Monday, 27 October 2008

Paris vs Stockholm - episode III (fashion, culture, and gender)

I admit that the title to this last part of Paris vs Stockholm sounds very pretentious. Even if I wrote hundreds of pages on these issues - at least the latter two - I would never be able to treat them half as well as they deserve. But hey, this is just a simple blog and then you can write whatever you want without claiming that it's neither complete, nor correct (whatever "correct" is). Though I feel obliged to raise a little warning flag for the presence of the so dangerous prejudices...

The catwalk
It is a fact, and it is known even in Paris - admittedly, it’s among people who have been in Sweden (other French people most probably dont even have an opinion), but still - Stockholm is a catwalk. People are so well dressed, men or women, no exception. Everybody cares. In some ways I like it, in some ways I find it exaggerated ; there must be such a strain to always be just right. In Paris it is not always seen with gentle eyes to be different, in Stockholm that is what everyone strives for - still within the subtle fashion rules – which makes it even harder to be different. At the same time, Stockholm is more forgiving and those who do not fit in are not necessarily considered as extra-terrestrials but just people who seek to expresses themselves.

Then there is the Nordic side of Stockholm. Stockholm isn’t Oslo but it is a town where you can where your Gore Tex-boots with grace on the paved streets, or stuff your things into a Haglöfs Tight and it looks completely right to your tailored jacket. Me like.

We went on cinema a Monday evening; my brother, the previously mentioned friend, and I. We choose a movie that we’d probably not be able to see in San Francisco or Paris. I guess we were right but it is a shame cause I think Paris would need a bit more of Rallybrudar. Anyway, before we chose the movie we thought about a last minute ticket to the opera or a theatre. It all ended up with the statement “in this country you can’t get culture on a Monday evening”.

Women vs woman
This is a vaste subject, I could go on forever (I promise I won’t, it is all another story). Let’s just say that in Sweden I feel like Erika, a woman; a fact about which there have never been any doubts, regardless of the chosen definition of a woman (who wants to mention one?). In France I’m a woman who’s name is Erika.

As a matter of fact, Sweden is known to be a country with a high equality between the sexes, France less so. Erroneously, I thus thought that the French women don't gain their deserved respect. I was wrong, they certainly do, but in a way a Swedish woman would not appreciate. The observant reader has already seen the difference; the French women get respect that the Swedish woman wouldn’t like. A Swedish woman, as far as my experience reaches, seeks to be respected for the person she is, regardless what she's got between her legs (an expression you would not hear a woman say in Paris). To be honoured thanks to our sex would be to be dishonoured as individuals.

Certainly, the Swedish woman declines several advantages when she claims her right to be this individual, and I would actually believe that a French woman coming to Sweden could be somewhat confused facing this situation; maybe even to the point to believe that the Swedes don't honour their women.

Most of my (Swedish) friends with whom I've discussed are happy to refuse the compliments on their appearance in favour of objective respect in the business meeting. I am not saying that the Swedes have already arrived to the point where a woman can turn up in skirt, high heels and perfect make up to such a meeting and have all the attention drawn to her words and not her lookings (and I am tempted to believe that some women use this as a weapon). But at least she can go to this meeting wearing jeans and t-shirt and not being considered less as a woman. "One little baby step at a time, Donkey!"

Saturday, 25 October 2008

Paris vs Stockholm - episode II (traffic and public transport)

So, let's continue. And as I indicated in the previous note; size does matter.


Essingeleden, Friday around 2pm; “There are never so few cars on the periph ("Boulevard periphérique", ring road) , even 3am in the morning”. Or the traffic in the city centre, so silent, so smooth, hardly no horn at all. Not even an emergency warning light… I can’t remember if I’ve ever used the warning light in Sweden. The horn? I remember once when a kid was playing close to the road.

And I guess it’s an aside but in Stockholm people may turn their heads to see the emergency service vehicle. Or at least put the hands over the ears to protect them.

Public transport
Stockholm has exemplary proper trains, clean seats, and; ditto travellers. Is it a true picture, or do those who seek protection and heat in the metro stations in Paris go elsewhere in Stockholm? What does it say that I don’t even know?

But back to the transports. Whereas in Paris I get a feeling of disappointment every time I see “Prochain train: 4 min” or more, people in Stockholm are waiting patiently during up to 10 mins. This afternoon there was a cancelled train in my direction and the loud speakers announced “the train 17.26 from Kungsträdgården, 17.28 T-centralen, is cancelled due to damage”. Hey, there is an actual departure time?! And it is respected? The same comment in Paris would be “the traffic is disturbed due to an incident”.

My dear friend who recently moved to Stockholm from Paris said “I miss about 10-15 metro lines!” and I can agree. I heard some staff at the SL center talking about a German woman who was surprised she couldn’t take the metro from Sergels Torg to Cityterminalen. I can understand her astonishment; I’d say that distance is the average between two stations in Paris. No wonder the Swedes are relatively fit.

The first evening I got another proof; when arriving to the bus stop it was three minutes after the indicated departure. Well, only three minutes, and I didn’t see the bus on my way there. Hey, I’m in Sweden, buses arrive on time. Though, being in Sweden also means the next bus is in 30 minutes…

Friday, 24 October 2008

Paris vs Stockholm - episode I (size)

I’ve been living in Paris for more than a year now and I realize that every day I get more and more used to the city, the country, the people, and their habits; almost to a point when I no longer reflect on acts – and facts - I would have found extremely peculiar and odd only a couple of years ago. This becomes evident only when I return to my home country and meet my family and friends over here. I stroll along the streets in Stockholm and observe things I’ve never previously seen; still my eyes are watching the same picture as so many times before.

Everytime I try to write in English I do comment on my choice of language, and that I should abandon Swedish more often; still I haven’t done (but I evidently need to practice!). It may then seen astonishingly stupid to write some kind of comparative – though completely non-objective – chronicle between two cities, countries, cultures. I was once asked not to change language as it would require a significantly higher level of political correctness. Well, I wouldn’t say that I normally do too many serious blunders, but I’m certainly not the one to judge.

Anyway, I came to consider a few issues where these highly subjective observations and conclusions could result in short notes. So let's start today with the…

When I was a kid, I considered Stockholm as an immense city; you could buy anything you wanted, there were people everywhere and there were subway train.

Paris, on the other hand, has never been a big city. Of course, when I first came here, I was well aware that within Paris and its suburbs live as many persons as in my whole country. I saw, and registered the size, but it felt all natural from the beginning. This surprises me, I frankly think there live more people on my street than in the village where I've spent most of my life so far (though only with a few years margin…I’m getting old).

When I last arrived to Stockholm, about two weeks ago, I wasn’t proud to hear the words: “Stockholm is actually a small city” slipping out of my mouth. Am I going snobbish, pretending to be urbane?

Several of the observations-to-come are tightly connected to the size but deserve their proper attention...and a mental note; this has all been written whilst in Sweden...

Monday, 20 October 2008


Hur beskriver man en begravning utan att det blir vare sig blödigt eller alltför distanserat? Farmors begravning innebar många känslor. Kistan med sitt gröna bårtäcke; de vackra, enkla blommorna, egenhändigt plockade direkt från naturen, precis så som hon önskat. Sångerna, vad kan som musik framkalla känslor? Ändå var de intet mot avskedet vid kistans kant. Ledsamma dagar med dess tårar, visst har de funnits förr. Men den våldsamma, plötsliga, sorg som liksom bara grep tag i kroppen och gjorde stegen åter till bänkraden så oändligt långa… nej, den var olik allt annat.

Men det får finnas någon måtta på ulvalåten. Begravningskaffet och allt runt omkring, det var annorlunda. Alla sörjde och saknade naturligtvis inombords, men den hjärtliga stämningen var ändå inte påklistrad. Vi var samlade tillsammans - i de fall inte fysiskt så i tanken - och vi mindes vår farmor/ mormor/ mor/ hustru/ syster/ vän med den glädje och värme som hon så gott som alltid utstrålade. Varför skulle vi då inte sitta i hennes kök precis som förr, och skratta åt samma skämt som då? Funderandes över om det praktiskt går att göra ris à la Malta själv, och hysandes försorg om att äldsta kusinen fick kaffe först (jag är dock rädd det misslyckades). Nej, vi kan aldrig låtsas att det blir likadant som förr, men vi kan ändå försöka bevara så mycket vi kan!

Så om begravningen kan sägas att trots att det var tufft i kyrkan, så var det en befrielse att vara med. Att få träffa de andra och att få ta ett avsked. Det är dags att gå vidare. Jag kommer knappast beröra farmors bortgång och begravning något mer här. Det betyder absolut inte att jag inte tänker mer på det, men livet går vidare framåt.

Vilket för mig till en annan, något världsligare händelse. En annan typ av befrielse; den från stödbandaget och mitellan. Idag plockades detta bort, efter två timmars väntan efter röntgen (det blev uppenbart att jag totalt missuppfattat det franska systemet eftersom jag har en naiv (svensk?) tilltro till att ett system ska fungera och att man därför inte ska motsätta sig det, t ex genom att resa sig från sin väntrumsstol och tala om att man är på sjukhuset för att träffa en läkare). Läkaren insåg sin patients intressen och underströk nogsamt vilka sporter som skulle undvikas; motionscykel är ok.

Det känns ofantligt konstigt att ha två (någorlunda) fungerande armar. På väg hem från sjukhuset gick jag ideligen och strök bak håret bakom vänsterörat, varefter jag stoppade händerna i byxfickorna, rörelser totalt otänkbara förut. Jag sitter nu och knappar på datorn med båda händerna, efter att ha tagit en dusch där jag kunde ta shampot i handen istället för direkt på huvudet och därmed kunde avgöra mängden istället för att halvdant massera in en månadskonsumtion i det stackars håret. Värmeljusen lyser överallt i lägenheten ty det var ingen konst att både hålla i tändsticksasken och dra stickan mot plånet med tillbörlig kraft.

Samtidigt går min stackars arm förmodligen mot sin farligaste tid i rehabiliteringen. Tidigare var jag rent fysiskt hämmad av bandaget och vissa saker gick som synes bara inte att göra. Nu är det mitt eget förnuft och smärttålighet som sätter gränsen. Då dessa inte alltd har visat prov på tillförlitlighet så jag för mobilisera någon annan sorts kraft…samvetet?

Thursday, 16 October 2008

Lunch i Trollhättan

Finns det någon läsare kvar av denna stackars blogg, eller har de liksom författaren övergivit den? Men jag vill å det starkaste förneka just ett övergivande. Möjligen har det varit en längre frånvaro men tankarna har ofta funnits här. För allas vårt bästa (mitt, ert, bloggers lagringsutrymme), ska jag inte sätta dem alla på pränt.

Men jag är alltså i Sverige, dit jag anlände för en vecka sedan med armen i vinkel och... blicken i skyn. Eller nåt. Jag har börjat vänja mig och den första dagens instinktiva reaktion att vända mig och säga "jaså du är svensk?" så fort jag hörde modersmålet har försvunnit.

Förra helgen var en familjelg i Stockholm, något annorlunda än tänkt men mycket lyckad. Lunch på Kaknästornet med tre generationer kvinnor och två dito män, innan den äldste av de senare - fadern - tog med oss alla ut till hans fina stuga där han gjort ett imponerande jobb. Det blev en lugn eftermiddag, jag och bror min hann träffa vänner på varsitt håll innan tidig sänggång, i sympati med brodern skyllde jag också på jetlag (det vet väl alla att det rär på krafterna att flyga två timmar i nordlig riktning?!).

Helgen fortsatte i samma familjära och vänskapliga anda med flera kära återseenden; älskade ni vänner som alltid finns där; C, I, O*2, M*2, ...! C och jag kände oss mycket hippa som uttryckte vår fascination över assemblerkod under shoppingrundan.

På lördagkvällen hade fadern middag för att fira sin sextioårsdag, en mycket god meny där vi överraskades över att inälvsmat kunde vara så gott; han hade gjort en finfin laxpaté.

Söndagen var kulturell med Prins Eugens Waldemarsudde tillsammans med mor och mormor; A och jag letade febrilt efter blodröda skedtavlor men fann intet. Lars Lerins och Helmer Osslunds verk gick dock inte av för hackor.

Efter två nätter på hotell stod O för login och det var högst förnämligt det med. Tillsammans med inbjudna gäster fick jag mig lite svensk politik till livs, mycket trevligt. Min övertalningskampanj att få O tillbaka till Paris är bara i startblocken och man får inte skvallra för honom, men jag ska nog upprepa att där finns de där tiotalet tunnelbanelinjerna han saknar. Och det går att gå på teater en måndagkväll. Nu blev det i och för sig mycket lyckat med bio, vi valde en film som A och jag knappast skulle kunna se i vare sig San Francisco eller Paris och gick nöjda hem efter att ha sett Rallybrudar.

Mer än filmiskt Värmland blev det genom besöket hos morföräldrarna, det var så roligt att möta dem båda igen och härligt att dricka bryggkaffe med kanellängd efter skogspromenaden.

På onsdagen for jag till Trollhättan; när vi passerade Karlstad funderade jag på att skicka ett sms till K och liksom vinka virtuellt, men det kändes nästan dumt eftersom vi inte skulle hinna träffas. Och vem hoppar fram på perrongen i Trollhättan om inte just denna underbara vän? Hon skulle med tåget norrut tio minuter senare och vi hann utbyta några ord innan våra vägar skildes igen. Hennes stackars moder blev vittne till hur jag gick in på förarsidan i bilen; jag och mamma bytte dock snart plats när vi insåg att med den vinkeln på armbågen skulle jag omöjligen komma åt blinkers och högst näppeligen styra.

Så nu är jag alltså här och ska strax ut på en promenad efter att ha njutit av trådlöst nätverk hela morgonen. Djungeltelegrafen (alias mobiltelefonen) gör gällande att internet även kommit hem till mig nu. Det innebär också fast telefon, samma nummer som förr och som vanligt gäller att jag ringer tillbaka om ni ringer upp från fast telefon, kostar ju gratis. Hör nu Televerket, lyssna och lär!

Annars är det fint, armen gör sällan ont och idag på morgonen passade jag på att plocka bort skenan och sätta nytt fint plåster. Det är läskigt vad armen känns liten och lealös, musklerna i armvecket måste halvt ha förtvinat bort. Den vetenskapliga ådran ville naturligtvis ta kort på armen så mor; om du läser det här innan du kommer hem ikväll vet du vad du kommer få se, stanna nu inte borta för länge bara för det! Den avtagbara skenan fick jag förresten för en dryg vecka sedaan, jag var rädd att jag brutit armen igen och åkte in för röntgen. Ingen fara på taket, men jag blev av med gipset och fick en formgjuten, lätt sak. Stackars J som hellre sett att de gipsat ihop fingrarna så jag inte kunde använda handen blev lätt uppgiven över läkarnas till(miss-)tag.

På måndag blir jag av med även denna och då ska jag börja gå på gymmet på riktigt. Jag har försökt en gång med gipsad arm men sedan (obereonde av gymmet, I swear!) kom ju det onda och sen for jag hit. Men träningsabstinensen känns! En viss tröst att vi håller på att skapa samma tjejlag som i år inför LeMans 2009!

Jag skjuter upp det svåraste till sist. Anledningen att jag blev kvar i Sverige en vecka är ju farmors begravning imorgon. Det blir den närmaste begravning jag någonsin varit med och jag ser med bävan fram emot det. Jag tror att det är då jag kommer inse att hon är borta; hon var navet och många av de som är där imorgon har jag knappt träffat utan hennes närvaro. Det kommer att kännas, men jag är ändå glad att jag är här…

Sunday, 5 October 2008

Short update

En liten kortis här från McDonalds för att helt snabbt meddela att
  • jag mår bra
  • flytten är överstökad
  • gamla lägenheten ännu ej avstökad
  • nya ännu ej instökad
  • armen gnäller lite över flytten (jag försökte hålla den stilla)
  • vi ringde och gnällde på Free i en halvtimme (0.34€/min!) men internet kommer ändå dröja minst 10 dar, varför jag är lågfrekvent på mailen...
puss å kram!

Thursday, 2 October 2008

Lånta fjädrar

Jag surfar på lånta fjädrar från McDonald's då vår egen uppkoppling stängts av i och med flytten. Det är dock inte det enda lånta idag.

När jag tog studenten fick jag en bok av mor och far; “Den svenska högtidsboken”. Tryckt på psalmbokspapper finns där verser, texter och traditioner för såväl livets skeenden som årets gång. Då och då plockar jag fram boken, igår kväll för att bläddra fram till sidorna om Begravning – Minnesstund – Gravöl. Där fastnade jag för en text av Thomas Tidholm, ett för mig dittills okänt stycke. Rakt och okonstlat, samtidigt prosaiskt och poetiskt (vilket jag fått intrycket kännetecknar honom), beskriver den livet efter detta på ett sätt som tilltalar mig mycket. Kanske är den för andra redan känd, men jag tar mig friheten att återge texten och ber om överseende med eventuella upphovsrättsliga överträdanden.

När vi dör

“När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre, och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på femtiotalet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar där vi kan handla sill och strumpor, och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varann om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig, och ha mycket att berätta.
- Livet, kommer vi att säga till varandra, var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid, men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat.

- Att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bara var en tidsfråga innan det skulle ta slut, och man ville ju därför få ut så mycket som möjligt. Då var det naturligt att det blev ganska upphetsat.
- Jag för min del hade ganska tråkigt, kanske någon säger då. Tråkigt, även om det var på ett upphetsat sätt. Jag var direktör för en bilfirma och satt mest och tittade ut genom fönstret. Märket jag sålde var Skoda, men nästan ingen ville ha den. Och det förstår jag för dom risade ihop på några år. Jag vet inte varför jag satt där.
- Skoda, det var intressant, säger någon. Jag hade en sån en gång. Värdelösa stötdämpare men jag trivdes ändå hyfsat med den. Sen sålde jag den, och min fru och jag köpte en Saab, mest för att jag tyckte om ljudet. Men sen blev jag av med körkortet, idiotiskt nog.

När vi är döda kommer vi till ett land som liknar femtiotalets Västergötland och vi kommer att ha all tid i världen att prata om sådana saker. Allt kommer att vara lika intressant och vi kommer att bli stående i timmar utanför handelsboden. Då kommer vi att kunna skratta åt livet som var så litet och kort.

- Det liknade mest ett barnkalas, kommer vi att säga. Och saften spillde vi ut på duken.
Och så skrattar vi. Förnumstigt, men inte alls hånfullt.
När natten kommer drar vi oss in under träden. Där står vi och sover, förvedade och förvildade, utspridda i glömskan.

I husen larmar de levande

Ur “Friluftsliv i strandområden”, 1991

Tanken på att Farmor befinner sig i ett femtiotalets Västergötland känns betryggande. Kanske är hon inte den runt handelsbodarna som pratar mest. Men hon har mycket att lära oss som larmar i husen om hur man tar tillvara på det stora i det lilla och korta livet, utan att hetsa upp oss och spilla ut saften på duken (men möjligen en liten kaffetår).