Movietajm

Om man är riktigt tålmodig eller bara inte har något vettigt för sig så kan man roa sig med att försöka identifiera mig på min "personliga maratonfilm". Det var filmteam längs banan som fångade löparna på bild kontinuerligt, detta har de sedan utifrån löparnas passertider klippt ihop till ett gäng filmsnuttar, unikt för varje löpare. Eftersom valet av filmsekvenser alltså gjorts baserat på tid och inte på nummerlapps-igenkänning (vilket ändå ter sig smått omöjligt när man ser bilderna) är det inte helt lätt att urskilja löpare. Jag har dock hittat mig själv på partiet 21,1 km (man kan välja avsnitt i övre vänstra hörnet om man inte vill se alla), vid 25km, 35 km och vid målgång, både före och efter. Det är inte helt lätt att se men jag springer i ljusgrön t-shirt med svart tryck, blåa korta cykelbyxor och en vit keps. Samt stor hårtofs såklart:)

It's done!

Jag hade förvarnat vänner och familj att jag kanske inte skulle fullfölja maran men den som känner mig vet att det ska ganska mycket till innan jag bryter. Ungefär att man får lyfta av mig av banan.

På min nummerlapp stod det att jag satsade på 4h30 och då borde jag alltså starta med den gruppen. Efter lite funderande kom jag på att det är tämligen långsamt tempo, 6.24min/km, att jämföra med de drygt 4.50 jag höll på Paris 20km i höstas och inte alls var i form. Nu var det förvisso halva distansen och jag hade riktigt ont sista kilometrarna. Men jag vet också med mig att på en mara så kommer jag att få det slitigt sådär runt 25km. Alltså kan jag lika gärna ha ett någorlunda hyfsat tempo till dess och ha lite marginal när det blir tungt. Det kanske är en otroligt bakvänd logik, att gå in för att det ska ta emot, men jag tänker att de avverkade kilometrarna är lika många oavsett hur fort det går och det är ändå benen, inte konditionen, som är min svaga sida. Tanken har slagit mig att testa att springa i ett konstant tempo hela vägen, säg ett tempo som ger 4h30, men jag misstänker jag skulle sluta upp mot 5 timmar...

Så för att kunna starta i ett tempo som passade mig ställde jag mig med 4h00-folket och kom iväg lite före farthållarna. I 20 km höll jag ungefär 5.40/km, till dess kom 4h-flaggorna ikapp och förbi men jag hade i alla fall bara dryga 2 timmar på halvmaran. Sen kommer kajerna längs Seine. Jag vet inte om det är de, med tunnlarna som man ska upp och ner i, som är värst eller om det helt enkelt är för att det handlar om passagen 24-30km, men jobbigt är det. Jag bestämde mig för att unna mig en kort paus vid 30 och tänkte att "fixar jag att ta mig till 30, då tar jag mig i mål". Pausen blev en kilometer tidigare med en halvminuts lårmassage av sjukvårdspersonalen och det var nästan som på nya ben jag studsade iväg. Nåja. I alla fall, jag behövde inte ta någon längre paus och även om det inte gick fort så sprang jag hela tiden. Kilometer för kilometer sköt jag fram stunden då skulle jag bli tvungen att börja gå - jag vet nämligen att har man väl börjat gå är det otroligt svårt att springa igen, bättre springa om så i ultrarapid. Jag hade en plan att jag skulle be J som hejade på via inlines på olika platser runt om på banan, att hålla mig sällskap om jag skulle börja gå. Så intalade jag mig själv att den enda som kan tvinga mig att gå är jag själv, det är jag som i så fall stannar benen och då kan jag lika gärna bli. Benen var förvisso trötta men de hade kommit in i sin sakta lunk på strax över 7min/km och det kändes nästan som de funnit sitt jämviktstillstånd där. Dumt störa dem.

Så till slut korsade jag mållinjen på netto-tiden 4:27:39, brutto-tiden var 4:37:08 men den räknar jag inte. Kompletta resultat med passertider finns här.

På det stora hela, trots att jag frågade mig ett otal gånger längs banan vad jag egentligen gjorde där, och trots att benen värker idag, så var det en trevlig upplevelse. Jag stötte på lite svenskar att heja på och jag var inte less efter 6km som i Stockholm. Men om jag vill göra det igen, jag vet inte jag.

Dagens prestation - i kategorin Onödigt vetande om folks kroppsvätskor - är förmodligen att ha kissat på kullerstenarna på Champs Elysées, denna mytomspunna, kallad världens vackraste, aveny. Men vad göra, när det finns en toa per startgrupp och det är kö till alla, och männen ställer sig rakt upp och ner utan bekymmer? När jag stötte på två tjejer som redan tagit steget tvekade jag inte en sekund och kom över startlinjen vetandes att jag hade i alla fall åstadkommit något minnesvärt idag!

Och just ja, hade 37 rätt av 40 på högskoleprovets ordtest, det var inte så dåligt det heller för en utlandssvensk:)

Ooops I dit it again...!!!

På OL-gymnasiet fick vi lära oss en hel del om träningsplanering, formtoppning etc. Jag var ganska flitig student och följde råd och tips och var stundom ganska noggrann i mitt planerande. Tjugofyratimmars-idrottande, det lät fint. Jag skrev om det där i ett tidigare inlägg, där det framkommer att förberedelserna inför Paris maraton 2008 inte var de bästa. Hör och häpna. det är inte bättre inför 2010 års version. Lika lite specifik förberedelse men betydligt mindre generell sådan, dessutom några extrokilon som definitivt känns vid löpning. Jo alltså, jag tog faktiskt bort nästan alla vikter från skivstången på benövningarna under bodypump-passet i torsdags, och igår på inlinesturen tryckte jag inte alls på under sista timmen. Och jag ser i återblicken på inlägget från för två år sedan att jag hållit en hälsosammare stil, inget vin på hela veckan! :)

När jag tänker tillbaka på Paris 20km i oktober så är jag kanske lite bättre förberedd ändå, under vintern blev det ett drygt timslångt pass nästan varje vecka. Det räcker väl?!

Vi får se vad det lider imorgon, jag tar det för vad det kommer. En fika var 5e kilometer, massa folk längs vägen... När jag hämtade ut nummerlappen idag och såg mig om bland mina medlidande (alltså, de som ska lida med mig) var faktiskt inte alla atletiska sega gubbar, några såg nästan så humana att jag tänkte att om de fixar det, då ska jag minsann också göra det! Om inte annat, jag tar med mitt metro-/cykelkort för alla eventualiteter, om jag måste ta mig till målet för andra medel och lämna tillbaka mitt chip.

Jag är i alla fall ännu en riktig idrottare: jag garderar mig innan start med att tala om hur otränad och skadad (jag var störtförkyld i början av veckan!) jag är, det finns nog inga som är så bra på sånt som idrottare... Sen kan man ju fråga sig varför jag håller på med sånt där, att 1) anmäla mig bara sådär och 2) inte stå mitt kast och faktiskt förbereda mig trots allt. Gång efter annan. Jaja.

Jag vet inte om man kan följa via nätet men den som vill kan ju alltid kika in på hemsidan imorgon, starten är 8.45 och mitt nummer är 49328, rosa grupp - för de som satsar på 4h30+...

Miss i algoritmen?

Det var märkligt, skriva algoritm utan h och utan att vilja korta ned det till ett praktiskt algo. Slås av tanken att jag det är ytterst få tillfällen jag skrivit ordet algoritm på svenska.

Det är söndagmåndagmorgon även i det här landet och eftersom jag jobbade ganska duktigt igår (många kompilerade dll:er!) tar jag mig slö morgon framför datorn. Som så ofta stannar jag då till på DN:s sida och idag drog artikeln om universitetsranking mitt intresse till sig. I många andra länder, därav Frankrike, är ranking väldigt viktigt och det pratas om prestigefyllda skolor och anrika universitet (i Frankrike ska man som ingenjör gå på école och inte universitet, det är inte en gång som jag i obetänksamhet uttalat mig om universitetsstudier i generella termer). Det finns uttagningar, eller tävlingar, för att komma in på olika skolor och i någon mening speglar förmodligen resultaten här skolans ranking eller status. Svårt att komma in = bra skola, ungefär som studenter förmodligen tänker i Sverige.

Jag brukar vara ganska glad över att det - mig veterligen - inte finns någon officiell ranking av högre lärosäten i Sverige. Många ger sig på att göra sådana, de som gjort den senaste kallas Urank men det finns också rankingar - eller åtminstone utvärderingar vilket i och för sig inte är samma sak - av Högskoleverket, av privata intressenter såsom NyTeknik för teknikutbildningarna, av studentorganisationer med mera. Det finns utmärkelser också, jag är t ex glad och stolt över att Y-programmet fick pris som Sveriges bästa teknikutbildning för några år sedan, men jag minns faktiskt inte vem som delade ut priset och vet inte hur kriterierna var satta.

Fortsätt utvärdera ur olika aspekter, fortsätt analysera, fortsätt förbättra! Men jag hoppas faktiskt att det inte kommer till någon officiell ranking. Måhända blir de blivande studenterna förvirrade av alla olika källor som säger ditt eller datt. Men de är åtminstona medvetna om att de är förvirrade och de riktigt engagerade sätter sig förmodligen in i frågan bättre och söker runt på olika ställen. Om det finns en allenarådande ranking blir de förmodligen mindre förvirrade men risken att de blir vilseledda är desto större. Nej, jag tror inte att en sådan ranking skulle ljuga men det finns så otroligt många aspekter att ta in.

Det är naturligtvis jättebra om en institution har stora forskaranslag och publicerar artiklar i kända tidskrifter. Men det är faktiskt ingen garanti för att lärarna är pedagogiska och som grundutbildningsstudent (heter det ännu så?) är det faktiskt det som spelar roll. Jag har haft såväl fantastiska assistenter mitt i doktorandutbildning, som mindre pedagogiskt begåvade professorer med gott internationellt anseende (och tvärtom!). Hur klämmer man in det i en undersökning?

En rolig aspekt som någon tar upp i kommentarerna är att Karolinska institutet vinner som bästa lärosäte. Det intressanta är att samma skola enbart befinner sig på tredje plats inom vård och medicin. Måste vara en sjujädrans bra ekonomutbildning de har där som drar upp generellt. Eller vänta nu.. Jag går in på KI:s hemsida. Karolinska institutet - ett medicinskt universitet. Men hur?? Nej, någon har supit till variablerna i den algoritmen... Gör om gör rätt. Eller nej, låt bli.

(Dubbel-)moralens väktare

När jag tittade in på DN efter lunch idag och scrollade ner kunde jag inte låta bli att tycka den här vyn var ganska rolig... Okej, det ena är en debattartikel och det andra en DN-dito men ändock. Det kanske är aprilskämt.