It's raining men..ingen har saltat

Intet ont anandes stapplade jag ur tåget i morse. Ja, verkligen stapplade för jag tror nästan jag hann slumra in igen mellan de att högtalarrösten sade "Le Guichet" och tåget stannade. Vad som väntade? En total blixthalka, en tunn ishinna över hela trottoaren och inte en tillstymmelse till saltkorn. Den korta, säg 300m, nedförsbacken till jobbet tar väl i vanliga fall fem minuter inklusive stopp i fruktaffären men idag..puh. Folk såg ut som bambis allihop, bilar kanade och den lilla lilla remsan intill husväggen där isen smält blev tillflykt för att slippa bryta en annan handled.

Nu till lunch har det tinat men det fina regnet har ersatts av hagel och snö; återstår att se vad borgmästeriet tänker göra åt detta...

Anm.: I Paris ingen halka, det lär få bli riktig sibirisk vargavinter för att de gatorna ska frysa.

Ibland väljer man fel

Varje morgon tar jag den blå pendeltågslinjen, RER B, till jobbet. På samma sträcka rullar ett antal olika tåg ungefär var 4-5 minut, några olika varianter som stannar på olika stationer; jag förmodar att någon logistiker lagt pannan i djupa veck och ansträngt de små grå för att göra direktförbindelser mellan populära stationer medan de som varit otaktiska nog att bosätta sig i en mindre förort får finna sig i att byta. Min station, Le Guichet, anses som liten och på kvällarna har det hänt mer än en gång att det svurits över hur många tåg som susar förbi när det är kallt och regnigt.

På morgonen är det tågen mot St Remy som gäller, utom om jag är tidig eftersom de tågen då svischar förbi Le Guichet, och jag istället bör välja ett tåg med slutstation Orsay. I morse ansträngde jag mig just för att vara extra tidig, men ljustavlorna fungerade inte på min station inne i Paris och när första tåget till St Remy kom hoppade jag på för att vid nästa station kunna se hur långt efter Orsay-tåget kom. Jag skulle kunna stannat och få lite längre att gå till jobbet, det stör väl inte i sig men erfarenheten säger mig att jag kommer fortare fram om jag väntar på nästa tåg som stannar när det ska, det brukar komma två-tre minuter senare. Inte heller på denna station fanns någon fungerande information men jag chansade, lämnade min sittplats och hoppade av i kylan. Så annonseras "Nästa tåg: Orsay 11 min". En minut senare: "Orsay 12 min". 11 igen. 12. Och så vidare. Efter sisådär 20 min kom vi iväg, jag var halvt stelfrusen och tänkte på hur långt tidigare jag varit framme om jag stannat kvar. Jag inser att för en Stockholmare kanske inte det hela ses så katastrofalt; där är tunnelbanan förvisso i tid men intervallen mellan tågen är i standard 10 min, för att inte tala om pendeltågen. En tio minuters försening i Paris innebär smärre kaos; nu är det förvisso semestertider och mindre folk så tågresandet går smidigt, men om man i vanliga fall går på i Châtelet kan man inte vara säker på att komma med tåget. Ännu mindre om det på perrongen hunnit ackumuleras resenärer under tio minuter...

Men egentligen är jag ganska glad, ty i morse velib:ade jag till metron. Snäppet upp: igår åkte jag inlines på kajerna, med nya handledsskydd! Tre vändor tur och retur fick räcka, sen var jag rejält trött, men ändå – känslan! Det gick inte fort såväl kondition som teknik har hunnit tappas en del, men rörelsen satt där ändå nånstans. Snart snart kan jag nog köra med de andra....

En annorlunda jul

Det blev en annorlunda men mycket fin jul därhemma. Modet på jobbet höll inte hela vägen ut och jag smet iväg lite tidigare, tröstandes mig själv med att jag var långt ifrån först. Ett snabbt stopp i simhallen på vägen hem och sen var det dags att röja fram julbordet på Fasters vita duk.

J tittade förundrat – och med viss tveksamhet – på hur pyttsar, skålar och byttor åkte fram en efter annan. Ett skämt på vårt interna inlines-forum om att det skulle ut och köras på kvällen utvecklades till att vi bjöd in två vänner, som inte bokat in något med sina familjer för kvällen. Lite spontant och med förevändingen att "kom bara för ett glas". Givet mängden av mat (hur tänkte jag?) var det inte fel att de dök upp. Synd att de inte tog med kusiner också....

Det blev i alla fall väldigt bra, vid tiotiden var vi till bords (ejoråsåatteh här vänds på dygnet) och trots viss fransk tveksamhet till svensk sill blev det över lag lyckat. Våra vänner var mycket glada och nöjda och verkar till slut ha hittat hem ordentligt i natten, efter att bl a ha tittat på pappas julfilm med mina första stapplande steg för 26 år sedan.

Juldagsmorgonen blev inte helt oväntat aningens sen; jag vaknade till relativt tidigt och kunde se SMS om att far min varit på julotta. Det finns faktist en sådan även i Svenska kyrkan här, den avlöpte säkert fint. Jag ringde hem till farfar där julmiddagen hölls (nästan) som vanligt, allt efter faster M:s försorg, hon lär ha gjort ett jättejobb.

För att juldagen skulle kännas lite som inte vanlig helgdag gav vi oss ut på långpromenad, i Skogen. J undrade om jag egentligen ansåg att Bois de Vincennes var en skog. En park är det ju inte, sådana brukar ha anlagda gräsmattor och ansade rabatter, men en parkskog tyckte jag. Eller skogspark? Två timmar tog det oss i alla fall att promenera igenom den och det får väl räknas som hyfsat. Hem till julbord, andra upplagan (more to come!) och paketöppning. Mammas bidrag stod för en övervägande majoritet av paketen, som kommer hålla oss varma i vinter (jag har inte tappat en enda av vantarna än - och då var de ändå två stycken!).

Vid åttatiden skulle jag lägga mig och vila lite. Åjo... Vid tiotiden vaknade jag till och stapplade upp för att se hur juldisken just avslutades, J förebrådde sig lite för att oljudet väckt mig. Det oljudet kunde jag väl stå ut med och efter varm mjölk och lite julgodis var det inte svårt att somna om igen.

Och nu på jobbet igen – kan lova att det inte var något problem med plats på RER idag. Måste bara försöka få gjort något vettigt också... Ja faktiskt, jag ska läsa I:s exjobbsrapport om aktuatortekniker, den tror jag kan komma till nytta.

God fortsättning alla!

Är det jul igen?

På DN idag skriver de om extra mycket ledigt i jul, med julafton en onsdag. Man kan svara på dagens fråga huruvida man jobbar hela eller halva dagen, eller inte alls, idag den 23:e. Jag förstår inte alls. För första gången i mitt liv ska jag jobba på julafton. Kontoret stänger kl 16 på eftermiddagen och även om jag teoretiskt sett skulle kunna ta ledigt vill jag spara dagar till skidsemestern. Det hela känns otroligt märkligt och jag har lust att ropa till de stackars fransmännen att "hallå, ni har missat nåt, julafton är den 24:e"! Det är det förvisso här också och i någon mening har de kanske bättre fattat innebörden av ordet julafton, eftersom det enbart är kvällen som firas. Jultomten kommer på natten till den 25:e och barnen får sina paket på morgonen. Egentligen är det väl så det firas på de flesta håll runt om i Europa, jag har för mig att de skandinaviska länderna är lika men jag kan missta mig. Det är som att allt är förskjutet en dag. Vad kommer sig detta? Har det att göra med jultomtens arbetstider, att på väg från Rovaniemi avverkar han Norden på julafton och resten av Europa och världen på juldagen?

Kanske är jag inskränkt och insnöad på det jag är van vid, men jag gillar det svenska konceptet. Förväntan på lillejulaftons kväll, som barn var det bastu och risgrynsgröt - de första åren lutfisk -den kvällen och så hängde strumpan jämte sängen på julaftonsnatten. Något litet paket på morgonen för att stilla nyfikenheten, fika med saffransbröd och hallonsaft, julbord, Kalle Anka, promenad, fika igen och så till sist julklapparna! Schemat modifierades något med åren men generellt var julen slut någon gång runt niotiden den 24:e. Skinkmacka på natten och julbord hos farmor på juldagen tillhörde i och för sig också julfirandet.

Men här börjar det den 24:e på kvällen. Jag kan inte för mitt liv förstå hur arbetande familjer kan få ihop julförbederelserna. Jag tycker nästan synd om de stackars barnen som inte får den här laddade förväntan. Hem från jobb/dagis och sen till bords. I många fall säkerligen en rejäl lyxmiddag med vin som riskerar göra morgonen den 25:e baktung istället för mysig (ok, jag är inskränkt på mitt). Kanske hade vi det väl förspänt som små med lärarföräldrar på jullov, vi kunde städa en dag och pynta nästa (jag vill tro att mamma egentligen städade andra dagen också men eftersom det tog halva dagen att pynta bara mitt rum märkte jag aldrig av det).

Vår lägenhet är inte det minsta julstädad, de förberedelser jag tänkt få till i helgen hanns inte alls med och pepparkakshjärtana kommer nog ätas upp ogarnerade. Städningen får sträcka sig till att försöka spika ihop byrån som ligger utspridd på vardagsrumsgolvet (hur spikar man när man kommer hem vid sju-halv åtta varje dag och det bor en bebis på våningen under?) samt bädda sängen. Igår var det julmatslagande som kommer fortsätta ikväll. En stor likhet med min barndoms jular är att köket kommer vara ett kaos kvällen den 23:e. En stor skillnad är att mamma och pappa inte kommer att ha städat undan allt och tvättat golvet när jag vaknar på morgonen (hoppet är inte helt dött dock, chansen finns att J har tid att göra sådär skinande rent som jag aldrig lyckas med).

Men vet ni? Jag tror det kommer bli en bra jul i alla fall, även utan pepparkakshjärtan och med dammråttor bakom extrakylskåpet som skulle blivit bortfört (hämtat av mottagaren) för två veckor sedan. Lådan med farmors tomtar kommer packas upp och Fasters vita duk ska läggas på bordet, en tanke kommer skänkas till dem som inte längre finns bland oss och med dem i minnet kommer vi som är kvar att roa oss i varandras sällskap.

Och blir nu inte julen så himskans bra gör det ingenting för den är snart slut ändå, den 26:e är jag åter på kontoret! ;-)

En syndens boning

Det är vår lägenhet. Och då syftar jag inte på annalkande alkoholisering till följd av ett ohemult intag av starka drycker (a k a glögg) eller en långhelg med två män i lägenheten (O på besök). Nej, det är adventsljusstaken. Denna hederliga, svenska symbol som så stolt pryder sin plats i hörnfönstret och är en av förmodligen mycket få exemplar i Paris 20e arrondissement. Det är måhända inte den allra mest klassiska med sju ljus och små glödlampor utan en modern Åhléns-variant med tio stänglar i vilka men fäster en ljuskedja; men otvivelaktigt är det en adventsljusstake. Den spred ett härligt gult ljus omkring sig och gjorde rummet riktigt mysigt, gärna i kombination med värmeljus i urätna yoghurt-glasburkar.

Vad hände? En hastig rörelse och min klenod for i golvet med buller och bång. Det milda gula ljuset byttes mot i det närmaste lysrörsvitt och det dröjde inte många timmar innan stackarn bränt ut sig. Vad göra? De två reservlamporna räckte inte och jag började våghalsigt byta ut en efter annan mot blått och gult från en färgad slinga. Fortfarande lika mörkt och jag insåg att den enda lösningen var att byta ut hela slingan. Det var ett svårt val, kanske inte mellan pest och kolera men säg munsår mot spruckna nagelband, men framför en slocknad ljusstake vann en färgglad slinga. Men det svider, vårt fönster antog en amerikaniserad stil, all form av svensk klass, förfining och lagomhet föll platt och skillnanden är knappt märkbar mot grannarnas blinkande tomtar och renad. Operation "leta-rätt-på-glödlampor" måste ta vid innan julveckan inleds!

Annars allt väl, även om O saknas. Jag ringde J från mataffären i måndags och frågade om något saknades därhemma: "Ja, vår gäst", blev det omedelbara svaret. Vi hann dock med både Luciatåg, Pari Roller-fest, nostalgisk middag och nattlig glögg under helgen. Samt långa sovmorgnar!

Slipsen på

Dagen till ära är det slipsen på, som jag misstänkte var det dock ingen här som visste vad som är speciellt med den 10 december. Man får väl ha överseende med det, jag vill nästan minnas att det var lika lite känt när jag hade Lasse Åberg-slips på högstadiet. Utvecklingen har lyckeligen gått något framåt och Vattenfestivalsmotivet är utbytt mot lite mer sobra ränder på brun bakgrund, som matchar min lyxigaste skjorta någonsin (jag tänker shopping med C inför trainee-intervju, tack igen!) alldeles utmärkt. Slipsknuten är lite sådär men min skicklighet är högst begränsad och J sov vid avfärden i morse – vad ska man med en karl till om han inte knyter slipsen åt en?! :-)

Imorgon blir det kanske inte slips på, men jag får se till att lyfta hatten för att välkomna en efterlängtad gäst, O som kommer på besök i sin gamla stad. Jag ska riva hans returbiljett samt radera ut bokningsnumret ur flygbolagets system så att han stannar kvar här (ni måste lova att inte skvallra!).

Annars går allt sin gilla gång, jag försöker förstå artiklar och räkna lite elmag på dagarna samt skapa julstämning hemma på kvällarna, när jag inte tränar. Julkorten ser det smått panikartat ut med, ett är skrivet ännu...

Idag var det obligatoriskt besök hos företagsläkaren för att få papper på att jag är arbetsför. Läkaren undrade om det stämmer att kvinnor i Sverige ammar i två år (om detta har jag ingen aning), jag hörde fel och fick det till att han pratade om föräldraledighet (de franska ord jag rörde ihop är mer lika än amma och föräldraledighet) varpå jag svarade att nja, det är nog snarare ett och ett halvt år, men man måste dela vissa månader mellan man och kvinna. Jodå, Sverige är minsann så jämställt att papporna tillskrivs obligatoriska amningsmånader...

Frejdiga fruntimmer

Ända sedan jag läste Mårbackasviten för en herrans massa år sedan har jag varit mycket förtjust i Selma Lagerlöf. I min nuvarande läsning, biografin om Sophie Elkan, förstärks detta. I sanningens namn visste jag mycket lite om Sophie sedan tidigare, och det är ett fascinerande kvinnoporträtt som växer fram. Likaså lär jag känna Selma mer, som person och inte enbart författare. De var verkligen två "frejdiga fruntimmer", även om de själva förmodligen skulle sparkat bakut åt det uttrycket.

Boken är min tågläsning och från morgonen kan jag inte låta bli att dela med mig av några citat. De två första är signerade Selma, angående Sophies kärlek för den gifte belgaren Alexis Sluys:

"Selma konsulterade Bibeln och hennes åsikt var klar: 'För mig står där att om du älskar en man skall du tillhöra honom helt och äfven kroppsligt hvilka moraliska plikter som än binda dig och honom på andra håll. Att det var nog att älska har jag aldrig sett.'"

"Jag skall straffa dig med att förälska mig i Heidenstam. Han har en skild hustru, en öfvergifven älskarinna, en fästmö som dras om honom men för resten är han fri som fågeln och det kunde bli ett vådligt lyckligt par av oss."

De två följande uttalandena gäller två andra välkända författare, verksamma i Sverige vid samma tid som Selma och Sophie. Kommentarerna gäller kvinnosaksfrågan, där debatten stundtals lär ha varit mycket het kring förra sekelskiftet. Vem vet vilka det handlar om?

"Innerst inne är hon inte klok - jag menar att hon är rubbad" /Sophie

"Det är inte bra för ett land, att dess största snille är en dåre" /Selma

On another note; a huge thanks to S who sent me the advent calendar of the year!