Foot féminin

Sverige har vunnit sin första match i fotbolls-EM i Finland, kul! Hoppas laget håller i det här nu! Jag sitter just och tittar på en fotbollssändning på Canal+, som nyss visade kvalmatchen till Champions League mellan Anderlecht och Lyon - kalla mig fånigt patriotisk men jag tycker alltid det är roligt när Kim Källström uppmärksammas av kommentatorerna. Kan dock inte låta bli att undra vad som låg bakom namne Kongo-Kim en gång i tiden… När matchen (som slutade till Lyons favör) var över svängdes kameran över till Madrid; tur för Aten att det är bortamatch med tanke på rådande läge. Därefter talades det om nästa möte på Europa-nivå, och… inte ett ord om pågående EM. Trots att Frankrike sin match igår, 3-1 mot Island. Varför, vad…? Åh just, jag glömde. Det är visst inte fotbolls-EM, för tjejer. Det är EM i damfotboll. Hur kunde jag missa det?

Långfärdsskridskor

(Detta är dagens andra inlägg, för den som inte RSS:ar och ser "alla" nya uppdateringar)

Mor min har sedan flera år utövat långfärdsskridskor på vintrarna, jag har själv aldrig testat (även om jag varit lockad) men idag var det långfärdsinlines för vår del. En del av dem som vi brukar köra tvåtimmarsturer med på måndagar och onsdagar brukar göra längre utflykter på söndagarna. Av någon anledning har jag nästan aldrig varit med, det har alltid varit någon orsak; bortrest, upptagen, regn, eller helt enkelt i behov av vila (stavas det lättja?). Idag skulle det dock bli av och det får allt bli fler gånger!

Halv nio samlades vi - en grupp på åtta personer - vid Bastiljen, i tid så att de som kör söndags-randonnéen skulle hinna tillbaka efter vår långtur. Denna vecka var det Paris-Rambouillet som stod på schemat, för mig som "nybörjare" ett bra alternativ då det var relativt kort; 70-75 km. Tempot var lite lugnare än under våra veckoturer, å andra sidan var det betydligt färre stopp eftersom vi inte behövde stanna för rödljus och andra besvärligheter. Det var en riktigt fin tur, dels biten ut ur stan där jag upptäckte flera nya cykelbanor såsom längs Seine, eller varför inte den under inflygningen till Orly-flygplatsen? Dels när vi kommit ifrån även förorterna och körde på ringlande landsvägar över sädesfälten. Enda problemet där var möjligen värmen, för dagen var det annonserat runt 30 grader och jag var väldigt tacksam att vi gett oss av såpass tidigt - eftermiddagen måste varit olidlig.

Mängder av cyklister var det på vägen, det verkar vara ett populärt söndagsnöje för fransmännen. Så gott som alla klädda i full cykelmundering (team Credit Agricole minsann) och med racercyklar, för den skull var det inte bara taniga seniorer utan likaså rundlätta veteraner i glada gäng. Återigen en skillnad från Sverige, är jag helt ute och ...eh..ok..cyklar, eller är inte landsvägscykling en disciplin som mest utövas av tävlingsidrottare? Jag har hemskt gärna fel och blir tillräddavisad på den punkten.

Åter till vår tur, inlinesåkare var det färre av och vi förtjänade många bilisters uppmärksamhet, inte alltid positiv sådan. Ibland blir jag nästan trött...jag kan väl förstå om en bilist tutar en gång för att annonsera att hen tänker köra om kolonnen, men varför lägga sig konstant på tutan, gärna irriterat? Ungefär som att vi inte är medvetna om att vi befinner oss på trafikerad väg? Åh f.. kom det bilar här?? Men det där var ett sidospår, känslan från dagen är rakt igenom positiv - möjligen undantaget känslan i benen som ynkligt gnäller.

Målet för turen var alltså Rambouillet, av många mest igenkänt för sin skog eller för det att det är nära till den sista tullstationen på motorvägen innan man kommer in i huvudstadsregionen. En semesterfirarnas riktmärke och ett "nu är det inte långt kvar" till barnen. Det tog oss knappa 3,5 timmar att komma fram och härifrån tog vi tåget, inte ända till Paris men till Versailles då det bar ut på vägarna igen. Från Versailles till Paris är det nämligen nedförsbacke i princip hela vägen och en tämligen trevlig tur på ungefär en halvtimme (förmodligen snabbare än med RER-tåget...). När vi kom in till Paris bestämde oss J och jag för att inse vår nivå som debutanter. Av med inlines och upp på vélib-cyklarna för att i sakta turistmak ta oss hem genom stan, medan de andra skyndade till Bastiljen för att hoppa på den organiserade randonnéen. Ytterligare tre timmar inlines kändes lite väl häftigt, även om söndagsturen brukar ske i sakta mak. 

Semestertider

När sommaren kommer till stan, då flyr stadsborna. Det gäller åtminstone här i Paris,och  dagstidningen Le Parisien slår huvet på spiken genom sin talande annonskampanj med slogans som "den enda parisare du kan räkna med hela sommaren" och andra liknande. Här frågar man inte varandra om man ska åka någonstans på semestern, utan vart man ska åka. Det är självklart att man ska bort, gärna minst två veckor och gärna långt bort (är det så i Sverige också fast jag missat det?). Denna folkvandring är verkligen skönjbar; inte bara genom att det är mindre folk på RER till jobbet (det är ändå förståeligt i semestertider att det är färre som åker till sina jobb) men också den borttrollade trängseln på gatorna och de stängda bagerierna. Deras semestertider är för övrigt kommunalt reglerade eftersom brödtillförseln måste vara försäkrad i varje ort/kvarter. Runt där jag jobbar kan man för övrigt undra om lunchrestaurangerna (som såvitt jag vet inte är reglerade) missat någon grundkurs i affärsstrategi eftersom alla stänger på en gång. Nu har jag inte så många poäng ekonomi i min examen men vore det inte en rimlig affärsidé att hålla öppet när alla andra är stängda och på så vis roffa åt sig alla kunder, det är faktiskt en inte oansenlig mängd som faktiskt jobbar på sommaren.

Till dem hör jag, med mängder av mätningar att göra gäller det att utnyttja utrustningens tillgänglighet, och ett tämligen fullt schema med Canterbury och Paris om vartannat så har det inte varit läge att ta ledigt något längre. Fyra lediga dagar har det blivit in alles, men jag ska kanske inte uttala mig för mycket om det där med att åka bort, för de har varit i tre olika länder; Irland, Sverige och Frankrike. Storbritannien har ännu inte förärats någon ledig dag.

Men, förra helgen fick vi för oss att också åka bort någonstans. Jag vill gärna se mig lite om i Frankrike men det har inte blivit så många gånger. Helgerna är få och går fort och med mycket resande i övrigt så lockar hemmets vrå rätt bra den med. Så rycktes då tummen ur för en tripp i all sin enkelhet. Så som jag gillar dem, det behöver inte vara en massa extra och krusiduller och dyra nöjen. Vi packade in oss för att resa till Le Pozières och bo där en natt på B&B, eller Chambre d'Hôtes som det heter på franska. En familj som byggt om en fallfärdig lada till ett fräscht vandrarhemsliknande ställe med stort och modernt kök till gästernas förfogande på dagen och för frukostservering på morgonen.

Le Pozières ligger i departmentet Somme där det utspelades många, och långa strider under första världskriget. Den 1 juli 1916 var den blodigaste dagen någonsin i den brittiska arméns historia. Under de första tio minuternas strider lär runt 7000 man ha dött, totalt dog (direkt eller senare av sina skador) över 19000 brittiska soldater den dagen. Vart man åkte runt om i bygden fanns kyrkogårdar med vita stenar i rad på rad, minnen som aldrig kommer suddas ut.  Likaså fanns flera stora minnesmomument, de okända soldaternas gravar. Ett av de större var det i Thiepval, som rests till minne av de över 70000 soldater från Storbritannien och andra Commonwealth-länder som omkom i striderna i Somme och vars kroppar aldrig återfunnits.

The Thiepval Franco-British Memorial

Ett annat minnesmärke som var mycket intressant - om man får säga så om ett dito monument - var Beaumont-Hamel Newfoundland Memorial. I denna park, som drivs av den kanadensiska regeringen, har skyttegravarna bevarats såsom de såg ut i frontlinjen mellan de allierade och tyskarna i juli 1916. Det kändes overkligt att gå runt en varm och solig augustidag i en annars vacker grässluttning, och tänka på att i de här gångarna kröp männen med fara för sina liv för 90 år sedan, och tittade upp enbart i syfte att beröva andras… Jag kunde inte hjälpa, hur vansinnigt och grymt krig än är, att fascineras över all den taktik, all den planering som ligger bakom. Samtidigt förundras över hur de gjorde för att undanhålla sina planer för fienden. 

De allierades skyttegravar, Beaumont-Hamel

Där nere, strax hitom träden, fanns tysken

Kanada är inte det enda land som köpt en bit mark av Frankrike för att upprätta ett minne och hedra sina soldater. Inte långt därifrån kom vi till Sydafrika, då vi besökte the South African Memorial i Delville Wood. Denna skog fick ett sydafrikanskt regemente i uppdrag att försvara från tyskarna; de gick in i skogen med över 3100 man, fem dagar senare retirerade de 142 som fanns kvar i livet.

South African Memorial in Delville Wood

När jag lämnade detta museum slogs jag av att, trots det jag läst om Sydafrikas inblandning i de båda världskrigen, trots alla foton och rapporter om mänskliga förluster, så var det en liten historia om en babian som särskilt etsade sig fast i minnet. Jackiehette han och följde med sin husse ut i kriget, där han snart blev brigadens maskot. Jag undrar om det är oförmåga att ta till mig allt det hemska som hände, att ta in vidden av den grymhet som rådde, eller ren och skär flykt, som gör att jag hellre vill tänka på hur denna lilla varelse slickade rent sin husses sår när denne blev skadad i skyttegraven, än på de tusentals som miste sina liv. Kanske är det en mänsklig reaktion, att vilja se det lilla och goda någonstans i det stora och grymma.

På det hela var det en väldigt bra helg. Jag hade inte läst in mig på förhand om alla dessa monument längs denna "Chemin de Memoire", men jag är glad att ha fått se dem. Kanske är det bara jag, men jag har en känsla av att vi i skolan pratade betydligt mer om det andra än det första världskriget. I vilket fall, det som hänt får inte glömmas, oavsett vilket krig. För den som är intresserad kan en tur varmt rekommenderas, la Somme ligger mindre än två timmar norr om Paris och B&B:en avlöser varandra.

Som liten avslutning, krigsmonument var inte det enda fick se; en tur ut till havet blev det likaså. Våffelförsäljare och karuseller i bjärt kontrast till stilrena, sorgkantade minnesmärken…

10 kg lättare!

Nej, ingen superbantningskur i aktion. Men jag har sorterat papper. Äntligen äntligen har jag attackerat den där ständigt växande högen som visade sig innehålla lönebesked från april, kvitton och allehanda skräp sedan länge glömt. En påminnelse om den senaste tiddens kringflackande tillvaro där papperssorterande inte stått högst på listan när jag varit hemma. Kanske vägde inte slänghögen 10 kg men proppen som lossnade när tummen drogs ur gjorde det definitivt.

Nu ut på Tour de Fr..Paris! En runda runt stan på vélib i grådasket.

Nakenchock på rue des Pyrénées!

Ordet chock lockar ju läsare (om inte inlägg två dagar i rad är nog chockerande i sig), och nakenchock ännu mer. Detta är mycket viktigt när man ska berätta världshändelser som att de har sågat ner flera grenar på trädet utanför vårt fönster, varpå det således är relativt naket (helt naket behöver det väl inte vara för att man ska få skriva nakenchock?) Allra mest chockerande är förmodligen att det tog mig mindre än två timmar från hemkomst att upptäcka detta! I'm getting observant!

Writing retreat

Det var en mycket intressant upplevelse de här två senaste dagarna med ett Writing retreat ute på engelska landsbygden. Universitetet verkar ha mucket pengar att göra av med på skills training, som det kallar allt den kunskap som ligger utanför det vi egentligen studerar. Det kan vara ledarskap, det kan vara förhandling, akademiskt skrivande, you name it. Denna gång var det alltså dags att skriva, skriva, skriva, utan distraktionsmoment såsom google, facebook, TV:n eller vad man nu kan tänkas ha som ursäkt för att inte göra just det som man borde göra.

Det ryktades om hur fjolårets arrangemang hade ägt rum på ett alltför fint hotell, i år verkade de dock anse (inse?) att det förmodligen är bättre att försöka anordna flera dylika event – vilket jag hoppas de gör –till en mindre kostnad och vi bor på ett B&B. Trodde vi i alla fall. Det var uthuset till ett B&B. Uthus och uthus förresten, snarare ett gammalt stall med härligt snett stengolv där bordsbenen var specialanpassade för att bordet skulle vara vågrätt just där det står. PÅ övervåningen våningssängar i en stor sal och det kändes nästan som att vara på orienteringsläger igen.

Regnat smattrade hemtrevligt mot rutorna – ja vi är ju som jag väl nämnde i England – och det var alldeles utmärkt skrivväder. För som sagt, skriva skulle vi. I någon sorts drömvärld skulle jag nog inte ha något emot att åka på skriv-retreat för prosa snarare än PhD-uppsats, men man kan väl inte få allt här i världen. Nej förresten, det där prosaiska retreatet skulle jag nog inte vija göra i en grupp om nio utan alldeles själv. Tänk om någon skulle se det jag skriver... Å andra sidan skulle jag förmodligen bli rastlös och odisciplinerad där alldeles själv på mitt land med åskan dånande och vinden tjutande. Moment 22.

Just disciplinen är annars något som vi verkligen har jobbat på. Hur många känner inte igen det där att ha 10 minuter kvar till mötet börjar, eller till lunchdags,eller till vad det nu är, och det är faktiskt ingen idé att göra något vettigt? Mer än att kolla mailen, en snabbtitt på facebook, vända på lite papper eller möjligen diska temuggen? På tio minuter hinner man faktiskt skriva en hel del! Tipset vi fick var att inför varje skrivsession sätta ett aldrig så litet mål och sedan fixa det. På tio minuter hinner man fatiskt peta rätt en ekvation (om Word är på bra humör och månen står i zenith eller hur det nu var) eller i alla fall lägga till de där knorr-tio-raderna på slutet av ett stycke.

Tidigt imorgon åter till Paris igen, ska bli fint det! Kanske kanske hinner jag skruva ihop min MTB som fick flyga med från Sverige och mammas härliga sommarkalas förra veckan. Som förr när det händer familjetilldragelser låter jag far min föra ordet. Samt tackar mamma för bra initiativ och strålande genomförande!

Slutligen har jag en lingvistisk fråga. Jag köpte en ny rakmousse som rekommenderas att användas med "the exfoliating Venus Vibrance razor". Exfoliating? Nej men så praktiskt, det står på svenska också (UK tillhör tydligen samma marknad som Skandinavien): exfolierande??* Euh? Antingen behöver jag lära mig min svenska. Eller också kan jag satsa på en karriär som översättare om doktorerandet inte går i hamn, det verkar inte krävas så mycket för det.

* Om man förresten ska analysera exfolierande vill jag inte alls raka mig med något som är det. Jag menar, den närmaste kopplingen jag kan se är att huden skulle vara en folie, och den vill man väl ändå gärna behålla även efter rakning? Inget ex-hudande här inte. Sådär ja, dagens djuplodade analys till ända.