Kär

Jag har funnit kärleken. Det är helt underbart, en sådan frihetskänsla. Som att flyga fram på gatorna, stressande tunnelbaneköer och fulla tåg stör mig inte längre det minsta. Man skulle kunna säga att allt bara rullar på. Min nya kärlek är dessutom otroligt lätt att underhålla och jag är inte rädd att förlora den, det närmsta året i alla fall. När helst man behöver finns han där, bara att dra fram kortet, knappa in koden och vips är han helt i mitt förfogande. Måhända är han inte så våldsamt uthållig - gränsen går vid en halvtimme - men vad gör väl det när det ändå är ombytet som förnöjer? För här kommer vi till det fina kråksången; när man tröttnar, då är det bara att lämna tillbaka honom på närmsta depå. Eller om han blir gnällig och man helt enkelt vill ha en annan. Och när behovet faller på igen, ja då kan man välja ut en ny. Det är en härlig nyförälskelse och som en bonus sägs att gammal kärlek aldrig rostar. Helt underhållsfri dessutom.

Ja, jag kände mig riktigt parisisk som nu äntligen skaffat mitt vélib-abonnemang. Allra mest fransk var jag dock när jag raljerade (fr: râler) över att förr, innan jag hade mitt kort, fanns det minsann vélib-stationer överallt men nu fanns ingen för att dumpa min cykel.

Min andra kärlek, den som jag väl i sanningens namn sätter aningens högre, visade i morse prov på lokalkännedom och ritade en personlig karta som beskrev till vilken metrostation jag kunde utnyttja nedförsbackarna allra mest och minimera pendlingstiden. Imorgon ska jag titta på kartan innan jag går hemifrån och lämnar den på köksbänken... Jag håller nu tummarna för att inte få frågan ikväll hur resan artade sig i morse. Nej förresten, jag håller tummarna för att jag själv kommer lyckas hålla tyst och inte basunera ut min dumhet som ledde mig nästan ändå ut till perif:en.

Oflitig

Jag är oflitig lite med det mesta just nu, halvfokus på jobbet och halkar efter med bloggen. Men flitens lampa lyser desto oftare i lägenheten där det skruvas och hamras och muttras. En icke oanselig samling insexnycklar får gälla som omisskännligt tecken på nyss genomförd flytt. Nu är i det närmaste alla möbler införskaffade, jag har inte varit helt trogen mina rötter men jag antar att det tillhör nödvändigt kompromissande att inte handla allt på IKEA. Det första av samboskapets prov är avklarat och alla möbler monterade med hjälp av sydländskt metodiskt lugn och skandinavisk hast. Den senaste - och för ett tag sista - investeringen var bäddsoffan igår som nu står redo ta emot kvällens besök av faderen. Ska bli mycket trevligt, J förundras dock över att jag ens kan tycka det är tråkigt missa inlinesturen...:-) Stort tack till modern för inflyttningspresentandet!

Ny internetbox har också anlänt, TV-låda (men vi får inte eurosport!!) och allmäna kablar. Det vore dock lögn att tro att det skulle funka direkt men jag har gott hopp. Ska testa idag innan klockan hunnit bli imorgon.

Ska bli sjuksyster jag...

...ja för ingenjör passar jag inte som. Däremot något läkande vore bra. Som kan rädda en stackars dator om man jobbat med den tills batteriet dog. Annars kan det hända att allt försvinner. Eller i alla fall det mesta; såsom inställningar, mail, tid etc. Foton är kvar tack och lov. Dessvärre verkar alla texter borta men det kan knappast skyllas på datorn utan en alltför trött filrensare vid tillfället för epuiseringen. Bror, finnes räddning?? Jag talar om datorn, inte mig...

Framåt på ingenjörsskalan är dock att jag blivit accepterad till min första konferens, ARVO i USA i slutet av april.

I helgen åktes det skidor i Genève, underbart väder och jätteroligt komma tillbaka och träffa såväl S som andra. Dock bidrogs till tröttheten som resulterade i datorrensningen på vägen hem. Längdåkningenen var nog bra för att komma i form till gårdagens inlinestur, träningen har ju annars haltat lite. Men med lagom många (få) kilometer i benen var jag stark i backen runt 14 km.

Flytt

Jorå, nu är flytten överstökad och nya lägenheten överstökig. Men vetskapen om att det är parkettgolv därunder lådor och påsar är glädjande.

Det hela gick mycket smidigt men det är ju naturligtvis så att allt tar längre tid än man tror. Och flytt-fatiguen är internationell: "Tre och en halv timme på IKEA! Tur de har restaurangen..."

Min pendlingstid har ju blivit något förlängd men jag försöker börja läsa lite mer på tåget. Det som däremot går dåligt är att lära sig var på perrongen man ska gå på och av för att optimera. Längst fram på RER B på morgonen, det har jag vetat länge. Vilket verkar innebära längst fram även på RER A. Och längst fram innebär åt vänster efter trappan, inte höger som jag trodde i morse. Nians metro, den ska attackeras på mitten på morgonen mot Nation och längst bak på kvällen hem. Men snart får jag nog mitt Vélib-abonnemang och rationaliserar bort nian.

Varje morgon skänks en tacksamhetens tanke till broder N som donerade sin kaffemaskin med timer. Jag måste dock installera även sirener på den så att jag verkligen kommer upp på morgonen...

Köket är annars en stor glädje, för första gången i mitt liv gasspis och det känns lite lyxigt. För att inte tala om egen tvättmaskin - träningskläderso-vi-dören kan bekämpas:-)

Inte för att det tränas så hårt för tillfället, förkylt och ynkligt är det...