Utlandsjul

Den största skillnaden på utlands- och svenskjul måste förmodligen vara vilken dag man firar. Nästan alla andra länder har fått om bakfoten och tror att det är den tjugofemte men det måste vara en vaneföreställning. Nåväl, det är väl bara att bita i det sura äpplet och tvinga sig till att fira i två dagar istället om man nu råkar befinna sig i ett sådant land.

Det blev i alla fall en annorlunda julafton, som inleddes med att hålla liv i den gamla traditionen att lämna pepparkakshjärtan till nära sörjande. Denna gång till min bistro på gatuplan, det andra i ordningen efter bistron i XXe som fick sitt dan innan.

Tidigare har jag pratat om att arbeta med Resto du Cœur på julafton men så godhjärtad var jag till slut inte; i lördags (liksom nästa lördag) var det kl 19.30 på Place de la République men idag intet. Däremot stillade jag mitt lilla Karl-Bertil Jonsson-behov genom att förena inlinesturen med att ge tre överflödiga hjärtan till bättre behövande på gatan. Jag styrde mot Eiffeltornet och var förvånad - positivt dock - att jag inte stött på nog med avnämare på vägen dit. Att jag skulle hitta där var naturligtvis löjligt att tro; därifrån liksom från lika turistiga Champs-Elysées var de effektivt avlägsnade enligt principen syns inte, finns inte. Till syvende och sist är väl också en sådan handling från min sida enbart ett sätt att känna mig duktig och med något bättre samvete kunna njuta av överdådet på kvällens julbord…

Ty sådant blev det, med Svenska Kyrkan i Paris efter julbön i densamma. Det fungerar alldeles utmärkt även i Frankrike att bli stoppmätt och svära över sin odisciplin när Aladdin-asken (jajamen!) väl kommer fram. Om man hade allokerat lite utrymme från början skulle det där overflow-et kunnat förhindras men icke.

Planen var därefter midnattsmässa i Notre Dame men av någon anledning hade fler tänkt den planen. Strategiskt beläget på gångavstånd låg dock en annan kyrka och jag fick alltså in två kyrkbesök på mindre än åtta timmar. Ojoj, varthän ska detta leda?

Till sist en god jul till alla såklart, och tack till modern och fadern för telefonsamtal!

Nöffnöffnöffnöff...

...grymt. Kan man säga om att jag ännu inte har nåt internet.

Grymt bra kan man också säga att neuf-teknikern konstaterade att det hela inte var mitt fel och jag behöver inte betala vare sig teknisk intervention eller de närmaste fyra månadernas abonnemang. Teknikern var till och med på min sida i telefon med sin över-tekniker (dix??) när han pratade om sin stackars utländska klient som minsann inte kunde ringa och raljera hos kundtjänst varje dag som en fransman.

Det finns hopp för världen och nu ska gå till gymmet och firas.

Duktiga flickor

Det är väl det här som jämnar ut sig i lönekuvertet senare i livet?

Kuriosa från middagen igår där en fransk kille med intresse för det svenska uttryckte sin förvåning över svenskarnas förmåga att hoppa mellan ämnen: "Varför säger du just det just nu?". Å ja ba fatta' ingenting...

"Ska vi säga kvart över nio nästa vecka?"

Det ska vi kanske inte för då är det julafton och även vi som trotsade kylan igår kanske blir veklingar då. Men annars lockar det... När jag efter några veckors regnande äntligen kunde åka till pyramiden utanför Louvren igår kl 21 var platsen tom och öde, knappt en turist ens. Jag var förvisso i tid vilket hör till ovanligheterna, men det brukar alltid vara någon ur gänget där. J dök upp och var högst svag i anden när han såg den dåliga uppslutningen. Till slut anslöt L och M och efter viss övertalning -"vi har ju ändå bytt om" - kom den lilla skaran iväg. Kallt var det, men grymt. D-ar vad vi körde, om man får säga så. Vi var alla rörande överens om att "c'était génial de ne rouler que quatre" och idén om senarelagd träff till nästa vecka föddes. Nåväl, den som dyker upp vid den tiden de två nästkommande veckorna lär bli ganska ensam.

Åsså har det bakats skurna pepparkakor, och ikväll ska det socialiseras hemma hos O. Jag har med två flaskor rött eller som jag sade till O: "En flaska vin och en Beaujoulais Nouveau". Har de kommit till Systemet också?

Lite KORTare

Inte kortare intervall mellan inläggen, men jag ska försöka hålla detta lite kortare. Ännu en vecka har förflutit och förvånat med hur tiden kan gå så vansinnigt fort när man ser allt man inte hunnit med, men sakta när man räknar timmarna fram till 18.09-tåget. Eller 19.21 om man har mycket att göra...

I onsdags var det luciatåg med svenska kyrkans kör i Maison International des Étudiants och jag kan lova att jag inte var den enda med en tår i ögonvrån. Det blir lätt nostalgiskt, dessutom var de riktigt bra, O och co. Det tyckte även Nouvel Observateurs fotograf som jag fick guida dit. Han verkade ytterst misstänksam när han kom. "Alltså, ska de bara sjunga eller händer det nåt?". Efteråt var det annat ljud i skällan; "Génial, absolument gé-ni-al!".

I fredags gick det äntligen att åka inlines, för första gången på flera veckor för mig. Kallt men vackert, och när vi kom till Champs-Elysées såg jag för första gången (i år…) illuminationerna där och insåg att jul är faktiskt nära. Det var såpass längesedan jag började skriva julkort att jag hela tiden tänkt att det är långt kvar, nu börjar det istället bli bråttom att hinna skriva och få iväg. Sådant är väl farligt att säga eftersom jag oundvikligen glömt någon eller några som är väl värda en julhälsning, men även om det inte är rekord i antal kort är det i alla fall rekord i antal länder. Sverige, Frankrike, Schweiz, Polen, Irland, Belgien, Norge, USA…

Med all sån internationalism är det allt skönt att få komma ut till IKEA ibland, som idag. Nu är lagren påfyllda med värmeljus, ostkex, kuddar, örngott (hur vore det att standardisera kuddstorleken så att örngott blir internationellt gångbara!?) och glögg.

Det stora i veckan som kommer är förmodligen det tredje försöket med neuf. Jag hade en träff förra veckan, men eftersom samtalet bröts när de ville ringa och föreslå en ny tid så ställde de in träffen utan att meddela mig. Jag ska starta en kampanj mot neuf telecom...

Långt om helg

12.02: Står utanför mitt hus, i regnet, väntar. Lätt nervös att jag var sen till träffen klockan 12.
12.07: "Jag väntar väl till kvart över"
12.15: Tröttnar, går in.
12.30: Ringer neuf telecom: "Ursäkta men det skulle komma en tekniker klockan 12 och ingen har kommit än...". "Ja, men tolv, då kan de komma fram till klockan två" "Men, jag fick ju välja mellan 12 och 12.30, och vi skulle mötas utanför huset...?"
Skillnaden låg alltså i huruvida min tvåtimmarsväntan i regnet skulle påbörjas klockan 12 eller 12.30. Åh, vad jag tycker om fransk administration. Men jag fick i alla fall öva på min franska och franskhet och kunde svära lite åt damen och förklara hur hela min dag minsann blivit rubbad (tidsschemat var mycket optimerat!). Om någon vill sympatidjävlas med nämnda internetleverantör (pff, leverantör..) är det bara att be om numret. Häromdagen försökte jag artigt meddela att jag nog kunde vänta tre dagar på en reparatör, har det funkat i fyra månader så... Nu blir det ytterligare några dagars väntan men sen så kanske!

Förutom den lilla fadäsen var det en mycket bra helg. Sent omsider kom mitt första abstract till en konferens in i fredags kväll (för att gnälla har sena jobbkvällar kombinerats med envis förkylning) och tummarna hålls nu hårt till i februari. Eftersom den senaste tidens regn höll i sig blev inlinesturen inställd (jag håller tummarna för ikväll, jag kommer ha glömt hur man gör när monsunregnen slutar - och så saknar jag gänget) men det gjorde inte så mycket för det möjliggjorde glöggkväll hos svenske D. Gott med glögg och lussekatter var det och trevligt sällskap! En blandning svenskar och fransmän, däribland orientereraren B som på förmiddagen meddelade att han hastigt kommer till stan för ett möte. Kärt återseende och som en slump är han nu LOK:are såsom jag en gång var.

Efter den icke-optimala lördagsförmiddagen sprangs ärenden och rusades hit och dit innan det var social kväll med jobbet tillsammans med pièce joints. Vi såg teatern "J'aime bien ce que vous faites", mycket dråplig komedi och även om alla ordvitsar inte gick hem kändes det att franskan gjort framsteg. En historia om hur en omedvetet påslagen mobiltelefon kan avslöja pinsamma detaljer. Därefter hade vi en restaurang helt för oss själva, tack vare att den drivs av en väninna till chefen. Det åts och dracks gott och jag myste (pyste...pöste?) osvenskt när J beskrev orientering för mina kollegor och hur kontrollerna dök upp från ingenstans. Ännu bättre att han talade om den kommande söndagens départementale i Fontainebleau...

...ty då var vi ju faktiskt tvungna att åka på söndagmorgonen - hur skulle jag annars kunna visa mig på jobbet efter helgen? Efter en regnig vecka lyckades vi pricka in några soliga timmar och det var en riktigt vacker dag i skogen! Eftersom det var en lokal tävling var det inga riktiga klasser men det var lika bra, resultatet var något sämre denna gång. Kan i och för sig bero på att vi tog en längre bana, nu var ju den första initiala chocken övervunnen. Vacker bokskog varvades med stenskravel med kontrollpunkt stenen-gömd-i-en-skreva; "Ingen parisare skulle tro det här! C'est la maladie". Själv är jag mycket nöjd, en gång är ingen gång och två gånger är tradition, talesätt med samma innebörd finns även på franska.

Mmmmmm.....

Massor av rubriker for genom huvudet men den här är nog den bästa för att illustrera sinnesstämningen efter en mycket bra helg. Utanför smattrar regnet mot rutan och inne är värmeljusen tända, "Eine kleine nachtmusik" i högtalarna och fy schalingens vad ont det gör i benen. Allt är med andra ord precis som det ska. Det vore förstås önskvärt om benen vore vältränade nog att inte behöva värka så dan't men innan gårdagens 18km var det inte sedan Genève halvmarathon som jag sprungit sådär länge på asfalt, så de må vara förlåtna. Igår var det alltså det traditionella löploppet Escalade i Genève och jag ställde upp i Course du Duc-klassen. En ambition var att klara 1:21 så med 1:20:59 får jag väl ge mig själv godkänt. Trots vansinnig svacka runt 11-15 dock; 44 minuter på milen lovade på en tid under 1:20 men sedan hände väl något. Jaja.

Det bästa med helgen var nog ändå…ja, själva helgen i sig. Lördagen startade tidigt för att ta tåget till Genève där jag blev mött av S och hans vän T; vi kastade oss på bussen till startplatsen där flera välbekanta CERN Running Club - ansikten hälsade glatt. Efter loppet (som var ytterligt regnigt - till att köpa löpartights!) förvånade den schweiziska organisationen med att inte vara ett väloljat maskineri och vi fick vänta länge och väl på våra väskor från startplatsen. Bland gympapåsar, sportbags och trekkingryggsäckar fanns en enda fyrkantig resväska som för att fullända karikatyren hade tydligt präntat på etiketten med startnumret; "Paris". Nåväl, med väskor i hand och varma kläder på firade vi välförrättat värv med vin chaud innan det bar hem till S. Efter tvagning byttes funktionskläder mot tighta jeans, och sportdryck och banan mot champagne och oliver innan vi var redo för staden igen där flera vänner anslöt för middag.

Under lördagkvällen smiddes stora planer på att springa upp för Jura nästa dag men jag är rädd jag måste erkänna att storstadslivet gjort vekling av mig. Från 1700möh-planer via tankar på tur runt stan slutade det med gentle jog tillsammans med S till CERN. Nä förresten, den var inte det minsta gentle utan pain in the...everywhere (lår, benhinnor, vader...) från början till slut. Nostalgitrippen fortsatte och vi var förbi i lägenheten i Meyrin där jag bodde med E och hämtade prylar som blivit kvar. Efter lunch på stan med flera vänner på en gammal favoritrestaurang var det sentimentala måttet nästan rågat och tågresan hem till Paris blandad med såväl vemod som glädje. Jag kunde inte upphöra att tänka på den stora lyckans lott det är att kunna resa tillbaka till det gamla Hemma, sätta på den gamla telefonen, låta den gå varm och så dyker vänner upp. Nästan värt en liten glädjetår. Det blir inte likadant igen för många av dem som är där nu är inte där nästa gång, på CERN kommer folk och går... Det får bli till att fara till England, Italien, USA eller Sverige i så fall.

So, to sum up a great week-end and I just can't express how happy I am having such friends!

(För en timme sedan svarade jag i telefon på den förvånade frågan att jag redan skulle sova; "nej, jag är inte förkyld, jag har bara inte internet". Tji blev det med det, signalstyrkan är alldeles ovanligt stark…)