Hundägare

(Ständigt denna ketchupeffekt - dagens andra inlägg!)

I mycket skiljer jag mig från min far men är det en punkt där vi har hyfsat lika uppfattning så är det hundägare. Ilskan har möjligen lindrats med generationers förnyande men kärnan finns där. Egentligen är jag inte vansinnigt förtjust i hundar heller, men det finns exemplar som har sin charm så jag ska inte låta de stackars oskyldiga varelserna bära skulden.

Men idag råkade jag ut för ett praktexemplar på kajen när vi åkte inlines. Fido - en liten lurvig sak - studsade runt lös nära husse med sällskap, jag såg honom med ganska lång framförhållning. De allra flesta hundar som springar lösa på kajen gör det för att deras ägare vet (ha! tror!) att deras skyddsling stannar nära dem. Försiktig som jag är brukar jag ändå sakta in, så också denna gång och det visade sig vara tur för Fido kastade sig glatt ut rakt mot den roliga varelsen på åtta hjul.

Såväl fall som massakrerad hund undveks men jag kunde inte hålla mig från att skälla lite på ägarna. De visade sig vara engelsman vilket gjorde det möjligt för mig att uttrycka mina känslor lite mer kraftfullt, om än med viss bibehållen artighet (de var ju engelsmän). Och vad säger Husse Fido? Jodå, han försvarar sin lille vovve med ett "It's so much people, he's not used to it"

Jag skiter fullständigt i vad Fido är van vid och inte, även utan hundvana vågar jag säga att hans agerande inte var särskilt chockerande för att vara en hund. Varpå jag svarade att även om Fido inte är van så kunde ni kanske räkna ut att med cyklar, inlinesåkare och sparkcyklande barn så kan det vara lämpligt med ett koppel.

Medan husse tar hand om Fido och försäkrar sig att den lille stackaren inte blivit rädd kommer hustrun, lite mer sansad, till undsättning: "It's OK, you're right, he's wrong". Hon verkade van, eller ska jag säga härdad. Undrar om det var första gången hennes make försvarade sin jycke emedan hon fick styra upp…

Uppryckning

Över en vecka - en och en halv! - har gått sedan jag plitade något här. Men jag lever och har hälsan, jag har bara inte fått tummen ur.

Idag har vi ställt om klockorna och likt kossorna upplever jag en stor förvirring över den mörka morgonen. Nu ljög jag, morgonen var inte det minsta mörk när jag pallrade mig upp strax före nio. Men i alla fall är det ett tecken på att sommaren är på gång. I år igen.

Igår var det Earth Hour världen över. Det hade talats betydligt mer om det i Sverige än i Frankrike (tidningsartiklar, inloggning till banken, sånt där som man som utlandssvensk ser). Naturligtvis uppmärksammades det här också och t ex Eiffeltornet släcktes, om än bara för fem minuter kl 20.30 - av säkerhetsskäl. De kanske var rädda för lågt flygande ufon eller nåt. Jag kommer just att tänka på en motsägelsefull parallell (heter det då ortogonal? reds.anm) till halvljusen på bilarna som inte är tända dagtid här; för några år sedan gjordes ett test med tända lysen och man kom fram till att det slösade för mycket energi. Förmodligen för att det direkt rörde privatpersoners ekonomi eller nåt. Frankrike är annars inte ett land där jag hoppar högt över miljötänkandet. Sopsortering existerar förvisso i någon mening men man kan få höra "bravo" ropandes efter sig när man slänger flaskor i glas-igloon. Det finns miljövänliga tvättmedel och sånt där, men refillpåsar istället för plastflaskor har jag nog bara sett på Yves Rocher som drar sitt strå till stacken av miljö-ovänlighet genom att överösa sina kunder med hemskickade rabattkuponger och erbjudanden. Jag har fortfarande inte förstått varför de inte sänker alla sina priser med 50% på en gång eftersom det är nästan omöjligt att gå in där och betala det pris som står på prislappen (gäller ej nyheter, redan nedsatta produkter, den Fina Produktserien samt Dina Favoritprodukter - var vänlig anmäl dessa i förhand på internet).

Vi skulle kört en Earth Hour randonnée med avfärd från Trocadero, mitt emot det ögonblickligt släckta Eiffeltornet. En timmes lång promenad på inlines var planerat, men det regnade inne. Efter några riktigt fina dagar med upp mot 20 grader förra veckan har den här varit regnig och blöt. Två gånger har vi kunnat åka inlines, igår var inte en av dem. För dagen ser det någorlunda hoppfullt ut, solen börjar kika fram och ska kanske torka upp våta vägbanor.

Jobbmässigt traskar det på, i veckan fick jag klart ett abstract till en workshop i Moskva i juni. Jag håller tummar och tår, det vore hemskt fint att komma med. Workshopen hålls vartannat år och är nog den i Europa som är mest specifik för just det vi jobbar med. Eftersom det behövs visum till Ryssland är vi redan anmälda, just efter anmälan lyckades jag naturligtvis tappa bort mitt pass och fick därför snabbt be dem stoppa visumansökan. Misstänker att det gått sådär om de kommit fram till att någon försöker ta sig in på ett spärrat pass. Arrangörerna verkade först hemskt oroliga över detta, trots mina lugnande ord om att jag redan fixat ett nytt på ambassaden. När väl det nya passet kom förstod jag deras oro; "Du har tur du som kan få ett nytt pass på en vecka, i Ryssland tar det minst två månader…".  Jag slog mig tyst för bröstet och skickade med svensk falsk blygsamhet ett svar om att uppgiften blir ju mindre omfattande när det bara är nio miljoner invånare att hålla ordning på.

Imorgon far jag till Canterbury i fyra dagar för att gå på föreläsningar om OCT på mitt universitet. OCT har länge varit lite vagt för mig tills det gick upp för mig att själva kärngrejen är signalbehandling och inte nödvändigtvis optiken. Eller ja, det är naturligtvis en kombination av de två, och det är ju egentligen det som gör optiska tillämpningar så spännande. Det är verkligen Y-utbildningen i ett nötskal; Teknisk Fysik och Elektroteknik. Yi än mer, suffixet -internationell är jag lyckligt lottad nog att kunna utnyttja till fullo.

Dagens onödiga reflektion I: Vid Denfert-Rochereau är det aldrig - aldrig - en minut kvar till sexans metro går mot Nation. Så länge tåget är kvar vid Raspail, stationen innan där jag bodde förut, är det två minuter och så snart tåget lämnat blinkar signalen 0 minuter. Någon har inte tänkt.

Dagens onödiga reflektion II: Vid Le Guichet är två minuter av obestämd längd. När tågets ankomst annonseras om tre minuter vet man ofelbart att det tickar ner till två inom kort. Två minuter kan dock vara precis hur långa som helst. Har man riktig otur blir två minuter tre igen och så börjar vändan om. Någon har inte tänkt, en gång till.

Just finished reading "Honni soit qui mal y pense..."

"A living language is like a man suffering incessantly from small haemorrhages, and what it needs above all else is constant transactions of new blood from other tongues. The day the gates go up, that day it begins to die ."

Henry Louis Mencken, US, XXth century

Om att få karlar på fall

Raggningstips i Veckorevyn i all ära men för den som vill ha lite mer handfasta tips kan jag bara säga – skaffa inlines. Välj sedan ut en lämplig trasig gata, starta från stillastående och kör rakt in i ett hål med hastighet lägre än styrfart. Paff, poff, bamm och du har tre stycken för dina fötter. Möjligen har du själv några smärre skrapsår på knä och armbågar men lite får man väl ändå betala för konsten?

Det är vår på gång här i Paris, såväl i söndags som igår visade termometertavlorna runtom i stan över 20 grader. Förvisso i solen men dagar som dessa är det ändå i vårsolen man vill vara. Gårdagsturen var riktigt härlig och efter någon timme började till och med helgens erövrade stelhet i låren att ge med sig. Jag får väl skylla mig själv för just stelheten, även om den där totala stumnadskänslan som inföll i slutet av Pari Roller-turen i fredags var ovan. Kanske ett spår av förkylningen i början av veckan?

I sann oklok anda behandlade jag mina stackars ben med en löptur i Buttes-Chaumont i lördags, denna vackra och kuperade park där jag envist sökte upp varje trappa och uppförsbacke. Jag cyklade dit för att få mindre asfalt och mer park, strax utanför hemmet kom en vägcykel ut framför och tävlingsdjävulen flög i. Nog hade cyklisten i fråga inte den totala träningsstassen men ändå en lättviktscykel, SPD-pedaler och säkert sju gånger fler växlar än jag på min 22 kg tunga vélib, så jag var tämligen död när jag nådde ikapp i toppen av rue des Pyrénées; 3 km uppförsbacke efter vilken jag uppgivet suckade över tävlingsinstinkten. Fast innerst inne är jag glad när den infinner sig, kämpaglöd är långt bättre än WO. Som på inlinesturerna, jag njuter bra mycket mer kämpandes i uppförsbackarna när jag kör förbi de andra, än i nedförsbackarna där en obefogad oro får mig att sacka efter. Teknikträning står högt på agendan nu för att kunna utnyttja styrkan bättre!

Lingvistik II

Ur min fransk-svenska ordbok:

manqué, -e [mãke] misslyckad, förfelad coup manqué misslyckande un garçon manqué en pojkflicka 

Lingvistik

Det är faktiskt ganska sällan jag hör svenska talas här i Paris, så har jag också bosatt mig i en tämligen osvensk del. Jag känner förvisso till några i samma ände av stan; t ex en översättare/tolk, en kläddesigner och en frilansskribent. Jag har bara träffat en av dem men har förstått att alla konstaterat att här är ont om såväl turister i allmänhet som svenskar i synnerhet.

Med andra ord, i mina kvarter är vi i stark minoritet. Såpass att när jag en dag hörde två svenska röster inne på mataffären blev jag liksom tvungen att prata, det visade sig vara turister på kortvisit. Det är naturligtvis inte ont om svenskar i Paris. Det finns Svenska kyrkan, Affären, Centre Culturel Suédois, och en mängd andra institutioner och organisationer för att inte tala om alla människor. Studenter, au pairer, affärsresande, bofasta, turister. Det finns helt enkelt gott om svenskar och därför blir jag inte särskilt förvånad om jag hör mitt modersmål runt St Michel, Champs-Elysées eller Montmartre. Däremot namn som Gambetta, Menilmontant och Buttes-Chaumont är helt enkelt mindre frekvent förekommande i resereportage och guideböcker.

Men svenskan kan dyka upp där man minst anar det. För nog kändes det ganska osannolikt att städaren på gymmet, den centralafrikanske killen som alltid jobbar innan stängningsdags, skulle tala mitt språk. Det var längesen jag var på gymmet nu, sedan jag har börjat springa och åka inlines igen, men igår gick jag dit och han verkligen lyste upp; "Hur mar du?" Det var uppenbarligen ett tag sedan han var i Sverige och han har glömt en hel del, men jag är djupt imponerad och kunde t ex förhöra mig om att Kim Källström (märk väl; [tjällström] och inte [kallstrom]) inte spelade från start i matchen Barcelona-Lyon. Ett lysande exempel på hur det att kunna "rätt" språk främjar kontakter; jag blir ju positivt inställd till den här människan enbart genom hans godhjärtade försök. Också ett exempel på hur förlåtande det är när man inte kan ett språk till fullo. Förmodligen hade jag blivit misstänksam om en godtycklig personal på gymmet frågat om jag kommer imorgon men i hans fall var det så uppenbart att han ville försöka och litade till det ordförråd han hade nära.

Språkligt är jag förresten helt fast i en bok jag fick av käre vännen O för...eh hrm..ett och ett halvt år sedan. "Honni soit qui mal y pense – L'incroyable histoire d'amour entre le français et l'anglais" som beskriver hur de franska och engelska språken utvecklats parallellet och stundtals gemensamt genom årtusenden. Boken är lite tungrodd i början och därför hamnade den vid sidan om, nu har jag en helt annan läsvana på franska och kan tillgodogöra mig. Det är fascinerande att se hur många ord som faktiskt kommit från Skandinavien till England när jag trodde det var precis tvärtom, eller att se att "bacon" inte alls är ett engelskt utan ett franskt ord från början. Ibland upptäcker jag dock att jag kommer till korta i franskan; när de talar om "falska tvillingar" (olika betydelser för samma ord i olika språk) förklaras den engelska innebörden och jag förväntar mig sedan läsa den franska, men inser att man förväntas kunna den. Hoppsan!

Familjesammankomst

Fyra bärbara Mac, fem iPod (tre hade fått stanna hemma), en iPhone… det vill säga nästan hela familjen var samlad. Om inte minnet sviker mig helt var det över tre år sedan vi träffades samtidigt, alla syskon. Det blir så, under den tiden har vi varit utspridda i Frankrike, Schweiz, Irland och USA och det ser inte ut som att någon ämnar sig till födelselandet i det närmaste.

Anledningen till att vi nu träffades var såklart inte den roligaste och det är naturligtvis synd att det skulle behöva ske för att få till ett möte. Å andra sidan tycker jag nog att man måste få kombinera, man kan kanske till och med se en begravning som en uppmaning att än mer ta tillvara på och uppskatta det som är fint och levande.

Jag tycker att morfar fick ett fint avsked, begravningsakten i Ljusets kapell var andaktsfull och under måltiden efteråt blev han ihågkommen i varma och glada ordalag. Vi i den närmre kretsen samlades hemma hos mormor och jag tror och hoppas hon känner att det finns många runt henne än.

Det är något speciellt att föra samman en aldrig så liten grupp människor som alla lever sina vitt skilda liv på olika håll i världen, man har inte samma förehavanden och vanor. Å andra sidan behövs inte heller så mycket för att hitta gemenskap och igenkänning. Det kan vara så enkelt som att ställa fram en burk Keso eller sätta på Vasaloppet på TV så blir x-pats :en nostalgiska.

Den stora nostalgin kom ändå när vi skulle sortera gamla tillhörigheter. Jag tycker det är svårt att rensa bland mina egna saker «den där kanske jag kan ha användning av» men det är om möjligt ännu svårare med andras saker. Måhända går det snabbt att se vilka prylar som inte längre är brukbara, men den stora frågan rör affektionsvärdena. Album efter album med foton från en tid som täcker två världskrig, kassaböcker som informerar om att en tur- och returbiljett från Malmö till Växjö med tåg kostade 29 kr år 1954, anteckningar från Chalmers. All denna dokumentation som finns för människor födda i seklets första kvartal, hur mycket kommer det då inte lämnas kvar av oss födda i det sista ? Mail, bloggar, digitalfoton, bank-ID :n … ? Man kan förvisso lockas att tro att 1:orna och 0:orna tar mindre plats men jag tror att man bedrar till sig. Till varje iPod finns en laddare och till varje dator ett slimcase. För att inte tala om alla andra prylar, kläder, skor, sportattiraljer,… Vi är våra egna vandrande magasin och den som har mest när hen dör vinner. Eller?

Som kuriosa var det förresten väldigt roligt att kunna skicka ett sms till min Stieg Larsson-fanatiske kollega och tala om att filmen var mycket bra och att han bara har dryga två månader att vänta innan den går upp i Frankrike.

Back again

Just a quickie to say I'm back in Paris again; looking at the clock at my computer and realizing I left the comfortable sofa ten hours ago, after far too few hours of sleep. Anyhow it was a great evening with friends and brother yesterday, so it was well worth it.

I'm also finally back at office, after a delayed flight and as an extra bonus a "colis suspect" at the RER station so that all passengers had to take the airport shuttle to the next station. Where - of course - the trains were running again. Will I ever learn not to pack too much stuff to drag with me everywhere when travelling? And will I ever learn to leave some space to the extra - absolutely necessary - belongings I always bring along when going home again?

It's nice to be here again. And it was nice to be there, again. When I get home this evening I'll publish a longer one (sorry!), on family reunions and old mem'ries. In Swedish again.