Nostalgia

Det har varit lite av en nostalgisk helg. Första halvan tillbringades i gamla kända miljöer och jag fick chansen att träffa flera goda vänner. Jag går inte in i detalj på det här och nu, men det är en fantastisk känsla att återse kära ansikten och känna att de glömt lika lite som en själv har gjort! Kvalitetstid, helt klart!

Andra halvan var mindre nostalgisk i sin helhet men en rejäl flashback blev det under dagens joggingtur i Bois de Vincennes. Jag såg en grupp på tre bruna och vita ponnys med ryttare som stod och väntade. De tre hade just passerat en grund men bred bäck och nu var det dags för den sista, minstingen, att ta sig över. En svart shetlandsponny, lite mindre än"min" Hugo som väl var en gatukorsning av allehanda raser, men annars lik och jag tänkte att det kunde varit han och jag. Shettisen var högt motvillig till att traska ner i det kalla vattnet när det fanns en bro bara tjugo meter bort, men han manades på av både sin ryttare och en fotburen ledare. Till slut kom han ner i vattnet men då var det alls inte roligt längre, eller också var det just roligt det var, för ponnyn stannade och trampade runt på stället. Jag kunde så väl identifiera mig med den lilla ryttaren vars ben började gå som trumpinnar mot sidorna på ponnyn för att den skulle röra på sig. Till slut var det ledarens klatsch på länden som fick den att röra sig upp ur vattnet. Där slutade dock likheten med Hugo, som skulle tagit några raska skutt, eller möjligen krumsprång, uppför slänten för att sluta sig till de andra ponnyerna. Gärna med bieffekten att hans ryttare (i.e. jag ) som bäst slog näsan i hans nacke, som sämst i backen. Det här var väl en trött ridskoleponny som inte skuttade mer än nödvändigt, men i vilket fall vet jag en liten flicka som somnade ikväll med bilden av bäcken på näthinnan, och stoltheten över att de båda kom över detta hinder.