Lånta fjädrar

Jag surfar på lånta fjädrar från McDonald's då vår egen uppkoppling stängts av i och med flytten. Det är dock inte det enda lånta idag.

När jag tog studenten fick jag en bok av mor och far; “Den svenska högtidsboken”. Tryckt på psalmbokspapper finns där verser, texter och traditioner för såväl livets skeenden som årets gång. Då och då plockar jag fram boken, igår kväll för att bläddra fram till sidorna om Begravning – Minnesstund – Gravöl. Där fastnade jag för en text av Thomas Tidholm, ett för mig dittills okänt stycke. Rakt och okonstlat, samtidigt prosaiskt och poetiskt (vilket jag fått intrycket kännetecknar honom), beskriver den livet efter detta på ett sätt som tilltalar mig mycket. Kanske är den för andra redan känd, men jag tar mig friheten att återge texten och ber om överseende med eventuella upphovsrättsliga överträdanden.

När vi dör

“När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre, och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på femtiotalet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar där vi kan handla sill och strumpor, och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varann om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig, och ha mycket att berätta.
- Livet, kommer vi att säga till varandra, var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid, men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat.
- Att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bara var en tidsfråga innan det skulle ta slut, och man ville ju därför få ut så mycket som möjligt. Då var det naturligt att det blev ganska upphetsat.
- Jag för min del hade ganska tråkigt, kanske någon säger då. Tråkigt, även om det var på ett upphetsat sätt. Jag var direktör för en bilfirma och satt mest och tittade ut genom fönstret. Märket jag sålde var Skoda, men nästan ingen ville ha den. Och det förstår jag för dom risade ihop på några år. Jag vet inte varför jag satt där.
- Skoda, det var intressant, säger någon. Jag hade en sån en gång. Värdelösa stötdämpare men jag trivdes ändå hyfsat med den. Sen sålde jag den, och min fru och jag köpte en Saab, mest för att jag tyckte om ljudet. Men sen blev jag av med körkortet, idiotiskt nog.
När vi är döda kommer vi till ett land som liknar femtiotalets Västergötland och vi kommer att ha all tid i världen att prata om sådana saker. Allt kommer att vara lika intressant och vi kommer att bli stående i timmar utanför handelsboden. Då kommer vi att kunna skratta åt livet som var så litet och kort.
- Det liknade mest ett barnkalas, kommer vi att säga. Och saften spillde vi ut på duken.
Och så skrattar vi. Förnumstigt, men inte alls hånfullt.
När natten kommer drar vi oss in under träden. Där står vi och sover, förvedade och förvildade, utspridda i glömskan.
I husen larmar de levande.”

Ur “Friluftsliv i strandområden”, 1991

Tanken på att Farmor befinner sig i ett femtiotalets Västergötland känns betryggande. Kanske är hon inte den runt handelsbodarna som pratar mest. Men hon har mycket att lära oss som larmar i husen om hur man tar tillvara på det stora i det lilla och korta livet, utan att hetsa upp oss och spilla ut saften på duken (men möjligen en liten kaffetår).