Saker som sker

Det finns mycket jag skulle kunna skriva om sedan sist. Till exempel skulle jag kunna skriva om min ny-(åter-) funna pusslarglädje. Jag fick ett 1000 bitars pussel i present av en våra gäster i lördags, han tyckte jag skulle ha något att roa mig med när J är bortrest. Nu brukar jag i och för sig inte ha några problem att få tiden att gå, men det är i alla fall trevligt att pussla. Nedan en liten fotoserie med starten i onsdags kväll och det nuvarande läget idag. Jag är ganska nöjd med framstegen, det är ju trots allt ändå bara något jag sitter med då och då. Min doktorandkollega undrade vad jag skulle med ett pussel till, hon tycker att vi har redan ett miljonbitars att lägga som det är, utan förlaga dessutom. Det har hon ju faktiskt rätt i får jag erkänna.

Annars skulle jag ju kunna skriva om J:s avfärd, hur han höll på att missa flyget och jag som redan var på plats på flygplatsen tog till mina allra största ögon och lyckades få incheckningspersonalen att hålla disken öppen några minuter extra. Nu när han är bortrest är det onekligen lite tomt…

Eller också kan jag nämna min far som jag erkänner mig lite stolt över efter hans insats i Vem Vet Mest? i veckan. Jag har aldrig sett programmet "på riktigt" men via nätet när fadern medverkat, andra gången nu. Tredje gången gillt kanske? :-)

När jag är inne på familjen kan jag också nämna store brors födelsedag, jag ska passa på att ringa honom nu alldeles strax för nu lär det inte längre vara risk för väckning. Eller jag vet inte, om han hade en riktigt trevlig kväll igår så kanske… Klockan är ju bara lunchdags hos honom.

Att bli nämnda förtjänar också de modiga människor som demonstrerade utanför mitt fönster i lördags. Nåväl, det var kanske inte just utanför mitt fönster utan på min gata, innebörden blir lite olika av de båda. Det var "travailleurs sans papiers" som strejkade, det vill säga de människor som arbetar utan uppehållstillstånd och utan nästan minsta rättigheter varje sig privat eller professionellt. Demonstrationståget leddes av polis och detta gör demonstranterna ännu modigare i mina ögon. Polisen har faktiskt rätt att kolla att folk har giltiga ID-handlingar på sig och har man inte det vid en kontroll hamnar man i arrest tills man kan bevisa sin legitimitet att uppehålla sig i landet. Något litet hopp för mänskligheten att de faktiskt kan övervaka ett sådant demonstrationståg.

Början av demonstrationståget sett från vårt vardagsrumsfönster

Annat som händer och sker är en skön mountainbiketur i Bois de Vincennes igår. På ett ställe tyckte jag mig nästan hitta en liten liten kulle. Jag vet att det finns en annan men den hittade jag inte (sökte jag inte rätt på) igår. Av någon anledning får jag aldrig riktigt grepp på Bois de Vincennes men jag har insett att det är mycket bra och jag kommer nogsamt gå in för att undvika att lära känna skogen. Det är mycket roligare att träna på okänd mark och om jag inte lär mig hitta rätt kommer den alltså kännas mycket större och mer spännande. Jag insåg på hemvägen att jag kallar något där de stora stigarna har namn på vägskyltar för skog...jag håller på att bli stadsbarn! På eftermiddagens utflykt i just staden fann jag dock en tjusning i stadens utbud när jag ramlade över en mycket fin fotoutställning utanför Hôtel de Ville; Röda Korset presenterade "bilder från fronten" med foton från de senaste 150 årens krig.

Annars kan jag nämna dagens orientering, som var mycket rolig men teknikmässigt mycket hackig. Jag kom ändå in på en åttonde plats på bana C, andra dam och seger i D21 (hon som var före sprang D35). Sträcktider finns också ute, märk väl min första sträckseger i Ile-de-France (kontroll 8)!

Ja allt det här skulle jag kunna väva ut mer - jag menar; ännu mer - om, men jag tror jag låter bli. Jag måste snart hoppa i säng för imorgon ska jag upp tidigt och slåss med pöbeln. Det utlovas storstrejk imorgon på RER A och B, varav den senare är den som tar mig till jobbet. Det innebär ett tåg av fem och de få tåg som går kommer vara smockfulla. Om jag har tur så infaller första-strejkdags-syndromet, det är då folk inte tycker det är mödan värt att försöka utan tar ut strejkledigt och stannar hemma. Om det drar ut på tiden kan de inte fortsätta utan blir tvingade tillbaka till de överfulla tågen. Något annat som kan hända är att tågen går på morgonen men att de till slut inser att säkerhetsrisken är för hög med folk som knuffar och trängs, och så stänger de av helt. Då blir man strandsatt i Orsay och får le snällt till sina bilburna kollegor.

Alternativet att köra själv finns naturligtvis men det är en sista utväg. Jag är verkligen inte alls tilltalad av tanken att ut och trängas på motorvägen med alla andra parisare som annars brukar ta kollektivtrafiken och nu kör, ensamma, i egen bil. Urk, då sitter jag hellre på min perrong med en god bok (för tillfället "Kalla det vad fan du vill" av Marjaneh Bakhtiari).

På onsdag far jag till England, mycket taktiskt i och med strejken verkar det. Dessutom är det helgdag i Frankrike så det hela gör mig till en ytterst flitig student. Engelsmännen däremot verkar inte anse första världskrigets slut värt en helgdag, det kanske är för att de firar sommarens slut den första augusti istället.