Snabba möten

Jag erkänner, det händer ganska sällan att jag springer på folk jag känner här på stan, bara sådär. En stor anledning är naturligtvis att jag sällan går på stan, just bara sådär, men man kan ju förstås också räkna in alla gånger när jag är på väg någonstans. Så det är förmodligen ännu mer på grund av att jag bara varit här i 2,5 år och ägnat den största tiden åt och jobb och träning, där såväl kollegor som träningskompisar till allra största delen bor utanför stan. Det finns ingen lång bakgrund av att känna en massa människor och bekantas bekanta (hade förmodligen varit ganska annorlunda om jag pluggat på ett universitet och levt studentliv här), och i en stad med 9 miljoner förorterna inkluderat är densiteten kända ansikten rätt låg. Lägg till det en metrofrekvens på sisådär 3 minuter och sannolikheten att du stöter på ens folk som reser samma linje som du är rätt låg. Lite annorlunda med RER B förstås, där börjar jag känna igen en del pendlaransikten och ibland springer jag in i svenske M. Våra medresenärer tittar betänkligt på oss när vi kramar om varann men däremot inte kindpussas. Märkliga ufon.

Därför är det desto roligare när det händer. Som allra oftast är det folk med anknytning till sport, det är ibland märkligt stöta på dem civilt. Jag kunde faktiskt inte placera motorcykelpolisen som jag alltid enbart sett som Farbror Blå med hjälm nedtryckt på huvudet - han som stiligt kommenterade "Du är inte fransk" första gången vi utbytte mer än Bonsoir - den gången vi sprang på varandra på stan i lätta sommarkläder och han hejade igenkännande...

Igår på metron hände ett sånt där mycket hastigt möte. På mitt gym finns en kvinna, P, som i princip tycks tillhöra inventarierna, hon är i princip alltid där när jag kommer men har sällan lämnat när jag går; hon verkar köra spinningpasset före det som jag just hunnit rusa hem från jobbet till och fortsätter sedan i gymmet. En sån som hälsar och hejar på alla, kompis med varenda instruktör. Vi har börjat heja på varandra, hon lade nog märke till mig (och jag till henne, hennes roll som apan som känner alla märks tydligt) redan vid ett av mina allra första spinningpass där, jag var en nying som hade cykelutrustning och dessutom såg ut att ta i lite, även om jag vill minnas att min cykelvana just då gjorde att det gick rätt segt i vilket fall. Sedan springer vi på varann i bodypumpsalen då och då och vi tillhör båda dem som inte är där för att fjöna runt. Vilket för övrigt ganska få är, det är riktigt kul och motiverande! I alla fall - blablabla, fokus! - igår satt hon faktiskt inte bara på samma metrotåg men till och med -vagn när jag rullade in med mina inlines på fötterna på väg till randonnéen. En igenkännande nick och sedan när hon gick av ett "à demain?" ty hon har tydligen koll på att lördag, det är tillsammans med torsdag min bodypump-dag.

Så trots att stan är sådär stor och det är så lätt bli anonym, jag börjar rota in mig litegrand trots allt:) Och nu är det dags ta på sig kläderna för att hinna med spinningen innan bodypumpen - hoppas axeln håller! Ikväll skidor på TV, då ska jag ligga nöjd i soffan.