De två orden kan nog de allra flesta, med enbart rostig gymnasiefranska om ens det, sälla till sitt franska ordförråd. Tur är väl det, att kunna tacka och be om ursäkt för sig är tämligen praktiskt i vardagen. Men se, det är inte så lätt som man kan tro alla gånger. För när ska man egentligen använda vad?
Fransoser är artiga och belevade, de Niar varandra, håller upp dörrar och säger Goddag när de går in i en affär. I samma anda ber de ständigt om ursäkt för sig. Om du blir trampad på foten av någon till exempel, då är det inte bara den som försåg din tå med en blånagel som ska be om ursäkt utan även du själv. Du hade ju trots allt fräckheten att utsätta den andre för olägenheten att begå en fadäs, ja, att behöva be om ursäkt helt enkelt. Pardon, pardon.
Metron är en annan historia. För inte så länge sedan började jag ifrågasätta mitt eget beteende, som dittills tett mig alldeles naturligt. Om jag sitter på en fönsterplats och behöver tränga mig ut för att kunna gå av (i Paris metro tränger man sig alltid, sätena är konstruerade för pygméer), då säger jag "merci" ifall personen utanför självmant flyttar på sina ben. Om hen däremot sitter försjunken sin bok, eller i sin musik, och inte självmant ger plats, ja då blir det "pardon". När jag erinrat mig detta började jag observera hur andra gjorde och jag är ytterst ensam i min distinktion, det är "pardon" rakt över som gäller. Såhär när jag försöker analysera det hela tänker jag att mitt beteende kan framstå som ganska burdust, istället för att be om ursäkt tar jag för givet att andra tänker maka på sig för mig, men tackar förvisso för artighets skull. Är det några svaga hemoglobinrester från vikingatiden som gör sig tillkänna?
Fast, kanske har ingen infödd någonsin ens lagt märke till mitt ohyfs. När trängseln i tunnelbanevagnen blir tillräckligt stor byts det väna pardon ändå ut mot det skrivtekniskt snarlika putain. Så var det med den artigheten och galanteriet...
2 comments:
Jag undvek en stund att ta hyrcyklarna Vélib i Paris, eftersom jag upplevde trafiken som aningen oorganiserad och burdus. Men så bar det till sist av, en kort tur med mycket skratt som höll på att sluta under en buss.
Blodad tand? Jajamen, dagen därpå blev det hyrcykel hem från jobbet. 250 meter senare ser jag mig själv höja högernäven i en halvt obscen gest och uttrycka att nu fanns det koskit i närheten, ja riktigt genuin dynga, och den kom från den lilla blåa bil som just svängt ut mitt framför mig.
Att komma in i rytmen, rutinen, uttrycken, gick relativt fort. Det förändrar dock inte att jag på förmiddagen idag författade brev där jag bad mottagaren vördsammast notera mina önskningar och jada jada jada, artighetsfraser en masse. När sen svaret blir "nej", ja då är det dags att plocka fram ett annat språkbruk. Vid det här laget kan jag svära i jämn takt med en förbannad portugisisk städerska. Och visst är det viktigt att språkstudenterna lär sig "tack" och "ursäkta", men kraftuttryck har jaggumej också sin plats!
Jag tycker nog ändå att bilarna är rätt förstående, de har vant sig vid cyklarna. Möjligen värre med de från landet som inte väntar sig att det kommer cyklister och kör om dem på högerkanten, men "Dans Paris à vélo on dépasse les autos". Med Sverigebsök har jag insett hur fort man, just som du säger, anpassar sig, även på såna saker och tycker det är fullt naturligt kryssa runt. Där är dock scootrarna livsfarliga!
Själv hann jag aldrig tvivla på cykel eftersom jag efter två veckor i stan gav mig ut på inlinesturer.
Fast skulle du cykla likadant i Sthlm som du gjorde i Paris? Å andra sidan, det skulle du förmodligen aldrig behöva...
Post a Comment