När orden inte räcker till

En bruten arm kan låta allvarligt men den gör inte så ont. Är det på riktigt eller är det för att i perspektiv är det ganska futtigt?

Mark Levengood berättade i ett sommarprogram, på sin klingande finlandssvenska, att "Farmor hade ett stort hjärta. Det var då också dödsorsaken". Jag är inte så insatt i de medicinska orsakerna att jag vet om även den andra frasen är sann för min farmor. Den första är det definitivt. Eftersom minnet av Farmor är så starkt associerat med glädje och värme känns det inte makabert att citera ett skämtsamt uttryck. Inget kan ändå förta stundens allvar.

Ord blir lätt fula och klumpiga, men min far beskriver väldigt fint Farmors sista dag.

À la mode

Jag tittar allt som oftast in på Gipen-vännen L:s blogg, där mycket handlar om den kommande familjemedlemmen (passar på att gratulera här också!). Liksom sin syster för drygt ett år sedan skriver hon bland annat om inköp av mammakläder alltsom graviditeten fortskrider och kroppen förändras. Inspirerad av dessa båda visar jag här vad jag inhandlat för att svara på kroppens nya krav (jag gick till affären klädd i J:s tröja!), via internet då det minskar risken för stötar i trängseln framför klädhängarna:

Ser ni den röda tråden? Den bildliga naturligtvis, jag är fullkomligt medveten om att med dessa färgval får man leta efter röda trådar ;-)

Ropade hej innan bäcken

"Knappast något brutet", pyttsan… För att lugna kollegor, pojkvän, och ja, kanske litegrand mig själv också (erkänner), så gick jag förbi akuten i torsdags kväll. Akutmottagningen är i sig värld ett långt inlägg; jag har haft turen att sällan behöva besöka sådana, men jag kan nästan lova att här var annorlunda än på, säg NÄL. Under de timmar jag fick vänta passerade t ex nästan lika många poliser som patienter. Det var inte tant Märtas lårbenshals utan halvt sönderslagna hemlösa och andra i samhällets periferi, om jag får använda uttrycket.

Men som sagt, det är en annan historia. Jag fick efter röntgen veta att min handled visst var bruten och efter lång väntan på besked om operation fick vi veta att jag skulle tillbringa natten på sjukhuset i fortsatt väntan på, just det, operation. Vid lunchtid i fredags var det min tur, jag fick en lokalbedövning i armen som föregicks av elchocker vid vilka fingrarna hoppade lustigt. Läkarna undrade vad jag skrattade åt... Drygt en och en halv timme tog själva ingreppet under vilket de skruvade fast en platta med nio skruvar, varefter det blev gips och en liten lustig behållare för att samla upp blod. Den senare är borttagen, de två förra ska jag gå runt med i minst två år respektive tre veckor.

Det är väl just tidsaspekten som stör mig mest. Gips i tre veckor kunde i sig vara en sak, men inga inlines under tre månader; inte ens löpning med risken för fall! Det ligger ju i mitt intresse att ta det försiktigt, speciellt med tanke på skidveckan om knappt fyra månader, men ändå... Dock, det finns en speciell cykelmaskin på gymet som jag nog får jobba rejält för att ramla av från, den får det bli. En annan besvärande tidsaspekt är sjukskrivningen. Eftersom jag är högerhänt trodde jag inte det skulle bli så länge men läkaren ordinerade en månad. Själv tror jag nästan att det vore lugnare för armen på jobbet än hemma, speciellt med stundande flytt...

Sjukhusvistelsen var annars en positiv upplevelse; alla var snälla och vänliga (möjligt undantag: morgonduschen kl 05:30 för att säkert vara klar vid operationen...klockan 12) och jag fick lära mig många nya ord samt läste ut två böcker. Jag fick eget rum vilket naturligtvis var en uppskattad lyx. Sjukförsäkringssystemet visade sig väl fungerande och kalaset kostar inte skjortan. Förresten fick jag ha med mobilen på rummet och sms-kommunikationen gick varm. Då både jag och mina bröder bor i länder utan svensk T9 i mobilerna kunde lillasyster piggas upp (nåja, moralen är redan rätt god) med följande ordlek:
"Ouch. But it was the left arm, right?"
"Yes, the right arm is left untouched"

Och för att se det ännu mer från den ljusa sidan; jag slipper ju diska på tre veckor:)

Aïe aïe, eller hur förkylt band -> kylförband

Det är mycket synd om mig. Jag behöver hjälp med påklädning och jag får pilla in linserna med en hand. Allt pga idrott, denna odygd. Ambitiös och oklok som jag var ville jag köra inlines igår; det halsonda har gått över och jag ville ut och rensa bort snörvlet. Sisådär knappt halvvägs var jag rätt nöjd och var inne på att ta mig hemåt i sakta, eller till och med metro-, mak. Men så övertygade de andra så snällt att värsta backen var ju över och villiga knuffare och dragare trädde fram. Ja jo, men alltså det är ju roligt och halva gänget var också halvsnuviga vilket sänkte tempot.

I höjd med Boulogne, på en bro över Seine, fick jag erfara det jag i teorin visste; trötthet ökar riskerna. Eller så var det han däruppe som straffade somliga direkt. Knögglig asfalt räckte utmärkt för att göra mig till klantarsel genom att sätta mig på just ändan och stiligt ta emot med handen. Nog har jag handledsskydd men här stjälpte de nog mer än hjälpte ty där den hårda plasten slutar knyckte det till. Kylförband på kvällen och dito kräm idag.

Ok, jag kanske överdramatiserar lite, sådär våldsamt farligt är det inte. Knappast något brutet, fingrarna rör sig snällt. Och så var det ju vänster handled, mushanden är fri och kan glatt flytta LabView-ikoner.

Kulturutbyte

Den senaste veckan har varit övervägande afrikansk, vilket tagit uttryck i såväl gudstjänster som restaurangbesök. Två av dessa gudstjänster var i franska lantliga kyrkor, och liksom vid mina tidigare erfarenheter av katolska mässor kunde jag observera en hel del skillnader mot protestantiska dito. Jag utvecklar inte denna jämförelse vidare, men nämner det för att försöka ge lite perspektiv på den upplevelse som ceremonin i en afrikansk, men fortfarande katolsk, församling bjöd på i fredags kväll. Den skiljde sig markant redan från de "fransk-franska" så jag kände mig nästan vilsen, men framförallt mycket nöjd och glad över att ha varit med.

Efter detta fredags-inlinestur igen, förra veckan var den officiella turen inställd pga påvebesök. Vi körde förvisso i alla fall och i betydligt högre tempo än vanligt, men det var ändå roligt att vara åter i stafftröjan i fredags. Nu blir det dock ingen inlines på ett par dar, sport är utbytt mot snörvel och hosta.

Men så, åter till kulturutbytena. Det afrikanska i all ära, men ibland är det allt skönt med lite lagom svenskhet. Med en stundande flytt har jag lusläst IKEA-katalogen (repeterat de sidor jag inte redan kunde alltså), surfat kylskåp (om du läser denna blogg B så ska du veta att jag tänkt på dig många gånger i processen!), och konsulterat proffshjälp i köksbyggnad, alias mamma. Slutligen blev det så dags att ta sig ut till själva Varuhuset. Eftersom det även skulle diskuteras finansiering bad de om ID och kommentaren på min passtillhörighet var ofelbart "La classe!". Jag kom genast på god fot med den trevliga mademoisellen och inte blev det sämre när jag avslöjade att jag är medlem i IKEA Family i tre länder (eh jo det är sant).

Idag for vi tillbaka för att faktiskt köpa något och inte bara titta. I diskussionen med kökspersonalen frågar den nya mademoisellen plötsligt: "C'est pas vous la Suédoise? Ma collègue m'a parlée de vous". Jaha, då har man plötsligt blivit kändis på IKEA; budskapet om svenskan hade spridits mellan kollegorna. De var fascinerade att jag pratade franska, den enda svensk de stött på innan var enbart engelsktalande, och tog tillfället i akt att undra hur man egentligen uttalar "schtatt". Lätt oförstående fick jag be om att se "Ståt" och kunde så förklara ringen över a-et. Möjligen var löftet om 50% för svenskar enbart ett skämt.

Hur det så gick till slut i valet mellan Faktum och Värde och resten? Jodå, vi kom hem med såväl Ballerina- som Singoallakex vilket blev facit efter hela helgen. Äkta IKEA-besök helt enkelt.

Flytt ja, det nämnde jag i förbifarten. Om det till äventyrs skulle hända att en framtida hyresvärd läser jag borde jag vill inte säga att det är min trettonde lägenhet på åtta år (jag minns när jag skrev om den tolfte). Jag vill dock tillägga för att rädda mitt skinn att jag alltid betalat hyran i tid, att jag aldrig blivit utslängd någonstans ifrån och att hyresvärden för min förra lägenhet aldrig sett den lilla studion så ren som vid utflytt. Det senare kan förmodligen vara helt enkelt för att jag missat att fransmän städar när de flyttar till en lägenhet, inte från. Denna gång ska vi tvärs över gatan, några kvadratmeter större och lite närmare till restaurangen; dessvärre finns ingen mathiss i byggnaden...

Jobbmässigt ska jag få åka på konferens igen och presentera en poster. Gissa var? Paris! Om man skulle passa på att besöka Louvren?:-)

Editerat: Jag glömde ju en lördagskvällens patriotism, vi såg Mamma Mia på bio och nog var det något visst att se Rolf Anderssons (Stellan Skarsgårds) ståtliga båt, "...där fladdrade den svenska fanan i skeppets akterstäv...".

Absence

Jag har varit lite frånvarande på sistone, ursäkt för det (igen!).

Ett skäl till absensen (öh?) är den mycket lyckade OCT & AO - workshopen i Canterbury som jag just är hemkommen från. Turligt nog korsade vi La Manche innan olyckan var framme... 

Alldeles innan workshopen var det besök från modern, som var mycket lyckat och uppskattat från alla inblandade parter. Det blev inlinestur på fredagen (stackars modern i o-sulade inlines på kullerstenen), och vélib runt stan på lördagen. Vi hann med roller-utställningen i Hôtel de Ville, nummerlappsupphämtning vid Champs de Mars och lunch på georgisk restaurang, innan dagen avslutades med Resto du Cœur på Place de la République. Söndagen var så dags för La Parisienne och det får väl erkännas att ingen av oss var direkt nöjd med sin insats (själv hade jag längre km-tid på dessa 6 km än på Genève halvmara ifjol...), men roligt var det i alla fall! 

Imorgon är ett av få exceptionella tillfällen då Pari Rollers fredagstur är inställd. Påvebesök står på agendan och det väntas alltför mycket folk och korteger i stan ändå så vi får helt enkelt inte rum. Jahaja. Vi kommer dock inte stanna kvar för att övervara detta besök, utan far till Limoges och träffar vår alldeles egna vän prästen, samt tant M.

Jag höll på att glömma detta ack så viktiga: LHC-starten! Lite pirrade det i magen men med full tilltro till att jorden inte skulle slukas förberedde jag min presentation till i onsdags. Thanks to S for live reports from the spot:-)

I just can't help myself...

"Sweden is a small country in the middle of Europe, famous for it's tasty cheeses and delicious chocolate. Denmark, on the other hand, is a vaste country with deep forests and a hilly countryside, especially in the north where the highest summit reaches 2111 m ."