Enfin! Finally! Endlich! Äntligen!

Jag har köpt en ljusslinga, en med klara lampor, en som inte blinkar! För ett antal år sedan köpte jag en elektrisk adventsljusstake som jag tycker mycket om på Åhléns, det var ungefär vid den där tiden när Eldflugan gjorde succé, så min ljusstake är en smäcker variant men inte så lik att den kan misstänkas för att vara plagiat. Konstruktionen består av en träfot och tio metallstänglar i vilka man fäster en enkel ljusslinga med lika många ljus. I Sverige skulle jag nog drista mig till att säga en "vanlig" ljusslinga, men sådana dumheter begår jag sällan längre; ord som vanlig och normal är högst relativa och måste sättas in i en kontext. Men faktum kvarstår att i Sverige kan man hitta sådana slingor i var och varannan livsmedelsaffär, jämte reservlampor till adventsljusstakar och tärnljus. I välsorterade affärer finns nog till och med reservlampor.

Så är det inte i Frankrike, det fick jag erfara i fjol när jag drämde nämnda ljusstake i golvet varpå den lyste väldigt klart och starkt men inte speciellt länge innan de första glödlamporna brändes sönder. Jag försökte rädda det hela med att flytta över lamporna till en annan, normalt sett färgad slinga, som jag hade i mina gömmor men det fungerade inte och valet stod mellan ingen ljusstake eller en kulört dito. Det sved lite i själen men då mina tafatta försök i allt-o-allo-boden nere på gatan inte ledde någon vart fick jag stå ut med ett Disneyinspirerat julfönster. Men jag lovade mig själv att till nästa år, då ska jag minsann styra upp det här.

Jodå, lördagen före första advent drogs tummen ur och jakten började. Jag hade faktiskt redan tjuvstartat, t ex återigen i boden som hade precis samma saker som i fjol. Liksom den handfulla resten av likadana bodar på gatan, jag förstår att de inte blir av med sina lager, däremot inte hur de går runt (utom idag - det regnade och deras paraplyer gick som...smör i solsken? nej, paraplyer i regn!). Jag tänkte att i den välsorterade affären, motsvarande Åhléns, skulle jag nog hitta. Där fanns, precis som i alla affärer, en uppsjö av LED-slingor med åtta olika typer av blink, kulörta slingor och slingor med inbyggda fjädrar. Till slut lyckades jag hitta en klar slinga med halogenlampor, den blinkade förvisso men jag tänkte vara finurlig och kringgå fransmännens förkärlek för bling-bling med att sätta glödlamporna i min slinga. Såhär i efterhand kan jag kanske, kanske tycka att med en civilingenjörsexamen i elektroteknik borde jag kunnat räkna ut att en glödlampa som är gjord för att sitta i en slinga med 49 likasinnade inte passar så himla bra i en slinga för tio lampor... Jag tror jag missade kursen Ljusslingor, 2p.

I alla fall, jag kände mig lite enkelspårigt skandinavisk i min jakt efter något enkelt och stilrent men jag vet ju naturligtvis att det är jag som har rätt och alla affärer som har fel, det gäller bara att hitta en affär som också har rätt. Svenska kyrkans julbasar! Där hade de faktiskt glödlampor till elljusstakar, men inte några till slingor. Damen tipsade vänligt om att jag skulle köpa en helt ny slinga men hon nickade förstående när jag förklarade att sådana inte gick att uppbåda... Julbasaren var i sig en trevlig upplevelse. Det säljs mängde av fint hantverk och pynt, men hur välgjort det än är så är det inte riktigt något jag behöver. Hyllan med svensk mat är imponerande, även om jag avstod från det mesta med tanke på mors besök om ett par veckor. Solidarisk som jag är vill jag ju ändå stödja verksamheten och offrade mig på lite julgodis och en kaktallrik med bl a lussekatt och pepparkaka, ackompenjerat med julmust. Ibland får man ju offra sig...

Men ljusslingsjakten kvarstod. På vägen hem klarade jag av en inredningsaffär och två stora flervånings järnhandlar men det enda jag fann var nya varianter av blink- och färgorgier redo att framkalla epileptiska anfall hos var och varannan besökare. Till slut stod jag igen i boden där nere och vände och vred på en tjugoljus-slinga som om man tog bort diverse dekorationer skulle kunna funka. Men det kändes som mycket ingrepp för priset.

Till slut, efter ett spinning- och påföljande bodypumppass (efter kakfrossan på julbasaren!) fick jag för mig att åka till den stooora mataffären i förorten. Det vill säga, på andra sidan ringleden och säkert fem minuter bort. Bingo!! En halogenslinga på tio ljus utan blink, för inomhusbruk:

Den riktigt observante läsaren ser möjligen något som inte stämmer. Tomtar. Ska jag sätta fast tomtar med rumpan i vädret i min adventsljusstake? Nej men alltså, man kan väl inte få allt. Om jag lyckas hitta så nästan rätt kan jag acceptera såväl tomtar som hobbitar eller andra väsen. Ett inbrott i asken avslöjade att där fanns extralampor och jag drog slutsatsen att om man kan byta lamporna kan man förmodligen också ta bort tomtarna. Voilà! Till slut fick jag min ljusslinga...och tio stycken ihåliga plasttomtar som man kan göra vad med? Jag slogs av tanken att jag skulle kunna fånga tillfället och köpa upp ett lager med 10-ljusslingor för framtida bruk. Sisådär fem stycken, så kan jag ta mina 50 tomtar och sätta på den blinkade slingan - det skulle nästan slå fransmännen det!

En lång utläggning om en ljusslinga och nu har kvällen sedan länge lagt sig. Trots att jag inte riktigt hunnit tänka på att julen är i ankommande - även om all reklam påminner - så har jag utan att det alls var tänkt så gjort ganska mycket förberedelser idag. Glöggen står just och puttrar på spisen (åh vad jag kände mig sofistikerad när jag klippte hål på bag-in-box-påsen!), en hyacint är inköpt, de fyra stearinljusen är på plats i ljusstaken och advensttädningen...väntar jag med till andra advent!

Å nu då?

Resultatet av en febersjuk helg där jag tvingade mig själv att inte ligga i sängen för mycket under dagen, att snurra runt och brottas med täcket under natten tär än mer på krafterna:

Nu måndag och äntligen feberfri, tar en lugn morgon innan förberedelserna inför morgondagens konferens tar vid!

Saker som sker

Det finns mycket jag skulle kunna skriva om sedan sist. Till exempel skulle jag kunna skriva om min ny-(åter-) funna pusslarglädje. Jag fick ett 1000 bitars pussel i present av en våra gäster i lördags, han tyckte jag skulle ha något att roa mig med när J är bortrest. Nu brukar jag i och för sig inte ha några problem att få tiden att gå, men det är i alla fall trevligt att pussla. Nedan en liten fotoserie med starten i onsdags kväll och det nuvarande läget idag. Jag är ganska nöjd med framstegen, det är ju trots allt ändå bara något jag sitter med då och då. Min doktorandkollega undrade vad jag skulle med ett pussel till, hon tycker att vi har redan ett miljonbitars att lägga som det är, utan förlaga dessutom. Det har hon ju faktiskt rätt i får jag erkänna.

Annars skulle jag ju kunna skriva om J:s avfärd, hur han höll på att missa flyget och jag som redan var på plats på flygplatsen tog till mina allra största ögon och lyckades få incheckningspersonalen att hålla disken öppen några minuter extra. Nu när han är bortrest är det onekligen lite tomt…

Eller också kan jag nämna min far som jag erkänner mig lite stolt över efter hans insats i Vem Vet Mest? i veckan. Jag har aldrig sett programmet "på riktigt" men via nätet när fadern medverkat, andra gången nu. Tredje gången gillt kanske? :-)

När jag är inne på familjen kan jag också nämna store brors födelsedag, jag ska passa på att ringa honom nu alldeles strax för nu lär det inte längre vara risk för väckning. Eller jag vet inte, om han hade en riktigt trevlig kväll igår så kanske… Klockan är ju bara lunchdags hos honom.

Att bli nämnda förtjänar också de modiga människor som demonstrerade utanför mitt fönster i lördags. Nåväl, det var kanske inte just utanför mitt fönster utan på min gata, innebörden blir lite olika av de båda. Det var "travailleurs sans papiers" som strejkade, det vill säga de människor som arbetar utan uppehållstillstånd och utan nästan minsta rättigheter varje sig privat eller professionellt. Demonstrationståget leddes av polis och detta gör demonstranterna ännu modigare i mina ögon. Polisen har faktiskt rätt att kolla att folk har giltiga ID-handlingar på sig och har man inte det vid en kontroll hamnar man i arrest tills man kan bevisa sin legitimitet att uppehålla sig i landet. Något litet hopp för mänskligheten att de faktiskt kan övervaka ett sådant demonstrationståg.

Början av demonstrationståget sett från vårt vardagsrumsfönster

Annat som händer och sker är en skön mountainbiketur i Bois de Vincennes igår. På ett ställe tyckte jag mig nästan hitta en liten liten kulle. Jag vet att det finns en annan men den hittade jag inte (sökte jag inte rätt på) igår. Av någon anledning får jag aldrig riktigt grepp på Bois de Vincennes men jag har insett att det är mycket bra och jag kommer nogsamt gå in för att undvika att lära känna skogen. Det är mycket roligare att träna på okänd mark och om jag inte lär mig hitta rätt kommer den alltså kännas mycket större och mer spännande. Jag insåg på hemvägen att jag kallar något där de stora stigarna har namn på vägskyltar för skog...jag håller på att bli stadsbarn! På eftermiddagens utflykt i just staden fann jag dock en tjusning i stadens utbud när jag ramlade över en mycket fin fotoutställning utanför Hôtel de Ville; Röda Korset presenterade "bilder från fronten" med foton från de senaste 150 årens krig.

Annars kan jag nämna dagens orientering, som var mycket rolig men teknikmässigt mycket hackig. Jag kom ändå in på en åttonde plats på bana C, andra dam och seger i D21 (hon som var före sprang D35). Sträcktider finns också ute, märk väl min första sträckseger i Ile-de-France (kontroll 8)!

Ja allt det här skulle jag kunna väva ut mer - jag menar; ännu mer - om, men jag tror jag låter bli. Jag måste snart hoppa i säng för imorgon ska jag upp tidigt och slåss med pöbeln. Det utlovas storstrejk imorgon på RER A och B, varav den senare är den som tar mig till jobbet. Det innebär ett tåg av fem och de få tåg som går kommer vara smockfulla. Om jag har tur så infaller första-strejkdags-syndromet, det är då folk inte tycker det är mödan värt att försöka utan tar ut strejkledigt och stannar hemma. Om det drar ut på tiden kan de inte fortsätta utan blir tvingade tillbaka till de överfulla tågen. Något annat som kan hända är att tågen går på morgonen men att de till slut inser att säkerhetsrisken är för hög med folk som knuffar och trängs, och så stänger de av helt. Då blir man strandsatt i Orsay och får le snällt till sina bilburna kollegor.

Alternativet att köra själv finns naturligtvis men det är en sista utväg. Jag är verkligen inte alls tilltalad av tanken att ut och trängas på motorvägen med alla andra parisare som annars brukar ta kollektivtrafiken och nu kör, ensamma, i egen bil. Urk, då sitter jag hellre på min perrong med en god bok (för tillfället "Kalla det vad fan du vill" av Marjaneh Bakhtiari).

På onsdag far jag till England, mycket taktiskt i och med strejken verkar det. Dessutom är det helgdag i Frankrike så det hela gör mig till en ytterst flitig student. Engelsmännen däremot verkar inte anse första världskrigets slut värt en helgdag, det kanske är för att de firar sommarens slut den första augusti istället.

En lyckad bjudning - ett oblygt självberöm

Om ett par dagar ska J fara till Afrika en längre period, en och halv månad är planen. Det där kommer ni säkert höra mer om, utifall jag känner mig ensam ibland. Egentligen är jag inte främmande för att tillbringa tid själv, jag brukar vara van att rå mig och ska dessutom passa på att jobba extra intensivt! Men det är ändå lite ovant när man lever tillsammans att plötsligt vakna och gå och lägga sig själv under en längre tid. Nåväl, det ska nog gå fint, och jag har inemellan lite resor och en konferens att ta itu med. Samt en herrans massa mätningar och en avhandling att ta tag i på riktigt. Det ska nog inte gå någon nöd på mig.

Men det var nu inte det jag ville skriva om, utan den soirée vi arrangerade igår för att dra ihop vännerna innan J ska iväg. Jag tycker mycket om att bjuda in folk och arrangera och fixa och dona, men det har helt enkelt inte blivit av mer än någon mindre middag här hemma. Tiden går så fort, och det är ännu saker som inte är helt fixade i lägenheten (vilket hem har inte det?). Nu bestämde vi oss dock att strunta i de nakna glödlamporna på väggarna (det är åtminstone en enhetlig linje i alla rum - vi kan kalla det Zen eller Feng Shui eller nåt).

Vi bjöd in inlinesvänner, dels det gäng vi brukar köra med på måndagar och onsdagar, dels ett gäng staff från Pari Roller, snittet mellan dessa båda mängder är nu ganska stort. Inbjudningarna gjordes lite spontant och vi hade inte riktigt koll på hur många som skulle komma, typ nånstans mellan 10-30. Inte helt självklart att planera matåtgång men man gör vad man kan och får vara beredd på att äta rester ett tag.

Som sagt tycker jag det är nåt visst och förbereda och dona och hade under veckan gjort någon sorts planering och fördelat inköpsrundor för att slippa en storhandling. Det sägs vara bättre ekonomiskt att åka till stora supermarketen (grande surface som det kallas här) men jag vet inte jag. Man kommer alltid hem med så mycket som man faktiskt inte alls hade användning av, och med lite priskoll kan man faktiskt välja i de andra affärerna med. Dessutom blir jag bara totalt uppgiven när jag kommer in i supermarketen och inte hittar någonting. Så är det kanske alltid när man kommer till en ny affär, men i Sverige är det ändå lättare. Där har jag i alla fall en aning om hur saker klassificeras. Och en uppfattning om jag över huvud taget kan hitta det jag vill, här kan det visa sig att just min råvara (eftersom jag envisas med antingen svenska eller egenpåhittade recept) inte tillhör de vanliga ingredienserna i det franska köket.

Till slut fanns allt på plats och lördagen blev köksdag, såsom önskvärt huserandes själv. Hjälp i all ära men när man bara har idéerna i sitt huvud - eller recept på utrikiska - är det bara krångligare att se till att någon annan gör rätt, det räcker att hålla ordning på sig själv (min matlagning är inte ISO 9001!). Hjälpen kan få komma till disken sen, vilket den gjorde.

Detta är inte receptbloggen men det som förbereddes till buffén var hummus (homemade from scratch!), tortillarullar med soltorkade tomater och färskost, minitoasts med avokado- och räkröra, krackers med getostmousse, fetafyllda dadlar, chorizo, mozzarella- och tomatsallad, grissinis inlindade i skinka, tabbouleh med aprikoser, citronpasta med lax och sockerbönor, och sist men inte minst kavring med äggröra och sill. Det var en ganska blandad uppsättning smaker och jag var nästan lite nervös hur det skulle tas emot. Ibland kan jag uppfatta franska smaklökar som väldigt franska - med viss rätt med tanke på den franska gastronomins goda rykte - och varken hummus eller sill kan väl klassas som genuint franskt.

Men det blev riktigt bra! För det första själva tillställnigen som sådan, folk var så glada och särskilt de som är lite mer perifera i bekanstskapskretsen uppskattade verkligen att de blivit bjudna. Glad är en sak men en del verkade nästan hedrade, till på gränsen jag tyckte det var genant; jag tänkte att det är ju bara vi! Någon hade till och medhemkokt äpplemos som gå-bort-present, och en dubbelflaska Graves från 2004 (vilket plötsligt är ganska längesen - vart tar tiden vägen!). Blombuketten på vårt soffbord går inte av för hackor. Det var så jag tänkte att de måste ju bli besvikna, sådana förväntningar kan väl inte vår lilla bjudning leva upp till.

Men det verkar den faktist ha kunnat. Det är naturligtvis så, att det allra viktigaste på en bjudning är gästerna, om stämningen dem emellan är god spelar det ingen riktig roll vad som står på bordet - och stämningen var god. Det här är en grupp människor som träffas en till fyra gånger i veckan (hälften av alla dagar!) för att åka inlines men vi känner inte varandra utanför det. Det gick upp för mig extra klart när jag halvtid bytte från linser och glasögonen och fick beröm för dem - folk hade aldrig sett mig i glasögon förr trots att jag bär dem varje dag…

För egot tyckte jag ändå det var extra roligt att se hur uppskattad buffén var! Det allra bästa var nog hur kavringtoastarna, det enda genuint svenska inslaget, gick åt. Jag hade fegat och lämnade hälften av dem utan sill, med bara äggröra. Men se, snart var de rena äggrörebitarna kvar och sillburken fick åka fram igen. Någon undrade till och med var man kunde köpa sån fisk (IKEA, reds anm!). Det hade varit en intensiv dag i köket men värt varje sekund, så kände jag ända fram till klockan fem när jag ramlade i säng.

Ja även idag, även om disken var mindre rolig. Men nu är den klar och jag sitter och tittar på de rester som är kvar. Om jag skulle känns mig riktigt ensam under månaden som kommer kan jag nog nästan få mig en liten fylla till livs så gott som varje kväll, med allt som blev över och framförallt det som gästerna kom med. Sån tur att jag känner inte någon större lockelse att supa till ensam på kammaren;) Vad gäller matresterna får vi snabba på för jag kan knappast sätta i mig allt själv, framförallt inte salamin. Tur vi får små-förstärkning idag att hjälpa till. Några sista dagar med liv och rörelse här hemma.

Det blev ingen tid att gå till kyrkogården igår för att hedra minnet av de som gått bort under året, tanken finns ändå där. Kanske tar jag min egen Allhelgona-helg nästa helg, med några tända ljus i lugnare omständigheter.