Sunday, 20 November 2011

Nostalgia

Det har varit lite av en nostalgisk helg. Första halvan tillbringades i gamla kända miljöer och jag fick chansen att träffa flera goda vänner. Jag går inte in i detalj på det här och nu, men det är en fantastisk känsla att återse kära ansikten och känna att de glömt lika lite som en själv har gjort! Kvalitetstid, helt klart!

Andra halvan var mindre nostalgisk i sin helhet men en rejäl flashback blev det under dagens joggingtur i Bois de Vincennes. Jag såg en grupp på tre bruna och vita ponnys med ryttare som stod och väntade. De tre hade just passerat en grund men bred bäck och nu var det dags för den sista, minstingen, att ta sig över. En svart shetlandsponny, lite mindre än"min" Hugo som väl var en gatukorsning av allehanda raser, men annars lik och jag tänkte att det kunde varit han och jag. Shettisen var högt motvillig till att traska ner i det kalla vattnet när det fanns en bro bara tjugo meter bort, men han manades på av både sin ryttare och en fotburen ledare. Till slut kom han ner i vattnet men då var det alls inte roligt längre, eller också var det just roligt det var, för ponnyn stannade och trampade runt på stället. Jag kunde så väl identifiera mig med den lilla ryttaren vars ben började gå som trumpinnar mot sidorna på ponnyn för att den skulle röra på sig. Till slut var det ledarens klatsch på länden som fick den att röra sig upp ur vattnet. Där slutade dock likheten med Hugo, som skulle tagit några raska skutt, eller möjligen krumsprång, uppför slänten för att sluta sig till de andra ponnyerna. Gärna med bieffekten att hans ryttare (i.e. jag ) som bäst slog näsan i hans nacke, som sämst i backen. Det här var väl en trött ridskoleponny som inte skuttade mer än nödvändigt, men i vilket fall vet jag en liten flicka som somnade ikväll med bilden av bäcken på näthinnan, och stoltheten över att de båda kom över detta hinder.

Tuesday, 1 November 2011

Packåsna

Min far brukar mer eller mindre diskret undra över hur jag alltid lyckas ha med mig så mycket packning när jag är ute och reser (inte helt sällan har han själv blivit utsatt för att transportera denna när jag själv tar nån annan, roligare, väg). Det kan inte förnekas att han har en poäng. Ofta har jag inte bara med en massa onödigheter, det plockar t ex på om det i väskan finns såväl inlines, hjälm, orienteringsskor och joggingskor. På det några flaskor vin till svältfödda svenskar och viktgränsen är snart nådd. Det är otroligt sällan jag åkt till en flygplats utan en gnagande oro att väskan inte ska passera incheckningen, samt en B-plan på hur jag ska packa om, alternativt byta om till tunga tjocka kläder. Det är märkligt att jag min relativa resvana till trots inte kan packa smart och litet... Ibland har jag en känsla av att släpa runt på mitt liv, till och med till jobbet när datorn ska med varje dag.

Jag brukar ha som ledstjärna att man aldrig ska packa mer än man orkar bära. Tja, det fanns ju alltså inget val för mig. Det är två och ett halvt år sedan jag började köra bodypump regelbundet, det gäller att stå sitt kast.

Måttet har nog rågats i med den nuvarande resan. Dels har jag min vana trogen en rejäl väska på 23 kg, modell klassisk och inte vandrarryggsäck denna gång, men med den fula egenskapen att välta så fort den kommer i obalans på sina två hjul. Dels har jag en stor svart hårdplatsväska med en PC inuti. Ordet bärbar dator har fått en helt ny innebörd; väskan väger 22 kg men jag bär ju med mig den. Lägg till det en datorväska, en ryggsäck samt en kasse med två flaskor vin till en professor här. Vin borde f ö förbjudas som present, vad är det för fel på spetsunderkläder? Det väger tusen gånger mindre och är minst lika franskt som vin. Kanske inte funkar riktigt lika bra till en manlig professor dock...en slips?

Japaner är kända för ett oerhört artigt folk och det kan inte förnekas. Jag känner mig som en stor ohyfsad klumpeduns gentemot de graciösa japanerna och -skorna, de senare som kollektivt har utvecklat en gångstil med tårna vinklades så långt inåt att de ser hjulbenta allihop. Det är nästan som att japanerna är lite bättre än andra, inte för att de på något vis förhäver sig själva (tvärtom!) men för de har en grace och elegans som kommer alldeles av sig självt. En sådan intelligens de måste ha dessutom med det språket, jag tänker att om man börjar tidigt med att lära sig något avancerat så borde det stimulara intelligensen positivt. Förmodligen tycker inte de att det är så komplicerat,  men oavsett vilket så vansinnigt vacker är det!

Denna grace till trots, de har ingen våldsam förståelse för folk med mycket packning. Att de inte hjälper till att bära är en sak - precis som jag skrev ovan så ska jag inte ha med mig mer än att jag orkar bära det själv. Men de verkar mest tycka att den med bagage är till besvär och flyttar sig därför inte gärna när jag kommer släpandes på mina väskor. Även solen har väl sina fläckar förstås. Idag var vi ett extra otympligt ekipage och det måste sett ganska roligt ut där jag struttade runt i smala klackar.

Förflyttandet blir inte lättare av att japanska järnvägs- och tunnelbanestationer är utrustade med långsgående räfflade plattor i golvklinkersen längs givna stråk. Jag kunde inte komma på vad dessa ska vara bra för, de är otroligt besvärliga eftersom jag måste korsa dem i närmast rät vinkel för att inte allt ska välta. Men så är det ju Japan och inte Frankrike som jag gärna jämför med, och därför finns det förmodligen en god, logisk tanke bakom konceptet. Framför trappor och i trappavsatser avlöses räfflorna av runda blobbar. Jag är nu så nyfiken på om detta i första hand är för blinda (otroligt praktiskt att bara köra ner den vita staven i en skåra i klinkersen och följa den till tåget) eller om det är i händelse av jordbävning (och dito strömavbrott, så att folk ändå ska komma ur tunnelbanan). Kanske finns det en tredje tillämpning jag inte tänkt på.

För övrigt funderar jag på om min Japanvistelse håller på att göra mig grovt kriminell. Jag har nämligen, ve och fasa, gått mot rött ljus på övergångsställen ibland. Och ännu värre, jag har dessutom korsat vägen där det inte var något övergångsställe alls efter att jag förvissat mig om att ingen bil kom från endera hållet. Om jag inte sitter på mitt plan hem på torsdag kan ni alltid kolla med de lokala polismyndigheterna ifall jag blivit inspärrad.

Det är roligare den här gången i Japan en förra gången i februari. Kanske för att nyhetens chock har lagt sig, och för att jag har upptäckt att jag inte måste gå på helspänn och vara livrädd att inte bocka och buga och säga Arigatou på rätt sätt. De må vara otroligt artiga och ha - för en utomstående - rätt så tränga sociala regler, men då är också medvetna om att västerlänningar inte har samma koder. Ett leende och en uppenbar vilja att försöka göra rätt räcker ganska långt...tror jag i alla fall :-)

Roligare också kanske därför att jag redan hunnit göra mer. En dryg timme efter att jag anlände till Nagoya träffade jag den lokala HHH-klubben och hade en riktigt rolig hash med dem. Hann inte vara med på down-downs efteråt men kunde i alla fall äntligen få mitt hash-name, ett japanskt sådant. Skönt, så slipper jag ha hashat på tre kontinenter utan att för den skull blivit "döpt". Dagen efter träffade jag A som läste Ii samtidigt som jag gick Yi, så vi hade franska ihop då. Jätteroligt att se henne igen och att bli runtguidad i staden, dessutom kom vi till en restaurang som jag aldrig vågat mig in i själv. Jag är inte rädd för at testa nytt men på japanska kan jag inte avgöra om saker är vegetariska eller ej. Efter middagen med A fick jag ett tydligt tecken på att jetlaggen nog hänger i. Jag har i det närmaste somnat i telefon så misstanken fanns, men jag lyckades skriva på facebook att "den restaurangen hade jag hellre hittat själv", istället för "aldrig hittat själv". Ibland kan man skriva sådant man tänker på utan att det är meningen, men det där var jag så långt ifrån att tänka att jag inte har någon aning om hur det kunde komma ur tangentbordet. Samma kväll höll jag på att skicka samma mail till min chef två gånger. Hjärnan är märklig ibland.

Apropå det borde jag kanske låta den där hjärnan sova nu, dags att jobba imorgon igen och många intryck från det här härliga landet att smälta!