Utlandssvensk

Smakar på ordet. Utlandssvensk, det låter lite främmande. Tänker efter. Det är tre år sedan jag officiellt flyttade ut ur Sverige. Jag får brev från CSN, Valmyndigheten, LiU och andra myndigheter och institutioner hit till Paris. I höst är det tredje gången jag ska rösta i ett riksdagsval, men jag har hittills aldrig lyckats göra det i Sverige. Jag fick inte skaffa SJ Prio-kort för det fanns ingen svensk adress associerad till mitt personnummer. 

Det är nog så, jag är utlandssvensk även om jag aldrig tänkt på det så. Möjligen har ordet ex-pat traverserat huvudet, det är trots allt nästan samma sak. Jag lyssnar just på Andres Lokkos Sommarprogram, han sätter huvudet på spiken många gånger och det är klart lyssnansvärt. Ett annat exempel är den här ledaren från DN som käre bror tipsade om.

Andres Lokko talade om att svenskar många gånger tyckte utlandssvenskar ville vara märkvärdiga. Försöker jag göra mig märkvärdig? Låta häftig? Varför skulle jag det? Det är mitt liv. Måhända har jag alltid närt en dröm om att leva utomlands utan att verkligen kunna motivera det med annat än att vilja vidga vyerna och träna mina språkkunskaper, men att drivkraften på något sätt skulle vara att det är förmer, det kan jag inte erinrera mig. Ibland kan folk säga att det måste vara häftigt att bo i Paris och visst, det är i mångt och mycket en väldigt trevlig stad. Men man måste tvätta, diska och betala räkningar där också, precis som var som helst i världen. Det kanske känns märkvärdigt ett tag, men det minns jag att det gjorde också när jag flyttade till Eksjö och senare till Linköping. Sedan finns det såklart ögonblick, som den där gången när jag hamnade först bakom polismotorcyklarna på inlines-randonnéen och kunde glida in som på ett öppet salsgolv mot Eiffeltornet. Sådana ögonblick, de gäller det att ta vara på.

Om jag är stolt över att vara är utlandssvensk? Det finns mycket i mitt liv som jag är stolt över, det finns förmodligen lika mycket som jag mindre gärna skulle sätta upp på ett privatlivs-CV. Det finns framförallt många lyckosamma förutsättningar som inte skett under min direkta kontroll och de kan jag bara vara glad och tacksam över. Att bo på ett visst ställe, nej, det är inte i sig något att skryta över. Redan Karin Boye hade ord på det: "visst finns det mål och mening...". Jag får i och för sig erkänna att det är med viss tillfredsställelse jag nämner att mina bröder också flyttat från Sverige. Det känns fint vi har gått våra egna vägar alla tre, men det är nog ändå mest som kuriosa. I mångt och mycket är jag nog mest stolt över att vara svensk för allt fint vi har, även om det kanske inte är det Eldorado många andra länder verkar tro. Och det är nog också något som bör klassas in i kategorin lyckosam förutsättning, jag kan inte minnas att jag gjorde något aktivt val angående födelseland :)

Det är inget glamoröst i sig att vara utlandssvensk. Precis som Andres Lokko säger kan det kännas ganska märkligt att komma till sin hemstad och vara gäst, att bo på någons soffa eller på hotell. Det behöver man i och för sig inte vara utlandssvensk för, det räcker att lämna stan. Då råkar man dock inte ut för att säga saker som att "bränna de röda eldarna" (köra mot rött ljus), "lämna bilen till garaget" (verkstan) eller som jag just skrev, "traversera". Det är ganska frustrerande att inte hitta ord på sitt modersmål, och definitivt inget man gör medvetet för att göra sig till.

Uppdatering: man vet för övrigt att man verkligen är utlandssvensk när man kan bli barnsligt lycklig över att komma ut från spontanbesöket på Émmaus med en Sverige-fotbollströja i stl 128 inköpt för 2€. Jag kan inte låta bli att undra över hur den hamnade där...