Nu verkar jag dessutom ha fått igång en applikation för att skriva inlägg. Faktum kvarstår att mina fingrar är för stora för ett taktilt tangentbord:) Men det är bra ändå, känner att tiden räcker dåligt tiill bloggen. Är hemifrån som regel minst 12 timmar per dag för jobbet och så träningen på det. Ett trettiotimmars dygn vore inte fel..
Nog om det. I helgen var det alltså O-tävling, det var år och dar sen jag var borta en hel helg på OL. Det som närmast var regel förr. Riktigt kul att komma från stan och se en annan del av landet. Det var två tävlingar, först en medel- och sen en långdistans. Första dan fanns bara D21 men andra dan var det elit dit ledaren anmält mig. Han tycker att det är bra jag får känna på vad det är. Själv tror jag mig veta ungefär vad elitklass innebär, men det stämmer ju att det är väldigt bra träning! Däremot är det möjligt att Simone Niggli Luder och resten av schweiziska landslaget aldrig kände sig hotade av min närvaro.
Något som slog mig (utöver schweiziskorna samt ett gäng fransyskor) var doften i skogen. Jag har hört sägas att luktsinnet är det sinne som starkast framkallar minnen och jag tror nog det stämmer. Plötsligt mitt under loppet slog doften av upptrampad jord och mjuk mossa så stark emot mig att jag alldeles glömde bort att förbanna den uteblivna löpträningen och istället flyttades femton, tjugo år tillbaka i tiden. Solvarmt hygge, fuktigt gräs på TC. Jag tänkte på alla de stadsbarn för vilka de dofterna inte betyder någonting alls. Vad tomt det måste vara, känna dofterna men utan minnen, utan känslor. Jomen jag vet, stan har sina dofter och minnen på precis samma sätt, och jag hoppas att stadsbarnen skattar sig lika lyckliga över dem som jag gör över att ha skogen som mitt hemma..
posted from Bloggeroid
posted from Bloggeroid
