De senaste dagarna har mina tankar kretsat mycket kring familjen och livets gång, jag tänker särskilt på mormor. Som omväxling känner jag för att skriva om något helt annat idag. Så vad passar då bättre än att skriva om just det som är något helt annat i mitt liv? Dit jag kan ta min tillflykt för att glömma vardagens stress, tvätt som måste hängas, kod som inte kompilerar...kort och gott; koppla bort. Jag har i år
(jag menar, förra året) börjat återfinna den böckers magi och dragningskraft jag kände som liten. Jag läste någonstans för länge sedan att en genomsnittsperson läser hälften
(eller var det bara en fjärdedel?) av sin livskonsumtion skönlitteratur under skolåldern. Nog för att jag slukade böcker då men låt ändå hoppas att det inte är sant.
Som liten kunde jag längta efter att få gå och lägga mig för att återuppta kontakten med Pippi, Kulla-Gulla, Agnes Cecilia och Gösta Berling i någon sorts kronologisk ordning. Numer är inte sängläsande att tänka på, ögonen slocknar fortare än jag hinner bläddra, utan det är pendlandet som gäller. Då stänger jag in mig i min lilla värld, ibland med musik i öronen för att säkert få min dagsöverdos av mediaflöde, och mer än en gång har jag varit nära att missa min hållplats.
Litteraturvalet varierar väldigt, jag har kommit ifrån den klassikerfetisch jag hade som liten
(även om det just nu ligger ett bokpaket med Zola och Hugo på posten och väntar), om man ska leta någon röd tråd kan den möjligen vara religion och krig.
Året började med deckaren
Faux Rebond (Fade Away) av Harlan Coben, en amerikansk författare, jag brukar annars försöka välja originalspråk, men den kom med som bonusbok en gång och var klart läsvärd som deckare!
Efter den var kontrasten skarp till
Le Secret av Philippe Grimbert, om en ung pojke som uppfinner en låtsasbror till dess han upptäcker den grymma verklighet hans familj genomlevde i andra världskrigets Paris.
Så dags för deckare igen, första serien i Stieg Larssons Millennium-serie, som väl knappast behöver någon beskrivning. Jag hade faktiskt inte läst den förr men efter att han var en av de två mest sålda författarna i Frankrike i somras och var och varannan människa suttit med näsan nedborrad i
"Les hommes qui n'aimaient pas les femmes" (Män som inte tycker om kvinnor - jag tycker titeln är fadd jämfört med den svenska) tyckte jag det var dags. Jag väntar nu ivrigt på att få sluka de två följande böckerna.
Efter den var det åter dags till verklighet, denna gång i form av
La Convertie av Marie d'Auzon, en ung fransyska som konverterade till Islam och levde enligt muslimska traditioner under åtta år. En stark verklighetsskildring som inte försöker hymla eller skyla över något, men där författarinnan också gör klart att de män hon mötte inte var representativa för Islam utan våldsamma individer som skyllde sitt beteende på sin religion.
Och nu till den aktuella läsningen;
La femme indépendante av Simone de Beauvoir, väl valda utdrag ur
Le deuxième sexe. Jag ska nu erkänna att jag faktiskt inte läst mycket Simone de Beauvoir. Jag tror att F tittar in här ibland och jag är helt ärlig när jag säger att
Det andra könet är en av - för att inte säga
den bokpresent jag uppskattat allra mest. Ändå blev det aldrig av att jag läste den - tror jag väntade på rätt sinnesstämning eller nåt - men jag tänker bestämt plocka med den från Sverige nästa gång jag kommer åt mitt bokförråd där.
Men vad sägs om följande, skrivet 1949
(hemsnickrad översättning följer):
"La femme indépendante - et surtout l'intéllectuelle qui pense sa situation - souffrira en tant que femelle d'un complexe d'infériorité ; elle n'a pas les loisirs de consacrer à sa beauté des soins aussi attentifs que la coquette dont le seul souci est de séduire ; elle aura beau suivre les conseils des spécialistes, elle ne sera jamais au domaine de l'élégance qu'un amateur ; … …. Si elle a du mal à plaire c'est qu'elle n'est pas comme ses petites sœurs esclaves une pure volonté de plaire ; le désir de séduire, si vif qu'il soit, n'est pas descendu au fond de ses os ; dès qu'elle se sent maladroite, elle s'irrite de servilité ; elle veut prendre sa revanche en jouant le jeu avec des armes masculines : elle parle au lieu d'écouter, elle étale des pensées subtiles, des émotions inédites ; elle contredit son interlocuteur au lieu de l'approuver, elle essaie de prendre le dessus sur lui. … … S'ils (les hommes) acceptaient d'aimer au lieu d'une esclave une semblable - comme le font d'ailleurs ceux d'entre eux qui sont à la fois dénués d'arrogance et de complexe d'infériorité - les femmes seraient beaucoup moins hantées par le souci de leur féminité ; elles y gagneraient du naturel, de la simplicité, et elles se retrouveraient femmes sans tant de peine puisque, après tout, elles le sont"
"Den självständiga kvinnan - och särskilt den intellektuella som tänker på sin situation - kommer att såsom hona lida av mindervärdeskomplex; hon har inte fritid att ägna så omsorgsfull vård åt sin skönhet som den koketta kvinann vars enda bekymmer är att förföra; hon har vackert göra att följa specialistråd, hon kommer ändå aldrig vara annat än en amatör när det gäller elegans; … … Om hon har svårt att behaga så är det för att hon inte som sina småsystrar slavinnorna har en ren önskan att behaga ; hennes önskan att förföra, hur stark den än är, har inte gått in i benmärgen; så snart hon känner sig klumpig, så irriterar hon sig på inställsamhet; hon vill ta sin revansch genom att spela spelet med maskulina vapen: hon pratar istället för att lyssna, hon sprider subtila tankegångar, nya känslor; hon säger emot sin samtalspartner istället för att bekräfta honom, hon försöker att ta övertaget över honom. … … Om de (männen) accepterade att älska en like istället för en slavinna - som för övrigt de flesta av dem som är befriade från arrogans och mindervärdeskomplex gör - då skulle kvinnorna vara mycket mindre förföljda av oro kring sin femininitet; de skulle tjäna i naturlighet, i enkelhet, och de skulle återfinna sig som kvinnor utan all denna pina för till syvende och sist, de är ju kvinnor!"
