Jag blir så ledsen

Än en gång har jag blivit berörd av DN-kommentarer, det kanske kan tyckas att jag inte gör annat än kommenterar på DN men senaste veckans två exempel är också senaste månadernas. Denna gång är det dock inte DN som irriterar mig, utan alla kommentarer som gör mig ledsen så det skär i hjärtat.

Artikeln i fråga handlar om en papperslös invandrare som inte blivit betald för arbete han utfört åt ett bemanningsbolag anlitat av Skanska. En del kommentarer handlar om Skanskas respektive företages ansvar, andra om papperslösheten. Ett begrepp som för övrigt beskrivs i marginalen, vilket förvånade mig på en gång positivt (finns inte problemet i Sverige?) och negativt (eller mörkas det bara?). Här i Frankrike är "sans papiers" ett vedertaget begrepp och det är inte med nödvändighet likställt med det betydligt mer negativt klingande "illegal invandrare" . Rent tekniskt sett är det väl samma sak, även om jag tycker att det första begreppet ger större utrymme för rent administrativt strul.

Min kunskap av svenska Migrationsverkets handläggning är ytterst begränsad, jag vet däremot att det i det här landet kan ta en ofantlig tid och att bemötandet kan vara skräckinjagande godtyckligt, jag har till och med exempel på hur landets egna medborgare riskerat att finna sig papperslösa vilket låter helt osannolikt. Man kan inte applicera ett lands tillkortakommanden på ett annat men i vilket fall, jag har lärt mig något som jag tror går att applicera även i Sverige, och det är att man måste se långt bakom fördomar som utsugare, bidragsjagare, cancersvulster, löss, och andra skällsord som folk anonymt häver ut sig.

Sanningen är dessvärre att folk hamnar i kläm!! Jag brukar sällan använda uttrycket hamna eftersom jag vill hävda att i livet hamnar man ingenstans, man tar sig dit, men verkligen är nu inte så vit och svart. Jag säger heller inte att alla handlar i god anda men är övertygad om att det är en betydligt större del än vad kommentarerna ger intryck av...

Jag har så mycket känslor, så mycket tankar kring det här. Vetenskapskvinna som jag i alla fall utger mig för att vara vågar jag inte gå in i någon utredande diskussion ty jag skulle vilja belägga mina argument med väl verifierade källor och det har jag inte tid till. Men jag har inte behov av referenser och källor för att känna sorgen och ilsken slita i mig över att det även i Sverige finns så många som uttrycker sådana åsikter som några av de jag läst på idag på DN. Jag vet, det är inte på något representativt för Sveriges befolkning och det kanske till och med är samma personer som skriver vart och vartannat inlägg under olika pseudonym. Jag vet, jag ska inte bry mig, inte slösa min tid och min energi på det.

Jag blir bara ledsen...och nu ska jag försöka omvandla den energin till fokus på Matlab och sedan rusa hem lagom i pausen mellan kval och final i längdåknings-sprinten. Jag kan ju lugnt heja på min blågula flagga, jag har ju mina blå ögon och mitt svenska pass och mitt människovärde garanterat i ett tiosiffrigt nummer.

Snow snow snow

Högst upp i menyn på högerkanten på mitt universitets hemsida hittar man "Snow information" där det står att läsa allt om det aktuella snöläget och vilka åtgärder som vidtas. Vägen upp till universitet är tydligen stängd och UNiBUS som transporterar lata (jamen låt mig vara fördömande om jag vill!) studenter mellan stan och universitet går inte alls. Något sånt har jag aldrig sett på LiU, kanske för att där knappt finns några vägar upp som kan ställa till problem... Det är alltså snökaos i East Kent idag med flera stängda skolor, tågproblem etc. Jag gillar kommentaren "Will your children be enjoying a day off school?" på hemsidan som annonserar vilka skolor som är stängda, det känns som skön brittisk inställning, lite humor sådär. Brittisk humor brukar förvisso ganska ofta karaktäriseras som torr och styltig, jag måste alltså vara lite trist då som tycker om den.

Men åter till snön, det är upp till 10-15 cm snö på sina ställen och universitet har märkbart mindre folk än vanligt. Själv är jag ensam på kontoret och har därför snott åt mig extraelementet som är lägligt placerat just över mina fötter. Varmt å skönt!

Mindre varmt och skönt var det att springa i morse, men underbart ändå! Det låter väl helt osannolikt för svenskar men jag har inte sprungit i snö på...säg tre år! Alltså sprungit i snö så att man känner ett visst motstånd, vispat undan lite lätta flingor har jag väl gjort. Min runda tog lite längre tid än vanligt, det var dessutom motvind där snön var som djupast men sånt ger bara ökad effekt.

Jag hoppas dock att de ska hunnit städa vägarna till imorgon, då jag ska ta nattbussen till Paris och för första gången åka färjan Dover-Calais!

För övrigt är jag arg på DN som verkar vägra mig att komma in på deras hemsida sedan jag igår kommenterat på artikeln angående utmärkelsen av Noomi Rapace till DN:s kulturpris, där det i juryns utlåtande talade om att hon gjorde en bra tolkning av den "..., anorektiska, ..." Lisbeth Salander. Jag håller definitivt inte med om att Lisbeth Salander är anorektisk, däremot grymt smal men det är inte samma sak, och det försökte jag kommentera. Det censurerades bort både en och två gånger och nu kommer jag inte ens in på DN:s sida längre. Vad hände med tryckfriheten? Såvitt jag vet var den kommentaren vare sig hets mot folkgrupp, sexistisk eller på något annat vis moraliskt förkastlig. Heller inget påhopp på vare sig Noomi Rapace eller Stieg Larsson, som flera av de andra kommentarerna. Morr.

Uppdatering: Nu kommer jag åter in på DN:s sida och har länkat till artikeln ovan. Utan mina tre kommentarer dock...

Snabba möten

Jag erkänner, det händer ganska sällan att jag springer på folk jag känner här på stan, bara sådär. En stor anledning är naturligtvis att jag sällan går på stan, just bara sådär, men man kan ju förstås också räkna in alla gånger när jag är på väg någonstans. Så det är förmodligen ännu mer på grund av att jag bara varit här i 2,5 år och ägnat den största tiden åt och jobb och träning, där såväl kollegor som träningskompisar till allra största delen bor utanför stan. Det finns ingen lång bakgrund av att känna en massa människor och bekantas bekanta (hade förmodligen varit ganska annorlunda om jag pluggat på ett universitet och levt studentliv här), och i en stad med 9 miljoner förorterna inkluderat är densiteten kända ansikten rätt låg. Lägg till det en metrofrekvens på sisådär 3 minuter och sannolikheten att du stöter på ens folk som reser samma linje som du är rätt låg. Lite annorlunda med RER B förstås, där börjar jag känna igen en del pendlaransikten och ibland springer jag in i svenske M. Våra medresenärer tittar betänkligt på oss när vi kramar om varann men däremot inte kindpussas. Märkliga ufon.

Därför är det desto roligare när det händer. Som allra oftast är det folk med anknytning till sport, det är ibland märkligt stöta på dem civilt. Jag kunde faktiskt inte placera motorcykelpolisen som jag alltid enbart sett som Farbror Blå med hjälm nedtryckt på huvudet - han som stiligt kommenterade "Du är inte fransk" första gången vi utbytte mer än Bonsoir - den gången vi sprang på varandra på stan i lätta sommarkläder och han hejade igenkännande...

Igår på metron hände ett sånt där mycket hastigt möte. På mitt gym finns en kvinna, P, som i princip tycks tillhöra inventarierna, hon är i princip alltid där när jag kommer men har sällan lämnat när jag går; hon verkar köra spinningpasset före det som jag just hunnit rusa hem från jobbet till och fortsätter sedan i gymmet. En sån som hälsar och hejar på alla, kompis med varenda instruktör. Vi har börjat heja på varandra, hon lade nog märke till mig (och jag till henne, hennes roll som apan som känner alla märks tydligt) redan vid ett av mina allra första spinningpass där, jag var en nying som hade cykelutrustning och dessutom såg ut att ta i lite, även om jag vill minnas att min cykelvana just då gjorde att det gick rätt segt i vilket fall. Sedan springer vi på varann i bodypumpsalen då och då och vi tillhör båda dem som inte är där för att fjöna runt. Vilket för övrigt ganska få är, det är riktigt kul och motiverande! I alla fall - blablabla, fokus! - igår satt hon faktiskt inte bara på samma metrotåg men till och med -vagn när jag rullade in med mina inlines på fötterna på väg till randonnéen. En igenkännande nick och sedan när hon gick av ett "à demain?" ty hon har tydligen koll på att lördag, det är tillsammans med torsdag min bodypump-dag.

Så trots att stan är sådär stor och det är så lätt bli anonym, jag börjar rota in mig litegrand trots allt:) Och nu är det dags ta på sig kläderna för att hinna med spinningen innan bodypumpen - hoppas axeln håller! Ikväll skidor på TV, då ska jag ligga nöjd i soffan.

På efterkälken

Det händer inte sällan att jag ler lite överseende åt Frankrike när det gäller den tekniska utvecklingen av saker och ting, sådär i största allmänhet. Om man ska tala i synnerhet gäller det framförallt banker, där checker fortfarande är högsta mode även om internetbank börjar komma alltmer. Körkorten är små papperslappar att jämföra med våra i kreditkortsformat. Det kan väcka viss avund, för att inte tala om mitt ID-kort med chip i (även om jag brukar lägga till att chipet ännu bara är där i preventivt syfte och kommer aktiveras i framtiden). Rent generellt kan man alltså se på saker lite milt överseende. På vissa områden är det förstås tvärom, såvitt jag förstått ska SL just till att byta ut stenålders-bussremsan medan RATP gjorde sin definitiva övergång till plastkort för ett år sedan. Man kan naturligtvis blunda för detta undantag och låta bli att skapa någon sorts alltäckande, rättvisande statistik.

Men nu har jag funnit ett område där Sverige är en bit efter, och för denna upptäckt vände jag mig till Storbritannien. På grund av allmän försummelse har jag ännu inte fått iväg moderns födelsedagspresent, och då inföll hennes stora dag på samma dag som min namnsdag. Nu är det så dags och jag skulle gå till posten. Så kom jag på att jag kan ju faktiskt kosta vad Royalmail tar för samma försändelse, jag ska ju ändå till England imorgon. Inte nog med att det var billigare (förvisso ganska marginellt) men jag kunde här hemifrån ange vikt på paketet, skapa adresslapp, betala på nätet och skriva ut det hela med matriskod för frimärket. Att skickas senast imorgon. Jamen dåså, då får hon väl få sitt paket skickat från Canterbury istället. Och rätta mig nu gärna om jag har fel, men inte kan man göra så på Posten (för lat kolla efter)?