Som jag nämnde i ett tidigare inlägg hittade jag en artikel på DNs sida om att turista i Paris till fots lite utanför de vanliga vägarna. God idé och inga större fel i den artikeln, ungefär de tips man kunde vänta sig för en artikel av den längden och i det sammanhanget. Vi var dock flera som kommenterade om att det var lite trist att nästan uteslutande tipsa om sevärdigheter och stråk på Rive Gauche. Även de som säger sig vilja leda turisterna utanför de kända stråken kommer aldrig så långt bort som till Nation, eller säg ännu mer vågat, Belleville och Buttes Chaumont. Lite road blev jag över att det fanns flera svenskar med kännedom om just kvarteren, vi är nog fler än jag tror som bor just här.
Jag är ganska dålig på att turista här i stan, det verkar gälla oavsett var man bor att det är inte förrän man får gäster som man verkligen ser sig om i sin hembygd och då upptäcker helt okända platser. Kanske har jag också blivit lite blasée, jag åker mycket inlines runt i stan och kommer till kända turistmål utan att riktigt höja på ögonbrynen längre. Varje måndag träffas vi vid Carrousel de Louvre, men inte reflekterar jag över att Mona Lisa hänger därinne. Onsdagarnas mötesplats är vid Bastille och lika lite föreställer jag mig revolutionens röda fanor vaja på barrikaderna. Men ibland tränger känslan igenom och det blir lite speciellt. Som den där gången under fredagens inlinestur när det inte fanns fler korsningar att blockera och jag hamnade först av oss ”staff:are” på väg in mot Eiffeltornet, ensam med bara polismotorcyklarna framför mig och den blanka asfalten som ett salsgolv, omgivet av förvånade men ivrigt påhejandes turister.
Det är alltså bra när det blir skäl att se stan med andra ögon. Häromveckan kom ett gäng spanska inlinesåkare hit och vi var några som arrangerade en specialtur för dem. Det var riktigt rörande att se deras glädje och fascination; när de vände sig glädjestrålande mot en med ett ”thank you” insåg jag att det är nog ganska speciellt, det vi håller på med. Vi tog omvägar som jag inte sett förut (visste inte att man kunde se ner i Louvrens källarplan alldeles nära där vi brukar samlas), och vi fick stöta på säkerhetspoliser när vi ville åka gatan framför premiärminister François Fillons bostad. Det fick vi inte, en samling människor av vår storlek ansågs som en manifestation och sådana är inte tillåtna på hans gårdsplan. Argumentet att det var kullersten på den alternativa omvägen bet inte på poliserna.
Men till det dagens inlägg egentligen skulle handla om. När min mor kommer hit och hälsar på vill hon gärna cykla Vélib och tycker, som jag, att det är ett av de allra bästa sätten att upptäcka Paris. Att man dessutom kan lämna av cykeln på relativt tätt belägna stationer som med Vélib, så att man slipper släpa med sig och oroa sig över den vart man än går, så har man också övervunnit de flesta av nackdelarna. En och annan skulle kanske tycka det känns otäckt att cykla i en såpass stor stad men cykelvägsnätet är riktigt bra; det växer kontinuerligt och med det (de flesta) bilisternas hänsyn och uppmärksamhet på cyklister. I boendekvarter inför de mer och mer ”sens cyclable” (ung. cykelbar riktning) där man får cykla åt båda håll även på enkelriktade gator. Kräver lite mer uppmärksamhet, framförallt med gångare som inte lärt sig att titta åt båda hållen, men annars ett mycket bra koncept. Det märks att de vill uppmuntra cyklande. Om man vill cykla med hjälm är det bara att ta med en hemifrån, alternativt om man är mer konsumtionistiskt lagd inhandla en för en tio-euro på Décathlon. Helt enkelt, det finns inte många skäl att inte cykla i stan.
Jag leker ibland med tanken på att anordna cykelturism för svenskar (och andra) i Paris, om det nu skulle finnas interessenter. Nu kan jag inte riktigt få in det i min agenda idag, såvida det inte blir fyradagarsvecka snart. Eller möjligen pensionsålder vid 35. Men ändå, spåna går ju. Det skulle vara riktigt roligt att cykla med folk genom stan, jag skulle ta dem upp till utsikten vid tidigare nämnda Belleville eller Buttes-Chaumont beroende på hur sportiga de är. Beundra de stenbelagda ”villas” (”smågator” ungefär) i nittonde med sina charmiga hus gömda bakom höghusen. Ta en tur till puces de Porte de Montreuil, eller kanske Clignancourt. Göra en kulinarisk upptäcktsfärd längs lämplig gata i 20e och inhandla såväl fransk ost som afrikansk Saka-Saka eller japansk inlagd ingefära. Cykla längs Canal St Martin, och visa såväl slussportarna där Amélie Poulin kastade sten i ett grönt skimmer, som tälten där de Algeriska flyktingarna bor sedan Frankrike behandlar deras ärenden långsammare än ett SJ-tåg i januari, om de behandlas överhuvudtaget (också som ett SJ-tåg i januari). Det finns mängder av intressanta kvarter att se, och Champs-Elysées står faktiskt inte högst på listan. Nu kanske jag låter kaxig men jag tycker den gatan är mycket överreklamerad. Vacker, visst, men inte mer än Konsistoriegatan i Linköping till exempel. Ibland undrar jag om inte C-E anses så vacker mest därför att den är känd, ungefär som med en överväldigande mängd andra kändisar...
Om jag skulle ta min turism-tanke längre skulle jag vilja ordna helger för de lite mer sportiga. Inlines på fredagkvällen, cykel på lördag eftermiddag och söndag morgon, och så inlines igen på söndag eftermiddag. De som rör på sig utanför stråken får se betydligt mer, i en vid bemärkelse, av staden. Paris är känt för att vara romantikens huvudstad, sant eller inte men det är i så fall bara en av väldigt många sidor staden har att erbjuda. Mångfalden, den som inte syns på samma sätt i guideböckerna eller som tyvärr ofta beskrivs i väldigt nedsättande ordalag (exempel finns i DN-artikelns kommentarer), är precis lika mycket Paris!
