En lyckad bjudning - ett oblygt självberöm

Om ett par dagar ska J fara till Afrika en längre period, en och halv månad är planen. Det där kommer ni säkert höra mer om, utifall jag känner mig ensam ibland. Egentligen är jag inte främmande för att tillbringa tid själv, jag brukar vara van att rå mig och ska dessutom passa på att jobba extra intensivt! Men det är ändå lite ovant när man lever tillsammans att plötsligt vakna och gå och lägga sig själv under en längre tid. Nåväl, det ska nog gå fint, och jag har inemellan lite resor och en konferens att ta itu med. Samt en herrans massa mätningar och en avhandling att ta tag i på riktigt. Det ska nog inte gå någon nöd på mig.

Men det var nu inte det jag ville skriva om, utan den soirée vi arrangerade igår för att dra ihop vännerna innan J ska iväg. Jag tycker mycket om att bjuda in folk och arrangera och fixa och dona, men det har helt enkelt inte blivit av mer än någon mindre middag här hemma. Tiden går så fort, och det är ännu saker som inte är helt fixade i lägenheten (vilket hem har inte det?). Nu bestämde vi oss dock att strunta i de nakna glödlamporna på väggarna (det är åtminstone en enhetlig linje i alla rum - vi kan kalla det Zen eller Feng Shui eller nåt).

Vi bjöd in inlinesvänner, dels det gäng vi brukar köra med på måndagar och onsdagar, dels ett gäng staff från Pari Roller, snittet mellan dessa båda mängder är nu ganska stort. Inbjudningarna gjordes lite spontant och vi hade inte riktigt koll på hur många som skulle komma, typ nånstans mellan 10-30. Inte helt självklart att planera matåtgång men man gör vad man kan och får vara beredd på att äta rester ett tag.

Som sagt tycker jag det är nåt visst och förbereda och dona och hade under veckan gjort någon sorts planering och fördelat inköpsrundor för att slippa en storhandling. Det sägs vara bättre ekonomiskt att åka till stora supermarketen (grande surface som det kallas här) men jag vet inte jag. Man kommer alltid hem med så mycket som man faktiskt inte alls hade användning av, och med lite priskoll kan man faktiskt välja i de andra affärerna med. Dessutom blir jag bara totalt uppgiven när jag kommer in i supermarketen och inte hittar någonting. Så är det kanske alltid när man kommer till en ny affär, men i Sverige är det ändå lättare. Där har jag i alla fall en aning om hur saker klassificeras. Och en uppfattning om jag över huvud taget kan hitta det jag vill, här kan det visa sig att just min råvara (eftersom jag envisas med antingen svenska eller egenpåhittade recept) inte tillhör de vanliga ingredienserna i det franska köket.

Till slut fanns allt på plats och lördagen blev köksdag, såsom önskvärt huserandes själv. Hjälp i all ära men när man bara har idéerna i sitt huvud - eller recept på utrikiska - är det bara krångligare att se till att någon annan gör rätt, det räcker att hålla ordning på sig själv (min matlagning är inte ISO 9001!). Hjälpen kan få komma till disken sen, vilket den gjorde.

Detta är inte receptbloggen men det som förbereddes till buffén var hummus (homemade from scratch!), tortillarullar med soltorkade tomater och färskost, minitoasts med avokado- och räkröra, krackers med getostmousse, fetafyllda dadlar, chorizo, mozzarella- och tomatsallad, grissinis inlindade i skinka, tabbouleh med aprikoser, citronpasta med lax och sockerbönor, och sist men inte minst kavring med äggröra och sill. Det var en ganska blandad uppsättning smaker och jag var nästan lite nervös hur det skulle tas emot. Ibland kan jag uppfatta franska smaklökar som väldigt franska - med viss rätt med tanke på den franska gastronomins goda rykte - och varken hummus eller sill kan väl klassas som genuint franskt.

Men det blev riktigt bra! För det första själva tillställnigen som sådan, folk var så glada och särskilt de som är lite mer perifera i bekanstskapskretsen uppskattade verkligen att de blivit bjudna. Glad är en sak men en del verkade nästan hedrade, till på gränsen jag tyckte det var genant; jag tänkte att det är ju bara vi! Någon hade till och medhemkokt äpplemos som gå-bort-present, och en dubbelflaska Graves från 2004 (vilket plötsligt är ganska längesen - vart tar tiden vägen!). Blombuketten på vårt soffbord går inte av för hackor. Det var så jag tänkte att de måste ju bli besvikna, sådana förväntningar kan väl inte vår lilla bjudning leva upp till.

Men det verkar den faktist ha kunnat. Det är naturligtvis så, att det allra viktigaste på en bjudning är gästerna, om stämningen dem emellan är god spelar det ingen riktig roll vad som står på bordet - och stämningen var god. Det här är en grupp människor som träffas en till fyra gånger i veckan (hälften av alla dagar!) för att åka inlines men vi känner inte varandra utanför det. Det gick upp för mig extra klart när jag halvtid bytte från linser och glasögonen och fick beröm för dem - folk hade aldrig sett mig i glasögon förr trots att jag bär dem varje dag…

För egot tyckte jag ändå det var extra roligt att se hur uppskattad buffén var! Det allra bästa var nog hur kavringtoastarna, det enda genuint svenska inslaget, gick åt. Jag hade fegat och lämnade hälften av dem utan sill, med bara äggröra. Men se, snart var de rena äggrörebitarna kvar och sillburken fick åka fram igen. Någon undrade till och med var man kunde köpa sån fisk (IKEA, reds anm!). Det hade varit en intensiv dag i köket men värt varje sekund, så kände jag ända fram till klockan fem när jag ramlade i säng.

Ja även idag, även om disken var mindre rolig. Men nu är den klar och jag sitter och tittar på de rester som är kvar. Om jag skulle känns mig riktigt ensam under månaden som kommer kan jag nog nästan få mig en liten fylla till livs så gott som varje kväll, med allt som blev över och framförallt det som gästerna kom med. Sån tur att jag känner inte någon större lockelse att supa till ensam på kammaren;) Vad gäller matresterna får vi snabba på för jag kan knappast sätta i mig allt själv, framförallt inte salamin. Tur vi får små-förstärkning idag att hjälpa till. Några sista dagar med liv och rörelse här hemma.

Det blev ingen tid att gå till kyrkogården igår för att hedra minnet av de som gått bort under året, tanken finns ändå där. Kanske tar jag min egen Allhelgona-helg nästa helg, med några tända ljus i lugnare omständigheter.