Monday, 20 October 2008

Befrielser

Hur beskriver man en begravning utan att det blir vare sig blödigt eller alltför distanserat? Farmors begravning innebar många känslor. Kistan med sitt gröna bårtäcke; de vackra, enkla blommorna, egenhändigt plockade direkt från naturen, precis så som hon önskat. Sångerna, vad kan som musik framkalla känslor? Ändå var de intet mot avskedet vid kistans kant. Ledsamma dagar med dess tårar, visst har de funnits förr. Men den våldsamma, plötsliga, sorg som liksom bara grep tag i kroppen och gjorde stegen åter till bänkraden så oändligt långa… nej, den var olik allt annat.

Men det får finnas någon måtta på ulvalåten. Begravningskaffet och allt runt omkring, det var annorlunda. Alla sörjde och saknade naturligtvis inombords, men den hjärtliga stämningen var ändå inte påklistrad. Vi var samlade tillsammans - i de fall inte fysiskt så i tanken - och vi mindes vår farmor/ mormor/ mor/ hustru/ syster/ vän med den glädje och värme som hon så gott som alltid utstrålade. Varför skulle vi då inte sitta i hennes kök precis som förr, och skratta åt samma skämt som då? Funderandes över om det praktiskt går att göra ris à la Malta själv, och hysandes försorg om att äldsta kusinen fick kaffe först (jag är dock rädd det misslyckades). Nej, vi kan aldrig låtsas att det blir likadant som förr, men vi kan ändå försöka bevara så mycket vi kan!

Så om begravningen kan sägas att trots att det var tufft i kyrkan, så var det en befrielse att vara med. Att få träffa de andra och att få ta ett avsked. Det är dags att gå vidare. Jag kommer knappast beröra farmors bortgång och begravning något mer här. Det betyder absolut inte att jag inte tänker mer på det, men livet går vidare framåt.

Vilket för mig till en annan, något världsligare händelse. En annan typ av befrielse; den från stödbandaget och mitellan. Idag plockades detta bort, efter två timmars väntan efter röntgen (det blev uppenbart att jag totalt missuppfattat det franska systemet eftersom jag har en naiv (svensk?) tilltro till att ett system ska fungera och att man därför inte ska motsätta sig det, t ex genom att resa sig från sin väntrumsstol och tala om att man är på sjukhuset för att träffa en läkare). Läkaren insåg sin patients intressen och underströk nogsamt vilka sporter som skulle undvikas; motionscykel är ok.

Det känns ofantligt konstigt att ha två (någorlunda) fungerande armar. På väg hem från sjukhuset gick jag ideligen och strök bak håret bakom vänsterörat, varefter jag stoppade händerna i byxfickorna, rörelser totalt otänkbara förut. Jag sitter nu och knappar på datorn med båda händerna, efter att ha tagit en dusch där jag kunde ta shampot i handen istället för direkt på huvudet och därmed kunde avgöra mängden istället för att halvdant massera in en månadskonsumtion i det stackars håret. Värmeljusen lyser överallt i lägenheten ty det var ingen konst att både hålla i tändsticksasken och dra stickan mot plånet med tillbörlig kraft.

Samtidigt går min stackars arm förmodligen mot sin farligaste tid i rehabiliteringen. Tidigare var jag rent fysiskt hämmad av bandaget och vissa saker gick som synes bara inte att göra. Nu är det mitt eget förnuft och smärttålighet som sätter gränsen. Då dessa inte alltd har visat prov på tillförlitlighet så jag för mobilisera någon annan sorts kraft…samvetet?

3 comments:

Anonymous said...

Stackars arm... Ska den förlita sig till ditt förnuft och din smärtkänsla!?

Anonymous said...

Jag tror att armen går mot en osäker framtid i din försorg^^

Anonymous said...

Ja, låt oss bevara så mycket vi kan av vår härliga farmor. Frågan är om ris à la Maltan går att göra lika god.
Vi ser ut att vara många som är oroliga för din arms återhämtande, så take care....