Saturday 27 September 2008

Ropade hej innan bäcken

"Knappast något brutet", pyttsan… För att lugna kollegor, pojkvän, och ja, kanske litegrand mig själv också (erkänner), så gick jag förbi akuten i torsdags kväll. Akutmottagningen är i sig värld ett långt inlägg; jag har haft turen att sällan behöva besöka sådana, men jag kan nästan lova att här var annorlunda än på, säg NÄL. Under de timmar jag fick vänta passerade t ex nästan lika många poliser som patienter. Det var inte tant Märtas lårbenshals utan halvt sönderslagna hemlösa och andra i samhällets periferi, om jag får använda uttrycket.

Men som sagt, det är en annan historia. Jag fick efter röntgen veta att min handled visst var bruten och efter lång väntan på besked om operation fick vi veta att jag skulle tillbringa natten på sjukhuset i fortsatt väntan på, just det, operation. Vid lunchtid i fredags var det min tur, jag fick en lokalbedövning i armen som föregicks av elchocker vid vilka fingrarna hoppade lustigt. Läkarna undrade vad jag skrattade åt... Drygt en och en halv timme tog själva ingreppet under vilket de skruvade fast en platta med nio skruvar, varefter det blev gips och en liten lustig behållare för att samla upp blod. Den senare är borttagen, de två förra ska jag gå runt med i minst två år respektive tre veckor.

Det är väl just tidsaspekten som stör mig mest. Gips i tre veckor kunde i sig vara en sak, men inga inlines under tre månader; inte ens löpning med risken för fall! Det ligger ju i mitt intresse att ta det försiktigt, speciellt med tanke på skidveckan om knappt fyra månader, men ändå... Dock, det finns en speciell cykelmaskin på gymet som jag nog får jobba rejält för att ramla av från, den får det bli. En annan besvärande tidsaspekt är sjukskrivningen. Eftersom jag är högerhänt trodde jag inte det skulle bli så länge men läkaren ordinerade en månad. Själv tror jag nästan att det vore lugnare för armen på jobbet än hemma, speciellt med stundande flytt...

Sjukhusvistelsen var annars en positiv upplevelse; alla var snälla och vänliga (möjligt undantag: morgonduschen kl 05:30 för att säkert vara klar vid operationen...klockan 12) och jag fick lära mig många nya ord samt läste ut två böcker. Jag fick eget rum vilket naturligtvis var en uppskattad lyx. Sjukförsäkringssystemet visade sig väl fungerande och kalaset kostar inte skjortan. Förresten fick jag ha med mobilen på rummet och sms-kommunikationen gick varm. Då både jag och mina bröder bor i länder utan svensk T9 i mobilerna kunde lillasyster piggas upp (nåja, moralen är redan rätt god) med följande ordlek:
"Ouch. But it was the left arm, right?"
"Yes, the right arm is left untouched"

Och för att se det ännu mer från den ljusa sidan; jag slipper ju diska på tre veckor:)

3 comments:

Anonymous said...

Men maten, vem lagar den? Och konferensen missar du den också? Hoppas bara du inte har ont.

erika said...

Maten fixar jag fint. Bara med en lätt förstärkt Ödlundsk touch. Även det väljer jag att se från den ljusa sidan; jag kan söla fritt med fullt godtagbar ursäkt!

Anonymous said...

Krya på dig kramar från Linköping skickas i ett lass.