Så kan man inte säga i Sverige men här går det alldeles utmärkt att spotta ur sig efter 42,195 km asfalt. I alla fall var det vad som snurrade i huvudet; mannen med svenska flaggan på ryggen till vilken jag kunde ropa "kom igen nu" i sista svängen in på upploppet och som motiverade tillbaka, gjorde att känsloyttringen mattades något i styrka men var likafullt sann. För kroppen värkte och det där jag intalade mig vid 30 att jag nästan var i mål kändes mycket overkligt. Drömmålet om att klara (förvisso blygsamma) 4 timmar nåddes, jag har inte sett resultaten än (länk kommer, sidan är nere) men min klocka visade 3.55:38 och målklockan 3.59:53.
Jag trodde aldrig att jag skulle göra det. Nåväl, sedan anmälan tvivlade jag inte men att jag över huvud taget skulle skicka in mitt namn till en organisatör av ett maraton. Frivilligt. För mindre än ett år sedan skrev jag på min gamla blogg att helmaror verkar trist men här är jag nu, och om mindre än två månader är det dags igen i Stockholm*.
* Jag konstaterade just att starten i Stockholm är kl 14.00; "Ja så solen hinner gå upp", tyckte J som sitter här bredvid, likaledes ledbruten.
2 comments:
Måtte säga att jag har inte riktigt förståelse för dessa långa knattebanor. Men jag kan förstå, att känslan att ha genomfört det hela, kan överträffa obehaget .... Åter en eloge till er båda.
Ils sont fous, les franco-suédois! *toc toc toc*
Post a Comment