Min far brukar mer eller mindre diskret undra över hur jag alltid lyckas ha med mig så mycket packning när jag är ute och reser (inte helt sällan har han själv blivit utsatt för att transportera denna när jag själv tar nån annan, roligare, väg). Det kan inte förnekas att han har en poäng. Ofta har jag inte bara med en massa onödigheter, det plockar t ex på om det i väskan finns såväl inlines, hjälm, orienteringsskor och joggingskor. På det några flaskor vin till svältfödda svenskar och viktgränsen är snart nådd. Det är otroligt sällan jag åkt till en flygplats utan en gnagande oro att väskan inte ska passera incheckningen, samt en B-plan på hur jag ska packa om, alternativt byta om till tunga tjocka kläder. Det är märkligt att jag min relativa resvana till trots inte kan packa smart och litet... Ibland har jag en känsla av att släpa runt på mitt liv, till och med till jobbet när datorn ska med varje dag.
Jag brukar ha som ledstjärna att man aldrig ska packa mer än man orkar bära. Tja, det fanns ju alltså inget val för mig. Det är två och ett halvt år sedan jag började köra bodypump regelbundet, det gäller att stå sitt kast.
Måttet har nog rågats i med den nuvarande resan. Dels har jag min vana trogen en rejäl väska på 23 kg, modell klassisk och inte vandrarryggsäck denna gång, men med den fula egenskapen att välta så fort den kommer i obalans på sina två hjul. Dels har jag en stor svart hårdplatsväska med en PC inuti. Ordet bärbar dator har fått en helt ny innebörd; väskan väger 22 kg men jag bär ju med mig den. Lägg till det en datorväska, en ryggsäck samt en kasse med två flaskor vin till en professor här. Vin borde f ö förbjudas som present, vad är det för fel på spetsunderkläder? Det väger tusen gånger mindre och är minst lika franskt som vin. Kanske inte funkar riktigt lika bra till en manlig professor dock...en slips?
Japaner är kända för ett oerhört artigt folk och det kan inte förnekas. Jag känner mig som en stor ohyfsad klumpeduns gentemot de graciösa japanerna och -skorna, de senare som kollektivt har utvecklat en gångstil med tårna vinklades så långt inåt att de ser hjulbenta allihop. Det är nästan som att japanerna är lite bättre än andra, inte för att de på något vis förhäver sig själva (tvärtom!) men för de har en grace och elegans som kommer alldeles av sig självt. En sådan intelligens de måste ha dessutom med det språket, jag tänker att om man börjar tidigt med att lära sig något avancerat så borde det stimulara intelligensen positivt. Förmodligen tycker inte de att det är så komplicerat, men oavsett vilket så vansinnigt vacker är det!
Denna grace till trots, de har ingen våldsam förståelse för folk med mycket packning. Att de inte hjälper till att bära är en sak - precis som jag skrev ovan så ska jag inte ha med mig mer än att jag orkar bära det själv. Men de verkar mest tycka att den med bagage är till besvär och flyttar sig därför inte gärna när jag kommer släpandes på mina väskor. Även solen har väl sina fläckar förstås. Idag var vi ett extra otympligt ekipage och det måste sett ganska roligt ut där jag struttade runt i smala klackar.
Förflyttandet blir inte lättare av att japanska järnvägs- och tunnelbanestationer är utrustade med långsgående räfflade plattor i golvklinkersen längs givna stråk. Jag kunde inte komma på vad dessa ska vara bra för, de är otroligt besvärliga eftersom jag måste korsa dem i närmast rät vinkel för att inte allt ska välta. Men så är det ju Japan och inte Frankrike som jag gärna jämför med, och därför finns det förmodligen en god, logisk tanke bakom konceptet. Framför trappor och i trappavsatser avlöses räfflorna av runda blobbar. Jag är nu så nyfiken på om detta i första hand är för blinda (otroligt praktiskt att bara köra ner den vita staven i en skåra i klinkersen och följa den till tåget) eller om det är i händelse av jordbävning (och dito strömavbrott, så att folk ändå ska komma ur tunnelbanan). Kanske finns det en tredje tillämpning jag inte tänkt på.
För övrigt funderar jag på om min Japanvistelse håller på att göra mig grovt kriminell. Jag har nämligen, ve och fasa, gått mot rött ljus på övergångsställen ibland. Och ännu värre, jag har dessutom korsat vägen där det inte var något övergångsställe alls efter att jag förvissat mig om att ingen bil kom från endera hållet. Om jag inte sitter på mitt plan hem på torsdag kan ni alltid kolla med de lokala polismyndigheterna ifall jag blivit inspärrad.
Det är roligare den här gången i Japan en förra gången i februari. Kanske för att nyhetens chock har lagt sig, och för att jag har upptäckt att jag inte måste gå på helspänn och vara livrädd att inte bocka och buga och säga Arigatou på rätt sätt. De må vara otroligt artiga och ha - för en utomstående - rätt så tränga sociala regler, men då är också medvetna om att västerlänningar inte har samma koder. Ett leende och en uppenbar vilja att försöka göra rätt räcker ganska långt...tror jag i alla fall :-)
Roligare också kanske därför att jag redan hunnit göra mer. En dryg timme efter att jag anlände till Nagoya träffade jag den lokala HHH-klubben och hade en riktigt rolig hash med dem. Hann inte vara med på down-downs efteråt men kunde i alla fall äntligen få mitt hash-name, ett japanskt sådant. Skönt, så slipper jag ha hashat på tre kontinenter utan att för den skull blivit "döpt". Dagen efter träffade jag A som läste Ii samtidigt som jag gick Yi, så vi hade franska ihop då. Jätteroligt att se henne igen och att bli runtguidad i staden, dessutom kom vi till en restaurang som jag aldrig vågat mig in i själv. Jag är inte rädd för at testa nytt men på japanska kan jag inte avgöra om saker är vegetariska eller ej. Efter middagen med A fick jag ett tydligt tecken på att jetlaggen nog hänger i. Jag har i det närmaste somnat i telefon så misstanken fanns, men jag lyckades skriva på facebook att "den restaurangen hade jag hellre hittat själv", istället för "aldrig hittat själv". Ibland kan man skriva sådant man tänker på utan att det är meningen, men det där var jag så långt ifrån att tänka att jag inte har någon aning om hur det kunde komma ur tangentbordet. Samma kväll höll jag på att skicka samma mail till min chef två gånger. Hjärnan är märklig ibland.
Apropå det borde jag kanske låta den där hjärnan sova nu, dags att jobba imorgon igen och många intryck från det här härliga landet att smälta!
