Just nu är jag i Portland, OR, en stad som efter bara några timmar tycks mig mycket trevlig. Rena och fina gator och en älv i mitten längs vilken man kan springa och åka inlines. Sånt tycker jag om!
Nästan alltid när jag är ute och reser så gör jag det på egen hand och jag har kommit fram till att jag trivs ypperligt med det, även om jag haft några fantastiskt fina dagar hos A&S i SF. Alla som någon gång kommit i den minsta kontakt med nämnde far (ja jag har ju nu endast en och det räcker gott) vet förmodligen varifrån det draget kommer. Jag ser mig gärna som ett ganska socialt djur som tycker om att träffa vänner och inte är rädd för att prata med nya människor. Jag kan babbla på om i princip vad som helst, ungefär som här på bloggen. Men det där med att resa själv, det har verkligen sina fördelar. Du kan göra precis vad du vill, äta precis vad du vill, hoppa över precis hur många muséeer du vill och träna när du vill (allt detta när tiden inte är styrd av jobb, givetvis). Inte att förglömma, du kan sprida ut dina prylar över precis hela golvet i hotellrummet och den enda som möjligen suckar över det är den som ska städa men det behöver du inte bevittna med egna ögon.
Visst kan det vara lite tråkigt att inte dela upplevelsen (förutom på bloggen eller facebook eller annat lagom anonymt forum förstås). Det är också bra mycket roligare att titta på gemensamma bilder efteråt, än att visa foton på statyer som betdyer noll och intet för en annan. Jag tycker självklart om att resa med någon också, det blir bara ytterst sällan tillfälle till det. Ledig tid tillbringar jag faktiskt ganska sällan på resande fot, borträknat Sverigebesök. Men kanske är det så med resesällskap, att jag vill ändå göra alla de där sakerna som passar bra i mitt lilla huvud, men jag vill samtidigt inte styra och ställa med den andre utan vill att hen också ska få sin vilja igenom. Ungefär, jag vill ju inte tvinga den andre att välja mellan rött och rött, däremot får ju hen gärna välja rött även om grönt finns som alternativ. Och det är där det gäller att öppna ögonen, för inte sällan visar det sig att det gröna faktiskt inte var så dumt!
Ojoj, nu trasslade jag in mig. Dessutom är det dags att sova. Men jag måste ju få nämna några ord om den härliga bokhandel jag tillbringade två timmar i ikväll. Min hotellvärd sade att det var USAs största, det låter jag vara osagt men den räckte alldeles utmärkt för mig. Där fanns såväl nya som begagnade böcker och i de allra flesta genrer. Till slut kom jag ut med följande titlar:
Mexican Cantina Cooking
The bad girl (av Vargas Llosa, som för att gottgöra för titeln)
Breakfast in Bed - morning menus for sensational beginnings
Parisians - an adventure history of Paris
Generation X
Malaria dreams - an African adventure
Stuff Parisians like
99 ways to cut, sew & deck out your denim
Back to the Congo
En ganska salig blandning där jag hade ögonen på ganska många andra kokböcker men stillade mig eftersom det så ofta slutar med att jag dreglande bläddrar i dem men sen lagar maten efter ett recept på nätet. En frågor-och-svar-bok om sömnad blev också ratad, då jag insåg att alla mått etc var angett i icke-metriska enheter och jag därmed skulle behöva ta till ytterligare en steg i processen. Likaså en bok om kvinnor som uttrycker sig genom idrott, den fick jag klara mig utan. Även om jag kommer utnyttja min Frequent Flyer-status med rätt till extra bagage på hemvägen så kanske jag inte ska överdriva boklasten....
Och nu ska jag verkligen sova! Alldeles själv i min stora säng, kanske inte vore så dumt att inte vara ensamresenär i alla fall... Motorvägen intill hotell-lodgen kan säkert störa vissa, själv tror jag att det entoniga bruset är mer sövande än korsningen med trafikljus och ständiga inbromsningar utanför vårt fönster hemma. Har visst blivit stadstjej jag.
1 comment:
Så härligt att även du klarar av att vara för dig själv. Absolut inget man måste försvara utan mer njuta av att man har förmågan till.
Post a Comment