Sånt som gör mig glad

Det finns mycket här i livet som kan göra en glad. En lyckad anställningsintervju, en klarad tenta, en prisbelönad poster. Ja, sånt där påtagligt och mätbart ni vet. Men det finns annat också, små små saker i vardagen som hänger kvar och sprider en känsla av vällust mitt i novembermörkret.

Som häromdagen på metron när en man pratade med den unge pojken i sitt sällskap (de sågt inte ut att ha något närmare släktskap), om vad homosexualitet är för något, på ett okonstlat och självklart sätt jag nästan aldrig hört förut. Ännu mindre i Frankrike. Han talade om att han tyckte om andra män och hade sex med dem, men att han kunde ha det med kvinnor också. Inte en omskrivning, inte en inlindning; inget tal om avvikelser och undantag. Jag gick av metron med ett leende på läpparna för denna lyckligt lottade gosse som själv kan få bilda sig en uppfattning.

Annat som gör en glad är Svenska Kyrkan i jultid. Det är faktiskt nåt visst att sjunga in julen på första advent; "Hos Johanna Davidsson, tre trappor upp från går'n..." (mina tankar dras till hur min bror lär ha sjungit Hjalmar för Algot&Vilgot på Liseberg i sina mycket unga år). Därtill julmarknaden där det säljs Liljeholmens ljus och Ballerinakex, och hemlängtan är mättad för ett bra tag framöver. Glad i hågen köpte jag två risgrötskorvar och tänkte det kunde vara smidigt; på vägen hem såg jag att det visst var risgröt att koka i 50 min. Nåväl, inget smolk i glädjebägaren för det.

Som om det inte vore nog med julståhej och mysstämning inomhus och -bords, så bakades det pepparkakshus med pepparkaksbarn igår. Själva tilldragelsen var lyckad, resultatet medelmåttigt. Jag skyller på den kombinerade ugnen/micron som gav väggdelar lika mjuka och lealösa som brända pannkakor... Det blev till slut ett hus med Smarties på taket, vag vågar dock inte visa någon bild på det färdiga resultatet. Min far skulle skämmas och till och med Newton skulle förundras över hur långt ett äpple kan falla från trädet.

Sånt som däremot gör mig lite mindre glad är att jag inte kom på att ringa farfar förrän det var för sent. Miff...

Axplock

När jag travade förbi ett apotek ("Apoteket" makes no sense i Frankrike, det råder inget monopol) fastnade mina ögon på följande reklamaffisch för en produkt mot håravfall: "14% mer hår per kvadratcentimeter". Jisses, vad bra. Det måste ju innebära 28% mer hår per två kvadratcentimeter, och till slut värsta Chewbaccan om man använder produkten på hela huvudet. Eller?

Och så två boktips, det var längesen. Den ena som jag redan pratat om och nyss avslutat; "Obama" av David Mendell, som är en riktig fascinerande skildring av vad som framstår vara en lika fascinerande man. Författaren är förvisso inte opartisk men det må väl gå an. Läste för övrigt en artikel om Michelle i DN som var skriven till övervägande del med denna bok som källa, för att illustrera att det är en lättillgänglig, men absolut inte ytlig, bok.

Nästa boktips är på svenska, en bok jag fick av min mor för över ett år sedan och som mycket orättvist och oförståeligt hamnade i hyllan efter några tiotal sidor lästa; "Sophie Elkan" av Eva Helen Ulvros. En riktig guldgruva eller som jag skrev till en kompis: "...en orgie av vackra sekelskiftes-formuleringar, en analys av kvinnligt författande, av förekomsten (förtigandet) av lesbiska relationer...". Rekommenderar starkt båda dessa!

Vendredi après-midi

En ny fredag och i helgen ska det sovas ut efter en relativt intensiv vecka. Eller vad säger ni om den här veckans strejker som annonserades i en för ändamålet avsedd faktaruta i TV: :

• Måndag: Air France
• Tisdag: SNCF (tåg)
• Torsdag: Lärare
• Lördag: Posten

Hallå, inte konstigt man är sliten?! Ändå är det inte strejkerna som fått mest utrymme i media (de är väl vardagsmat) utan snarast avsaknaden av ledare för socialistpartiet.

På lokaltrafiken har det dock inte varit någon strejk men pendlandet har tagit extra lång tid denna vecka ändå, eller vad sägs om följande incidenter under rusningstid:

• Måndag: Trasiga dörrar i tåget => vänta 20 min på nytt tåg
• Tisdag: Rökutveckling vid Triumfbågen => stuva in alla pendeltågsresenärer i metron på samma sträcka
• Onsdag: Personolycka norr om stan => Slussa tågen i tuff-tuff-tempo en station i taget
• Torsdag: Personolycka vid Nation => Ingen trafik genom halva Paris på RER A
• Fredag: Annonseras på hemsidan om spårfel på mitt tåg (jag ber en stilla bön att sidan är uppdaterad à la française och att felet egentligen reparerades vid lunchtid)

Bon week-end tout le monde!

Springa!

Jag har sprungit idag, detta som så våldsamt förbjudet. Och detta skriker jag ut här i offentligheten? Jag tror dock inte läkaren kan svenska, om han eller hon nu skulle hitta hit. Dessutom har jag redan sprungit, till tåget (och missat). Nåväl, så illa var det inte, löpningen skedde i simbassängen; jag upptäckte att gymmet innehar WetVests att nyttja fritt. Detta kanske kan tyckas litet för ett blogginlägg men det var en härlig känsla att utföra löprörelsen, och utan att sitta fast i en maskin!

Vad annrs? Imorgon kommer Beaujoulais Nouveau, som brukligt är tredje torsdagen i november, det ska vi nog delta i firandet av. Inte är vinet känt för att det är särdeles gott, men en institution är det i alla fall.

Offentlig ursäkt och dito glädjeutrop

Ja alltså först en ursäkt för allt det där dravlet igår. Det intresserar naturligtvis ingen hur många sekunder det går på en blobb och hur många blobbar på en stapel, men vi kan väl låta det vara ett uttryck för träningsabstinens eller nåt? Jag låter inlägget finnas kvar som ett minne.

But there are good news today! Me happy!! That is, I went to this doctor, you know, one of these guys in white coat and a stethoscope-thingy around his neck, you know. He kind of looked at my x-rays from all the angles and he looked like, worried and I was just like trembling, you know, and then he looked at me and said "It's fine".

Nu ballade det visst ur igen, hemskt ledsen. Men jag vill bara illustrera att jag är väldigt glad över beskedet att allt ser ok ut och läkningsprocessen fortgår; smärtan jag känt är fullt normal. Jag undrar vad som står i min journal, ty trots att detta var en ny läkare jag aldrig mött förr sade han direkt att "ingen sport på sex veckor än", sport med fall-risk alltså. Gym var fortfarande helt ok och det är ingen fara för ärret att börja simma heller. Men bäst av allt - grönt ljus för skidveckan i januari! Dock ska jag ha ett skydd som går upp till armbågen...var hittar man sånt??

För övrigt, Paris halvmara, här kommer jag! Den 8 mars, det är drygt två månader efter att jag kan börja springa, någon morot får jag allt ha. Jag slipper garanterat allt vad press heter i alla fall.

Alternativ träning (urspårat värre)

Alternativ träning på ol-gymnasiet, det var i princip allt som inte innefattade löpning; cykel, inlines, styrketräning, spänstträning, you name it. Jag är i den meningen högst alternativ för tillfället, även om alternerandet är tämligen insnävat kring olika cardiomaskiner på gymmet. Förr brukade dessa mest vara för uppvärmnings skull inför styrkan, konditionsträning fick jag nog av ute, men nu är det trampmaskiner och liggcyklar som gäller. Folk undrar om det inte är väldigt enformigt och jag kan bara intyga; det kan bli erbarmerligt tråkigt efter ett tag och den största sporren blir tanken på alternativet, att inte göra något alls. Men jag börjar vänja mig och smärtgränsen höjs hela tiden. Förr var jag less efter en kvart motionscykel och för att få ihop till längre pass fick jag byta maskin för att hålla motivationen uppe. Men se nu har det till och med hänt att urverket ställs på 45 min och minsann, det funkar!

För detta krävs förstås allehanda knep. Jag ser för det första till att välja maskiner med fungerande TV, även om jag lyssnar på min iPod är det alltid trevligt med lite distraherande flimmer framför ögonen. En annan viktig detalj är staplarna. Det finns gamla maskiner som inte kombinerar TV och staplar, de gäller att undvika i det längsta men de andra är greit. Lite matematik, att se hur delta effekt varierar mellan de olika intervallstegen om man ändrar motståndet. T ex på andra intervallstapeln är skillnaden mellan nivå tio och elva 9 spm (steg per minut), medan den är 12 spm på steg tre; den stora missräkningen är just steg tre där skillnaden är 12spm mellan nivå tio och elva, men enbart 11spm mellan elva och tolv. Intervallerna är alltid uppbyggda av tolv staplar så för varje minut längre totaltid ökas tiden per stapel med fem sekunder, om man inte ändrar sin totaltid mitt i träningspasset förstås - då får de kvarvarande staplarna kompensera för de tidigare. Tidsindikatorn som visar kvarvarande tid i procent har arton blippande blobbar så det är alltså en och halv blobb per stapel.

Jodå, men jag brukar rensa hjärnan när jag tränar... För två år sedan kunde jag rensa hjärnan på längdskidorna med utsikt över Genève-sjön och Mont Blanc i solnedgången, nu vet jag att en stapel är 3.45 under ett 45-minuterspass. Däremellan har jag i och för sig skådat Eiffeltornet åtminstone en gång varje träningspass under senaste året. Det låter kanske som att jag gnäller på mitt gym, ändå är det långt från sanningen. Varje dag skattar jag mig lycklig som har mitt gymkort för vad skulle jag hitta på annars när jag vet att de andra är ute och åker?

Angående arm och träning så sitter jag här och är lite nervös. Imorgon ska jag till sjukhuset på röntgen och kontroll, det känns lite som en domedag. Tre månaders vila ordinerade läkarna vid operationen, det innebär slutet av december (jodå, jag har börjat med julmusik i nämnda iPod för att intala mig att det inte är så långt kvar nu). Det är en halv månads marginal innan telemarksveckan i Tignes, där det garanterat finns risk för fall. Men lite nervös är jag som sagt, tänk om det inte läkt som det ska? Jag tror väl inte att det brutits upp igen, det skulle jag väl ändå känt, men det har faktiskt gjort lite ont på sistone. Läkaren sade till mig när stödbandaget togs bort att jag inte - INTE - fick bära tungt men dels är det så lätt att glömma, dels är kanske inte hennes och min definition av tungt densamma ("Här kommer Pippi Långstrump" eller vad?). Så nu sitter jag här och målar upp någon sorts skräckbilder av hur skruvarna har förskjutits nedåt i benet (fast sådär får jag inte skriva för då gör det ont i mamma...f'låt!) och att allt måste tas upp. Jag är nog bara hypokondrisk. Fast kollegerna skulle säkert skratta gott; först knallar jag till jobbet med bruten arm, kletar på lite kräm för att lindra muskelsmärtan och tycker att "äh, jag kan väl röntga imorrn eller så", sedan har skadan gått upp utan att jag fattar nåt. Nej, de skulle nog tycka det var synd och i sanningens namn, sådär macho är jag inte.

Jag vill avsluta det här inlägget, som blev vansinnigt mycket längre än jag tänkt, med att gratulera kusin W på födelsedagen innan det är för sent - jag har 20 minuter tillgodo:-). För övrigt anser jag att 17 november borde bli helgdag. Åtminstone i västsverige.

*Jag angav först en storhet, men kom på att även om enheten inte har någon innebörd för mig i det här sammanhanget, så finns det de för vilka den kan ha det och jag vill definitivt inte späda på med argument i en osund debatt som inte ens borde existera...

Filåsåferande

Jag ser att jag nästan varit seriös, till snudd på en antydan till en vag aning av, politisk till och med i några av de senaste inläggen. På utrikiska dessutom. Det känns dags att återgå till lite svenskt vardagsfilosoferande igen, utan att för den skull helt lämna presidentval och andra aktuella frågor.

Häromdagen kablades det ut bilder i TV, på internet och i tidningar om hur paret Obama besökte paret Bush i Vita huset, ett rekordtidigt första överlämningsmöte (tror ni de har en regel(o)rätt skiftesfest?). Jag kom att undra, om utgången hade varit annorlunda den där tisdagen i februari; skulle då Laura ha fört med sig Bill på husesyn?

En annan intressant fråga dök upp angående religion. Jag diskuterade med en katolsk vän, och efter att ha fått lite mer insyn i den katolska kyrkan tyckte jag att jag känner mig närmare den protestantiska än den katolska Gud; utan att gå in i detalj på min egen tro. Min vän påpekade då att det är faktiskt samma Gud och det är naturligtvis helt korrekt; en av kristendomens grundpelare är denna enda Gud. Men jag vidhöll att även om det är samma Gud, så skiljer sig synen på (tolkningen av) densamme ganska drastiskt mellan de olika grenarna, åtminstone inom vissa områden. Min vän bad mig exemplifiera och jag bestämde mig för att vara tydlig och referera till synen på familjen. Varpå jag berättade att om den svenska regeringens nya lagförslag går igenom, så kommer den enskilda prästen - till exempel en frånskild trebarnsmor - faktiskt att ha rätt att vägra förrätta en enkönad vigsel.
Mitt exempel hade önskad verkan.

Min chef påpekade häromdagen att han sett att Sverige låg först i en lista över världens (Europas?) mest jämställda länder. Frankrike låg tydligen på sjuttonde plats och mina kolleger pratade om ökningen från tre till elva pappadagar. Själv inflikade jag att visst kände jag till att Sverige ligger först, samt att detta faktum tycktes mig något skrämmande. Möjligen uttryckt med illa dold stolthet; jag erkänner att det som jag på plats i Sverige kunde se som tillkortakommanden härifrån Frankrike ser ut som enorma framsteg. Betyder det att det är jag har det bakhalt?

Slutligen en fundering kring ännu en livsfråga. Nämligen den om livstids garanti; vilken livstid handlar det egentligen om? Konsumentens eller produktens?

Nu är det natt tror jag bestämt…

PS. Mamma, jag glömde inte ringa ikväll, men inlinesturen regnade bort så jag hade sällskap efter gymmet:-)

A scrap of politics

Barack Obama has been elected new president of the United States of America; just so that everyone is on the track from the beginning. I mean, despite the enormous attention the US elections have been given in media, there are people who don't know. Ok, I'm not saying that I think the elections have got too much attention; I'd rather say I appreciate that "normal people" are interested in, and talk, politics. So much have been said about the importance of the election of Obama as the first black president, of Obama as an intellectual, of Obama as a democrate etc, that I - with my limited knowledge in politics - can not add any new, interesting analyze. I only want to say that it seems to me he's a pretty good guy for the job. Like I've already mentioned, I am reading a book on his life and political career (I'm slow, I admit!), and this has only reinforced my opinion. Mine and most others...most important; a majority of the Americans.

Of course I think it's great that a black person has been elected, however I ernestly wish that it is not how he will be remembered. He carries this huge "etnicity responsibility" (I steal your expression, C) , that he is not only himself, but also a representative for African-Americans.

My collegues were discussing the other day whether they thought it could happen in France, that a black person could be elected as president. Despite the fact that 84% of the French people claim to be positive to the election of Obama, my collegues had serious doubts that France was ready. Then they asked me if I could see a black president in Sweden; after the almost mandatory remark that anybody will have a hard time becoming president of Sweden, I considered the issue. My first reaction is yes, but I also know that I have a tendance to glorify Sweden and our "open-minded-ness" and strive to all kinds of equality. I thought about the ministers and politicians with foreign origins, and the first names that came to my mind were Ibrahim Baylan and Nalin Pekgül. Thus, for the question to really make sense, it should rather be if Sweden is ready for a prime minister from for example the former Yugoslavia, Turkey, or Lebanon. I like to think that it should be possible, any idea?

But back to the question about the blacks, I came to a theory (me, pretentious?) that maybe it is actually more likely with a black person, than someone from one of the above mentioned countries? I am not defending either side (or rather; both of them) but what led to this idea is that there are relatively few blacks in Sweden, hence people don't think of a "generic African identity" in the same way as e.g. a Turkish one. That is, a person of color (to use the most recent, politically correct, US word) who approaches the prime minister position, would probably be considered more as an individual and less a representative for his or her origin, then would, say, a Turkish person. I think this could, unconsciously, make a difference in people's minds. Is my reasoning completely absurd or does it sound a little bit likely?

AAARRRGGHHH

Det är de stora frågorna som upprör en dag som denna, tisdagen efter den första måndagen i november 2008.

Postorderhandel. Förr fanns ellos-katalogen och endast ellos-katalogen. Sedan tillkom en hel massa andra och nu har det exploderat till den grad att jag till och med undrar om ellos finns kvar. Internethandeln tar över mer och mer och egentligen finns knappt ordet "postorder" kvar. Jag är själv relativt stadig internethandlare, idogt avfärdandes farhågor om bristande säkerhet. Förstår i övrigt inte hur en fransman kan oroa sig över kortsäkerhet på nätet; nog låter väl SSL-server säkrare än den kedja av postsorterare, brevbärare, sekreterarbiträde och bankpersonal som krävs för att skicka en check någonstans (då har jag ännu inte räknat med risken att en understimulerad unge stoppar en smällare i brevlådan)? Internethandeln har förstås sina sidor; jag köper t ex nästan alla mina böcker så numer och det är på sätt och vis tråkigt för bokhandlar är något visst. Nu går jag bara in i dem...

I Frankrike är LaRedoute stora, sedan länge. Nu går det dock sämre för dem, förmodligen är det just den ökande konkurrensen som är boven i dramat och de ska varsla nästan 700 anställda de kommande fyra åren. I Sverige köper man främst kläder hos dem; vårt kylskåp är därifrån och det var jag rätt nöjd med om inte annat när de två transportörerna kånkade upp det för trapporna. Men nu är jag ledsen på LaRedoute. Jag kollade på deras hemsida efter Lego, denna underbara uppfinning som jag i ögonblick av politisk korrekthets-övermod tänkt är den enda leksak mina eventuella framtida barn ska få. Stimulerar intelligensen, kreativiteten och är på det stora hela en relativt genusneutral leksak. Undantag med rosa hästar finns, men ändå. Vad händer? Jag letar efter Lego under rubriken "Kreativa och pedagogiska leksaker". Inte. "Sällskapsspel"? Öh, nej. Gissa var? "Pojkar"! Snabb koll, finns det kanske flick-Lego åtminstone? Nejdå. Franska flickor ska inte leka med Lego. Jag blir så trött...

Så, åter till jobbet efter denna lilla lunchpaus-avreaktion. Tittar även till nyhetsuppdateringen från USA ibland.

We passed the test!

När jag nämnde för J att man i Sverige ibland kan höra talas om IKEA-testet trodde han först inte det var sant, men förstod efter en förklaring dess legitimitet. Att till det stora blågula varuhuset med en i förväg överenskommen (nåja) lista, kryssa runt från avdelning till avdelning och beställa prylar, välja nya när de man vill ha inte finns, provligga säng, ändra valet av köksmoduler, springa från hyllrad till hyllrad i hämtlagret och verifiera artikelnummer ("nej inte 798.101, det ska vara 799.110"), stånka sig genom den långsammaste kassakön som man såklart alltid väljer, stuva in hälften i den lånade lastbilen, vänta en halvtimme på resten som också ska stuvas in - allt detta en lördag när varuhuset är smällfyllt - och sedan fara hem genom bilköerna och springa upp med alla platta paket tre trappor utan hiss och med ena bäraren enarmad; bara det är ett prov för relationen. Efter det tillkommer montaget av prylarna. I vilken ordning saker och ting ska sättas ihop, var de ännu oanvända skruvarna ska skyddas för kringspringande fötter, vem som tagit den röda skruvmejseln, och så vidare. För att inte tala om de faktiska avvägningarna som inte besvaras av bruksanvisningen; var ska garderoben stå (i de fall man har förmånen att kunna välja och inte måste utnyttja den enda lediga väggsnutten) och hur många ben behövs under kökselementen?

Men vi klarade till slut alltihop igår! Den stora biten, köket, var kvar och faktum är att vi nästan är värda en liten applåd. Med illa dold stolthet kan jag säga att det ser nästan perfekt ut, det fattas lite komplement och det är ännu lite abstrakt hur vi ska såga av bänkskivan för att få vår prägel på den, men på det stora hela är det riktigt bra. I en inte allt för avlägsen framtid ska det nog bli klart.

Heminredning i all ära. Det händer saker i världen runt omkring oss. På det lilla planet att jag har tagit upp arbetet igen vilket känns mycket roligt. Ha någonstans att gå på morgonen, det är värt mer än jag kunde tro innan. Sedan att morgonen börjar strax efter halv sju istället för ett par timmar senare är smällar man får ta.

På det stora planet följer vi, som alla andra, det amerikanska presidentvalet och jag läser flitigt min Obama-bok som min käre bror lämnade vidare till mig sedan han läst den; jag förstår och uppskattar denna gest! Det är naturligtvis inte helt rättvist att enbart läsa en pro-Obama bok men jag kan väl skylla på att jag nu faktiskt inte har rösträtt i USA.

Likaså riktas uppmärksamheten mot nyhetsrapporteringarna om oroligheterna i RDC . Nu är Kongo ett enormt land, toflte i världen till ytan och för att, som man gärna gör, se till sitt eget så är det en helt annan del av landet än där släktingar och bekanta finns.

Nej, nu ska den här dagen också börja. Ännu ser himlen utanför ganska blå ut, ska passa på att ta en tur till marknaden på morgonkvisten. I eftermiddag varnas för regn men nu på förmiddagen är det nog utmärkt inlinesväder för dem som kan hålla på med sånt... Själv pallrar jag mig till gymmet, har hittat en maskin som tränar inlinesmusklerna och som jag jämte den "liggande cykeln" nyttjar. Lite hardcore känner jag mig med stödbandaget på armen, men det är i själva verket en ren säkerhetsåtgärd för att skydda mig från mig själv och instinkten att ta stöd eller börja lyfta nåt. Idag, en söndag, är det nog inte dumt ur trängselsynpunkt heller att skydda sig lite.