En idrottshelg

(varning: ett sånt där långt inlägg, men det var ju en bra helg!)

När det blev klart för några månader sedan att jag skulle få anställning hos Imagine Eyes samt åka på EMVPO-konferensen i Stockholm i slutet på augusti bestämde jag mig snart för att vara kvar till nästkommande helg för att åka Alliansloppet på inlines i Trollhättan. Ända sedan jag började träna lite mer inlines för tre år sedan har jag tänkt att det vore väldigt roligt att vara med någon gång, så jag var glad över den goda timingen. När jag ändå var i farten fick jag för mig att kolla SOFT:s tävlingskalender och se vad som hände söndagen efter. Jag ville inte riktigt tro mina ögon när OK Gipen arrangerade Göta Älvdalsträffen just denna dag. Det var lite för bra för att vara sant, gamla hemklubben och dessutom i Thorskog vilket är precis rätt håll för Landvetter efteråt. Det blev en efteranmälan, för att vara säker på att få en tidig start och hinna med flyget.

Helgen blev verkligen så lyckad som jag knappt ens vågat hoppas på. Det kändes otroligt roligt att snöra på sig inlinesen, som nästan grott fast i Paris gator, på Oscarsbron och få mäta krafterna mot svenskar eller i alla fall nordbor. Tyvärr är inlines en väldigt liten sport i Sverige och de starkaste krafterna finns på rullskidor eller möjligen inlines med stavar. Det var knappt femton tjejer anmälda i min klass men de flesta uteblev, jag misstänker att de bytte från 28 till 14 kilometer. Kanske valde någon att ställa upp på rundbane-SM som tydligen gick i Karlstad samma helg. Starten var upp för Landbergsliden, jag brukar vara relativt stark uppför (bättre styrka än teknik!) men jag var sliten efteråt och orkade inte ta ut mig det lilla extra för att gå ikapp de 2-3 åkare som var före. En sådan urladdning hade förmodligen lönat sig, nu fick jag istället åka hela banan själv utan någon som helst draghjälp i form av vindskydd någonstans. De inlinesåkare med stavar som kom ikapp var inget att hänga på, åkstilen är för olika. Men trots den bitvis halkiga banan var det riktigt roligt, speciellt när min exklusiva supporterskara i form av K med mamma I och brorson P hejade på i Båbergsrondellen. Till slut blev det faktiskt en seger i 28km damer i min första individuella tävling någonsin. Mycket nöjd och glad med det!

Målgång på Hansenplatsen, trogna supportern mor fotade och bar väskan.

Efter en härlig kväll med kära K var det så dags för Göta Älvdalsträffen. Solen sken inbjudande på morgonen men avlöstes sedan av spridda skurar. Vi blev genomblöta i skogen men det gjorde absolut ingenting. Hela dagen kändes som ett enda stort leende ändå. Det var så roligt att träffa så många "gamla" Gipare igen. De som jag en gång träffade varenda helg, ja varenda onsdag och fredag, de som jag åkt på Hemliga resor med, städat Strömshallen med, gått tipspromenad med, ätit långbord bland husvagnarna med, de var där. Det kändes så länge sen, men ändå som igår. De jag minns som barnvagnsbarn hjälpte nu till på TC, precis som jag och de som nu har barnvagnar gjorde när vi var små. Jag undrade nästan om folk ännu kommer ihåg mig, det är snart tio år sedan jag bytte klubb och fyra av dem har jag bott utanför landet. Det var klart folk kom ihåg! Ibland är det skönt, när man bor i en miljö som är så annorlunda ens ursprung, att se att vissa saker är ungefär som förr, att det som var tryggt finns kvar, om än inte oförändrat och utan att ha det minsta uns av tråkigt över sig (de där orden brukar annars alltför ofta kopplas ihop, reds. anm.).

Idrottsmässigt då? Joråsåatteh det var väldigt rolig orientering. Långa och korta sträckor blandat, precis som det ska vara. Jag var lite vilsen i början och fick fråga mina gamla klubbkamrater hur starten fungerade. Gå fram tre minuter innan, jaså ser man på. Ett karttecken var jag lite förvirrad över: helgult med svarta prickar. Ett kort ögonblick var jag rädd det betydde förbjudet område men insåg snabbt jag hade fel. Båda dessa fenomen fanns nog även på "min tid" men inte nog länge för att ha etsat sig fast. Sist jag höll en karta i handen var i november och även om orientering är lite som cykling - har man en gång lärt sig så glömmer man inte - så nog kan man bli ringrostig. Det blev inga stora bommar, även om jag förmodligen sett mina krokar som rätt grava sådana för tio år sedan, men de där snabba besluten fanns inte. Inte heller hastigheten, vanan att forcera skogen och blötan. Någon undrade om jag tränar nåt nu och jodå, jag tycker jag tränar rätt så bra. Däremot väldigt planlöst och bara det jag tycker är kul. Så grundkonditionen finns där, jag kom ju faktiskt runt den där maran rätt oförberedd i våras, men hastigheten lämnar övrigt att önska. Jag kanske får börja träna lite mer till 25-manna i oktober. Om inte annat, jag ser otroligt mycket fram att åka dit, springa, och träffa Giparna och många andra kända ansikten igen!

Nu är jag åter i Paris efter en härlig vecka i Sverige, en vecka av jobb, vänner, familj och sport - det som är viktigt i mitt liv utan inbördes ordning. Men också så skönt att komma hem igen. Som man säger, Home Sweet Home, eller varför inte Homme Sweet Homme?