Jag har funnit kärleken. Det är helt underbart, en sådan frihetskänsla. Som att flyga fram på gatorna, stressande tunnelbaneköer och fulla tåg stör mig inte längre det minsta. Man skulle kunna säga att allt bara rullar på. Min nya kärlek är dessutom otroligt lätt att underhålla och jag är inte rädd att förlora den, det närmsta året i alla fall. När helst man behöver finns han där, bara att dra fram kortet, knappa in koden och vips är han helt i mitt förfogande. Måhända är han inte så våldsamt uthållig - gränsen går vid en halvtimme - men vad gör väl det när det ändå är ombytet som förnöjer? För här kommer vi till det fina kråksången; när man tröttnar, då är det bara att lämna tillbaka honom på närmsta depå. Eller om han blir gnällig och man helt enkelt vill ha en annan. Och när behovet faller på igen, ja då kan man välja ut en ny. Det är en härlig nyförälskelse och som en bonus sägs att gammal kärlek aldrig rostar. Helt underhållsfri dessutom.
Ja, jag kände mig riktigt parisisk som nu äntligen skaffat mitt vélib-abonnemang. Allra mest fransk var jag dock när jag raljerade (fr: râler) över att förr, innan jag hade mitt kort, fanns det minsann vélib-stationer överallt men nu fanns ingen för att dumpa min cykel.
Min andra kärlek, den som jag väl i sanningens namn sätter aningens högre, visade i morse prov på lokalkännedom och ritade en personlig karta som beskrev till vilken metrostation jag kunde utnyttja nedförsbackarna allra mest och minimera pendlingstiden. Imorgon ska jag titta på kartan innan jag går hemifrån och lämnar den på köksbänken... Jag håller nu tummarna för att inte få frågan ikväll hur resan artade sig i morse. Nej förresten, jag håller tummarna för att jag själv kommer lyckas hålla tyst och inte basunera ut min dumhet som ledde mig nästan ändå ut till perif:en.
2 comments:
En av orsakerna till att jag delar din kärlek är just att man tenderar att hamna ute vid perif:en eller i XVI:e fastän man var på väg från Canal St Martin till Bastiljen... Jag har upptäckt massor med nya delar av stan sen jag började cykla. Enda nackdelen är att jag inte skulle hitta tillbaka igen... Man måste liksom förlora sig i kärlekens villande gränder och prång för att ibland få lyckan att susa ned för en (kullerstensbelagd!) boulevard och skrika "nej nej NEJ, vad gör den där obelisken där borta, jag vill inte dö på Place de la Concorde!!" För ska jag dö i Paris på cykel ska jag göra det cyklandes mot färdriktningen på en enkelriktad, trång gata nånstans på Rive Gauche nära Odéon eller så!
Skaffa inlines - då kan du dessutom få ont i fötterna innan du dör i slutet av den kullerstensbelagda gatan.
För övrigt tycker jag du är alltför lokalpatriotisk, vad är det för fel på Rive Droite nu? Och hur lyckades du hamna i XVI:e när du skulle till Bastiljen? Meh.. ses ikväll - och då ska sväras franska banker!! Var ska vi börja?
Post a Comment