju julafton!!) och pallra mig hemåt inför julfirande på Svenska kyrkan. Sedan långhelg när jag tänker jobba på de andra kurvorna, dels ska julgodiset kvalitetssäkras ännu en aning (hur är det med hållbarheten?), dels ska träningen återupptas efter fyra småsnuviga dagar. Ett långpass på cykel i Bois de Vincennes imorgon när gymmet är stängt, och sen bodypump på lördag. Kanske inlines på söndag om vädret tillåter, men det är nog regn i luften är jag rädd. Vilket förmodligen är bra eftersom jag får springa istället, vilket behövs inför maran i april.

En riktigt God Jul önskar jag till alla som tittar in här, njut av ledigheten och allting och på snart återseende! Jag styr kosan hemåt mot mitt julpyntade hem, stort tack till föräldrarna som bistår med pynt och annat för att påminna om barndomens jular!

Sunday, 6 December 2009

Om att få tummen ur

Det har gått drygt ett år sedan vi flyttade in vår lägenhet, som jag tycker mycket om med sin öppna planlösning och med hörnfönster. Sådant som är rent typiskt franskt, såsom att man måste gå igenom halva lägenheten för att tvätta händerna efter man varit på toa, det har jag lärt mig att leva med (för den skull inte uppskatta).

När den första tidens konvalescens med armen i gips var över efter inflyttningen, tog vi allt tag i vissa saker. Det dröjde inte så länge innan bäddsoffan ersattes av en riktig säng, och stoltheten var stor när vi skruvat ihop vår egen kökshalvö. Måhända dröjde det till februari någon gång innan vi fick hjälp att såga till bänkskivan, men vi rör oss ännu inom ett halvår.

Det finns dock saker som haltar. Ta belysningen t ex. Käre bror var förvisso snäll när han menade på att det är i alla fall enhetligt i alla rum, men enhetligt eller inte; glödlampor i nakna trådar är verkligen inte snyggt. Det blir liksom så när man inte har de verktyg som behövs och man måste be om hjälp med en mer kraftfull borr för att kunna få hål i väggarna. Efter ett tag vänjer man sig också och ser inte eländet (vilken husbyggare har inte haft en detalj som till slut får vänta i 20 år??). Men nyligen fick vi faktiskt för oss att köpa lampor på IKEA, tre stycken enkla till att börja med i vardagsrummet. Jag städade lite våldsamt en gång (eller vad jag nu gjorde men städa låter bra) och en brakade i golvet så glaset sprack. Men två av tre överlevare, det är ändå ett ganska gott facit och igår - änteligen - kunde de sättas upp! Efter lite rannsakning insåg jag att vardagsrummet förmodligen inte är mest akut utan de båda kupolerna hamnade i extrarummet för att skydda ovetande små barnfingrar. Wow - two down, five to go!! Även en gardinstång kom upp och förhoppningsvis kan jag och mor få upp gardinerna i helgen. Hoppas innerligt det inte behöver sys för just som jag fick ordning på elektroniken i symaskinen började mekaniken krångla:/

Denna montering skedde med hjälp från inlinesvännen F som i allra första hand kom för ugnens skull. Jodå, tillsammans med allt annat på IKEA köpte vi en ugn i fjoll, nöjda och glada för fem års garanti. Det första året har den klarat alldeles utmärkt, det verkar inte ha slitit så hårt på den att tjänstgöra som förvaring. Här får man nämligen inte koppla in sin ugn i första bästa uttag och den ska kopplas direkt i 32A-uttaget. Signade F, han ordnade till det, limmade sladden längs väggen och ugnen puttrade glatt igång!

Vilket jag firade igår med lussekattsbak. De ser fina ut i alla fall, lite bleka då jag fick använda saffransflingor, den enda malda saffran som stod att få tag i kostade i runda slag 45 kr för 0,4gram. Ok att saffran är dyrt men 54kr/påse har nog inte Sverige kommit till riktigt än. Pepparkaksdeg satte jag också, tanken var att göra de skurna pepparkakorna mamma hittade recept på i en inredningstidning för några år sedan. Inredningstidning var det, jag försökt förtvivlat komma ihåg titeln för att kunna googla rätt på receptet. "Sköna hem"?, "Vårt hus"? Vad heter svenska hemtidningar? När mina namnförslag till slut landade på "Hus i Helvete" insåg jag att jag förmodligen inte skulle hitta rätt men chansade på att konsultera receptboken. Mycket riktigt, där hade jag faktiskt klistrat in receptet (från "Vår Bostad") och i morse blev det nygräddade pepparkakor. Lade även in en degrulle i frysen, de är så otroligt snabba att göra att man faktiskt kan kostade på sig nygräddade - om inte annat för doftens skull - på julaftons morgon. Förlåt, juldagen är det ju som räknas här.

Ugnen då, höll den måttet? Jodå, den gräddade duktigt. Lite extra duktigt på ena sidan men med fläkten på ordnade det upp sig. Några pepparkakor blev dock så brända att jag inte ens ville slänga ut dem till kråkorna. Undrar om vi har kråkor här. Paaapppaaa!! Vad är det för fågel som bor utanför vårt köksfönster ibland? Tänkatänka...det är misstänkt likt en duva. För litet för att vara en pingvin och för grått för att vara papegoja.

Sådär, nu kan inte andra advents-städningen skjutas upp mer, dags ta tag i det, hejandes på skidskytteherrarna i bakgrunden.

Saturday, 28 November 2009

Enfin! Finally! Endlich! Äntligen!

Jag har köpt en ljusslinga, en med klara lampor, en som inte blinkar! För ett antal år sedan köpte jag en elektrisk adventsljusstake som jag tycker mycket om på Åhléns, det var ungefär vid den där tiden när Eldflugan gjorde succé, så min ljusstake är en smäcker variant men inte så lik att den kan misstänkas för att vara plagiat. Konstruktionen består av en träfot och tio metallstänglar i vilka man fäster en enkel ljusslinga med lika många ljus. I Sverige skulle jag nog drista mig till att säga en "vanlig" ljusslinga, men sådana dumheter begår jag sällan längre; ord som vanlig och normal är högst relativa och måste sättas in i en kontext. Men faktum kvarstår att i Sverige kan man hitta sådana slingor i var och varannan livsmedelsaffär, jämte reservlampor till adventsljusstakar och tärnljus. I välsorterade affärer finns nog till och med reservlampor.

Så är det inte i Frankrike, det fick jag erfara i fjol när jag drämde nämnda ljusstake i golvet varpå den lyste väldigt klart och starkt men inte speciellt länge innan de första glödlamporna brändes sönder. Jag försökte rädda det hela med att flytta över lamporna till en annan, normalt sett färgad slinga, som jag hade i mina gömmor men det fungerade inte och valet stod mellan ingen ljusstake eller en kulört dito. Det sved lite i själen men då mina tafatta försök i allt-o-allo-boden nere på gatan inte ledde någon vart fick jag stå ut med ett Disneyinspirerat julfönster. Men jag lovade mig själv att till nästa år, då ska jag minsann styra upp det här.

Jodå, lördagen före första advent drogs tummen ur och jakten började. Jag hade faktiskt redan tjuvstartat, t ex återigen i boden som hade precis samma saker som i fjol. Liksom den handfulla resten av likadana bodar på gatan, jag förstår att de inte blir av med sina lager, däremot inte hur de går runt (utom idag - det regnade och deras paraplyer gick som...smör i solsken? nej, paraplyer i regn!). Jag tänkte att i den välsorterade affären, motsvarande Åhléns, skulle jag nog hitta. Där fanns, precis som i alla affärer, en uppsjö av LED-slingor med åtta olika typer av blink, kulörta slingor och slingor med inbyggda fjädrar. Till slut lyckades jag hitta en klar slinga med halogenlampor, den blinkade förvisso men jag tänkte vara finurlig och kringgå fransmännens förkärlek för bling-bling med att sätta glödlamporna i min slinga. Såhär i efterhand kan jag kanske, kanske tycka att med en civilingenjörsexamen i elektroteknik borde jag kunnat räkna ut att en glödlampa som är gjord för att sitta i en slinga med 49 likasinnade inte passar så himla bra i en slinga för tio lampor... Jag tror jag missade kursen Ljusslingor, 2p.

I alla fall, jag kände mig lite enkelspårigt skandinavisk i min jakt efter något enkelt och stilrent men jag vet ju naturligtvis att det är jag som har rätt och alla affärer som har fel, det gäller bara att hitta en affär som också har rätt. Svenska kyrkans julbasar! Där hade de faktiskt glödlampor till elljusstakar, men inte några till slingor. Damen tipsade vänligt om att jag skulle köpa en helt ny slinga men hon nickade förstående när jag förklarade att sådana inte gick att uppbåda... Julbasaren var i sig en trevlig upplevelse. Det säljs mängde av fint hantverk och pynt, men hur välgjort det än är så är det inte riktigt något jag behöver. Hyllan med svensk mat är imponerande, även om jag avstod från det mesta med tanke på mors besök om ett par veckor. Solidarisk som jag är vill jag ju ändå stödja verksamheten och offrade mig på lite julgodis och en kaktallrik med bl a lussekatt och pepparkaka, ackompenjerat med julmust. Ibland får man ju offra sig...

Men ljusslingsjakten kvarstod. På vägen hem klarade jag av en inredningsaffär och två stora flervånings järnhandlar men det enda jag fann var nya varianter av blink- och färgorgier redo att framkalla epileptiska anfall hos var och varannan besökare. Till slut stod jag igen i boden där nere och vände och vred på en tjugoljus-slinga som om man tog bort diverse dekorationer skulle kunna funka. Men det kändes som mycket ingrepp för priset.

Till slut, efter ett spinning- och påföljande bodypumppass (efter kakfrossan på julbasaren!) fick jag för mig att åka till den stooora mataffären i förorten. Det vill säga, på andra sidan ringleden och säkert fem minuter bort. Bingo!! En halogenslinga på tio ljus utan blink, för inomhusbruk:

Den riktigt observante läsaren ser möjligen något som inte stämmer. Tomtar. Ska jag sätta fast tomtar med rumpan i vädret i min adventsljusstake? Nej men alltså, man kan väl inte få allt. Om jag lyckas hitta så nästan rätt kan jag acceptera såväl tomtar som hobbitar eller andra väsen. Ett inbrott i asken avslöjade att där fanns extralampor och jag drog slutsatsen att om man kan byta lamporna kan man förmodligen också ta bort tomtarna. Voilà! Till slut fick jag min ljusslinga...och tio stycken ihåliga plasttomtar som man kan göra vad med? Jag slogs av tanken att jag skulle kunna fånga tillfället och köpa upp ett lager med 10-ljusslingor för framtida bruk. Sisådär fem stycken, så kan jag ta mina 50 tomtar och sätta på den blinkade slingan - det skulle nästan slå fransmännen det!

En lång utläggning om en ljusslinga och nu har kvällen sedan länge lagt sig. Trots att jag inte riktigt hunnit tänka på att julen är i ankommande - även om all reklam påminner - så har jag utan att det alls var tänkt så gjort ganska mycket förberedelser idag. Glöggen står just och puttrar på spisen (åh vad jag kände mig sofistikerad när jag klippte hål på bag-in-box-påsen!), en hyacint är inköpt, de fyra stearinljusen är på plats i ljusstaken och advensttädningen...väntar jag med till andra advent!

Monday, 16 November 2009

Å nu då?

Resultatet av en febersjuk helg där jag tvingade mig själv att inte ligga i sängen för mycket under dagen, att snurra runt och brottas med täcket under natten tär än mer på krafterna:
Nu måndag och äntligen feberfri, tar en lugn morgon innan förberedelserna inför morgondagens konferens tar vid!

Sunday, 8 November 2009

Saker som sker

Det finns mycket jag skulle kunna skriva om sedan sist. Till exempel skulle jag kunna skriva om min ny-(åter-) funna pusslarglädje. Jag fick ett 1000 bitars pussel i present av en våra gäster i lördags, han tyckte jag skulle ha något att roa mig med när J är bortrest. Nu brukar jag i och för sig inte ha några problem att få tiden att gå, men det är i alla fall trevligt att pussla. Nedan en liten fotoserie med starten i onsdags kväll och det nuvarande läget idag. Jag är ganska nöjd med framstegen, det är ju trots allt ändå bara något jag sitter med då och då. Min doktorandkollega undrade vad jag skulle med ett pussel till, hon tycker att vi har redan ett miljonbitars att lägga som det är, utan förlaga dessutom. Det har hon ju faktiskt rätt i får jag erkänna.

Annars skulle jag ju kunna skriva om J:s avfärd, hur han höll på att missa flyget och jag som redan var på plats på flygplatsen tog till mina allra största ögon och lyckades få incheckningspersonalen att hålla disken öppen några minuter extra. Nu när han är bortrest är det onekligen lite tomt…

Eller också kan jag nämna min far som jag erkänner mig lite stolt över efter hans insats i Vem Vet Mest? i veckan. Jag har aldrig sett programmet "på riktigt" men via nätet när fadern medverkat, andra gången nu. Tredje gången gillt kanske? :-)

När jag är inne på familjen kan jag också nämna store brors födelsedag, jag ska passa på att ringa honom nu alldeles strax för nu lär det inte längre vara risk för väckning. Eller jag vet inte, om han hade en riktigt trevlig kväll igår så kanske… Klockan är ju bara lunchdags hos honom.

Att bli nämnda förtjänar också de modiga människor som demonstrerade utanför mitt fönster i lördags. Nåväl, det var kanske inte just utanför mitt fönster utan på min gata, innebörden blir lite olika av de båda. Det var "travailleurs sans papiers" som strejkade, det vill säga de människor som arbetar utan uppehållstillstånd och utan nästan minsta rättigheter varje sig privat eller professionellt. Demonstrationståget leddes av polis och detta gör demonstranterna ännu modigare i mina ögon. Polisen har faktiskt rätt att kolla att folk har giltiga ID-handlingar på sig och har man inte det vid en kontroll hamnar man i arrest tills man kan bevisa sin legitimitet att uppehålla sig i landet. Något litet hopp för mänskligheten att de faktiskt kan övervaka ett sådant demonstrationståg.

Början av demonstrationståget sett från vårt vardagsrumsfönster

Annat som händer och sker är en skön mountainbiketur i Bois de Vincennes igår. På ett ställe tyckte jag mig nästan hitta en liten liten kulle. Jag vet att det finns en annan men den hittade jag inte (sökte jag inte rätt på) igår. Av någon anledning får jag aldrig riktigt grepp på Bois de Vincennes men jag har insett att det är mycket bra och jag kommer nogsamt gå in för att undvika att lära känna skogen. Det är mycket roligare att träna på okänd mark och om jag inte lär mig hitta rätt kommer den alltså kännas mycket större och mer spännande. Jag insåg på hemvägen att jag kallar något där de stora stigarna har namn på vägskyltar för skog...jag håller på att bli stadsbarn! På eftermiddagens utflykt i just staden fann jag dock en tjusning i stadens utbud när jag ramlade över en mycket fin fotoutställning utanför Hôtel de Ville; Röda Korset presenterade "bilder från fronten" med foton från de senaste 150 årens krig.

Annars kan jag nämna dagens orientering, som var mycket rolig men teknikmässigt mycket hackig. Jag kom ändå in på en åttonde plats på bana C, andra dam och seger i D21 (hon som var före sprang D35). Sträcktider finns också ute, märk väl min första sträckseger i Ile-de-France (kontroll 8)!

Ja allt det här skulle jag kunna väva ut mer - jag menar; ännu mer - om, men jag tror jag låter bli. Jag måste snart hoppa i säng för imorgon ska jag upp tidigt och slåss med pöbeln. Det utlovas storstrejk imorgon på RER A och B, varav den senare är den som tar mig till jobbet. Det innebär ett tåg av fem och de få tåg som går kommer vara smockfulla. Om jag har tur så infaller första-strejkdags-syndromet, det är då folk inte tycker det är mödan värt att försöka utan tar ut strejkledigt och stannar hemma. Om det drar ut på tiden kan de inte fortsätta utan blir tvingade tillbaka till de överfulla tågen. Något annat som kan hända är att tågen går på morgonen men att de till slut inser att säkerhetsrisken är för hög med folk som knuffar och trängs, och så stänger de av helt. Då blir man strandsatt i Orsay och får le snällt till sina bilburna kollegor.

Alternativet att köra själv finns naturligtvis men det är en sista utväg. Jag är verkligen inte alls tilltalad av tanken att ut och trängas på motorvägen med alla andra parisare som annars brukar ta kollektivtrafiken och nu kör, ensamma, i egen bil. Urk, då sitter jag hellre på min perrong med en god bok (för tillfället "Kalla det vad fan du vill" av Marjaneh Bakhtiari).

På onsdag far jag till England, mycket taktiskt i och med strejken verkar det. Dessutom är det helgdag i Frankrike så det hela gör mig till en ytterst flitig student. Engelsmännen däremot verkar inte anse första världskrigets slut värt en helgdag, det kanske är för att de firar sommarens slut den första augusti istället.

Sunday, 1 November 2009

En lyckad bjudning - ett oblygt självberöm

Om ett par dagar ska J fara till Afrika en längre period, en och halv månad är planen. Det där kommer ni säkert höra mer om, utifall jag känner mig ensam ibland. Egentligen är jag inte främmande för att tillbringa tid själv, jag brukar vara van att rå mig och ska dessutom passa på att jobba extra intensivt! Men det är ändå lite ovant när man lever tillsammans att plötsligt vakna och gå och lägga sig själv under en längre tid. Nåväl, det ska nog gå fint, och jag har inemellan lite resor och en konferens att ta itu med. Samt en herrans massa mätningar och en avhandling att ta tag i på riktigt. Det ska nog inte gå någon nöd på mig.

Men det var nu inte det jag ville skriva om, utan den soirée vi arrangerade igår för att dra ihop vännerna innan J ska iväg. Jag tycker mycket om att bjuda in folk och arrangera och fixa och dona, men det har helt enkelt inte blivit av mer än någon mindre middag här hemma. Tiden går så fort, och det är ännu saker som inte är helt fixade i lägenheten (vilket hem har inte det?). Nu bestämde vi oss dock att strunta i de nakna glödlamporna på väggarna (det är åtminstone en enhetlig linje i alla rum - vi kan kalla det Zen eller Feng Shui eller nåt).

Vi bjöd in inlinesvänner, dels det gäng vi brukar köra med på måndagar och onsdagar, dels ett gäng staff från Pari Roller, snittet mellan dessa båda mängder är nu ganska stort. Inbjudningarna gjordes lite spontant och vi hade inte riktigt koll på hur många som skulle komma, typ nånstans mellan 10-30. Inte helt självklart att planera matåtgång men man gör vad man kan och får vara beredd på att äta rester ett tag.

Som sagt tycker jag det är nåt visst och förbereda och dona och hade under veckan gjort någon sorts planering och fördelat inköpsrundor för att slippa en storhandling. Det sägs vara bättre ekonomiskt att åka till stora supermarketen (grande surface som det kallas här) men jag vet inte jag. Man kommer alltid hem med så mycket som man faktiskt inte alls hade användning av, och med lite priskoll kan man faktiskt välja i de andra affärerna med. Dessutom blir jag bara totalt uppgiven när jag kommer in i supermarketen och inte hittar någonting. Så är det kanske alltid när man kommer till en ny affär, men i Sverige är det ändå lättare. Där har jag i alla fall en aning om hur saker klassificeras. Och en uppfattning om jag över huvud taget kan hitta det jag vill, här kan det visa sig att just min råvara (eftersom jag envisas med antingen svenska eller egenpåhittade recept) inte tillhör de vanliga ingredienserna i det franska köket.

Till slut fanns allt på plats och lördagen blev köksdag, såsom önskvärt huserandes själv. Hjälp i all ära men när man bara har idéerna i sitt huvud - eller recept på utrikiska - är det bara krångligare att se till att någon annan gör rätt, det räcker att hålla ordning på sig själv (min matlagning är inte ISO 9001!). Hjälpen kan få komma till disken sen, vilket den gjorde.

Detta är inte receptbloggen men det som förbereddes till buffén var hummus (homemade from scratch!), tortillarullar med soltorkade tomater och färskost, minitoasts med avokado- och räkröra, krackers med getostmousse, fetafyllda dadlar, chorizo, mozzarella- och tomatsallad, grissinis inlindade i skinka, tabbouleh med aprikoser, citronpasta med lax och sockerbönor, och sist men inte minst kavring med äggröra och sill. Det var en ganska blandad uppsättning smaker och jag var nästan lite nervös hur det skulle tas emot. Ibland kan jag uppfatta franska smaklökar som väldigt franska - med viss rätt med tanke på den franska gastronomins goda rykte - och varken hummus eller sill kan väl klassas som genuint franskt.

Men det blev riktigt bra! För det första själva tillställnigen som sådan, folk var så glada och särskilt de som är lite mer perifera i bekanstskapskretsen uppskattade verkligen att de blivit bjudna. Glad är en sak men en del verkade nästan hedrade, till på gränsen jag tyckte det var genant; jag tänkte att det är ju bara vi! Någon hade till och medhemkokt äpplemos som gå-bort-present, och en dubbelflaska Graves från 2004 (vilket plötsligt är ganska längesen - vart tar tiden vägen!). Blombuketten på vårt soffbord går inte av för hackor. Det var så jag tänkte att de måste ju bli besvikna, sådana förväntningar kan väl inte vår lilla bjudning leva upp till.

Men det verkar den faktist ha kunnat. Det är naturligtvis så, att det allra viktigaste på en bjudning är gästerna, om stämningen dem emellan är god spelar det ingen riktig roll vad som står på bordet - och stämningen var god. Det här är en grupp människor som träffas en till fyra gånger i veckan (hälften av alla dagar!) för att åka inlines men vi känner inte varandra utanför det. Det gick upp för mig extra klart när jag halvtid bytte från linser och glasögonen och fick beröm för dem - folk hade aldrig sett mig i glasögon förr trots att jag bär dem varje dag…

För egot tyckte jag ändå det var extra roligt att se hur uppskattad buffén var! Det allra bästa var nog hur kavringtoastarna, det enda genuint svenska inslaget, gick åt. Jag hade fegat och lämnade hälften av dem utan sill, med bara äggröra. Men se, snart var de rena äggrörebitarna kvar och sillburken fick åka fram igen. Någon undrade till och med var man kunde köpa sån fisk (IKEA, reds anm!). Det hade varit en intensiv dag i köket men värt varje sekund, så kände jag ända fram till klockan fem när jag ramlade i säng.

Ja även idag, även om disken var mindre rolig. Men nu är den klar och jag sitter och tittar på de rester som är kvar. Om jag skulle känns mig riktigt ensam under månaden som kommer kan jag nog nästan få mig en liten fylla till livs så gott som varje kväll, med allt som blev över och framförallt det som gästerna kom med. Sån tur att jag känner inte någon större lockelse att supa till ensam på kammaren;) Vad gäller matresterna får vi snabba på för jag kan knappast sätta i mig allt själv, framförallt inte salamin. Tur vi får små-förstärkning idag att hjälpa till. Några sista dagar med liv och rörelse här hemma.

Det blev ingen tid att gå till kyrkogården igår för att hedra minnet av de som gått bort under året, tanken finns ändå där. Kanske tar jag min egen Allhelgona-helg nästa helg, med några tända ljus i lugnare omständigheter.

Wednesday, 28 October 2009

Journalistisk briljans

En aktuell fråga i Frankrike just nu är införandet av La Taxe Carbone, vilken skulle leda till höjda bränslepriser. I nyheterna häromdagen var ett inslag från Sverige där nämnda skatt finns sedan 1991. Jag erkänner min okunnighet att jag inte kände till detta årtal men har i alla fall klurat ut att skatten kallas just koldioxidskatt.

I vilket fall intervjuade de lite olika svenskar och deras förbrukningsvanor relativt skatten, för att se hur konsumtionen skulle påverkas om skatten införs i Frankrike. Det verkade som att de flesta svenskar var ganska ovetande om hur stor andel av bensinpriset som gick till vilken ficka i statsbudgeten, men tydligen utgör den totala skatten ungefär 65% av bensinpriset.

Åter till intervjuandet och en av de mer ogenomtänkta frågor man kan tänka sig. Intervjuoffret var en säg 25-årig kille och frågan är ”har du ändrat ditt körande sedan koldioxidskatten infördes?”. Det hade inte killen. Detta är naturligtvis inte sant. När skatten infördes var han ungefär sju år och har förmodligen mångdubblat sitt bilkörande sedan dess. Slutsats: folk kör mer sedan koldioxidskatten infördes??

För övrigt kunde dock nyhetsprogrammet konstatera att svenskarna konsumerar mindre koldioxid än fransmännen; 5 versus 6 ton per år och person. Till det finns nog mängder av skäl, jag tittar på de eviga bilköerna på boulevard peripherique och ser en. Jag känner vinden blåsa in genom de enkla fönstren och anar en annan.

Monday, 12 October 2009

"Spring utav helvete å sketna* inte ner dig!!"

*sketna = smutsa på bré västgötska

Sådär sade min far till mig ibland när jag stod på startlinjen till ett orienteringslopp. Det var liksom en slagdänga och absolut inget seriöst i det, tvärtom, men det fick mången annan idrottsförälder att sätta andan i halsen; "Men vad säger han till flickstackarn?"  Flickstackarn led nu alltså inte så mycket av det och lydde inte alltid heller för den delen; ibland sprangs det utav helvete och ibland åt helvete, och skitigt blev det var och varannan gång.

Idag anar jag nästan viss oro från fädernehållet om jag egentligen hinner med att inte springa utan bara ta det lite lugnt; chilla lite för att vara modern. Jodå, nog chillas det in emellan, men det har varit sportigt på sistone. Och det är ju så roligt att tävla då och då, väcker inte bara gamla minnen till liv utan också den lilla tävlingsdjävulen som sitter och kurar där inne. Men lite lagom mycket, på svenskt manér.

I söndags var det alltså tävling igen, även om jag numera tävlar mest mot mig själv. Det var 30-årsjubileum för löploppet 20km de Paris, med start och mål vid Eiffeltornet och en tur i Boulognerskogen innan avslutningen (halva banan) längs Seines kajer. Jag hade vunnit nummerlappen tack vare Air Frances nya satsning på löpning inom Flying Blue-programmet (får man bonusmiles om man namedroppar??). Det var riktigt bra, inte nog med ett specialtält att lämna väskan i fick vi en speciell startgrupp. Kanonlyxigt att gå förbi nästan hela den 22000-hövdade skaran och ställa sig i startgrupp "Préferentiel 1", och således slippa trängas i första backen upp (samma som La Parisienne, anm. till mor). Å andra sidan innebar ju detta att nämnda skara kunde komma ikapp en under loppet, vilket ganska många gjorde...

Min skamgräns innan loppet var 1.50, dvs 5:30 per kilometer. Målet att kämpa mot satte jag ändå till 1.45, vilket skulle vara 5:15/km. Första kilometern tog sin stund men det var nog inte så konstigt med tanke på backen och startträngseln. Jag kunde inte riktigt låta bli att leendes tänka på Monty Pythons maraton för inkontinenta när de första löparna rusade in i buskarna längs Avenue Foch strax innan 2km-märket...  I alla fall, kilometermärkena ramlade in oväntat fort och jag insåg att hastigheten låg på runt 4:45. Hoppsan, dags att bli rädd? Äsch, uthållighet brukar inte vara mitt problem, det ska nog gå bra. Dessutom kommer jag säkert ändå tappa lite på slutet så det är lika bra att tappa från en hög utgångspunkt. I just det här presumtiva tappandet var jag i alla fall nyktert medveten om konsekvensen av mina (bristande) förberedelser.

För se, plötsligt blev det rätt tungt och de förbipasserande löparna tog på psyket. Jaja, man har alltid en svacka... Jag sprang mot mitt nya mål 1.40 (5min/km i snitt) och så sent som vid 16km hade jag två och en halv minut till godo på att klara just den sluttiden. Men så hände nåt. Ont i benen. Alltså inte utmattningströtthet utan väl definierad smärta där lårmusklerna går över till att bli knä. Vafalls? Så ska det ju inte vara... Lite hurtigt försökte jag intala mig att ont kommer det göra i alla fall så det är lika bra springa fort och bli av med eländet, men benen var inte med på noterna. Nu klarade jag ändå mitt nysatta mål och stapplade över mållinjen på 1.38:35 (tappade alltså en minut de sista tre kilometrarna!) men helt utan spurt och utan minsta möjlighet att ens försöka med nedjoggning.

Det är klart jag är nöjd med tiden, som räckte till 5156:e plats bland 21923 löpare, och 141:a seniortjej av 2478st. Konditionen är helt ok och hjärtat gör vad det ska, det har visat mer än en gång att det är rätt starkt när det kommer till kritan. Men benen var inte med på noterna. Hade jag glömt tala om det för dem vad som väntade? Ja så var det nog... jag försöker erinra mig mina förberedelser och inser att jag har gjort två löppass längre än en timme sedan Stockholm maraton i maj 2008 (med viss reservation för något enstaka pass sommaren just efter). Dessa två pass var de senaste söndagarnas orientering. Jag måste nog förlåta mina ben, samt vara glad för den väckarklocka jag fick inför maran i april. En sån hade jag aldrig klarat igår, här måste börja löptränas för det är inte mening att löpning ska göra ont! Kanske är det ett första ålderstecken, att inte kunna kallt räkna med att kroppen ställer upp utan invändning.

Tuesday, 6 October 2009

Lite blabla, åsså sport

Igår blev jag sådär riktigt besviken på en människa, en stackare som jag inte alls känner. Inte så att jag lät det gå ut över mitt humör på riktigt, det var det inte värt, men tillräckligt för att jag skulle undra hur det står till egentligen. Fast frågan är nog snarare hur det står till med världen; hur besviken jag än var på honom, så var nog hans samlade besvikelse över världen betydligt större, att ofint döma av hans utseende (och doft).

Jag stod i kassan i mataffären, ett sånt där litet snabbt inköp som inte kostar nog mycket för beloppsgränsen för kort (ÄR verkligen kortavgifterna dyrare än kontanthanteringen?) så jag drog fram mynt och ett ramlade på golvet. Kling klong och det föll bakom mig, jag vände mig tillräckligt snabbt för att i ögonvrån se hur mannen bakom gjorde en snabb fotrörelse, över något mörkt, tittade rakt fram och såg oförskämt oskyldig ut. "Ursäkta, kan jag få titta här under?" undrade jag och mycket riktigt, där under hans fot låg min euro. Killen näst bakom i kön gjorde så tydliga grimaser att den skyldige måste känt dem i nacken... Jag blir så trött, en euro är kanske inte hela världen men vad har en del människor, fullvuxna, för skam i kroppen?

Om jag inte beklagade mig över små vardagssaker skulle jag kunna skriva om helgens sportaktiviteter som var ganska många. I lördags 6h inlines i Orléans ; jag och J var 27:a av 95 lag och tillryggalade tillsammans 144km under sex timmar. Man kunde vara upp till fem personer i laget, vissa körde solo men vi var alltså duo. Detta gav oss en andraplats bland fem lag i familjeklassen, låter kanske inte så bra men båda lagen före oss var fem personer så det får vara godkänt. Sist mina personliga tider, jag körde 47 varv med en genomsnittlig hastighet på 24.875km/h. J och jag prickade in samma bästatid på ett varv, 3min och 17 sekunder på den ca 1.5km långa banan. Summa summarum var det kul men jobbigt och det var nog tur vi inte hade tid att prata med varandra under loppet, då hade vi kanske kommit överens om att ge upp efter sisådär 3h. Om det kan klassas som gemensam aktivitet vet jag inte, det enda vi såg varann under de sex timmarna var en rejäl knuff i rumpan var 7:e minut...

I söndags var det orientering igen, det gick lite sämre än förra veckan men benen var ju trötta också. Dessutom var det få damseniorer så även om resultaten på bana C inte var så bra, fick jag faktiskt till en seger i D21! Sträcktider finns också och för den som vill se en inritad karta med små blobbar som avancerar fram finns det här (välj bana, klicka sen på de löparnamn som har en * vid sitt namn, max 10, ladda animationen och tryck på start). Har faktiskt aldrig använt den applikationen förut men det var kul!

Thursday, 1 October 2009

Förlåt, Bosse! (eller lovsång till löparskorna!)

Jag har begått ett svek idag, ja det känns nästan som att jag bedragit någon. Sedan många år sedan springer jag alltid med samma skomärke, Saucony. Jag vill minnas att det började med att orienteringsklubben besökte sport-ortopeden i Vänersborg där vi fick fötterna mätta och klämda på och filmade. Vi lämnade alla med ett recept på skor, att med fördel inhandlas hos Sportex i Trollhättan. I efterhand kan detta med lite cynism ses som ett smart PR-trick mellan läkaren och sporthandlaren, hur det nu var med den saken var det ett ändå ett trick som vi löpare tjänade på.

För på Sportex fanns Bosse. Jag tror att få sportaffärer av idag kan ståta med en så kunnig skoförsäljare, med en så gedigen egen erfarenhet av att springa. Inte nog med ett par väl anpassade skor i rätt storlek och rätt modell, man kom därifrån med ett antal goda råd på köpet. När jag var yngre hade jag förmodligen önskat att Bosse även kunde prova mina skor åt mig, jag minns hur provningsrekordet var på ungefär två timmar. Mitt eget omdöme litade jag inte på och var livrädd att det skulle bli fel.

Det blev inte fel och med tiden hittade jag min modell så det var bara att plocka fram årets modell varje gång. Ett år gick jag på en nitlott när jag chansade på en ny modell men det fick snart rättas till. Efter ytterligare några år hade storleken stabiliserats och skoköpen gick avsevärt smidigare.

Nästan uteslutande har jag varit Bosse på Sportex trogen sedan dess, med något undantag i 25-mannatältet. Sportex må ha flyttat från butiken på hörnet Österlånggatan/Torggatan, via Dianagallerian och slutligen till Odenhusets övre plan, men det är där skorna ska köpas. Som till exempel mitt senaste par för två år sedan, jag passade på under ett Sverigebesök från Paris.

Två år sedan var det ja. Joggingskor slits rätt bra och just det här paret har fått stå ut med två maror och en halvmara, för att nämna de längsta loppen. Det var helt enkelt läge att byta och inget Sverigebesök i sikte. Saucony är inte ett dyrare eller finare märke än något annat, men det finns endast i välsorterade sportaffärer eller framförallt löpaffärer. Så kom jag på att leta efter dem på nätet; löparskor via näthandel låter ju vanskligt men de hade samma modell i samma storlek, same procedure as last year. Just det med samma modell, från 2007 voyons, gjorde ju att priset blev därefter (hoppas nu att inte gummit i sulan är stelnat på förhand). Klick klick och de två timmarna var reducerade till två minuter. En exemplarisk nätbutik som för £4 extra levererade följande dag och vips, där ramlade mina skor in till halva priset. Den där butiken var så bra att jag nästan skulle vilja länka till den, men så tänker jag att nån hejd får det vara. Jag må ha svikit Bosse själv, men jag tänker då inte tacka för all underbar service genom att uppmuntra andra till mygel!

Före och efter

Tuesday, 29 September 2009

Misslyckad spränging

Det är onekligen ganska dråpligt, det som elitstyrkan från Karlsborg lyckades med när de sprängde fel hus. Man får väl hoppas för husägarens skull att det löste sig bra, kanske kunde h*n till och med få ut något bra på försäkringen. Verkar i alla fall ha slutat gott och kan nästan sorteras till kategorin ett gott skratt till morgonkaffet.

Det fanns andra som förra veckan fick sina "hus sprängda", och i det finns inte den minsta dråplighet eller utrymme för gott skratt, och garanterat inget försäkringsbolag som rycker in; den franska polisens rivning av migrantlägret la Jungle utanför Calais. Det tidigare Sangatte-centret i Röda Korsets regi stängdes 2002 av den dåvarande inrikesministern, nuvarande presidenten, som tog mattan i egna händer och sopade in problemen under den. Nu skedde samma sak igen, med god förvarning så att flyktingsmugglarna skulle hinna undan.

Jag menar nu naturligtvis inte att dessa två händelser går att jämföras på något endaste vis, en sådan jämförelse skulle inte ens kunna kallas haltande. De är dessutom enbart axplock ur ett enormt nyhetsflöde och knappast ensamt representativa för sina båda länder. Men ändå, när jag tänker på det, så blir det lite signifikant för hur mina ögon bit för bit öppnats för världen sedan jag flyttade från Sverige, och jag är tacksam för det. Man måste naturligtvis inte flytta för det, kanske vore det till och med önskvärt att istället stanna kvar men se sig omkring utanför den egna lilla bubblan? Förmodligen finns samma företeelser - om än av olika grad - var man än befinner sig i världen.

Möjligen inte i det land som Mark Levengood pratade om en gång, när han återgav en intervju han hört med en ung kille med rasistiska sympatier: "jag ska flytta till ett land som inte tar emot invandrare". Jag minns hur Mark, dåvarande chef för SVT Drama, kommenterade att en sådan rollfigur skulle de aldrig kunna skapa för den vore inte trovärdig...

Sunday, 27 September 2009

Kartan och jag

Uppdatering: Resultaten från söndagens orientering ligger nu ute, jag återfinns under Circuit C (som mätte ~5,5 km, 195 m stigning och 21 kontroller). Det verkar som vissa gamla takter sitter i; inte en sträckseger men ett bra slutresultat...traktorn tuffar på!

Under ganska många år, sisådär 15-20 stycken, var kartor en viktig del av mitt liv. Lördag, söndag, två nya kartor per vecka och så klubbens egna träningskartor under veckan. I bilen hem från tävlingarna satt vi ibland, bröderna och jag, och beskrev en plats på kartan så att de andra skulle hitta den. Något år slog jag in mina skolböcker i kartor, även om just det omslagspapperet var ganska dåligt; våtresistent papper behövdes inte när man använde plastfickor.

Någon kartfetischist var jag kanske aldrig. Jag har aldrig kunnat titta på en karta i en halvsekund och nämna kartritaren, eller nämna vilken utgåva det var över just det området. Men känslor, det kunde de frammana ändå. De där loppen, de när nästan allt klaffade (nästan, för det perfekta loppet tror jag inte finns, det är det man strävar efter). Såna kartor går att titta på och de frammanar en känsla av oövervinnerlighet. Den där vårtävlingen i Halden, när jag som ensam löpare gick under skamgränsen och slog favoriten från Fredrikstad med 33 sekunder. Den kartan plockade jag fram ibland inför andra lopp, för att ladda. Det var säkert en D14-bana...

Ibland var kartan som hämtad från en annan planet. Ungefär som elektromagnetism-tentan, när jag försökte intala mig att de delat ut tentor för fel kurs, ända tills examinatorn dök upp i salen och jag insåg att allt faktiskt var i sin ordning. På något vis klarade jag den där tentan, på samma sätt som jag på något vis alltid kom i mål, hur skevt systemet kartan-jag-verkligheten än var. Ibland hände det att jag försökte modellera om verkligheten efter min karta. Det där huset, det har nog brunnit upp sen kartan ritades. Nya hyggen går ibland att förklara just så, det är värre när kartan visar hygge och höga ståtliga granar strävar mot skyn.

På något vis knäckte ganska snart kartans språk, kommunikationen flöt för det mesta på smärtfritt. Livet var i kartor, och i livet som i orienteringen försökte (-er) jag applicera det där som han orienteringsprofilen från Hedemora (vem kan friska upp mitt minne?) sade: "I orientering hamnar man ingenstans, man tar sig dit!".

När jag tänker tillbaka på kartans betydelse i mitt liv känns det nästan märkligt hur liten plats den tar nu. Ibland förvånar jag till exempel mig själv att jag inte plockar fram en karta över Ile-de-France och en gång för alla pluggar in var de olika departementen ligger, eller lär mig vilken motorväg man ska ta vart. Fast det är ju inte riktigt samma sak med såna kartor...

En gång sade jag till mig själv att orientering, det kommer jag nog alltid att hålla på med i någon utsträckning. Det tror jag faktiskt fortfarande. Jag kommer kanske aldrig att hålla på så intensivt som förr, men någon anknytning lär alltid finnas. Även om det går, som nu senast, nästan tjugo månader mellan gångerna. Inlinesen har tagit över mer och mer och här vore krångligare att arrangera inlines-orientering än det var i Linköping. Trots det tror jag aldrig att jag känt någon annan sport så starkt som "min" sport, som orienteringen. Inlines kan jag väl åka men jag har faktiskt ingen koll på olika hårdheter på hjulen, och skidor kan jag inte valla. Cykla är roligt men dämparmärken intresserar mig inte. Men orienteringen, kartan, den känns som min arena, även om jag är totalt ouppdaterad på vad som händer i orienteringsvärlden just nu.

Idag sprang jag, för första gången på som sagt över tjugo månader. Och känslan fanns där. Det var inte ett prickfritt lopp, men det var jag och kartan, inte jag mot kartan. Vi tog oss tillsammans framåt och betade av kontroll efter kontroll. I min orutin hade jag glömt bort vilka tankar som inte får traversera huvudet: "det här går ju bra, känslan sitter" - bom som på beställning, eller "1.06, tre minuter på mig jämfört med bästa tid när jag stack ut" - stressfel på slutet. Just slutet kan ni se i bilden här nedan, det är fascinerande Fontainebleau-terräng och riktig orientering. Det känns fint att faktiskt kunna få sånt på någorlunda rimligt avstånd från Paris - 1h - jag vågar tro att Bois de Vincennes intill knuten skulle kännas ungefär som Rydsskogen.

Lägg märke till de enorma klippblocken; en brant-rektangel med grå fyllning; "berg i dagen"- tecknet. Det känns lite som att springa i en Peer Gynt-värld. Apropå Peer Gynt hörde jag norska röster när jag kom till TC, jag hann dock inte stanna och diskutera. Med hemkomst klockan halv sex i morse försökte jag få så många timmar sömn jag kunde (tre!) och var på plats relativt sent. Resultatmässigt gick loppet rätt så bra, någon hade tagit sig in fyra minuter snabbare än den bästa tid jag såg innan start, men jag hade sekunderna på min sida mot denna tid och hade andra tid av de som var annonserade. Det hinner förmodligen ändras något när alla är i mål men kanske en topp fem-placering i premiären i CO CERN-tröjan, det får vara godkänt! Tiden, 1.09.22 på 5400m är kanske inte så anmärkningsvärd, men de 21 kontrollerna gjorde ju sitt till också. På hemvägen stannade jag på IKEA och köpte lingonsylt och Salta Sillar och var lycklig som ett litet barn.

Nästa helg inlinestävling och därefter löpning, men om tre veckor hoppas jag det ges en ny möjlighet!

En helt annan sak, på slutet. Jag länkar till min fars blogg där han skriver om denna söndag för ett år sedan, den söndag då farmor somnade in. Jag tror att farmor skulle tyckt om att höra om den lilla tur; till naturen såväl som till gamla minnen!

Friday, 25 September 2009

Comeback

Återkomst på bloggen, återkomst på löparbanan. Se här ska börja springas igen, eller vad sägs om detta:

Den observante läsaren ser i och för sig att jag siktar mot en tid på 4h30+ i 2010 års upplaga av Marathon de Paris. När det sist begav sig för ett och ett halvt år sedan pallrade jag mig i mål på 3h55 och Stockholm tog mig 4h22. Men jag inser fakta och att löpformen inte är vad den var, inte roligt att sikta för högt och sen inte fixa det. Bättre i så fall att slå ur underläge, om träningen skulle gå bra i vinter. Ja, det där ligger naturligtvis helt i mina händer – ingen annan kommer träna åt mig – men jag tar det lite som det kommer.

Det är en överenskommelse med en kollega om att springa och vi gör det båda för skojs skull. Jargongen har varit att det är ju lååång tid kvar att hinna förbereda sig, för tillfället ligger han bättre till träningsmässigt men med familjeutökning vilken dag som helst kommer hans träningstid förmodligen begränsas och det jämnas ut något. Men det där med lång tid var inte helt sant. Hastigt och lustigt dök ett annat evenemang upp, om redan två veckor. Jag har nämligen vunnit en löpartävling! Ja alltså, startplatsen till en löpartävling, något annat hoppas jag inte på mer i mitt liv... Tack vare en webundersökning med Air France (ni vet en sån man aldrig vinner) får jag ställa upp i 20km de Paris den 11 oktober, samt får ett par löparskor för besväret. Riktigt kul, just innan kollade jag faktiskt på det där loppet och såg att det var fullt. Nu får jag en morot att komma igång direkt med löpträningen; samma dag jag fick veta detta byttes ett spinningpass hastigt ut mot ett löpdito och det kändes inte så illa. Det gäller att hitta lusten, löpning är helt enkelt inte lika roligt som inlines. Kanske för att löpning kräver mer formmässigt för att den riktiga känslan ska infinna sig.

Huruvida den där vinsten var ren lottning eller om de tittade något på enkätsvaren vet jag inte, men det är väl möjligt att jag förskönade sanningen något lite. Inte rent till att ljuga, men jag får erkänna att jag svarade som om det hade varit för ett år sedan med två maraton och en halvmara i färskt minne. Jag tror dock inte jag nämnde några tider, det skulle möjligen varit falsk marknadsföring och jag hoppas innerligt att de inte har några förhoppningar resultatmässigt på sina sponsrade löpare. Men likväl är det sant att jag varje gång jag reser har med mina löparskor i bagaget, samt att jag flugit ett antal AF-flighter under året. Jag ser nu framför mig denna vinst som inledningen på ett guldkantat sponsorkantrat med specialchartrat flyg till världens stora maraton, nya skor vid varje tävling och en privat massör till mitt förfogande. Något annat kan väl inte stå att vänta?

Sunday, 13 September 2009

Trötta ben

Idag har inlinesen varit på i sju timmar och det känns i benen. Varje år körs en special-randonnée ut till Torcy, ca 35 km öster om Paris. Randonnéen, kallad Rando Marne, genomförs såväl till fots, med inlines, på cykel och till och med i kanot, alla med olika avgångstider från Bastiljen och med folk som anslöt längs vägen. Inlinesdelen arrangerades av samma organisation som vanligen håller i söndagsturen, och riktade sig till samma publik så det var lite lugnare tempo. Jag och J ville vara med som turister, jag hann dock ganska snabbt tröttna på tempot och innan vi hann utanför stan hade jag fått en staff-tröja. På så vis kan man obehindrat dubblera kortegen… Sträckan tog dryga 5h enkel väg, inklusive paus. Riktigt roligt var att i sista rondellen sammanstråla med cyklisterna; god timing!

De allra flesta åkte tåg hem till Paris, vi var dock många som tog oss tillbaka för egen maskin. Det var verkligen härligt att få sträcka ut benen på hemvägen, även om den inledande halvan ändå kändes i kroppen. Det är mer påfrestande än man kan tro att ligga i ett annat tempo än det man känner sig bekväm i, även om det är långsammare. Hemfärden gick ändå på mindre än 1,5h, det är skillnad när man inte stannar så ofta.

Och nu känns benen sådär härligt trötta, och jag funderar på om det är ok att gå och sova redan vid tio. Eller halv elva i alla fall... Jo men minsann, med en god bok. Har i och för sig redan läst ut den fantastiska boken jag fick av min mor i födelsedagspresent; "På Chesil Beach" av Ian McEwan, två dagar tog det. Ett verkligt smycke inom litteraturen, såsom man skulle kunna uttrycka det på franska ("un vrai bijou").

Till sport igen, häromdagen kom ett mail med sammanställning av mitt lags resultat från årets Le Mans. Glädjande siffror; jag trodde att jag var betydligt sämre i år men hade tredje bästa genomsnittshastighet, 29.16km/h, om än med knapp marginal. Tillräckligt för att göra mig lite stolt och peppad; kanske är inte formderivatan så negativ ändå. Med regelbundna bodypump-pass som nytillskott kanske det kan bli ordning på torpet igen:) Dessutom peppad av vännen C:s resultat på halvmaran, som djupt imponerat på mig - inte många som börjat springa samma år smäller till med 2 timmar!

Wednesday, 9 September 2009

Problemlösning i vardagen

Idag stod simhallen (nåväl, plaskpölen på gymmet) på schemat; inlinesen var ute och åkte bil och min motivation var ändå låg på grund av oroande moln på himlen. Ett lugnt simpass kunde också vara skönt efter gårdagens spinning - ack vad länge sen jag bemästrade den sporten… Till gymmet bar det, via Place Gambetta på vélib för att checka in de extra 15 bonusminuterna som man får om man släpar upp sin cykel på tillräckligt hög höjd. Om man utnyttjar systemet duktigt väntar man sedan två minuter och tar samma cykel nedför backen jämte Père Lachaise, en utförslöpa som nästan är skäl till en omväg bara den. Första gången jag körde den på inlines var vi över 50km/h.

I alla fall, till gymmet, dags att byta om och…hm. Brukar baddräkten vara sådär djupt skuren i ryggen? Kolla en extra gång… hål. Aj fan. Hål i baddräkten är typiskt dåligt, hålet var heller inte så placerat att det kunde förklaras med en anpassning till rådande debatt i södra Sverige (förmodligen tur för den debatten ses på med stor förundran här, av de som känner till den). Å andra sidan satt inte hålet vansinnigt lågt så jag kunde faktiskt skita i det, det var inte mer oanständigt än en bikini. Å tredje sidan, trasig baddräkt är per definition sunkigt. Vad göra? Åka hem? Nä, det löser sig, som Valhallabadssimmaren sade och lösningen satt i - vattenlöpning. WetVest på och principen "syns inte - finns inte" sattes i praktiken.

Traskandes i vattnet runt försökte jag erinra mig när jag egentligen köpt den där baddräkten, om den verkligen stod i sin fulla rätt att gå sönder bara sådär. Jag kunde inte komma på när, men jag minns butiken och placerar den till Nässjö. Jag flyttade från Eksjö just i början av seklet och mig veterligen har jag inte satt min fot i Nässjö sedan dess, om inte möjligen för tågbyte. Kanske kanske är baddräkten förlåten. Vid en närmare granskning efteråt insåg jag att jag förmodligen skulle vara tacksam att hålet inte placerat sig mer delikat. Jag misstänker också att även jag kan gå under beteckningen sunkig. Tio år... Lika gammal som mitt körkort. För den läsare som förskräckes får jag väl inflika att ett antal bikinis skaffats under åren. Teeny Weeny.

Uppstigen ur badet drabbades jag av "det-här-får-jag-inte-berätta-för-nån-nu-måste-jag-åka-hem-och-skriva-på-bloggen-känslan" och me voilà, avslöjandes de mest ointressanta sunkigheter.

(hur många dåliga under-bältes-vitsar står att finna häröver?)

Tuesday, 8 September 2009

Livstecken

Jag lever, har hälsan, jobbar duktigt (nåväl), tränar titt som tätt (å jo), äter ordentligt (minsann) och bäddar sängen när andan faller på.

Snart skriver jag mer, många skrivupplag finns men andan (eller möjligen tiden och lugnet) vill inte riktigt infinna sig. På mycket snart återseende!

Tuesday, 25 August 2009

Foot féminin

Sverige har vunnit sin första match i fotbolls-EM i Finland, kul! Hoppas laget håller i det här nu! Jag sitter just och tittar på en fotbollssändning på Canal+, som nyss visade kvalmatchen till Champions League mellan Anderlecht och Lyon - kalla mig fånigt patriotisk men jag tycker alltid det är roligt när Kim Källström uppmärksammas av kommentatorerna. Kan dock inte låta bli att undra vad som låg bakom namne Kongo-Kim en gång i tiden… När matchen (som slutade till Lyons favör) var över svängdes kameran över till Madrid; tur för Aten att det är bortamatch med tanke på rådande läge. Därefter talades det om nästa möte på Europa-nivå, och… inte ett ord om pågående EM. Trots att Frankrike sin match igår, 3-1 mot Island. Varför, vad…? Åh just, jag glömde. Det är visst inte fotbolls-EM, för tjejer. Det är EM i damfotboll. Hur kunde jag missa det?


Sunday, 23 August 2009

Långfärdsskridskor

(Detta är dagens andra inlägg, för den som inte RSS:ar och ser "alla" nya uppdateringar)

Mor min har sedan flera år utövat långfärdsskridskor på vintrarna, jag har själv aldrig testat (även om jag varit lockad) men idag var det långfärdsinlines för vår del. En del av dem som vi brukar köra tvåtimmarsturer med på måndagar och onsdagar brukar göra längre utflykter på söndagarna. Av någon anledning har jag nästan aldrig varit med, det har alltid varit någon orsak; bortrest, upptagen, regn, eller helt enkelt i behov av vila (stavas det lättja?). Idag skulle det dock bli av och det får allt bli fler gånger!

Halv nio samlades vi - en grupp på åtta personer - vid Bastiljen, i tid så att de som kör söndags-randonnéen skulle hinna tillbaka efter vår långtur. Denna vecka var det Paris-Rambouillet som stod på schemat, för mig som "nybörjare" ett bra alternativ då det var relativt kort; 70-75 km. Tempot var lite lugnare än under våra veckoturer, å andra sidan var det betydligt färre stopp eftersom vi inte behövde stanna för rödljus och andra besvärligheter. Det var en riktigt fin tur, dels biten ut ur stan där jag upptäckte flera nya cykelbanor såsom längs Seine, eller varför inte den under inflygningen till Orly-flygplatsen? Dels när vi kommit ifrån även förorterna och körde på ringlande landsvägar över sädesfälten. Enda problemet där var möjligen värmen, för dagen var det annonserat runt 30 grader och jag var väldigt tacksam att vi gett oss av såpass tidigt - eftermiddagen måste varit olidlig.

Mängder av cyklister var det på vägen, det verkar vara ett populärt söndagsnöje för fransmännen. Så gott som alla klädda i full cykelmundering (team Credit Agricole minsann) och med racercyklar, för den skull var det inte bara taniga seniorer utan likaså rundlätta veteraner i glada gäng. Återigen en skillnad från Sverige, är jag helt ute och ...eh..ok..cyklar, eller är inte landsvägscykling en disciplin som mest utövas av tävlingsidrottare? Jag har hemskt gärna fel och blir tillräddavisad på den punkten.

Åter till vår tur, inlinesåkare var det färre av och vi förtjänade många bilisters uppmärksamhet, inte alltid positiv sådan. Ibland blir jag nästan trött...jag kan väl förstå om en bilist tutar en gång för att annonsera att hen tänker köra om kolonnen, men varför lägga sig konstant på tutan, gärna irriterat? Ungefär som att vi inte är medvetna om att vi befinner oss på trafikerad väg? Åh f.. kom det bilar här?? Men det där var ett sidospår, känslan från dagen är rakt igenom positiv - möjligen undantaget känslan i benen som ynkligt gnäller.

Målet för turen var alltså Rambouillet, av många mest igenkänt för sin skog eller för det att det är nära till den sista tullstationen på motorvägen innan man kommer in i huvudstadsregionen. En semesterfirarnas riktmärke och ett "nu är det inte långt kvar" till barnen. Det tog oss knappa 3,5 timmar att komma fram och härifrån tog vi tåget, inte ända till Paris men till Versailles då det bar ut på vägarna igen. Från Versailles till Paris är det nämligen nedförsbacke i princip hela vägen och en tämligen trevlig tur på ungefär en halvtimme (förmodligen snabbare än med RER-tåget...). När vi kom in till Paris bestämde oss J och jag för att inse vår nivå som debutanter. Av med inlines och upp på vélib-cyklarna för att i sakta turistmak ta oss hem genom stan, medan de andra skyndade till Bastiljen för att hoppa på den organiserade randonnéen. Ytterligare tre timmar inlines kändes lite väl häftigt, även om söndagsturen brukar ske i sakta mak. 

Semestertider

När sommaren kommer till stan, då flyr stadsborna. Det gäller åtminstone här i Paris,och  dagstidningen Le Parisien slår huvet på spiken genom sin talande annonskampanj med slogans som "den enda parisare du kan räkna med hela sommaren" och andra liknande. Här frågar man inte varandra om man ska åka någonstans på semestern, utan vart man ska åka. Det är självklart att man ska bort, gärna minst två veckor och gärna långt bort (är det så i Sverige också fast jag missat det?). Denna folkvandring är verkligen skönjbar; inte bara genom att det är mindre folk på RER till jobbet (det är ändå förståeligt i semestertider att det är färre som åker till sina jobb) men också den borttrollade trängseln på gatorna och de stängda bagerierna. Deras semestertider är för övrigt kommunalt reglerade eftersom brödtillförseln måste vara försäkrad i varje ort/kvarter. Runt där jag jobbar kan man för övrigt undra om lunchrestaurangerna (som såvitt jag vet inte är reglerade) missat någon grundkurs i affärsstrategi eftersom alla stänger på en gång. Nu har jag inte så många poäng ekonomi i min examen men vore det inte en rimlig affärsidé att hålla öppet när alla andra är stängda och på så vis roffa åt sig alla kunder, det är faktiskt en inte oansenlig mängd som faktiskt jobbar på sommaren.

Till dem hör jag, med mängder av mätningar att göra gäller det att utnyttja utrustningens tillgänglighet, och ett tämligen fullt schema med Canterbury och Paris om vartannat så har det inte varit läge att ta ledigt något längre. Fyra lediga dagar har det blivit in alles, men jag ska kanske inte uttala mig för mycket om det där med att åka bort, för de har varit i tre olika länder; Irland, Sverige och Frankrike. Storbritannien har ännu inte förärats någon ledig dag.

Men, förra helgen fick vi för oss att också åka bort någonstans. Jag vill gärna se mig lite om i Frankrike men det har inte blivit så många gånger. Helgerna är få och går fort och med mycket resande i övrigt så lockar hemmets vrå rätt bra den med. Så rycktes då tummen ur för en tripp i all sin enkelhet. Så som jag gillar dem, det behöver inte vara en massa extra och krusiduller och dyra nöjen. Vi packade in oss för att resa till Le Pozières och bo där en natt på B&B, eller Chambre d'Hôtes som det heter på franska. En familj som byggt om en fallfärdig lada till ett fräscht vandrarhemsliknande ställe med stort och modernt kök till gästernas förfogande på dagen och för frukostservering på morgonen.

Le Pozières ligger i departmentet Somme där det utspelades många, och långa strider under första världskriget. Den 1 juli 1916 var den blodigaste dagen någonsin i den brittiska arméns historia. Under de första tio minuternas strider lär runt 7000 man ha dött, totalt dog (direkt eller senare av sina skador) över 19000 brittiska soldater den dagen. Vart man åkte runt om i bygden fanns kyrkogårdar med vita stenar i rad på rad, minnen som aldrig kommer suddas ut.  Likaså fanns flera stora minnesmomument, de okända soldaternas gravar. Ett av de större var det i Thiepval, som rests till minne av de över 70000 soldater från Storbritannien och andra Commonwealth-länder som omkom i striderna i Somme och vars kroppar aldrig återfunnits.

The Thiepval Franco-British Memorial

Ett annat minnesmärke som var mycket intressant - om man får säga så om ett dito monument - var Beaumont-Hamel Newfoundland Memorial. I denna park, som drivs av den kanadensiska regeringen, har skyttegravarna bevarats såsom de såg ut i frontlinjen mellan de allierade och tyskarna i juli 1916. Det kändes overkligt att gå runt en varm och solig augustidag i en annars vacker grässluttning, och tänka på att i de här gångarna kröp männen med fara för sina liv för 90 år sedan, och tittade upp enbart i syfte att beröva andras… Jag kunde inte hjälpa, hur vansinnigt och grymt krig än är, att fascineras över all den taktik, all den planering som ligger bakom. Samtidigt förundras över hur de gjorde för att undanhålla sina planer för fienden. 
De allierades skyttegravar, Beaumont-Hamel
Där nere, strax hitom träden, fanns tysken

Kanada är inte det enda land som köpt en bit mark av Frankrike för att upprätta ett minne och hedra sina soldater. Inte långt därifrån kom vi till Sydafrika, då vi besökte the South African Memorial i Delville Wood. Denna skog fick ett sydafrikanskt regemente i uppdrag att försvara från tyskarna; de gick in i skogen med över 3100 man, fem dagar senare retirerade de 142 som fanns kvar i livet.

South African Memorial in Delville Wood

När jag lämnade detta museum slogs jag av att, trots det jag läst om Sydafrikas inblandning i de båda världskrigen, trots alla foton och rapporter om mänskliga förluster, så var det en liten historia om en babian som särskilt etsade sig fast i minnet. Jackiehette han och följde med sin husse ut i kriget, där han snart blev brigadens maskot. Jag undrar om det är oförmåga att ta till mig allt det hemska som hände, att ta in vidden av den grymhet som rådde, eller ren och skär flykt, som gör att jag hellre vill tänka på hur denna lilla varelse slickade rent sin husses sår när denne blev skadad i skyttegraven, än på de tusentals som miste sina liv. Kanske är det en mänsklig reaktion, att vilja se det lilla och goda någonstans i det stora och grymma.

På det hela var det en väldigt bra helg. Jag hade inte läst in mig på förhand om alla dessa monument längs denna "Chemin de Memoire", men jag är glad att ha fått se dem. Kanske är det bara jag, men jag har en känsla av att vi i skolan pratade betydligt mer om det andra än det första världskriget. I vilket fall, det som hänt får inte glömmas, oavsett vilket krig. För den som är intresserad kan en tur varmt rekommenderas, la Somme ligger mindre än två timmar norr om Paris och B&B:en avlöser varandra.

Som liten avslutning, krigsmonument var inte det enda fick se; en tur ut till havet blev det likaså. Våffelförsäljare och karuseller i bjärt kontrast till stilrena, sorgkantade minnesmärken…

Sunday, 2 August 2009

10 kg lättare!

Nej, ingen superbantningskur i aktion. Men jag har sorterat papper. Äntligen äntligen har jag attackerat den där ständigt växande högen som visade sig innehålla lönebesked från april, kvitton och allehanda skräp sedan länge glömt. En påminnelse om den senaste tiddens kringflackande tillvaro där papperssorterande inte stått högst på listan när jag varit hemma. Kanske vägde inte slänghögen 10 kg men proppen som lossnade när tummen drogs ur gjorde det definitivt.

Nu ut på Tour de Fr..Paris! En runda runt stan på vélib i grådasket.

Saturday, 1 August 2009

Nakenchock på rue des Pyrénées!

Ordet chock lockar ju läsare (om inte inlägg två dagar i rad är nog chockerande i sig), och nakenchock ännu mer. Detta är mycket viktigt när man ska berätta världshändelser som att de har sågat ner flera grenar på trädet utanför vårt fönster, varpå det således är relativt naket (helt naket behöver det väl inte vara för att man ska få skriva nakenchock?) Allra mest chockerande är förmodligen att det tog mig mindre än två timmar från hemkomst att upptäcka detta! I'm getting observant!

Writing retreat

Det var en mycket intressant upplevelse de här två senaste dagarna med ett Writing retreat ute på engelska landsbygden. Universitetet verkar ha mucket pengar att göra av med på skills training, som det kallar allt den kunskap som ligger utanför det vi egentligen studerar. Det kan vara ledarskap, det kan vara förhandling, akademiskt skrivande, you name it. Denna gång var det alltså dags att skriva, skriva, skriva, utan distraktionsmoment såsom google, facebook, TV:n eller vad man nu kan tänkas ha som ursäkt för att inte göra just det som man borde göra.

Det ryktades om hur fjolårets arrangemang hade ägt rum på ett alltför fint hotell, i år verkade de dock anse (inse?) att det förmodligen är bättre att försöka anordna flera dylika event – vilket jag hoppas de gör –till en mindre kostnad och vi bor på ett B&B. Trodde vi i alla fall. Det var uthuset till ett B&B. Uthus och uthus förresten, snarare ett gammalt stall med härligt snett stengolv där bordsbenen var specialanpassade för att bordet skulle vara vågrätt just där det står. PÅ övervåningen våningssängar i en stor sal och det kändes nästan som att vara på orienteringsläger igen.

Regnat smattrade hemtrevligt mot rutorna – ja vi är ju som jag väl nämnde i England – och det var alldeles utmärkt skrivväder. För som sagt, skriva skulle vi. I någon sorts drömvärld skulle jag nog inte ha något emot att åka på skriv-retreat för prosa snarare än PhD-uppsats, men man kan väl inte få allt här i världen. Nej förresten, det där prosaiska retreatet skulle jag nog inte vija göra i en grupp om nio utan alldeles själv. Tänk om någon skulle se det jag skriver... Å andra sidan skulle jag förmodligen bli rastlös och odisciplinerad där alldeles själv på mitt land med åskan dånande och vinden tjutande. Moment 22.

Just disciplinen är annars något som vi verkligen har jobbat på. Hur många känner inte igen det där att ha 10 minuter kvar till mötet börjar, eller till lunchdags,eller till vad det nu är, och det är faktiskt ingen idé att göra något vettigt? Mer än att kolla mailen, en snabbtitt på facebook, vända på lite papper eller möjligen diska temuggen? På tio minuter hinner man faktiskt skriva en hel del! Tipset vi fick var att inför varje skrivsession sätta ett aldrig så litet mål och sedan fixa det. På tio minuter hinner man fatiskt peta rätt en ekvation (om Word är på bra humör och månen står i zenith eller hur det nu var) eller i alla fall lägga till de där knorr-tio-raderna på slutet av ett stycke.

Tidigt imorgon åter till Paris igen, ska bli fint det! Kanske kanske hinner jag skruva ihop min MTB som fick flyga med från Sverige och mammas härliga sommarkalas förra veckan. Som förr när det händer familjetilldragelser låter jag far min föra ordet. Samt tackar mamma för bra initiativ och strålande genomförande!

Slutligen har jag en lingvistisk fråga. Jag köpte en ny rakmousse som rekommenderas att användas med "the exfoliating Venus Vibrance razor". Exfoliating? Nej men så praktiskt, det står på svenska också (UK tillhör tydligen samma marknad som Skandinavien): exfolierande??* Euh? Antingen behöver jag lära mig min svenska. Eller också kan jag satsa på en karriär som översättare om doktorerandet inte går i hamn, det verkar inte krävas så mycket för det.

* Om man förresten ska analysera exfolierande vill jag inte alls raka mig med något som är det. Jag menar, den närmaste kopplingen jag kan se är att huden skulle vara en folie, och den vill man väl ändå gärna behålla även efter rakning? Inget ex-hudande här inte. Sådär ja, dagens djuplodade analys till ända.

Sunday, 5 July 2009

Confession, eller ODE till Matlab

Jag har försummat min blogg å det grövsta den senaste tiden. Det märks inte att jag väldigt ofta funderar ut texter och formuleringar i huvudet, och tänker att jag skulle vilja skriva på bloggen. Om jag bara hade lite mer tid. Det finns ju mobile blogging, har ingen kommit på telepathic blogging? Å andra sidan är det förmodligen bra. Det skrivs så mycket skit ändå att själva tangentbordstryckandet är ett utmärkt och lättimplenterat brusfilter, så att inte allt som traverserar folks huvuden hamnar i pränt i internetern. Men, med tanke på denna min blogglusta är det ända lite märkligt att när jag väl sätter mig här, då skriver jag om något totalt off-topic.

Jag minns en kväll i Ryd för en herrans massa år sedan. Närmare bestämt åtta, det måste varit våren 2001 för jag gick första året på Yi och jag minns hur vi satt i min påbyggnadsetta nära [hg], samma hus som mor min bott i trettio år tidigare. Vi, det var ett kompisgäng där några för dagen var nödsatta, andra hjälpsamma. Det var dags för tenta-p, salsskrivningarna var över och den sista skulle avklaras; en datorbaserad hemtenta. Introduktionskurs i Matlab, 1 poäng (1.5 ECTS för dem som tillhör den nya världen). Denna enda lilla poäng hade skapat mig ganska mycket ångest redan innan slutspurten, men nu var den närmast ett oöverstigligt berg. Hemtentan innebar programmering (vaffönått?) och en klasskompis hade lovat mig och en annan, tillika nödsatt, vän att ledsaga oss. Detta ledsagande blev till rent omhändertagande.

Men åter till den där kvällen. Det var ännu början av mina högskolestudier och oron och ångesten om jag alls skulle klara mig igenom alla tentor och labbar var ännu högst närvarande. Denna kväll var moralen lägre än någonsin; jag stirrade på min hjälpande klasskamrat och förfasades; "förväntas jag kunna sånt här ?? Det är lika bra jag hoppar av Y på en gång".  Jag minns inte hemtentan i detalj, men tror såhär i efterhand att den inte ansågs så komplicerad. Men då... Kompisen skrev något i stil med
for i=1:nbPersons
totalAge = totalAge + personalAge(i)
end
averageAge = totalAge/nbPersons
och jag var helt borta; for? Hur vet han det? På föreläsningarna sade de hur man definierade en matris…men for? if? Men det är ju programmering, sånt kan inte jag! Min bror försökte lära mig nån gång när jag var liten men jag vägrade förstå, tyckte datorn var dum och lät min irritation gå ut över stackars bror. Jag tror dock inte jag bet honom i magen. Den gången. Däremot gav jag upp tanken på att försöka lära mig programmera - man var ju tvungen att lära sig ett helt nytt språk!?

Jag är just nu i stånd med att erkänna fusk, hur jag på oärligt sätt förvärvat en högskolepoäng i LADOK. Personligen känns det lite lindrande att tänka på att jag inte var den enda; icq:n gick varm den kvällen med lösningstips och .m-filer mellan studentrummen. Förmodligen svärtas min handling bara än mer genom att jag försöker gömma mig bakom kollektiv dumhet. Nåväl, utbildningsnämndens ordförande har min e-mail och jag är beredd att stå till svars, säg till och med komplettera  denna poäng, om så krävs. Jag tror att jag bemästrar såväl for-, while-, och if-satser vid det här laget. Den där paniken jag kände, den åtgärdades ganska snart under utbildningen.

Tiderna förändras, Matlab som sådant orsakar mig inte längre gråt och tandagnisslan. Häromdagen kunde jag hjälpa en kollega med lite plottar, en kille som är vansinnigt skarp i fysik men uppenbarligen ingen hacker. Det kändes fint att kunna bidra, det händer att jag kommer till korta i optiken men det är ju faktiskt så att vi alla har våra specialiteter. Plötsligt är det jag som är nästan barnsligt lycklig över att ha fått en ny version installerad, med massor av spännande toolbox:ar som ska spotta ut svar på frågor jag aldrig trodde jag skulle ställa mig. IT-killen på University of Kent som installerade åt mig och såg min glädje påpekade att dessvärre skulle de nog vara tvungna att avinstallera den dagen jag inte längre är student där. Jag bedyrade att det fanns gränser även för min Matlab-glädje. Om jag har behov av det i min profession kan jag nog räkna med att min framtida arbetsgivare kan ordna det åt mig och om inte; nja, då kan det faktiskt vara. Det må vara en kraftfull programvara men så road att jag hackar Matlab-kod på fritiden, det är jag faktiskt inte. 

Och med denna omväg har jag alltså fått fram att jag numera är student i Canterbury. Tekniskt sett har jag varit det hela tiden som doktorand, men nu är jag alltså på plats. Någotsånär, för tillfället sitter jag hemma vid köksbordet i Paris. Min mätutrustning finns kvar i Paris och i fredags hade jag dessutom ett möte så jag var tvungen att åka tillbaka för det. Imorgon bitti blir det morgontåget under kanalen; tack vare en timmes tidsskillnad behöver jag inte åka ogudaktigt tidigt från Paris men är ändå framme i kristlig tid. Det är en väldigt smidigt resa, en halvtimme innan London ligger stationen Ashford och därifrån är det 25 minuter med tåg till Canterbury. Summa summarum tar det dryga tre timmar från dörr till dörr. Utom i torsdags kväll, det fanns inga biljetter från Ashford och jag fick åka via London där jag hann se…tunnelbanan :)

Jag har haft turen på min sida, jag hyr ett rum av en tjej som jobbar på Eurostar och kan fixa vänpris på biljetter. Vi är alltså skiftesbos, jag kommer vara där i veckorna och hon på helgerna. Inget strul för mig med telefon, internet, elräkning, husgeråd och sånt. Alla är glada och nöjda.

Det känns på det hela taget lite märkligt. När jag första gången hörde talas om kanaltunnel och att man kunde åka tåg från Paris till London kändes det mycket exotiskt. Inte trodde jag då att jag skulle i det närmaste veckopendla… Den där internationella prägeln som jag ville ha på min utbildning, den har överträffats med råge. Matlab-kunskapen kom på köpet. 

Jag kanske skulle skapa ett blog-macro som kan hantera ett antal nyckelord som parameterar, slänga in lite "nåväl" och "dock" med lagom mellanrum och spotta ut en text. Då skulle jag dessutom kunna lägga in ett maxantal tecken och ni skulle slippa maratontexter. Förståelsen får komma i andra hand, innehållet kan alltid approximeras.

Sunday, 28 June 2009

Hemma igen

Åter i Paris efter årets Le Mans, jag körde bättre än jag hoppats och trott; om än inte riktigt lika bra som ifjol så helt ok. Laget slutade trea i tjejklassen, 35:a totalt, så vi är jättenöjda. Men just nu är jag mest väldigt väldigt trött. Godnatt! :-)

Saturday, 27 June 2009

Les 24h du Mans

Väskorna är packade, hjulen avskruvade i väntan på nya kullager, tältet framrotat ur källarförrådet och ögonlocken påminner om att läggdags är för länge sedan passerat inför en 24h inlines-tävling på den anrika Bugatti-banan i Le Mans. Jag tar helt enkelt och länkar till förra årets inlägg så får ni läsa om hur det var då!