Lunchpaus

Nej, jag tänker inte skriva om kungahuset för det fixar så många andra bättre än jag. Möjligen nämna att vi diskuterade fenomenet idag på lunchen och att fransmännen var stolta över (men omedvetna om) sina kungliga ättlingar.

Litteratur var annars något jag ville skriva om idag. Som jag nämnde för ett tag sedan har jag tagit ett steg från klassiker; när jag var yngre var det nästan endast det som gällde och jag våndades över hur jag skulle hinna färdigt alla "måsten" innan jag kunde ta tag i moderna verk. Om inte förr så är den inställningen helt borta här i Frankrike, där jag istället går in för samtida författare i relativt hög utsträckning.

Så nu ett undantag, den aktuella tågläsningen är "Thérèse Raquin" av Émile Zola, föregådd av "Le Dernier Jour d'un Condamné" av Victor Hugo. Det är något visst med klassiker, det är inte för inte de har överlevt sekler av konkurrenser. De har något grandiost, för att svänga sig med svulstiga ord. Det är så STORA känslor; överdådet kommer inte i mängden känslor och händelser som i moderna filmer och böcker, utan det är få skeenden med desto mer intensitet. Jo, jag generaliserar utan belägg men jag tar mig den friheten att vara subjektiv.

Annat läsande är bloggandet, jag har nyss hittat och blivit förtjust i Kerstin Hallerts blogg om fransk politik, passar utmärkt för en insikt i aktuella händelser. Tackar för tillstånd att länka!

Och just ja, lovade ju berätta om Le Carnaval. Jaa...det var helt enkelt, en karneval. Inga kossor men massor av folk, en del orkestrar, och så några utsmyckade vagnar. Även funktionärerna var utsmyckade:

Urban training

I hopp om att skriva lite kortare sätter jag visst i och skriver lite oftare... Eller också är det bara inspiration efter en kreativ dag med bänkskivssågning (jag tittade hjälpsamt på vår händige inlineskamrat och kom med glada tillrop) och ett härligt löppass. Redan tidigt när jag började ägna mig åt mountainbike som alternativ träning insåg jag den stora fördelen i att faktiskt komma någon vart. På bara ett timslångt pass kom man bra långt hemifrån, jämfört med att tröska kända stigar till fots. Här har jag ingen mountainbike men fick idén att kombinera löpning med vélib och varvade "intervaller" om 20 minuter. Idag blev det bara drygt 1h20, dvs 2*(löpning+velib) och det gav förvisso inte lika mycket fysiskt som samma tid löpning, men roligt var det. Om jag har tid den dagen får det bli två timmar nästa gång.

Imorgon är det annan aktivitet; associationen Planet Roller som bl a organiserar inlinesresor lite varstans i världen, har fått i uppdrag att förse Le Carnaval de Paris med inlinesfunktionärer. Det kan säkert vara roligt, inget träningsmässigt hårt men enligt rykten ska varje inlinesåkare följa en ko från Place Gambetta till Hôtel de Ville. Ja, alltså inte en riktig ko utan konstgjord dito. Dessutom är årets tema monster. Menar de att kor är monster? Nej, jag förstår inte heller nånting...men jag lovar berätta efteråt.

+ 1h

Oops, we did it again! Same same but different… Japp, då förra veckans tur ställdes in var det dags för den hjärtformade Valentin-rundan en gång till. Hjärta i all ära men om den täcker in ungefär hälften av Paris kullersten kan det nästan få vara (Trocadero, Invalides, Bastille…) med den hjärtesaken. Nåja, det var nu hemskt trevligt i alla fall, god stämning och mycket folk för att vara i februari. Viss antydan till vårvärme anades.

Titeln? Tja, det tog oss en timme längre än förra veckan…

Som avslutning ett stort grattis till L&F och deras lilla dotter!

Och hur ska jag förklara detta?

Såg rubriken på DN, svenskt silver i skidskytte-VM. Kanoners, tänkte jag. Så såg jag vilka som vann...Frankrike! Miff.

Nåja, i fortsättningen vet jag vad jag kan svara om de andra tycker att jag med mitt ursprung borde ha skate-rörelsen i blodet....

Stort grattis till åkarna, starkt jobbat! Den stafetten hade jag gärna sett!

Inlines in Paris - the Narrative Truth

(sorry, jag bryter här mitt löfte med mig själv - till er - om endast korta inlägg i framtiden)

Det verkar som att mormodern blev nervös efter mitt förra inlägg, att vi åkte inlines utan polis genom stan. Jag kan naturligtvis logiskt förstå hennes oro, men kan inte låta bli att småle litegrand. Det inlägget handlade om att den officiella fredagsturen var inställd men att ett större gäng körde ändå, fast utan polis – på motorcykel eller inlines – och funktionärer som blockerar korsningar, som brukligt är. Vi var väl ett drygt hundratal som gav oss iväg, något färre som hängde med hela vägen runt. Det var alltså en ovanlig fredag.

Vad som däremot inte framgick var att det där med att åka utan polis är något vi vanligen gör ett par gånger i veckan. På måndagar och onsdagar träffas vi klockan 21 och kör i två timmar. De gångerna är vi betydligt färre, säg 10-15 stycken, men alla med vana att köra just "rando sauvage". Tempot är högre och runt 40 km brukar det bli varje gång, mot fredagarnas knappa 30 km på tre timmar.

Jag funderade på det när vi åkte igår och de här turerna kan i mycket beskrivas med förtroende. Det gäller först och främst att lita på sin egen förmåga, att kunna bromsa för hinder, och att helt enkelt ha koll. Det gäller också att lita på sina medåkare; att om de som är framför kör rakt igenom en korsning utan att tveka eller göra tecken så innebär det att det inte kommer några bilar från vare sig höger eller vänster. Även bilisterna kan man i någon mening lita på; hur tjuriga de än är över att man stoppar deras väg och hur mycket de än har lagen på sin sida om det är de som har grönt och vi som har rött, så vill de i alla fall inte köra över någon. De mest opålitiliga när det kommer till kritan är förmodligen fotgängarna, som invaggade i någon sorts falsk trygghet lugnt knallar ut i gatan utan att se sig om.

Jag inser att det låter livsfarligt men vill ändå hävda att vi kör med viss kontroll. När det är farliga nedfarter, då är det nästan alltid någon som åker före och ställer sig och blockerar ifall ett ljus skulle slå om till rött innan alla är nere. Några kör med visselpipor för att varna i skymda korsningar innan vi når fram. Mycket omtanke är det också, folk hjälper de som är trötta och ser till att alla är med efter lite klurigare passager.

För egen del tillhör jag sällan dem som skyddar i korsningar, helt enkelt för att jag sällan är först. Jag är notoriskt feg och hur mycket jag än logiskt vet att det är bättre att stå på i nedförsbacken och ha grönt ljus, så sitter det en liten djävul bakom örat och säger att det är bäst att ta det lite lugnt och vara bättre beredd att bromsa utifall att det skulle bli rött och en bil ger sig ut. Med just resultatet att det hinner bli rött... En viktig lärdom har dock gått in, och den är att lägre hastighet är en förrädisk försiktighet, det är mycket viktigare att undvika skapa ett avstånd mellan sig och klungan. Inte en bil ger sig in en klunga med inlinesåkare, däremot kan de lockas att tro att en lucka i själva verket är slutet på tåget.

Dessvärre har jag en viss motvilja att ligga precis bakom någon. Hur mycket det än hjälper med minskat vinddrag och hur mycket jag än litar på de andra så ogillar jag starkt att inte själv se vad som händer framför. Nåväl, jag tröstar mig med att det ger bra träning att kämpa själv. För att vara kaxig vill jag ändå säga att där jag är bland de sista nedför, det tar jag igen genom att vara i täten uppför.

Som sagt, mycket tillit handlar det om, och vana att läsa trafiken. En del i gänget verkar kunna ljussekvenserna i minsta korsning i Paris. Och även utan vetskap finns det alltid knep; om ljuset på tvärgatan slår mot gult, ja då är det ingen mening att bromsa för det egna röda ljuset kommer alldeles snart bli grönt. Det är också nästan ofelbart bättre att ta sig förbi de väntande bilarna innan de själva hunnit börja röra på sig.

Polisen då, vad säger de? Jag har mycket svårt att tro att vi egentligen har rätt att köra som vi gör* och någon gång kommer de fram. En av dessa gånger "spelade" jag dum utlänning och hostade fram ordet "trottoir?" som om jag därmed uttömt mitt kompletta ordförråd i franska (om jag skrivit min blogg på franska hade jag nog inte skrivit allt det här, men jag ser det som föga troligt att någon ur Paris poliskår behärskar svenska). Men oftast ser även poliserna att vi trots allt kör med vett och sunt förnuft. Det är ett ständigt kommunicerande; "fara till höger, kabel över vägen, mötande cyklist" osv. Igår hamnade vi bakom en polisbil som kröp fram på en liten gata nånstans i 15e arrondissementet; ett litet tag var det en välordnad linje bakom tills någon tröttnade och vi helt sonika körde om (ljuset till det korsande övergångsstället lyste dessutom grönaste grönt), från polisen ingen reaktion.

Ja, att åka utan polis är alltså inget konstigt, det som gjorde förra fredagen mer riskfylld än våra mindre turer var just ovanan, att åkare inte själva har koll och inte är beredda på att de kan behöva tvärnita.

Mamma, jag ska se till skriva ett nytt inlägg innan du åker till mormor nästa gång så slipper du visa henne det här ;)

* inlinesåkare ska hålla sig på trottoarer. Fotgängare brukar dock sällan uppskatta ett gäng på 15 pers som far fram i 20-30 km/h, vi i vår tur brukar inte uppskatta de tjusiga pelare, brunnar och kullerstenar som pryder trottoarerna.

Födelsedag och Valentinsubstitut

Idag passar jag på att gratulera fröken O på denna hennes sista födelsedag, och tänker se till att fortsätta gratulera min kusin på ytterligare många under titeln fru. Ja, såhär på Alla Hjärtans dag känns det alldeles rätt att tänka på den stora dagen om ett par månader när hon byter titel (euh...vad ska jag ha på mig?? Tanken slog mig just att jag får en utmärkt ursäkt att skaffa en tjusig klänning!).

Valentin kan fira sin namnsdag i någorlunda solsken här i Paris. Stackars lille Valle förresten, vad många hjärtan och bakelser han måste sätta i sig idag. Kombinerad kolesterol- och sockerchock. Tur att det bara är en gång om året…

Själv är jag egentligen inte helt förtjust i den där dagen, liksom Fars och Mors dagar och allt vad de heter känns det alltför kommersialiserat - om jag inte misstar mig hyser även fröken kusin visst tvivel inför hjärtfrossandet. Det enda firande som kommer in här i hemmet är möjligen asken med Aladdin-hjärtan från IKEA. 

Nej, tacka vet jag fredagen den 13:e. Igår ställdes inlinesturen in pga för få åkare; det hade snöat/regnat under dagen och många mödade sig inte till Montparnasse i tron om att det skulle vara inställt. Varför det alltså blev just det. Orsak och verkan så att säga. Vi åkte däremot ändå, utan polis och utan officiell staff, men i högre tempo. En timme och 20 minuter efter avfärd var vi åter, samma tur som skulle ta 2,5-3h med den officiella randonnéen. Det är något visst med "rando sauvage". Helt utan fara är det dock inte; folk åker med som kanske inte riktigt förstått att det inte är som vanligt, och inser inte att det krävs en helt annan vaksamhet på trafiken runtomkring. Nu lär allt ha gått bra, men officiellt sett har naturligtvis ingen fredagsåkning ägt rum. Summa summarum blev det en bra fredag denna den 13:e, andra gången med "vild tur" på just en sån fredag.

Sport, kort och gott

Det var längesedan jag skrev om idrott på riktigt. Idrott, såsom i blod, svett och tårar. Idrott, såsom i umgänge och kamratanda. Det har inte varit så stor del av mitt liv det senaste, som det brukar vara.

Men jag anar återtåg. Igår var nog första "riktiga" turen med det gamla gänget, och vi var många återvändare. Vädret har satt stopp för att köra och även om fredagsturen ofta har blivit av så har våra privata måndagar och onsdagar allt som oftast ställts in. Så det var så härligt att åter vara där, sisådär 10-15 stycken, runt på huvudstadens gator. Jag inser att jag förmodligen tappat teknik än mer än fysik, men båda borde gå att ta ikapp. En tjej i gänget håller på att propsa på att vi ska göra en duo på en ny 24h-tävling strax utanför Paris i maj, jag letar tjejer så att vi kan iscensätta plan A och ha ett fullt lag (8 pers) med tjejer. Jag tvivlar på att formen är ikapp för att köra en sån tävling på två redan om tre månader.

En kollega undrade idag hur formen är om en månad; jag hade planerat anmäla mig till Paris halvmaraton men när min arm väl var friskförklarad för löpning var anmälningstaket nått. Så blev det en plats ledig pga att en annan kollega fått förhinder. Jag vet inte, är ju bra sugen att inte bryta min nu treåriga svit med en halvmara per år, men det är snart. Min kropp säger mig att den är långt från fornstora dagar, men det skulle ändå ta på stoltheten att få det hela dokumenterat svart på vitt.

Vi får väl se, vi får väl se. Ser fram emot en idrottsfylld vår i vilket fall som helst!

Stormigt

Mor min ringde igår kväll och undrade om jag höll på att blåsa bort, det rapporterades visst i nyheterna om att flygplatserna i Paris var stängda. Då var det ingen större fara, men idag på morgonen viner det allt lite i knuten. Dock inte nog för att känna oro för trädkronan i höjd med vårt fönster. Men jag överväger faktiskt att vidta såna där försiktighetsåtgärder de pratar om, och ta metron istället för att cykla nu på morgonen. Å andra sidan vore det ju roligt att se och inte bara höra. Ni vet som när man är liten; om mamma eller pappa säger att plattan bränns så räcker inte det för att avhålla en att röra, man vill ju bra gärna bekräfta att så är fallet…

Återstår att se om tågen rullar, enligt hemsidan så men man vet ju aldrig. Internet kanske har blåst bort

Uppdatering: Jag har nu kommit till jobbet, efter att ha vågat mig på att cykla till tåget. Observation var att nog anar jag en stark tendens till överreaktion från fransmännens håll. Efter fem år i Linköping har jag viss vana och inte var det värre än att cykla på Rydslätten en vanlig höstdag... det gäller bara att luta cykeln mot sidvinden och sig själv åt lämpligt annat håll utifrån önskad bana. Nåväl, jag ska kanske inte förringa situationen heller; det lär vara 60 000 hushåll utan el, men här i Paris är det då ingen störra fara på taket.

Lektyr

De senaste dagarna har mina tankar kretsat mycket kring familjen och livets gång, jag tänker särskilt på mormor. Som omväxling känner jag för att skriva om något helt annat idag. Så vad passar då bättre än att skriva om just det som är något helt annat i mitt liv? Dit jag kan ta min tillflykt för att glömma vardagens stress, tvätt som måste hängas, kod som inte kompilerar...kort och gott; koppla bort. Jag har i år (jag menar, förra året) börjat återfinna den böckers magi och dragningskraft jag kände som liten. Jag läste någonstans för länge sedan att en genomsnittsperson läser hälften (eller var det bara en fjärdedel?) av sin livskonsumtion skönlitteratur under skolåldern. Nog för att jag slukade böcker då men låt ändå hoppas att det inte är sant.

Som liten kunde jag längta efter att få gå och lägga mig för att återuppta kontakten med Pippi, Kulla-Gulla, Agnes Cecilia och Gösta Berling i någon sorts kronologisk ordning. Numer är inte sängläsande att tänka på, ögonen slocknar fortare än jag hinner bläddra, utan det är pendlandet som gäller. Då stänger jag in mig i min lilla värld, ibland med musik i öronen för att säkert få min dagsöverdos av mediaflöde, och mer än en gång har jag varit nära att missa min hållplats.

Litteraturvalet varierar väldigt, jag har kommit ifrån den klassikerfetisch jag hade som liten (även om det just nu ligger ett bokpaket med Zola och Hugo på posten och väntar), om man ska leta någon röd tråd kan den möjligen vara religion och krig.

Året började med deckaren Faux Rebond (Fade Away) av Harlan Coben, en amerikansk författare, jag brukar annars försöka välja originalspråk, men den kom med som bonusbok en gång och var klart läsvärd som deckare!

Efter den var kontrasten skarp till Le Secret av Philippe Grimbert, om en ung pojke som uppfinner en låtsasbror till dess han upptäcker den grymma verklighet hans familj genomlevde i andra världskrigets Paris.

Så dags för deckare igen, första serien i Stieg Larssons Millennium-serie, som väl knappast behöver någon beskrivning. Jag hade faktiskt inte läst den förr men efter att han var en av de två mest sålda författarna i Frankrike i somras och var och varannan människa suttit med näsan nedborrad i "Les hommes qui n'aimaient pas les femmes" (Män som inte tycker om kvinnor - jag tycker titeln är fadd jämfört med den svenska) tyckte jag det var dags. Jag väntar nu ivrigt på att få sluka de två följande böckerna.

Efter den var det åter dags till verklighet, denna gång i form av La Convertie av Marie d'Auzon, en ung fransyska som konverterade till Islam och levde enligt muslimska traditioner under åtta år. En stark verklighetsskildring som inte försöker hymla eller skyla över något, men där författarinnan också gör klart att de män hon mötte inte var representativa för Islam utan våldsamma individer som skyllde sitt beteende på sin religion.

Och nu till den aktuella läsningen; La femme indépendante av Simone de Beauvoir, väl valda utdrag ur Le deuxième sexe. Jag ska nu erkänna att jag faktiskt inte läst mycket Simone de Beauvoir. Jag tror att F tittar in här ibland och jag är helt ärlig när jag säger att Det andra könet är en av - för att inte säga den bokpresent jag uppskattat allra mest. Ändå blev det aldrig av att jag läste den - tror jag väntade på rätt sinnesstämning eller nåt - men jag tänker bestämt plocka med den från Sverige nästa gång jag kommer åt mitt bokförråd där.

Men vad sägs om följande, skrivet 1949 (hemsnickrad översättning följer):

"La femme indépendante - et surtout l'intéllectuelle qui pense sa situation - souffrira en tant que femelle d'un complexe d'infériorité ; elle n'a pas les loisirs de consacrer à sa beauté des soins aussi attentifs que la coquette dont le seul souci est de séduire ; elle aura beau suivre les conseils des spécialistes, elle ne sera jamais au domaine de l'élégance qu'un amateur ; … …. Si elle a du mal à plaire c'est qu'elle n'est pas comme ses petites sœurs esclaves une pure volonté de plaire ; le désir de séduire, si vif qu'il soit, n'est pas descendu au fond de ses os ; dès qu'elle se sent maladroite, elle s'irrite de servilité ; elle veut prendre sa revanche en jouant le jeu avec des armes masculines : elle parle au lieu d'écouter, elle étale des pensées subtiles, des émotions inédites ; elle contredit son interlocuteur au lieu de l'approuver, elle essaie de prendre le dessus sur lui. … … S'ils (les hommes) acceptaient d'aimer au lieu d'une esclave une semblable - comme le font d'ailleurs ceux d'entre eux qui sont à la fois dénués d'arrogance et de complexe d'infériorité - les femmes seraient beaucoup moins hantées par le souci de leur féminité ; elles y gagneraient du naturel, de la simplicité, et elles se retrouveraient femmes sans tant de peine puisque, après tout, elles le sont"

"Den självständiga kvinnan - och särskilt den intellektuella som tänker på sin situation - kommer att såsom hona lida av mindervärdeskomplex; hon har inte fritid att ägna så omsorgsfull vård åt sin skönhet som den koketta kvinann vars enda bekymmer är att förföra; hon har vackert göra att följa specialistråd, hon kommer ändå aldrig vara annat än en amatör när det gäller elegans; … … Om hon har svårt att behaga så är det för att hon inte som sina småsystrar slavinnorna har en ren önskan att behaga ; hennes önskan att förföra, hur stark den än är, har inte gått in i benmärgen; så snart hon känner sig klumpig, så irriterar hon sig på inställsamhet; hon vill ta sin revansch genom att spela spelet med maskulina vapen: hon pratar istället för att lyssna, hon sprider subtila tankegångar, nya känslor; hon säger emot sin samtalspartner istället för att bekräfta honom, hon försöker att ta övertaget över honom. … … Om de (männen) accepterade att älska en like istället för en slavinna - som för övrigt de flesta av dem som är befriade från arrogans och mindervärdeskomplex gör - då skulle kvinnorna vara mycket mindre förföljda av oro kring sin femininitet; de skulle tjäna i naturlighet, i enkelhet, och de skulle återfinna sig som kvinnor utan all denna pina för till syvende och sist, de är ju kvinnor!"

Radioskugga

Det har varit lite uppehåll på min front ett tag, kanske kan skylla på att Paris ligger i radioskugga. Inget internet, alla telefoner avstängda,…nej, det där trodde ingen på. Det närmaste man kan komma är snön som låg på trottoarerna i morse; till min stora förvåning var det vitt ute när jag vakande. Grenarna på trädet utanför fönstret (undrar vad det är för träd, det ska våren få utvisa) var vita och gatorna var ovanligt lugna. Det vill säga busstrafiken fungerade inte. Till min förvåning rullade dock metron, jag är annars fullt övertygad om att snö skulle kunna störa även en helt underjordisk tunnelbanelinje i Paris. På andra sidan La Manche är det tydligen ännu värre och campuset på mitt universitet är tydligen stängt. Jag funderade på att vara en duktig student och rent solidariskt åka hem, men beslutade mig för att stanna på jobbet. Faktiskt hade jag ju inte uppmanat min PhD-kollega i Kent att i sympati jobba hemifrån när det var strejk här i torsdags.

Sedan sist har jag alltså kommit tillbaka till jobbet, åkt lite mer inlines, och i helgen firade vi J:s födelsedag. Inne i lunken igen.

Men lunken blir aldrig mer riktigt sig lik. Jag konstaterade med min bror att vår barndom varit relativt skyddad från de tunga känslor det innebär att förlora någon nära. Men det kan inte fortgå i all evighet, det vet man ju rent logiskt men inte förrän verkligheten knackar på förstår man innebörden.

Det känns som det inte var länge sedan jag satt här och inte visste hur jag skulle formulera mig i ord, ändå är jag här igen. I helgen slocknade ett mycket starkt hjärta, och en mycket skarp hjärna. Morfar slapp en lång tynande kamp och vi kan minnas - om inte genom att ha upplevt det själva så genom att ha fått det berättat - hur han levde upp på sin resa för ett par veckor sedan.

Livet går alltjämt vidare, men det blir aldrig riktigt samma liv som förr. Jag tänker på mormor, mamma, morbror och alla andra som stod morfar nära. Ta hand om er.