Journalistisk briljans

En aktuell fråga i Frankrike just nu är införandet av La Taxe Carbone, vilken skulle leda till höjda bränslepriser. I nyheterna häromdagen var ett inslag från Sverige där nämnda skatt finns sedan 1991. Jag erkänner min okunnighet att jag inte kände till detta årtal men har i alla fall klurat ut att skatten kallas just koldioxidskatt.

I vilket fall intervjuade de lite olika svenskar och deras förbrukningsvanor relativt skatten, för att se hur konsumtionen skulle påverkas om skatten införs i Frankrike. Det verkade som att de flesta svenskar var ganska ovetande om hur stor andel av bensinpriset som gick till vilken ficka i statsbudgeten, men tydligen utgör den totala skatten ungefär 65% av bensinpriset.

Åter till intervjuandet och en av de mer ogenomtänkta frågor man kan tänka sig. Intervjuoffret var en säg 25-årig kille och frågan är ”har du ändrat ditt körande sedan koldioxidskatten infördes?”. Det hade inte killen. Detta är naturligtvis inte sant. När skatten infördes var han ungefär sju år och har förmodligen mångdubblat sitt bilkörande sedan dess. Slutsats: folk kör mer sedan koldioxidskatten infördes??

För övrigt kunde dock nyhetsprogrammet konstatera att svenskarna konsumerar mindre koldioxid än fransmännen; 5 versus 6 ton per år och person. Till det finns nog mängder av skäl, jag tittar på de eviga bilköerna på boulevard peripherique och ser en. Jag känner vinden blåsa in genom de enkla fönstren och anar en annan.

"Spring utav helvete å sketna* inte ner dig!!"

*sketna = smutsa på bré västgötska

Sådär sade min far till mig ibland när jag stod på startlinjen till ett orienteringslopp. Det var liksom en slagdänga och absolut inget seriöst i det, tvärtom, men det fick mången annan idrottsförälder att sätta andan i halsen; "Men vad säger han till flickstackarn?"  Flickstackarn led nu alltså inte så mycket av det och lydde inte alltid heller för den delen; ibland sprangs det utav helvete och ibland åt helvete, och skitigt blev det var och varannan gång.

Idag anar jag nästan viss oro från fädernehållet om jag egentligen hinner med att inte springa utan bara ta det lite lugnt; chilla lite för att vara modern. Jodå, nog chillas det in emellan, men det har varit sportigt på sistone. Och det är ju så roligt att tävla då och då, väcker inte bara gamla minnen till liv utan också den lilla tävlingsdjävulen som sitter och kurar där inne. Men lite lagom mycket, på svenskt manér.

I söndags var det alltså tävling igen, även om jag numera tävlar mest mot mig själv. Det var 30-årsjubileum för löploppet 20km de Paris, med start och mål vid Eiffeltornet och en tur i Boulognerskogen innan avslutningen (halva banan) längs Seines kajer. Jag hade vunnit nummerlappen tack vare Air Frances nya satsning på löpning inom Flying Blue-programmet (får man bonusmiles om man namedroppar??). Det var riktigt bra, inte nog med ett specialtält att lämna väskan i fick vi en speciell startgrupp. Kanonlyxigt att gå förbi nästan hela den 22000-hövdade skaran och ställa sig i startgrupp "Préferentiel 1", och således slippa trängas i första backen upp (samma som La Parisienne, anm. till mor). Å andra sidan innebar ju detta att nämnda skara kunde komma ikapp en under loppet, vilket ganska många gjorde...

Min skamgräns innan loppet var 1.50, dvs 5:30 per kilometer. Målet att kämpa mot satte jag ändå till 1.45, vilket skulle vara 5:15/km. Första kilometern tog sin stund men det var nog inte så konstigt med tanke på backen och startträngseln. Jag kunde inte riktigt låta bli att leendes tänka på Monty Pythons maraton för inkontinenta när de första löparna rusade in i buskarna längs Avenue Foch strax innan 2km-märket...  I alla fall, kilometermärkena ramlade in oväntat fort och jag insåg att hastigheten låg på runt 4:45. Hoppsan, dags att bli rädd? Äsch, uthållighet brukar inte vara mitt problem, det ska nog gå bra. Dessutom kommer jag säkert ändå tappa lite på slutet så det är lika bra att tappa från en hög utgångspunkt. I just det här presumtiva tappandet var jag i alla fall nyktert medveten om konsekvensen av mina (bristande) förberedelser.

För se, plötsligt blev det rätt tungt och de förbipasserande löparna tog på psyket. Jaja, man har alltid en svacka... Jag sprang mot mitt nya mål 1.40 (5min/km i snitt) och så sent som vid 16km hade jag två och en halv minut till godo på att klara just den sluttiden. Men så hände nåt. Ont i benen. Alltså inte utmattningströtthet utan väl definierad smärta där lårmusklerna går över till att bli knä. Vafalls? Så ska det ju inte vara... Lite hurtigt försökte jag intala mig att ont kommer det göra i alla fall så det är lika bra springa fort och bli av med eländet, men benen var inte med på noterna. Nu klarade jag ändå mitt nysatta mål och stapplade över mållinjen på 1.38:35 (tappade alltså en minut de sista tre kilometrarna!) men helt utan spurt och utan minsta möjlighet att ens försöka med nedjoggning.

Det är klart jag är nöjd med tiden, som räckte till 5156:e plats bland 21923 löpare, och 141:a seniortjej av 2478st. Konditionen är helt ok och hjärtat gör vad det ska, det har visat mer än en gång att det är rätt starkt när det kommer till kritan. Men benen var inte med på noterna. Hade jag glömt tala om det för dem vad som väntade? Ja så var det nog... jag försöker erinra mig mina förberedelser och inser att jag har gjort två löppass längre än en timme sedan Stockholm maraton i maj 2008 (med viss reservation för något enstaka pass sommaren just efter). Dessa två pass var de senaste söndagarnas orientering. Jag måste nog förlåta mina ben, samt vara glad för den väckarklocka jag fick inför maran i april. En sån hade jag aldrig klarat igår, här måste börja löptränas för det är inte mening att löpning ska göra ont! Kanske är det ett första ålderstecken, att inte kunna kallt räkna med att kroppen ställer upp utan invändning.

Lite blabla, åsså sport

Igår blev jag sådär riktigt besviken på en människa, en stackare som jag inte alls känner. Inte så att jag lät det gå ut över mitt humör på riktigt, det var det inte värt, men tillräckligt för att jag skulle undra hur det står till egentligen. Fast frågan är nog snarare hur det står till med världen; hur besviken jag än var på honom, så var nog hans samlade besvikelse över världen betydligt större, att ofint döma av hans utseende (och doft).

Jag stod i kassan i mataffären, ett sånt där litet snabbt inköp som inte kostar nog mycket för beloppsgränsen för kort (ÄR verkligen kortavgifterna dyrare än kontanthanteringen?) så jag drog fram mynt och ett ramlade på golvet. Kling klong och det föll bakom mig, jag vände mig tillräckligt snabbt för att i ögonvrån se hur mannen bakom gjorde en snabb fotrörelse, över något mörkt, tittade rakt fram och såg oförskämt oskyldig ut. "Ursäkta, kan jag få titta här under?" undrade jag och mycket riktigt, där under hans fot låg min euro. Killen näst bakom i kön gjorde så tydliga grimaser att den skyldige måste känt dem i nacken... Jag blir så trött, en euro är kanske inte hela världen men vad har en del människor, fullvuxna, för skam i kroppen?

Om jag inte beklagade mig över små vardagssaker skulle jag kunna skriva om helgens sportaktiviteter som var ganska många. I lördags 6h inlines i Orléans ; jag och J var 27:a av 95 lag och tillryggalade tillsammans 144km under sex timmar. Man kunde vara upp till fem personer i laget, vissa körde solo men vi var alltså duo. Detta gav oss en andraplats bland fem lag i familjeklassen, låter kanske inte så bra men båda lagen före oss var fem personer så det får vara godkänt. Sist mina personliga tider, jag körde 47 varv med en genomsnittlig hastighet på 24.875km/h. J och jag prickade in samma bästatid på ett varv, 3min och 17 sekunder på den ca 1.5km långa banan. Summa summarum var det kul men jobbigt och det var nog tur vi inte hade tid att prata med varandra under loppet, då hade vi kanske kommit överens om att ge upp efter sisådär 3h. Om det kan klassas som gemensam aktivitet vet jag inte, det enda vi såg varann under de sex timmarna var en rejäl knuff i rumpan var 7:e minut...

I söndags var det orientering igen, det gick lite sämre än förra veckan men benen var ju trötta också. Dessutom var det få damseniorer så även om resultaten på bana C inte var så bra, fick jag faktiskt till en seger i D21! Sträcktider finns också och för den som vill se en inritad karta med små blobbar som avancerar fram finns det här (välj bana, klicka sen på de löparnamn som har en * vid sitt namn, max 10, ladda animationen och tryck på start). Har faktiskt aldrig använt den applikationen förut men det var kul!

Förlåt, Bosse! (eller lovsång till löparskorna!)

Jag har begått ett svek idag, ja det känns nästan som att jag bedragit någon. Sedan många år sedan springer jag alltid med samma skomärke, Saucony. Jag vill minnas att det började med att orienteringsklubben besökte sport-ortopeden i Vänersborg där vi fick fötterna mätta och klämda på och filmade. Vi lämnade alla med ett recept på skor, att med fördel inhandlas hos Sportex i Trollhättan. I efterhand kan detta med lite cynism ses som ett smart PR-trick mellan läkaren och sporthandlaren, hur det nu var med den saken var det ett ändå ett trick som vi löpare tjänade på.

För på Sportex fanns Bosse. Jag tror att få sportaffärer av idag kan ståta med en så kunnig skoförsäljare, med en så gedigen egen erfarenhet av att springa. Inte nog med ett par väl anpassade skor i rätt storlek och rätt modell, man kom därifrån med ett antal goda råd på köpet. När jag var yngre hade jag förmodligen önskat att Bosse även kunde prova mina skor åt mig, jag minns hur provningsrekordet var på ungefär två timmar. Mitt eget omdöme litade jag inte på och var livrädd att det skulle bli fel.

Det blev inte fel och med tiden hittade jag min modell så det var bara att plocka fram årets modell varje gång. Ett år gick jag på en nitlott när jag chansade på en ny modell men det fick snart rättas till. Efter ytterligare några år hade storleken stabiliserats och skoköpen gick avsevärt smidigare.

Nästan uteslutande har jag varit Bosse på Sportex trogen sedan dess, med något undantag i 25-mannatältet. Sportex må ha flyttat från butiken på hörnet Österlånggatan/Torggatan, via Dianagallerian och slutligen till Odenhusets övre plan, men det är där skorna ska köpas. Som till exempel mitt senaste par för två år sedan, jag passade på under ett Sverigebesök från Paris.

Två år sedan var det ja. Joggingskor slits rätt bra och just det här paret har fått stå ut med två maror och en halvmara, för att nämna de längsta loppen. Det var helt enkelt läge att byta och inget Sverigebesök i sikte. Saucony är inte ett dyrare eller finare märke än något annat, men det finns endast i välsorterade sportaffärer eller framförallt löpaffärer. Så kom jag på att leta efter dem på nätet; löparskor via näthandel låter ju vanskligt men de hade samma modell i samma storlek, same procedure as last year. Just det med samma modell, från 2007 voyons, gjorde ju att priset blev därefter (hoppas nu att inte gummit i sulan är stelnat på förhand). Klick klick och de två timmarna var reducerade till två minuter. En exemplarisk nätbutik som för £4 extra levererade följande dag och vips, där ramlade mina skor in till halva priset. Den där butiken var så bra att jag nästan skulle vilja länka till den, men så tänker jag att nån hejd får det vara. Jag må ha svikit Bosse själv, men jag tänker då inte tacka för all underbar service genom att uppmuntra andra till mygel!

Före och efter