När jag nämnde för J att man i Sverige ibland kan höra talas om IKEA-testet trodde han först inte det var sant, men förstod efter en förklaring dess legitimitet. Att till det stora blågula varuhuset med en i förväg överenskommen (nåja) lista, kryssa runt från avdelning till avdelning och beställa prylar, välja nya när de man vill ha inte finns, provligga säng, ändra valet av köksmoduler, springa från hyllrad till hyllrad i hämtlagret och verifiera artikelnummer ("nej inte 798.101, det ska vara 799.110"), stånka sig genom den långsammaste kassakön som man såklart alltid väljer, stuva in hälften i den lånade lastbilen, vänta en halvtimme på resten som också ska stuvas in - allt detta en lördag när varuhuset är smällfyllt - och sedan fara hem genom bilköerna och springa upp med alla platta paket tre trappor utan hiss och med ena bäraren enarmad; bara det är ett prov för relationen. Efter det tillkommer montaget av prylarna. I vilken ordning saker och ting ska sättas ihop, var de ännu oanvända skruvarna ska skyddas för kringspringande fötter, vem som tagit den röda skruvmejseln, och så vidare. För att inte tala om de faktiska avvägningarna som inte besvaras av bruksanvisningen; var ska garderoben stå (i de fall man har förmånen att kunna välja och inte måste utnyttja den enda lediga väggsnutten) och hur många ben behövs under kökselementen?
Men vi klarade till slut alltihop igår! Den stora biten, köket, var kvar och faktum är att vi nästan är värda en liten applåd. Med illa dold stolthet kan jag säga att det ser nästan perfekt ut, det fattas lite komplement och det är ännu lite abstrakt hur vi ska såga av bänkskivan för att få vår prägel på den, men på det stora hela är det riktigt bra. I en inte allt för avlägsen framtid ska det nog bli klart.
Heminredning i all ära. Det händer saker i världen runt omkring oss. På det lilla planet att jag har tagit upp arbetet igen vilket känns mycket roligt. Ha någonstans att gå på morgonen, det är värt mer än jag kunde tro innan. Sedan att morgonen börjar strax efter halv sju istället för ett par timmar senare är smällar man får ta.
På det stora planet följer vi, som alla andra, det amerikanska presidentvalet och jag läser flitigt min Obama-bok som min käre bror lämnade vidare till mig sedan han läst den; jag förstår och uppskattar denna gest! Det är naturligtvis inte helt rättvist att enbart läsa en pro-Obama bok men jag kan väl skylla på att jag nu faktiskt inte har rösträtt i USA.
Likaså riktas uppmärksamheten mot nyhetsrapporteringarna om oroligheterna i RDC . Nu är Kongo ett enormt land, toflte i världen till ytan och för att, som man gärna gör, se till sitt eget så är det en helt annan del av landet än där släktingar och bekanta finns.
Nej, nu ska den här dagen också börja. Ännu ser himlen utanför ganska blå ut, ska passa på att ta en tur till marknaden på morgonkvisten. I eftermiddag varnas för regn men nu på förmiddagen är det nog utmärkt inlinesväder för dem som kan hålla på med sånt... Själv pallrar jag mig till gymmet, har hittat en maskin som tränar inlinesmusklerna och som jag jämte den "liggande cykeln" nyttjar. Lite hardcore känner jag mig med stödbandaget på armen, men det är i själva verket en ren säkerhetsåtgärd för att skydda mig från mig själv och instinkten att ta stöd eller börja lyfta nåt. Idag, en söndag, är det nog inte dumt ur trängselsynpunkt heller att skydda sig lite.
Men vi klarade till slut alltihop igår! Den stora biten, köket, var kvar och faktum är att vi nästan är värda en liten applåd. Med illa dold stolthet kan jag säga att det ser nästan perfekt ut, det fattas lite komplement och det är ännu lite abstrakt hur vi ska såga av bänkskivan för att få vår prägel på den, men på det stora hela är det riktigt bra. I en inte allt för avlägsen framtid ska det nog bli klart.
Heminredning i all ära. Det händer saker i världen runt omkring oss. På det lilla planet att jag har tagit upp arbetet igen vilket känns mycket roligt. Ha någonstans att gå på morgonen, det är värt mer än jag kunde tro innan. Sedan att morgonen börjar strax efter halv sju istället för ett par timmar senare är smällar man får ta.
På det stora planet följer vi, som alla andra, det amerikanska presidentvalet och jag läser flitigt min Obama-bok som min käre bror lämnade vidare till mig sedan han läst den; jag förstår och uppskattar denna gest! Det är naturligtvis inte helt rättvist att enbart läsa en pro-Obama bok men jag kan väl skylla på att jag nu faktiskt inte har rösträtt i USA.
Likaså riktas uppmärksamheten mot nyhetsrapporteringarna om oroligheterna i RDC . Nu är Kongo ett enormt land, toflte i världen till ytan och för att, som man gärna gör, se till sitt eget så är det en helt annan del av landet än där släktingar och bekanta finns.
Nej, nu ska den här dagen också börja. Ännu ser himlen utanför ganska blå ut, ska passa på att ta en tur till marknaden på morgonkvisten. I eftermiddag varnas för regn men nu på förmiddagen är det nog utmärkt inlinesväder för dem som kan hålla på med sånt... Själv pallrar jag mig till gymmet, har hittat en maskin som tränar inlinesmusklerna och som jag jämte den "liggande cykeln" nyttjar. Lite hardcore känner jag mig med stödbandaget på armen, men det är i själva verket en ren säkerhetsåtgärd för att skydda mig från mig själv och instinkten att ta stöd eller börja lyfta nåt. Idag, en söndag, är det nog inte dumt ur trängselsynpunkt heller att skydda sig lite.
1 comment:
Jag ställer mig upp och applåderar, är nyfiken på att se resultatet, förstår att relationen klarade IKEAtestet :-). Skivan har nog nått sin önskade form när jag kommer i februari annars tar jag cirkelsåg med. Lycka till med träningen och fortsätt njuta av att ha ett jobb att gå till. Nu väntar vi spänt på resultatet från over there/m
Post a Comment