Tack vare DN upptäckte jag Tove Jansson-utställningen på Finska kulturhuset dess sista skälvande dag (utställningens alltså, inte kulturhusets). Den var förvisso inte så stor, men kvaliteten god och det var med en igenkännandets glädje jag gick runt och tittade på planscherna längs väggarna. Såsom den röd-orangea bilden med Muminmamman och hennes handväska i ett blomsterhav till exempel, visst var den bokomslag en gång i tiden?
Jag fick också lära mig de franska namnen på figurerna, till exempel le Tibou i "Qui va rassurer le Tibou?". Wikipedia säger att han heter Tounet men det låter inte lika gulligt. Knyttet är en Tibou.
Det var dagens kulturkvart, som följdes av sport och ja, i och för sig lite mer kultur i form av Albert Camus "L'été" som jag snart ska återgå till. Det har varit en Nobelpris-period nu på senaste; först Hertha Müllers "Kungen bugar och dödar" och därefter Doris Lessings "Gräset sjunger", där speciellt den senare var helt fantastisk. Jag brukar varje år få en bok av årets Nobelpristagare i julklapp av mormor, det är en mycket kär julklapp även om jag får erkänna att jag inte alltid läser dem direkt utan de blir liggande ett tag...vilket i och för sig händer ganska ofta med böcker. När jag läser dem kan jag förstå att de är värda Nobelpris, även om jag förmodligen aldrig skulle kunna avgöra det om jag blev presenterad ett antal kandidater. Tur jag inte är i Akademin! Sedan är det nog så, att Nobelpriset är nog inte det pris man först ska vända sig till för att avgöra om man kommer tycka om en bok eller inte; Aftonbladets läsarpris (om ett sånt nu finns) är förmodligen en mer lättanvänd indikator. Och med den kommentaren har jag nu bannlyst mig själv från all framtida medverkan i nämnda akademi, skulle jag så lyckas få upp prästen i predikstolen en gång till.
Angående något helt annat var jag vardagspolitisk i går. Jag tog bussen och hamnade ståendes jämte två lätt alkoholiserade män i övre medelåldern, som just påbörjat sin fredagkväll och ännu enbart var lätt påverkade. När vi närmade oss hållplatsen vände jag mig mot dörren, likaså gjorde en tredje man som också tog ett steg framåt. Mina två reskamrater bad honom backa, han såg oförstående ut men de nickade mot den ålskinnsinklädda tjejrumpa som han just skymt och mannen backade genast. Tjejen i fråga hade väl passerat åldern byxmyndig men knappast myndig. Hon var förmodligen fullt medveten om att hennes klädsel - de tighta svarta byxorna och höga klackarna - skulle dra blickar till sig, ja det var antagligen också meningen och det tänker jag då inte moralisera över (jag hade gärna haft en sådan kropp att visa upp själv, men tröstade mig med att hon förmodligen inte skulle lägga på 30kg på skivstången vid knäböj om hon kom in i en bodypump-sal). Jag tvivlar däremot på att hennes avsikt var att bli dreglad över av ölstinkande män, 20-30 år äldre än henne. Oavsett vilket, jag kunde inte låta bli att känna mig äcklad och ställde mig demonstrativt mitt framför männen och skymde all utsikt. Som sagt, min rumpa kanske är mer vältränad men jeansen med lätt hängröv, regnjackan och ryggsäcken hade förmodligen ett lägre marknadsvärde, jag hoppas det i alla fall.
Den här händelsen var ju egentligen ingenting, folk har sin fulla rätt att titta och om någon uttryckligt ber att bli tittad på är det kanske inte så konstigt heller. Men mina tankar blörjade snurra och den gamla Sången om Sexualmyterna ringa i huvudet
Ty en kvinna är så attraktiv och utstuderadatt en stackars man kan bli vådligt frustrerad...och det kan inte vara brottsligt att ta för signär nån så skamlöst bjuder ut sig.
Jag måste få förtydliga, jag tycker inte att det var minsta lilla brottsligt i händelsen på bussen. Jag har heller ingen aning om hur sexualbrottsmålen ser ut i det här landet, rent gissningsvis är det ungefär som i Sverige (där jag heller inte har någon enorm koll...), så det tänker jag inte gå in på. Men jag förvånades ändå över själva inställningen, att det ska vara så ok att stå och dregla och kommentera att man kan be andra flytta på sig för det, och att den som blir ombedd genast är med på noterna. Det gav en illustration till sådant jag ibland får höra, att man ska tänka på att inte klä sig si eller så ute bland folk. Jag vill hålla mänskligheten högre än så; jag må slåss för kvinnors rättigheter att få vara som de vill och klä sig som de känner för, men lika mycket för männens rätt att inte behöva sätta skräck i oroliga tonårsföräldrar bara genom sin existens, eller något så enkelt som att slippa förväntas tända på flickrumpor på stan.
Nej, nu ska jag åter till min bok, krypa ner under täcket inför morgondagens löptur med en av mina kollegor som också ska springa maraton om två månader. Också?? Ska jag?! Herre je....
