Confession, eller ODE till Matlab

Jag har försummat min blogg å det grövsta den senaste tiden. Det märks inte att jag väldigt ofta funderar ut texter och formuleringar i huvudet, och tänker att jag skulle vilja skriva på bloggen. Om jag bara hade lite mer tid. Det finns ju mobile blogging, har ingen kommit på telepathic blogging? Å andra sidan är det förmodligen bra. Det skrivs så mycket skit ändå att själva tangentbordstryckandet är ett utmärkt och lättimplenterat brusfilter, så att inte allt som traverserar folks huvuden hamnar i pränt i internetern. Men, med tanke på denna min blogglusta är det ända lite märkligt att när jag väl sätter mig här, då skriver jag om något totalt off-topic.

Jag minns en kväll i Ryd för en herrans massa år sedan. Närmare bestämt åtta, det måste varit våren 2001 för jag gick första året på Yi och jag minns hur vi satt i min påbyggnadsetta nära [hg], samma hus som mor min bott i trettio år tidigare. Vi, det var ett kompisgäng där några för dagen var nödsatta, andra hjälpsamma. Det var dags för tenta-p, salsskrivningarna var över och den sista skulle avklaras; en datorbaserad hemtenta. Introduktionskurs i Matlab, 1 poäng (1.5 ECTS för dem som tillhör den nya världen). Denna enda lilla poäng hade skapat mig ganska mycket ångest redan innan slutspurten, men nu var den närmast ett oöverstigligt berg. Hemtentan innebar programmering (vaffönått?) och en klasskompis hade lovat mig och en annan, tillika nödsatt, vän att ledsaga oss. Detta ledsagande blev till rent omhändertagande.

Men åter till den där kvällen. Det var ännu början av mina högskolestudier och oron och ångesten om jag alls skulle klara mig igenom alla tentor och labbar var ännu högst närvarande. Denna kväll var moralen lägre än någonsin; jag stirrade på min hjälpande klasskamrat och förfasades; "förväntas jag kunna sånt här ?? Det är lika bra jag hoppar av Y på en gång".  Jag minns inte hemtentan i detalj, men tror såhär i efterhand att den inte ansågs så komplicerad. Men då... Kompisen skrev något i stil med

for i=1:nbPersons

totalAge = totalAge + personalAge(i)

end

averageAge = totalAge/nbPersons

och jag var helt borta; for? Hur vet han det? På föreläsningarna sade de hur man definierade en matris…men for? if? Men det är ju programmering, sånt kan inte jag! Min bror försökte lära mig nån gång när jag var liten men jag vägrade förstå, tyckte datorn var dum och lät min irritation gå ut över stackars bror. Jag tror dock inte jag bet honom i magen. Den gången. Däremot gav jag upp tanken på att försöka lära mig programmera - man var ju tvungen att lära sig ett helt nytt språk!?

Jag är just nu i stånd med att erkänna fusk, hur jag på oärligt sätt förvärvat en högskolepoäng i LADOK. Personligen känns det lite lindrande att tänka på att jag inte var den enda; icq:n gick varm den kvällen med lösningstips och .m-filer mellan studentrummen. Förmodligen svärtas min handling bara än mer genom att jag försöker gömma mig bakom kollektiv dumhet. Nåväl, utbildningsnämndens ordförande har min e-mail och jag är beredd att stå till svars, säg till och med komplettera  denna poäng, om så krävs. Jag tror att jag bemästrar såväl for-, while-, och if-satser vid det här laget. Den där paniken jag kände, den åtgärdades ganska snart under utbildningen.

Tiderna förändras, Matlab som sådant orsakar mig inte längre gråt och tandagnisslan. Häromdagen kunde jag hjälpa en kollega med lite plottar, en kille som är vansinnigt skarp i fysik men uppenbarligen ingen hacker. Det kändes fint att kunna bidra, det händer att jag kommer till korta i optiken men det är ju faktiskt så att vi alla har våra specialiteter. Plötsligt är det jag som är nästan barnsligt lycklig över att ha fått en ny version installerad, med massor av spännande toolbox:ar som ska spotta ut svar på frågor jag aldrig trodde jag skulle ställa mig. IT-killen på University of Kent som installerade åt mig och såg min glädje påpekade att dessvärre skulle de nog vara tvungna att avinstallera den dagen jag inte längre är student där. Jag bedyrade att det fanns gränser även för min Matlab-glädje. Om jag har behov av det i min profession kan jag nog räkna med att min framtida arbetsgivare kan ordna det åt mig och om inte; nja, då kan det faktiskt vara. Det må vara en kraftfull programvara men så road att jag hackar Matlab-kod på fritiden, det är jag faktiskt inte. 

Och med denna omväg har jag alltså fått fram att jag numera är student i Canterbury. Tekniskt sett har jag varit det hela tiden som doktorand, men nu är jag alltså på plats. Någotsånär, för tillfället sitter jag hemma vid köksbordet i Paris. Min mätutrustning finns kvar i Paris och i fredags hade jag dessutom ett möte så jag var tvungen att åka tillbaka för det. Imorgon bitti blir det morgontåget under kanalen; tack vare en timmes tidsskillnad behöver jag inte åka ogudaktigt tidigt från Paris men är ändå framme i kristlig tid. Det är en väldigt smidigt resa, en halvtimme innan London ligger stationen Ashford och därifrån är det 25 minuter med tåg till Canterbury. Summa summarum tar det dryga tre timmar från dörr till dörr. Utom i torsdags kväll, det fanns inga biljetter från Ashford och jag fick åka via London där jag hann se…tunnelbanan :)

Jag har haft turen på min sida, jag hyr ett rum av en tjej som jobbar på Eurostar och kan fixa vänpris på biljetter. Vi är alltså skiftesbos, jag kommer vara där i veckorna och hon på helgerna. Inget strul för mig med telefon, internet, elräkning, husgeråd och sånt. Alla är glada och nöjda.

Det känns på det hela taget lite märkligt. När jag första gången hörde talas om kanaltunnel och att man kunde åka tåg från Paris till London kändes det mycket exotiskt. Inte trodde jag då att jag skulle i det närmaste veckopendla… Den där internationella prägeln som jag ville ha på min utbildning, den har överträffats med råge. Matlab-kunskapen kom på köpet. 

Jag kanske skulle skapa ett blog-macro som kan hantera ett antal nyckelord som parameterar, slänga in lite "nåväl" och "dock" med lagom mellanrum och spotta ut en text. Då skulle jag dessutom kunna lägga in ett maxantal tecken och ni skulle slippa maratontexter. Förståelsen får komma i andra hand, innehållet kan alltid approximeras.

Hemma igen

Åter i Paris efter årets Le Mans, jag körde bättre än jag hoppats och trott; om än inte riktigt lika bra som ifjol så helt ok. Laget slutade trea i tjejklassen, 35:a totalt, så vi är jättenöjda. Men just nu är jag mest väldigt väldigt trött. Godnatt! :-)

Les 24h du Mans

Väskorna är packade, hjulen avskruvade i väntan på nya kullager, tältet framrotat ur källarförrådet och ögonlocken påminner om att läggdags är för länge sedan passerat inför en 24h inlines-tävling på den anrika Bugatti-banan i Le Mans. Jag tar helt enkelt och länkar till förra årets inlägg så får ni läsa om hur det var då! 

Midsommar

Det är inte speciellt ofta jag känner hemlängtan, och i sanningens namn skulle jag förmodligen inte göra några långa utläggningar om det här i vilket fall. Kanske är det för att jag faktiskt kallar Paris för mitt hem nu. Har ju röstat i EU-valet och allt. Jag brukar försöka att inte bli så politisk men kan väl ändå säga att det känns väldigt bra framförallt att ha röstat MOT Front National. Att det parti jag röstade FÖR lyckades bra är förstås fint.

Men det finns tillfällen då det gnager lite i Sverige-tarmen. Häromveckan kom ett reklambrev från IKEA som förvarnade, och nu är det DN som skvallrar om det som står i nära antågande; midsommar! Midsommar är ett totalt okänt begrepp som sådant här. Helgen heter St Jean och den sammanfaller ofta med Fête de la Musique som förekommer i varje stad med självaktning. Men midsommar, denna närmast heliga tilldragelse när feststämningen stiger snabbare än björklöven viftar, då sommarens ankomst firas, den finns inte. Kanske ser inte fransmännen glädjen i att hylla de kommande värmeböljorna.

Jag vet inte hur jag ska förklara för mina kollegor vad det är, varför midsommar är ledig dag. Här finns inga lediga dagar som inte har antingen katoliskt ursprung, eller som firar en seger i ett slag under något av världskrigen eller deras föregångare. Nej, kollegorna kommer tro att vi helt enkelt firar att isbjörnarna har gått i ide för en liten stund.

Skulle jag ens kunna beskriva festen på ett tilldragande sätt, eller skulle de få avsmak? Kanske skulle de rentav tycka att det är barbariskt att äta illaluktande rå fisk, dansa runt en fallossymbol och bada midnattsbad (nakna) i en insjö nånstans, allt ackompenjerat av Pripps blå och O.P.?

Midsommar, det är alltså sommar på gång. Jo men visst känner jag värmen. Men tiden går så fort. Halva maj har gått åt resor; USA, Sverige, Storbritannien, Ryssland, och om ett par veckor ska jag vara på universitet i Kent istället för här. Dessutom har jag precis fått reda på att jag förväntas lägga fram redan i slutet av mars istället för juni nästa år, förlängning omöjlig punkt. Men tänk, om allt går vägen, om resultaten kommer...då kanske jag kan sätta en doktorshatt under blomsterkransen midsommar 2010. Främmande tanke.

Hemma igen - en lång resdag

Det har det sannerligen varit, en lång resdag. Allt klaffade kanon; vi bävade lite inför den tre timmar långa bilresan på ryska vägar, med ryska mottrafikanter, och en potentiellt sedan gårdagen vodkapåverkad förare. Det flöt på som på räls (japp, jag tog till och med ett foto på Transsibiriska järnvägen, må vara på en snutt 40km från Moskva men i alla fall - du ska få se, pappa) och trots en stunds oroande bilkö hann vi fram i god tid till Domodedovo International Airport. Två flighter - via Zürich - och inte minsta missöde inträffade; inga förseningar, inga stockningar i luftrummet för landning. Bagagen kom någorlunda snabbt och vi var på det hela tåget nöjda.

Man ska inte ropa hej förrän man kommit över bäcken. Framförallt inte om bäcken stavas RER och förväntas ta en från flygplatsen till Paris centrum. Efterdyningar från en strejk, det är ju så man kan knappt kan hålla sig för skratt. Eller jo, det kunde vi, en halvtimmes väntan kändes sådär. Även den som inte känner till Charles de Gaulle-flygplatsen kan förmodligen gissa hur trångt det är på det första tåget på 45 minuter, om det vanligen är 10 minuter mellan dem. En fredagkväll i turistsäsong… Bienvenue à Paris!

Skriver snart mer om resan till Shatura och workshopen, nu är det sooova! Även om datorn lockar efter en vecka i total radio-, TV- och internetskugga.

Det var ju typiskt...

...att jag ska åka ifrån Paris på söndag förmiddag, annars hade jag stolt och glatt tagit på mig den klarblå Sverigetröjan igen och hejat fram Robin Söderling i Roland Garros-finalen, om inte annat på ett café. Eller kanske skulle det gå att få tag på billiga biljetter av en godtycklig fransman sedan både Tsonga och Monfils spelat ut sig. En del kolleger här verkar dock inte bry sig så mycket om just det utan tackade för Sveriges insats i utslagningen av Nadal.

Nåja. Robin klarar sig nog precis lika bra utan mina hejarop. Det har ju gått mer än strålande hittills - bravo!! Jag håller tummarna på planet till Moskva istället.

Sista gången gillt andra gången gillt?

(Jag har inte riktigt kommit mig för att skriva för jag kan inte komma på hur jag på skulle kunna göra helgens bröllop rättvisa. Ett så strålande lyckligt brudpar, en sån härlig stämning, ett sånt underbart vårväder - helt enkelt en genomlyckad dag att minnas för såväl herr och fru S som för alla vi gäster. Nej, jag ger mig inte på ett bättre försök men för den som vill läsa mer och se bilider hänvisar jag till min far).

När jag väl tar mig till tangentbordet, då kan man ju i dessa krisens dagar (det sinar till och med i blogginlägg!) tro att det är fara å färde. Jajamen, inget kunde vara mer rätt. Det är tentaångest. Tentasvett, tentaapati, tentainfluensa. Och den influensan är då rakt inte någon ny. Någon gång för snart två och ett halvt år sedan trodde jag att nu, nu är det sista gången jag tentar. Digital signalbehandling var det, exjobbet skulle läggas fram två dagar senare och om jag inte minns fel var det Nine to Five både dag och natt den där februariveckan. Naturligtvis idogt plugg både dag och natt, joråsåatteh. Redan då fanns dock en liten baktanke om att man ska aldrig säga aldrig så jag avhäll mig från det, även om tanken på att doktorera nog mest var en dörr att inte stänga. Jaha ja, nu sitter jag där igen. Biomedical Optics, hur hände det? Tomografi och fotodynamisk terapi (ha! det används inte bara mot depression som jag i min svenskhet trodde), scattering och vågfrontskorrektion. Fast så olika är det inte ändå, på nåt vis kommer samma saker tillbaka. Det är bara det att i DigSig heter impulssvaret h(t) och innehåller någon sorts fördröjning och förstärkning, i BioMed kallas den PSF och visar diffraktionsmönstret från en perfekt punktkälla. Nästan sak samma.

För den som undrar så känns det inte alls bra med den här tentan och den här gången säger jag det på riktigt. precis som jag säger varje gång. Skillnaden denna gången är att det är två och ett halvt år sen förra tentan och den där ämnesoberoende tentarutinen finns helt enkelt inte längre. Nåväl, jag får en dygnsresa till Canterbury i alla fall… Ska passa på att titta på lite rum att hyra när jag ändå är där.

Veckoresa blir det snart också. Tredje gången gillt (vem är den där Gillt? Jag vill ta ett snack med honom och förklara onödvändigheten av att vänta till tre) på ryska ambassaden fick jag mitt visum. Hej och hå, det är en intressant historia det där. Många timmar i ryska ambassaden har det blivit men nu är allt grönt!

På grund av denna resa kan jag tyvärr inte rösta i EU-valet, nu när jag duktigt skrivit in mig i röstlängden och kommit fram till vem jag vill rösta på. Jag trodde man kunde poströsta men icke, det gick inte för sig. Man måste rösta via ombud och detta ombud ska finnas i röstlängden i samma kommun som jag, samt vara beredd att ta sig till min röstlokal som högst sannolikt inte är samma som ombudets. Det såg ett tag mörkt ut, mina vänner är antingen icke Paris-bosatta, bortresta på inlinestävling eller har inte skrivit in sig i röstlängden. Så länge såg det ut som att det vore lättare för mig rösta i Sverige via ambassaden, än i röstlokalen några 100 meter bort. Det är så härligt när ett demokratiskt land tar hänsyn till en mångfacetterad befolkning, inklusive nyinflyttade, enstöringar, och vagabonder. Till slut löste det sig dock, en vänlig själ ställde upp och jag har anmält hans namn hos polisen. Det tog bara närmare en halvtimme att fylla i papperet och få både underskrift och stämpel. I vilket fall, jag är stolt och glad att jag tog mig besväret att få ordning på rösträtten. Och det här att jag gnäller och svär - ja det är nog bara ett tecken på att jag håller på att förfranska mig!