Jag blir så ledsen

Än en gång har jag blivit berörd av DN-kommentarer, det kanske kan tyckas att jag inte gör annat än kommenterar på DN men senaste veckans två exempel är också senaste månadernas. Denna gång är det dock inte DN som irriterar mig, utan alla kommentarer som gör mig ledsen så det skär i hjärtat.

Artikeln i fråga handlar om en papperslös invandrare som inte blivit betald för arbete han utfört åt ett bemanningsbolag anlitat av Skanska. En del kommentarer handlar om Skanskas respektive företages ansvar, andra om papperslösheten. Ett begrepp som för övrigt beskrivs i marginalen, vilket förvånade mig på en gång positivt (finns inte problemet i Sverige?) och negativt (eller mörkas det bara?). Här i Frankrike är "sans papiers" ett vedertaget begrepp och det är inte med nödvändighet likställt med det betydligt mer negativt klingande "illegal invandrare" . Rent tekniskt sett är det väl samma sak, även om jag tycker att det första begreppet ger större utrymme för rent administrativt strul.

Min kunskap av svenska Migrationsverkets handläggning är ytterst begränsad, jag vet däremot att det i det här landet kan ta en ofantlig tid och att bemötandet kan vara skräckinjagande godtyckligt, jag har till och med exempel på hur landets egna medborgare riskerat att finna sig papperslösa vilket låter helt osannolikt. Man kan inte applicera ett lands tillkortakommanden på ett annat men i vilket fall, jag har lärt mig något som jag tror går att applicera även i Sverige, och det är att man måste se långt bakom fördomar som utsugare, bidragsjagare, cancersvulster, löss, och andra skällsord som folk anonymt häver ut sig.

Sanningen är dessvärre att folk hamnar i kläm!! Jag brukar sällan använda uttrycket hamna eftersom jag vill hävda att i livet hamnar man ingenstans, man tar sig dit, men verkligen är nu inte så vit och svart. Jag säger heller inte att alla handlar i god anda men är övertygad om att det är en betydligt större del än vad kommentarerna ger intryck av...

Jag har så mycket känslor, så mycket tankar kring det här. Vetenskapskvinna som jag i alla fall utger mig för att vara vågar jag inte gå in i någon utredande diskussion ty jag skulle vilja belägga mina argument med väl verifierade källor och det har jag inte tid till. Men jag har inte behov av referenser och källor för att känna sorgen och ilsken slita i mig över att det även i Sverige finns så många som uttrycker sådana åsikter som några av de jag läst på idag på DN. Jag vet, det är inte på något representativt för Sveriges befolkning och det kanske till och med är samma personer som skriver vart och vartannat inlägg under olika pseudonym. Jag vet, jag ska inte bry mig, inte slösa min tid och min energi på det.

Jag blir bara ledsen...och nu ska jag försöka omvandla den energin till fokus på Matlab och sedan rusa hem lagom i pausen mellan kval och final i längdåknings-sprinten. Jag kan ju lugnt heja på min blågula flagga, jag har ju mina blå ögon och mitt svenska pass och mitt människovärde garanterat i ett tiosiffrigt nummer.