Den blomstertid nu kommer... eller: vad jag har gemensamt med Orlando Bloom

Om jag inte är helt ute och cyklar får skolavslutningar i Sverige inte längre hållas i kyrkan, i alla fall inte i alla kommuner. Den debatten har många sidor som jag inte tänker gå in på, men hur kristlig eller okristlig jag än må vara så ser jag faktiskt fram emot att ha min sista skolavslutning i en kyrka. Inte vilken kyrka som helst heller; Canterbury Cathedral tillhör ändå de mest kända av engelska katedralerna och är dessutom klassad som världsarv. Det går nog in ganska många hundratals besökare där. Riktigt så många kommer kanske inte dit för min skull på torsdag, men däremot är jag väldigt över att såväl mor och far som J och A gör resan dit - det betyder mycket!

Ja, nu är det äntligen dags att sätta punkt. Ett riktigt avslut, som sagt det sista. Jag har bett folk i min omgivning att tala mig till rätta om jag skulle börja mumla om en ny doktorsavhandling någon gång. Jag har varit på några doktorspromomveringar arrangerade av LiU men det blir något helt annat när det är mig själv det handlar om. För detta tillfälle har jag hyrt klädsel ; cape, rock och hatt som sig bör. Självkännedomen är såpass god att jag inser att jag kommer stå där och titta på de andra och beundra dem som förärats en doktorstitel, men tycka att jag själv mest ramlat in på ett bananskal. Någonstans i bakhuvudet vet jag ju att det inte riktigt är så det förhåller sig, men i alla fall. Till min glädje ska två av mina doktorandkollegor diplomeras samtidigt, det känns fint att känna några andra. Professorn skrev dessutom ett rart mail till oss och menade på att det var smått unikt för en akademiker att ha tre doktorer som promoveras samtidigt. Vilken tur jag speedade på processen då för att få vara med denna gång och inte i november!

Men nu borde jag väl börja packa ihop mig för det här, det "vanliga" tåget går redan vid åtta imorgon. Tror aldrig jag sett så mycket fram emot att resa till Canterbury som jag gör denna gång, det är väl förståeligt. Det enda lilla smolket - jag är ju svensk och måste hitta ett sånt - med att få ett definitivt slut på det hela är att jag inte längre kan skjuta upp allt det där jag skulle göra "after the PhD"...som att sköta bloggen till exempel!

Orlando Bloom, vad hade han med saken att göra då? Jag förstår om någon av er trodde att jag syftade på de gracefulla rörelserna i silvertrikå och den spejande falkblicken, men icke. Som Canterburyson kan han sedan ett år tillbaka titulera sig hedersdoktor vid University of Kent.

Till jobbs, dags att packa!

Bättre sent än aldrig

Det är inte utan att jag får lite prestationsångest, så länge sedan var det jag skrev och jag känner att jag borde komma med nåt extra bra för att kompensera. Ni får väl hålla till godo med ringrostigheten. 

Så vadän denna sena, men plötsliga återkomst? Någon gång, en natt sådär framåt halv två när jag satt och rättade min avhandling och slösurfade in på min blogg sade jag till mig själv att nej, jag ska inte lägga tid på bloggen innan avhandlingen är klar. Nu kan det kanske låta som att jag tillbringat varje ledig tid till att skriva och det är naturligtvis inte riktigt sant. Men jag vet med mig att om jag sitter vid datorn för att jobba och plötsligt börjar blogga så går en halvtimme. Men nu så, eftersom tiden började rinna ut för att lämna in den korrigerade versionen så ringde jag  igår, inför den sista helgen, min interna examinator som är den som bestämmer när min avhandling faktiskt är godkänd.

"Just so you know, I just signed it for you". Ungefär så sa han, so that should be it. Min professor kan möjligen fortfarande tycka att jag ska rätta till ditten eller datten, men det är mest detaljer och inget jag måste göra - men det är naturligtvis tacksamt med små kommentarer som kan snygga till det. Inget jag kommer lägga någon längre tid på dock, nu ska jag istället se till att hitta ett tryckeri som kan binda in det hela. Gäller att se upp, i Frankrike trycks boktrycks-texten på andra hållet jämfört med England (och Sverige)! 

Så nu sitter jag här i soffan och slöar och kollar på TV utan att veta att jag borde skriva, helt fantastiskt! Lite som Mark Levengoods mor som tyckte det var så skönt när barnen var utflugna och hon kunde unna sig att ligga på soffan och göra ingenting. Hennes barn tyckte att det gjorde hon tidigare också; "ja, men det svårare att unna sig det då". Det finns många visheter att uttömma ur Marks sommarprogram.

I övrigt, sedan sist har det varit jul och nyår, jag har haft chansen att få resa till Italien, Japan och Sverige, och ser fram emot resor till Danmark, USA och kanske Italien igen. Mina kollegor börjar tycka det är lite riskfyllt att skicka ut mig, samma dag jag var i Rom hittades en bomb i metron och det som händer i Japan nu är fruktansvärt. Jag var dock i en annan del av landet...

Det är helt ofattbart att det faktiskt är klart nu. Nåväl, inte helt klart, jag räknar väl med säg två kvällar för att snygga upp, ta bort kommentarer och sånt, men annars så. Jag kan börja sova ordentligt igen, träna ordentligt! Träningen kom igång lite bättre under de veckor som bollen låg hos professorn och inte hos mig, men annars har den blivit lidande. Säg max fyra pass i veckan in emellan förkylningar som bevis på den ringa sömnen, och då rätt softa joggpass eller bodypump istället för tvåtimmarslånga inlinespass. Ska bli härligt komma i form igen! Övermodig som jag alltid är skrev jag in mig i D21E i regionsmästerskapet  i långdistans om två veckor, tänkte att jag vann ju ligan i höstas så jag borde kanske. Ibland tror jag utmaningar är för mig som äpplet i paradiset var för Eva, jag kan helt enkelt inte låta bli även om jag kanske borde.

Jag får inte låta det här inlägget bli för långt men jag hoppas återkomma snart med inlägg om internationella kvinnodagen (som här generellt firas med att kvinnor får blommor vilket för mig är precis det syftet inte är med dagen), om cykling i Paris, om hur fem cm snö kan lamslå ett land (fast det är lite off season nu), eller vad helst annat jag känner för. Men räkna inte med en diskussion om icke-lineraiteten av RMS. 

Att slå ur underläge

Jag var egentligen på väg i säng för att vårda min ömma hals, men så slog andan på för att skriva om helgens prövningar. Jag menar nu inte det myckna snöandet (nästan 10 cm, inse!!) som nästan lamslog Parisregionen, inte heller min mors besök även om just hennes flygresa blev ganska mycket av en prövning med en hotellnatt i Köpenhamn istället för direktflyg till Paris. Hennes besök var i övrigt mycket lyckat med alldeles lagom mycket affärsspringande och stämningsfullt luciatåg i Svenska kyrkan.

Men det jag tänkte beröra var helgens orienteringstävling, den sista i regionsligan. Inför denna sista deltävling ledde jag ligan med mina tre segrar och en placering en liten bit längre ner i listan. En seger ger 100 poäng, därefter baseras poängen på tid (i procent) relativt segraren. Det kan ju tyckas som att jag då skulle vara favorit till slutsegern, men till saken hör att det är de fyra bästa resultaten som räknas och en annan tjej hade vunnit alla tre tävlingar hon ställt upp i. Den enda gång vi båda sprungit slog hon mig ganska rejält; måhända var det ett relativt dåligt lopp för mig och dessutom med en förkylning på väg ut ur kroppen, men några sådana parametrar räknas nu inte med i resultatlistan. Det kändes alltså som fördel för henne inför denna sista tävling. Att det dessutom visade sig vara ganska lätt orientering förstärkte denna känsla.

Skam den som ger sig. Tungt var det och det kändes bitvis som att benen stod stilla. Jag kan tänka mig att gårdagkvällens restaurangbesök gjorde sitt bästa för att öka på det uträttade arbetet enligt fysikens alla lagar. På slutet av banan tog jag omvägar för att slippa även rätt små höjdskillnader, men orienteringsmässigt gick det bra. Till slut kom jag i mål på den 7,7 km långa banan med en tid av 1:03:08. Jag gick fram till resultatlistan och hjärtat hoppade till under en microsekund när jag såg att min konkurrent ställt upp idag (det hade jag väl i och för sig förutsatt, det krävs ju fyra resultat för ligan). Vid microsekundens slut hade jag hunnit upptäcka att hennes tid var 1:40 längre än min. Det kanske låter klyschigt men då blev jag faktiskt allra först riktigt glad för klubbens skull! De har tagit emot mig enormt bra och jag vet att i alla fall några hoppades att jag skulle vinna totalt. Det var absolut ingen press men det kändes ändå så roligt att få vinna för klubbens skull. Ja för min egen också så klart, framförallt kändes det bra att mina segrar på deltävlingarna inte var enbart avhängiga om den andra tjejen var med eller inte. Kan själv, så att säga :-)

Ja, klubben var verkligen glada på prisutdelningen och tjoade så att ingen fick så mycket ovationer. Det kanske säger mer om hur ny klubben är och att jag och D55-damen är de enda som fick ta emot pris, men jag tycker i alla fall det var roligt att alla var så genuint glada. Lite elak tycker jag dock speakern var när han sade om tvåan att "hon kom hit för att vinna cupen idag men det gick inte". Sedan sade han om mig att det var roligt få ett ansikte på mig för nu har de sett mitt namn i listorna under hösten utan att veta vem jag var, jag hörde flera som höll med om det. Tänk, det kändes verkligen som att slå ur underläge, en härlig känsla och med en stämning som gjorde att det var helt okej att vara stolt och glad (som nu!) utan att det ansågs det minsta förmätet. En kille i klubben frågade mig efteråt om jag brukade vinna tävlingar i Sverige och jag fick ju säga att när jag var yngre så hände det ibland: "och nu fick du byta land så du kunde börja vinna igen" skrattade han glatt.

Innan jag avslutar vill jag förstås inflika att mamma också var med på tävlingen och hon fick springa i klass hon också. Representerades RO Paris blev hon andra D60-dam och var så nära att klara timmen att det nästan räknas. I resultatlänken ovan återfinns hon under bana E.

Förresten fick jag efter lite googlande klart för mig att tjejen jag slog faktiskt sprang VM mer än en gång, senast 2004. Det är litet ett tag sedan och hon har väl hunnit bli rejält avdankad sedan dess, men just det där avdankandet har jag själv ganska goda färdigheter i så jag ska försöka att inte låta det förta något.

Och som en allra sista punkt, jag har varit så ofrekvent här att jag glömt skriva att jag lagt fram min avhandling! Det gick bra; fick "minor corrections" vilket är det allra vanligaste i England och innebär att jag är godkänd för doktorstiteln sånär som på några mindre ändringar som jag måste lämna in inom tre månader. Snart är det klart!!

Ett rosa paraply

Jag har en liten lustighet - eller det har jag ju många - att jag brukar köpa någon pryl när jag åstadkommit något eller varit med om något särskilt. Det är inget jag planerar innan, det liksom bara blir att jag vill skaffa något. Ibland är bara för att jag tycker jag är värd belöningen, ibland för att jag vill ha ett minne. Det låter som ett fenomen typiskt för ett konsumtionssamhälle. Jag kan till exempel tänka på den snygga slipovern och skjortan jag firade med när jag blivit antagen till min PhD-plats, eller pyjamasen som jag införskaffade efter att ha skrivit på mitt lägenhetskontrakt. Båda gångerna i Paris just innan avgång med tåget hem till Genève. Eller de blå skorna som köptes för att trösta mig efter DigSig-tentan, men som faktiskt blev ett par firarskor de med - kanske kände jag på mig det?

Idag köpte jag ett rosa paraply (matchar perfekt min bebisrosa mobiltelefon). Jag gick in i bokhandeln på Campus och tittade på böcker men kände att det skulle jag nog inte orka så det blev ett paraply - hoppas dock inte behöva det under veckan som kommer.

Varför skulle jag inte orka läsa en bok? Vad var det att fira? Jo, firandet låg i att ha lämnat in fyra utskrivna kopior av min 191 sidor långa avhandling för att bli bundna. Inte hårdryggsbindning, vi är ännu bara på examinationsstadie, men i alla fall. Det är klart! Över!! Finito!!  Är avhandlingen klar? Jag vet inte, blir en avhandling klar? Jag slutade nu, jag satte punkt. Det finns tillräckligt många sidor, tillräckligt många kapitel, tjusiga figurer och säkert en mängd stavfel också. Man kan hålla på precis hur länge som helst och ändå aldrig bli nöjd, jag bestämde mig för att nu, nu ska den in. Jag ville så otroligt gärna få in den där avhandlingen innan flyget går till Sverige och ja, det gick vägen.

Sedan mitten på april har jag skrivit på heltid och sedan mitten på maj mer än så. De två senaste veckorna har jag varit i Canterbury och mer än heltid har gått upp till överheltid.  Sömnsnittet har väl varit på 4-5 timmar per natt och i alla fall denna vecka har jag somnat i dagsljus till fågelkvitter. Imorgon hämtar jag ut den från biblioteket som binder och sedan lämna in så att administrationen kan få mala. Så småningom ska examinatorerna säga sitt och jag hoppas innerligt att i alla fall inte behöva skriva om avhandlingen.

Träningen har legat på lågfart sista veckorna, pratade med en kompis om att ut och springa ikväll men nej, det får bli en öl och en bit mat på puben istället. Jag kan behöva värma upp inför helgen, efter många veckor av intensivt arbete, med som starkaste dryck ColaLight och ett rejält sömnunderskott kan det bli intressant.  Helgen ser jag otroligt mycket fram emot, M&A:s bröllop. Och jag kan njuta av det i vetskapen att jag har lämnat in!

Det här inlägget är förmodligen alldeles förvirrat, jag är stentrött även om kroppen håller igång eftersom den inte riktigt verkar insett det - en fantastisk apparat! Dessutom, i mitt skrivande så njuter jag av att inte behöva oroa mig för om jag presenterar för många idéer i en mening eller om följden är helt logisk. Jag överlåter detaljerna till läsaren att fylla i själv....

Ful

Bloggen är väldigt ful just nu tycker jag, gick in för att klottra ner ett inlägg och så dök det upp en inforuta om nya templates. Naturligtvis var jag klåfingrig nog för att klicka på rutan  utan att egentligen ha någon större tid att lägga ner på att fixa. Låt säga att bloggen infinner sig i en transitionsfas, förändring sker antingen när jag är färdigskriven, eller möjligen när idétorkan och skrivdisciplinen är för låg.

Imorgon far jag till England för det som jag innerligt hoppas blir spurten. Jag antar att professorns dom kommer på tisdag, då vi får utvärdera om det är görligt eller inte. Sidmässigt är det nog lugnt, men håller kvaliteten? Jag tycker naturligtvis inte att det är bra nog men det tror jag väl inte jag någonsin kommer tycka så det handlar väl om att sätta stopp vid en punkt. Det vore bara så otroligt skönt att få lämna in där på midsommaraftonens förmiddag och bli av med det, åtminstone fram till att avhandlingen ska försvaras någon gång i höst. Nu är ju inte allt förlorat om jag inte är klar i tid heller, det är väl "bara" att fortsätta fila under kvällar och helger under sensommar och höst i så fall. Får betala terminsavgift på universitetet men eftersom det är snarare regel än undantag att doktorander drar över tiden är det långt ifrån de fantasisummor man ibland hör talas om  (de vill ju få in sina håsar och håpar, eller vad det heter i England!) så det må väl vara hänt. Men tänk, tänk, om helgerna kunde få bli helger, om kvällarna kunde få bli lediga, om...

... ja bara det om veckan i Sverige kan få bli helt ledig vore så skönt! Det är nästan ett år sedan jag sist vandrade på svensk mark och tack vare M&A:s bröllop är det dags igen. När ni andra öppnar de första sillburkarna eller för den delen börjar skråla Måsen med en OP i högsta hugg, då hoppas jag kunna sitta med en avhandling mindre på mitt samvete på bussen på väg mot Stansted. Tror faktiskt att även om jag inte hinner klart i tid så ska den där veckan få bli ledig, innan det drar igång igen.

För det gör det! Nu tänkte jag ju inte skriva något innan kontraktet är påskrivet, men eftersom det kommer ske första arbetsdagen kan jag inte hålla tyst. Jag blir kvar på Imagine Eyes där jag doktorerat! Efter i runda slängar 22 år i skolbänken är det äntligen dags för mig också att skriva på ett tillsvidarekontrakt, in i ekorrhjulet. Det känns hur kul som helst att få vara kvar, och det börjar bra med en konferens redan i slutet av augusti. Var någonstans? I Stockholm! :-)

Allez, courage, åter till OCT, LaTeX, deformable mirror characterization och varför inte lite state-feedback control?

Idealiserar?

Jag har viss skrivleda just nu och det blir ett kort inlägg med bilder istället för så mycket text (bilder är bra, bilder lättar upp och ökar sidantalet!:) ). Jag reagerade nämligen på två reklamaffischer i tunnelbanan, från företaget Aubert som tydligen säljer barnprylar. Nedan följer bilderna, i lite halvdan upplösning och med texten översatt under.

"Promenader, det är sport. 25% rabatt på barnvagnar"

"Garanterat, det är jättelätt att installera. 25% rabatt på bilbarnstolar"

Jag tänkte att de där affischerna skulle inte göra succé i Sverige men att många tjejer snarare skulle bli förnärmade. Eller är det så? Idealiserar jag mitt hemland och den debatt som råder där? Ungefär som fransmän i allmänhet verkar idealisera Sverige, landet som kommer upp i var och varann (social-)politisk debatt: pensionssystemet med det orangea kuvertet, förbud mot barnaga, koldioxid-skatt mm. Jämställdhet dock sällan och när det händer är det med ett drömmande "ååh" (föräldrar som vill dela barnledigheten) eller "pfff" ("här låter vi minsann flickorna vara flickor!").

I övrigt, bara en dryg månad kvar nu. Åter till skrivandet!

Anti-reseguide

Tänk er att ni är i Göteborg och ska ta er till säg, Karlstad, medelst kollektiva färdmedel. Tänk er att ni slås av den fantastiska idén att flyga till en näraliggande huvudstad, till exempel Oslo. För denna resa krävs kanske att ta er med hjälp av ett par tre spårvagnslinjer till Nils Ericsonsterminalen, varifrån ni tar flygbussen till Landvetter och checkar in. Flygturen är förnämligt kort, det är nästan så att flygvärdinnorna inte hinner ställa in serveringsvagnen innan bälteslampan börjar lysa och signalera landning. Tänk vad snabbt det är med flyg ändå! Framme på Gardemoen får ni leta rätt på tåg eller buss in till Oslo och därifrån vidare till Karlstad. Strålande, framme!

Nej, ingen skulle nog komma på tanken att resa den vägen. Men ungefär en sådan resa gjorde jag idag. Vanligen när jag ska till Canterbury åker jag Eurostar från Paris till Ashford, en resa på 1h50, ungefär. Har jag lite packning tar jag vélib till Gare du Nord, en tur precis under den tillåtna halvtimmen. Annars är det tunnelbana med ett byte. Väl framme i Ashford får jag byta till ett lokaltåg, med vårens nya tidtabell passar det dessutom strålande med det nya höghastighetståget som avgår precis så att jag hinner köpa biljett men utan att stressa och därefter tar 20 min till Canterbury. Låser dörren därhemma strax efter sju fransk tid och på kontoret vid tio engelsk dito. Fyra timmar dörr till dörr.

Min flygbiljett till konferensen i Florida, med efterföljande besök hos bror i San Francisco, avslutades med ett flyg Paris-London efter en dags uppehåll among the frogs. Biljettpriset ökade med kanske 10€ för detta. Hade jag börjat resan - med i övrigt samma biljetter - i London hade hela resan kostat 100€ mindre. Problemet då är att man verkligen måste börja resan i London, annars blir man inte påsläppt på det anslutande flyget i Paris heller. Jag tänkte mumla något om obegriplig prispolitik hos flygbolagen men om man tänker efter lite är det inte så fruktansvärt märkligt. Utbud och efterfrågan, konkurrens och allt sådant kan förklara det mesta och priserna är mindre lotteri än det kan se ut vid en sökning på Expedia. Om Air France ska kunna konkurrera med sina brittiska kollegor så måste deras resor (som de facto passerar via Paris) stå sig prismässigt jämte en biljett direkt från London. Eller också vill de bara fylla flighterna mellan Paris och London.

Ty det torde vara skäl nog. Jag har faktiskt aldrig förstått hur det kan gå så mycket flyg mellan de två städerna sedan Eurostar kom till, alla kan väl inte vara på väg till ett möte på flygplatsen eller ha ett anslutningsflyg? Sedan idag förstår jag ännu mindre. Flyget avgick från Orly, J erbjöd sig att köra men ibland blir jag idealistisk och tycker att finns det nu en bra och prisvärd kollektivtrafik så ska man utnyttja den. Tre tunnelbanelinjer, ett pendeltåg och en skyttelbuss senare var jag mindre idealistisk. Eftersom man aldrig vet med nämnda kollektivtrafik var jag ute i god tid, och var framme nästan en timme före avgång på flygplatsen. Flyget gick finemang, så pendeltåg och två tunnelbanelinjer till Victoria station där bussen mot Canterbury avgick. Försynt som jag varit hade jag köpt biljetten på nätet under gårdagen för att betala en tredjedel av priset, lite väl försynt var jag dock och tog till marginal i planeringen. Även här vet man ju aldrig - askmoln och annat som härjar - men jag skulle tagit bussen en timme tidigare. Jag tog fram mitt allra blondaste jag och försökte hävda att "hoppsan jag har köpt fel biljett, jag kom från Frankrike idag på morgonen och har missat tidsomställningen". Busschauffören hade nog sett blonda försök förr och det gick inte vägen, nåväl ingen fara med den väntan - det går att skriva på ett café i London också, om än sunkigt. Bussresan från Victoria till Canterbury tog 1h50 (märk väl, lika lång tid som Eurostar!), jag hade förvisso kunnat ta ett tåg, tjänat tjugo minuter och betalat fem gånger så mycket men ändock. Summa summarum steg jag in på kontoret klockan 14, eftar att ha lämnat lägenheten 6.20 fransk tid. Om man för att vara snäll tar bort den onödiga väntanstimmen i London och förkortar väntan på Orly något, blir det ändå över åtta timmars resa. Nämnas bör att bussen från Canterbury till Paris tar just...åtta timmar.

Nej, aldrig mer flyg den sträckan, inte ens om man ska till centrala London kan det väl ändå löna sig. Eurostar dyrt? Javisst, man måste vara ute i tid, men man slipper också dyra transferavgifter till och från flygplatserna!

För övrigt kanske någon kan tycka att jag borde skriva om intressanta saker såsom min resa till San Francisco och publicera bilder på den fantastiska utsikten från restaurang Nepenthe eller från Monterey Bay aquarium, men jag tror att varken bilder eller ord skulle göra resan rättvisa!

Miss i algoritmen?

Det var märkligt, skriva algoritm utan h och utan att vilja korta ned det till ett praktiskt algo. Slås av tanken att jag det är ytterst få tillfällen jag skrivit ordet algoritm på svenska.

Det är söndagmåndagmorgon även i det här landet och eftersom jag jobbade ganska duktigt igår (många kompilerade dll:er!) tar jag mig slö morgon framför datorn. Som så ofta stannar jag då till på DN:s sida och idag drog artikeln om universitetsranking mitt intresse till sig. I många andra länder, därav Frankrike, är ranking väldigt viktigt och det pratas om prestigefyllda skolor och anrika universitet (i Frankrike ska man som ingenjör gå på école och inte universitet, det är inte en gång som jag i obetänksamhet uttalat mig om universitetsstudier i generella termer). Det finns uttagningar, eller tävlingar, för att komma in på olika skolor och i någon mening speglar förmodligen resultaten här skolans ranking eller status. Svårt att komma in = bra skola, ungefär som studenter förmodligen tänker i Sverige.

Jag brukar vara ganska glad över att det - mig veterligen - inte finns någon officiell ranking av högre lärosäten i Sverige. Många ger sig på att göra sådana, de som gjort den senaste kallas Urank men det finns också rankingar - eller åtminstone utvärderingar vilket i och för sig inte är samma sak - av Högskoleverket, av privata intressenter såsom NyTeknik för teknikutbildningarna, av studentorganisationer med mera. Det finns utmärkelser också, jag är t ex glad och stolt över att Y-programmet fick pris som Sveriges bästa teknikutbildning för några år sedan, men jag minns faktiskt inte vem som delade ut priset och vet inte hur kriterierna var satta.

Fortsätt utvärdera ur olika aspekter, fortsätt analysera, fortsätt förbättra! Men jag hoppas faktiskt att det inte kommer till någon officiell ranking. Måhända blir de blivande studenterna förvirrade av alla olika källor som säger ditt eller datt. Men de är åtminstona medvetna om att de är förvirrade och de riktigt engagerade sätter sig förmodligen in i frågan bättre och söker runt på olika ställen. Om det finns en allenarådande ranking blir de förmodligen mindre förvirrade men risken att de blir vilseledda är desto större. Nej, jag tror inte att en sådan ranking skulle ljuga men det finns så otroligt många aspekter att ta in.

Det är naturligtvis jättebra om en institution har stora forskaranslag och publicerar artiklar i kända tidskrifter. Men det är faktiskt ingen garanti för att lärarna är pedagogiska och som grundutbildningsstudent (heter det ännu så?) är det faktiskt det som spelar roll. Jag har haft såväl fantastiska assistenter mitt i doktorandutbildning, som mindre pedagogiskt begåvade professorer med gott internationellt anseende (och tvärtom!). Hur klämmer man in det i en undersökning?

En rolig aspekt som någon tar upp i kommentarerna är att Karolinska institutet vinner som bästa lärosäte. Det intressanta är att samma skola enbart befinner sig på tredje plats inom vård och medicin. Måste vara en sjujädrans bra ekonomutbildning de har där som drar upp generellt. Eller vänta nu.. Jag går in på KI:s hemsida. Karolinska institutet - ett medicinskt universitet. Men hur?? Nej, någon har supit till variablerna i den algoritmen... Gör om gör rätt. Eller nej, låt bli.

Snow snow snow

Högst upp i menyn på högerkanten på mitt universitets hemsida hittar man "Snow information" där det står att läsa allt om det aktuella snöläget och vilka åtgärder som vidtas. Vägen upp till universitet är tydligen stängd och UNiBUS som transporterar lata (jamen låt mig vara fördömande om jag vill!) studenter mellan stan och universitet går inte alls. Något sånt har jag aldrig sett på LiU, kanske för att där knappt finns några vägar upp som kan ställa till problem... Det är alltså snökaos i East Kent idag med flera stängda skolor, tågproblem etc. Jag gillar kommentaren "Will your children be enjoying a day off school?" på hemsidan som annonserar vilka skolor som är stängda, det känns som skön brittisk inställning, lite humor sådär. Brittisk humor brukar förvisso ganska ofta karaktäriseras som torr och styltig, jag måste alltså vara lite trist då som tycker om den.

Men åter till snön, det är upp till 10-15 cm snö på sina ställen och universitet har märkbart mindre folk än vanligt. Själv är jag ensam på kontoret och har därför snott åt mig extraelementet som är lägligt placerat just över mina fötter. Varmt å skönt!

Mindre varmt och skönt var det att springa i morse, men underbart ändå! Det låter väl helt osannolikt för svenskar men jag har inte sprungit i snö på...säg tre år! Alltså sprungit i snö så att man känner ett visst motstånd, vispat undan lite lätta flingor har jag väl gjort. Min runda tog lite längre tid än vanligt, det var dessutom motvind där snön var som djupast men sånt ger bara ökad effekt.

Jag hoppas dock att de ska hunnit städa vägarna till imorgon, då jag ska ta nattbussen till Paris och för första gången åka färjan Dover-Calais!

För övrigt är jag arg på DN som verkar vägra mig att komma in på deras hemsida sedan jag igår kommenterat på artikeln angående utmärkelsen av Noomi Rapace till DN:s kulturpris, där det i juryns utlåtande talade om att hon gjorde en bra tolkning av den "..., anorektiska, ..." Lisbeth Salander. Jag håller definitivt inte med om att Lisbeth Salander är anorektisk, däremot grymt smal men det är inte samma sak, och det försökte jag kommentera. Det censurerades bort både en och två gånger och nu kommer jag inte ens in på DN:s sida längre. Vad hände med tryckfriheten? Såvitt jag vet var den kommentaren vare sig hets mot folkgrupp, sexistisk eller på något annat vis moraliskt förkastlig. Heller inget påhopp på vare sig Noomi Rapace eller Stieg Larsson, som flera av de andra kommentarerna. Morr.

Uppdatering: Nu kommer jag åter in på DN:s sida och har länkat till artikeln ovan. Utan mina tre kommentarer dock...

Writing retreat

Det var en mycket intressant upplevelse de här två senaste dagarna med ett Writing retreat ute på engelska landsbygden. Universitetet verkar ha mucket pengar att göra av med på skills training, som det kallar allt den kunskap som ligger utanför det vi egentligen studerar. Det kan vara ledarskap, det kan vara förhandling, akademiskt skrivande, you name it. Denna gång var det alltså dags att skriva, skriva, skriva, utan distraktionsmoment såsom google, facebook, TV:n eller vad man nu kan tänkas ha som ursäkt för att inte göra just det som man borde göra.

Det ryktades om hur fjolårets arrangemang hade ägt rum på ett alltför fint hotell, i år verkade de dock anse (inse?) att det förmodligen är bättre att försöka anordna flera dylika event – vilket jag hoppas de gör –till en mindre kostnad och vi bor på ett B&B. Trodde vi i alla fall. Det var uthuset till ett B&B. Uthus och uthus förresten, snarare ett gammalt stall med härligt snett stengolv där bordsbenen var specialanpassade för att bordet skulle vara vågrätt just där det står. PÅ övervåningen våningssängar i en stor sal och det kändes nästan som att vara på orienteringsläger igen.

Regnat smattrade hemtrevligt mot rutorna – ja vi är ju som jag väl nämnde i England – och det var alldeles utmärkt skrivväder. För som sagt, skriva skulle vi. I någon sorts drömvärld skulle jag nog inte ha något emot att åka på skriv-retreat för prosa snarare än PhD-uppsats, men man kan väl inte få allt här i världen. Nej förresten, det där prosaiska retreatet skulle jag nog inte vija göra i en grupp om nio utan alldeles själv. Tänk om någon skulle se det jag skriver... Å andra sidan skulle jag förmodligen bli rastlös och odisciplinerad där alldeles själv på mitt land med åskan dånande och vinden tjutande. Moment 22.

Just disciplinen är annars något som vi verkligen har jobbat på. Hur många känner inte igen det där att ha 10 minuter kvar till mötet börjar, eller till lunchdags,eller till vad det nu är, och det är faktiskt ingen idé att göra något vettigt? Mer än att kolla mailen, en snabbtitt på facebook, vända på lite papper eller möjligen diska temuggen? På tio minuter hinner man faktiskt skriva en hel del! Tipset vi fick var att inför varje skrivsession sätta ett aldrig så litet mål och sedan fixa det. På tio minuter hinner man fatiskt peta rätt en ekvation (om Word är på bra humör och månen står i zenith eller hur det nu var) eller i alla fall lägga till de där knorr-tio-raderna på slutet av ett stycke.

Tidigt imorgon åter till Paris igen, ska bli fint det! Kanske kanske hinner jag skruva ihop min MTB som fick flyga med från Sverige och mammas härliga sommarkalas förra veckan. Som förr när det händer familjetilldragelser låter jag far min föra ordet. Samt tackar mamma för bra initiativ och strålande genomförande!

Slutligen har jag en lingvistisk fråga. Jag köpte en ny rakmousse som rekommenderas att användas med "the exfoliating Venus Vibrance razor". Exfoliating? Nej men så praktiskt, det står på svenska också (UK tillhör tydligen samma marknad som Skandinavien): exfolierande??* Euh? Antingen behöver jag lära mig min svenska. Eller också kan jag satsa på en karriär som översättare om doktorerandet inte går i hamn, det verkar inte krävas så mycket för det.

* Om man förresten ska analysera exfolierande vill jag inte alls raka mig med något som är det. Jag menar, den närmaste kopplingen jag kan se är att huden skulle vara en folie, och den vill man väl ändå gärna behålla även efter rakning? Inget ex-hudande här inte. Sådär ja, dagens djuplodade analys till ända.

Confession, eller ODE till Matlab

Jag har försummat min blogg å det grövsta den senaste tiden. Det märks inte att jag väldigt ofta funderar ut texter och formuleringar i huvudet, och tänker att jag skulle vilja skriva på bloggen. Om jag bara hade lite mer tid. Det finns ju mobile blogging, har ingen kommit på telepathic blogging? Å andra sidan är det förmodligen bra. Det skrivs så mycket skit ändå att själva tangentbordstryckandet är ett utmärkt och lättimplenterat brusfilter, så att inte allt som traverserar folks huvuden hamnar i pränt i internetern. Men, med tanke på denna min blogglusta är det ända lite märkligt att när jag väl sätter mig här, då skriver jag om något totalt off-topic.

Jag minns en kväll i Ryd för en herrans massa år sedan. Närmare bestämt åtta, det måste varit våren 2001 för jag gick första året på Yi och jag minns hur vi satt i min påbyggnadsetta nära [hg], samma hus som mor min bott i trettio år tidigare. Vi, det var ett kompisgäng där några för dagen var nödsatta, andra hjälpsamma. Det var dags för tenta-p, salsskrivningarna var över och den sista skulle avklaras; en datorbaserad hemtenta. Introduktionskurs i Matlab, 1 poäng (1.5 ECTS för dem som tillhör den nya världen). Denna enda lilla poäng hade skapat mig ganska mycket ångest redan innan slutspurten, men nu var den närmast ett oöverstigligt berg. Hemtentan innebar programmering (vaffönått?) och en klasskompis hade lovat mig och en annan, tillika nödsatt, vän att ledsaga oss. Detta ledsagande blev till rent omhändertagande.

Men åter till den där kvällen. Det var ännu början av mina högskolestudier och oron och ångesten om jag alls skulle klara mig igenom alla tentor och labbar var ännu högst närvarande. Denna kväll var moralen lägre än någonsin; jag stirrade på min hjälpande klasskamrat och förfasades; "förväntas jag kunna sånt här ?? Det är lika bra jag hoppar av Y på en gång".  Jag minns inte hemtentan i detalj, men tror såhär i efterhand att den inte ansågs så komplicerad. Men då... Kompisen skrev något i stil med

for i=1:nbPersons

totalAge = totalAge + personalAge(i)

end

averageAge = totalAge/nbPersons

och jag var helt borta; for? Hur vet han det? På föreläsningarna sade de hur man definierade en matris…men for? if? Men det är ju programmering, sånt kan inte jag! Min bror försökte lära mig nån gång när jag var liten men jag vägrade förstå, tyckte datorn var dum och lät min irritation gå ut över stackars bror. Jag tror dock inte jag bet honom i magen. Den gången. Däremot gav jag upp tanken på att försöka lära mig programmera - man var ju tvungen att lära sig ett helt nytt språk!?

Jag är just nu i stånd med att erkänna fusk, hur jag på oärligt sätt förvärvat en högskolepoäng i LADOK. Personligen känns det lite lindrande att tänka på att jag inte var den enda; icq:n gick varm den kvällen med lösningstips och .m-filer mellan studentrummen. Förmodligen svärtas min handling bara än mer genom att jag försöker gömma mig bakom kollektiv dumhet. Nåväl, utbildningsnämndens ordförande har min e-mail och jag är beredd att stå till svars, säg till och med komplettera  denna poäng, om så krävs. Jag tror att jag bemästrar såväl for-, while-, och if-satser vid det här laget. Den där paniken jag kände, den åtgärdades ganska snart under utbildningen.

Tiderna förändras, Matlab som sådant orsakar mig inte längre gråt och tandagnisslan. Häromdagen kunde jag hjälpa en kollega med lite plottar, en kille som är vansinnigt skarp i fysik men uppenbarligen ingen hacker. Det kändes fint att kunna bidra, det händer att jag kommer till korta i optiken men det är ju faktiskt så att vi alla har våra specialiteter. Plötsligt är det jag som är nästan barnsligt lycklig över att ha fått en ny version installerad, med massor av spännande toolbox:ar som ska spotta ut svar på frågor jag aldrig trodde jag skulle ställa mig. IT-killen på University of Kent som installerade åt mig och såg min glädje påpekade att dessvärre skulle de nog vara tvungna att avinstallera den dagen jag inte längre är student där. Jag bedyrade att det fanns gränser även för min Matlab-glädje. Om jag har behov av det i min profession kan jag nog räkna med att min framtida arbetsgivare kan ordna det åt mig och om inte; nja, då kan det faktiskt vara. Det må vara en kraftfull programvara men så road att jag hackar Matlab-kod på fritiden, det är jag faktiskt inte. 

Och med denna omväg har jag alltså fått fram att jag numera är student i Canterbury. Tekniskt sett har jag varit det hela tiden som doktorand, men nu är jag alltså på plats. Någotsånär, för tillfället sitter jag hemma vid köksbordet i Paris. Min mätutrustning finns kvar i Paris och i fredags hade jag dessutom ett möte så jag var tvungen att åka tillbaka för det. Imorgon bitti blir det morgontåget under kanalen; tack vare en timmes tidsskillnad behöver jag inte åka ogudaktigt tidigt från Paris men är ändå framme i kristlig tid. Det är en väldigt smidigt resa, en halvtimme innan London ligger stationen Ashford och därifrån är det 25 minuter med tåg till Canterbury. Summa summarum tar det dryga tre timmar från dörr till dörr. Utom i torsdags kväll, det fanns inga biljetter från Ashford och jag fick åka via London där jag hann se…tunnelbanan :)

Jag har haft turen på min sida, jag hyr ett rum av en tjej som jobbar på Eurostar och kan fixa vänpris på biljetter. Vi är alltså skiftesbos, jag kommer vara där i veckorna och hon på helgerna. Inget strul för mig med telefon, internet, elräkning, husgeråd och sånt. Alla är glada och nöjda.

Det känns på det hela taget lite märkligt. När jag första gången hörde talas om kanaltunnel och att man kunde åka tåg från Paris till London kändes det mycket exotiskt. Inte trodde jag då att jag skulle i det närmaste veckopendla… Den där internationella prägeln som jag ville ha på min utbildning, den har överträffats med råge. Matlab-kunskapen kom på köpet. 

Jag kanske skulle skapa ett blog-macro som kan hantera ett antal nyckelord som parameterar, slänga in lite "nåväl" och "dock" med lagom mellanrum och spotta ut en text. Då skulle jag dessutom kunna lägga in ett maxantal tecken och ni skulle slippa maratontexter. Förståelsen får komma i andra hand, innehållet kan alltid approximeras.

Sista gången gillt andra gången gillt?

(Jag har inte riktigt kommit mig för att skriva för jag kan inte komma på hur jag på skulle kunna göra helgens bröllop rättvisa. Ett så strålande lyckligt brudpar, en sån härlig stämning, ett sånt underbart vårväder - helt enkelt en genomlyckad dag att minnas för såväl herr och fru S som för alla vi gäster. Nej, jag ger mig inte på ett bättre försök men för den som vill läsa mer och se bilider hänvisar jag till min far).

När jag väl tar mig till tangentbordet, då kan man ju i dessa krisens dagar (det sinar till och med i blogginlägg!) tro att det är fara å färde. Jajamen, inget kunde vara mer rätt. Det är tentaångest. Tentasvett, tentaapati, tentainfluensa. Och den influensan är då rakt inte någon ny. Någon gång för snart två och ett halvt år sedan trodde jag att nu, nu är det sista gången jag tentar. Digital signalbehandling var det, exjobbet skulle läggas fram två dagar senare och om jag inte minns fel var det Nine to Five både dag och natt den där februariveckan. Naturligtvis idogt plugg både dag och natt, joråsåatteh. Redan då fanns dock en liten baktanke om att man ska aldrig säga aldrig så jag avhäll mig från det, även om tanken på att doktorera nog mest var en dörr att inte stänga. Jaha ja, nu sitter jag där igen. Biomedical Optics, hur hände det? Tomografi och fotodynamisk terapi (ha! det används inte bara mot depression som jag i min svenskhet trodde), scattering och vågfrontskorrektion. Fast så olika är det inte ändå, på nåt vis kommer samma saker tillbaka. Det är bara det att i DigSig heter impulssvaret h(t) och innehåller någon sorts fördröjning och förstärkning, i BioMed kallas den PSF och visar diffraktionsmönstret från en perfekt punktkälla. Nästan sak samma.

För den som undrar så känns det inte alls bra med den här tentan och den här gången säger jag det på riktigt. precis som jag säger varje gång. Skillnaden denna gången är att det är två och ett halvt år sen förra tentan och den där ämnesoberoende tentarutinen finns helt enkelt inte längre. Nåväl, jag får en dygnsresa till Canterbury i alla fall… Ska passa på att titta på lite rum att hyra när jag ändå är där.

Veckoresa blir det snart också. Tredje gången gillt (vem är den där Gillt? Jag vill ta ett snack med honom och förklara onödvändigheten av att vänta till tre) på ryska ambassaden fick jag mitt visum. Hej och hå, det är en intressant historia det där. Många timmar i ryska ambassaden har det blivit men nu är allt grönt!

På grund av denna resa kan jag tyvärr inte rösta i EU-valet, nu när jag duktigt skrivit in mig i röstlängden och kommit fram till vem jag vill rösta på. Jag trodde man kunde poströsta men icke, det gick inte för sig. Man måste rösta via ombud och detta ombud ska finnas i röstlängden i samma kommun som jag, samt vara beredd att ta sig till min röstlokal som högst sannolikt inte är samma som ombudets. Det såg ett tag mörkt ut, mina vänner är antingen icke Paris-bosatta, bortresta på inlinestävling eller har inte skrivit in sig i röstlängden. Så länge såg det ut som att det vore lättare för mig rösta i Sverige via ambassaden, än i röstlokalen några 100 meter bort. Det är så härligt när ett demokratiskt land tar hänsyn till en mångfacetterad befolkning, inklusive nyinflyttade, enstöringar, och vagabonder. Till slut löste det sig dock, en vänlig själ ställde upp och jag har anmält hans namn hos polisen. Det tog bara närmare en halvtimme att fylla i papperet och få både underskrift och stämpel. I vilket fall, jag är stolt och glad att jag tog mig besväret att få ordning på rösträtten. Och det här att jag gnäller och svär - ja det är nog bara ett tecken på att jag håller på att förfranska mig!

Terribly lazy

Just to say I'm back home again after three great days in Canterbury. Quite a cute little quiet town. Paris is less quiet, less cute, but still quite nice - and it's surprisingly warm. Seems like spring is approaching for real.

And now I'm not just terribly lazy but likewise tired so off to horizontal position. See you soon again, in a blog near you!

(PS. If I didn't tell, the meeting I attended actually didn't have very much in common with the G20. To be honest…nothing at all)

Uppryckning

Över en vecka - en och en halv! - har gått sedan jag plitade något här. Men jag lever och har hälsan, jag har bara inte fått tummen ur.

Idag har vi ställt om klockorna och likt kossorna upplever jag en stor förvirring över den mörka morgonen. Nu ljög jag, morgonen var inte det minsta mörk när jag pallrade mig upp strax före nio. Men i alla fall är det ett tecken på att sommaren är på gång. I år igen.

Igår var det Earth Hour världen över. Det hade talats betydligt mer om det i Sverige än i Frankrike (tidningsartiklar, inloggning till banken, sånt där som man som utlandssvensk ser). Naturligtvis uppmärksammades det här också och t ex Eiffeltornet släcktes, om än bara för fem minuter kl 20.30 - av säkerhetsskäl. De kanske var rädda för lågt flygande ufon eller nåt. Jag kommer just att tänka på en motsägelsefull parallell (heter det då ortogonal? reds.anm) till halvljusen på bilarna som inte är tända dagtid här; för några år sedan gjordes ett test med tända lysen och man kom fram till att det slösade för mycket energi. Förmodligen för att det direkt rörde privatpersoners ekonomi eller nåt. Frankrike är annars inte ett land där jag hoppar högt över miljötänkandet. Sopsortering existerar förvisso i någon mening men man kan få höra "bravo" ropandes efter sig när man slänger flaskor i glas-igloon. Det finns miljövänliga tvättmedel och sånt där, men refillpåsar istället för plastflaskor har jag nog bara sett på Yves Rocher som drar sitt strå till stacken av miljö-ovänlighet genom att överösa sina kunder med hemskickade rabattkuponger och erbjudanden. Jag har fortfarande inte förstått varför de inte sänker alla sina priser med 50% på en gång eftersom det är nästan omöjligt att gå in där och betala det pris som står på prislappen (gäller ej nyheter, redan nedsatta produkter, den Fina Produktserien samt Dina Favoritprodukter - var vänlig anmäl dessa i förhand på internet).

Vi skulle kört en Earth Hour randonnée med avfärd från Trocadero, mitt emot det ögonblickligt släckta Eiffeltornet. En timmes lång promenad på inlines var planerat, men det regnade inne. Efter några riktigt fina dagar med upp mot 20 grader förra veckan har den här varit regnig och blöt. Två gånger har vi kunnat åka inlines, igår var inte en av dem. För dagen ser det någorlunda hoppfullt ut, solen börjar kika fram och ska kanske torka upp våta vägbanor.

Jobbmässigt traskar det på, i veckan fick jag klart ett abstract till en workshop i Moskva i juni. Jag håller tummar och tår, det vore hemskt fint att komma med. Workshopen hålls vartannat år och är nog den i Europa som är mest specifik för just det vi jobbar med. Eftersom det behövs visum till Ryssland är vi redan anmälda, just efter anmälan lyckades jag naturligtvis tappa bort mitt pass och fick därför snabbt be dem stoppa visumansökan. Misstänker att det gått sådär om de kommit fram till att någon försöker ta sig in på ett spärrat pass. Arrangörerna verkade först hemskt oroliga över detta, trots mina lugnande ord om att jag redan fixat ett nytt på ambassaden. När väl det nya passet kom förstod jag deras oro; "Du har tur du som kan få ett nytt pass på en vecka, i Ryssland tar det minst två månader…".  Jag slog mig tyst för bröstet och skickade med svensk falsk blygsamhet ett svar om att uppgiften blir ju mindre omfattande när det bara är nio miljoner invånare att hålla ordning på.

Imorgon far jag till Canterbury i fyra dagar för att gå på föreläsningar om OCT på mitt universitet. OCT har länge varit lite vagt för mig tills det gick upp för mig att själva kärngrejen är signalbehandling och inte nödvändigtvis optiken. Eller ja, det är naturligtvis en kombination av de två, och det är ju egentligen det som gör optiska tillämpningar så spännande. Det är verkligen Y-utbildningen i ett nötskal; Teknisk Fysik och Elektroteknik. Yi än mer, suffixet -internationell är jag lyckligt lottad nog att kunna utnyttja till fullo.

Dagens onödiga reflektion I: Vid Denfert-Rochereau är det aldrig - aldrig - en minut kvar till sexans metro går mot Nation. Så länge tåget är kvar vid Raspail, stationen innan där jag bodde förut, är det två minuter och så snart tåget lämnat blinkar signalen 0 minuter. Någon har inte tänkt.

Dagens onödiga reflektion II: Vid Le Guichet är två minuter av obestämd längd. När tågets ankomst annonseras om tre minuter vet man ofelbart att det tickar ner till två inom kort. Två minuter kan dock vara precis hur långa som helst. Har man riktig otur blir två minuter tre igen och så börjar vändan om. Någon har inte tänkt, en gång till.

Tapas, tapas, tapas

Ett spanskt smörgåsbord. Ungefär så kan ESOF-konferensen jag just besöker beskrivas. Dagarna är fullspäckade med föreläsningar i allehanda ämnen; det generella temat för konferensen är "Science For A Better Life" med underämnen såsom Communicating Science, Engineering The Body, The Very Big And The Very Small, och Science And Art för att nämna några. Ett av de allra bästa inslagen var igår när en sammanslutning av ett antal svenska forskningsinstitutioner och -råd (Vinnova, Vetenskapsrådet, FAS och Formas) arrangerade en diskussion angående hur vi kan överbrygga klyftan mellan vetenskap och politik. Jag hamnade (i orientering hamnar man ingenstans, man tar sig dit!) vid samma bord som en icke namngiven svensk f d försvarsminister tillika riksdagstalman. Det är verkligen gott om celebriteter här; nobelpristagare såsom ministrar.

Omgivningen gör sitt till att göra konferensen lyckad, Barcelona är en mycket trevlig stad dit jag gärna skulle vilja återvända för semester någon gång. Jag tar mig inte riktigt den tiden nu när jag är här av anledningen jobb, men på kvällarna har det varit middagar med CERN-vänner och HIRESOMI-kollegor. Français och English i härlig blandning.

Lite turistande blir det dock, gärna kombinerat med löpning. Igår tidsoptimerade jag joggingtur och kul- dito genom att springa till La Sagrada Familia.

ESOF-konferensen föregicks av en Marie Curie-konferens med 300 deltagare från olika discipliner. Alla presenterade posters som alltså fick läggas på en "dummies"-nivå. Det är onekligen nyttigt att beskriva sitt jobb för noviser på området, och samtidigt stärkande då det faktiskt kommer fram att man lärt sig något.

Marie Curie-konferensen var generellt en härlig tillställning; då ett av kriterierna för MC-stipendierna är att man inte kan arbeta i sitt hemland har alla fellows anknytning till åtminstone två länder. PhD från Kina som jobbar i England, svensk PostDoc i Tyskland, rysk ekonom i Frankrike, och så vidare… En bra upplevelse!

Sådana här konferenser bidrar kanske inte direkt till en bättre karakterisering av min deformerbara spegel, men ger mängder av inspiration, karriärtips och complementary training.

And...I am seriously considering to start write in English. However, the constant strive towards perfectionism would get a serious blow:-) That doesn't necessarily have to be a disadvantage though...

PS. Angående titeln: det har ätits ganska mycket tapas. T ex två luncher i form av "Tapas With A Prof", ena dagen som deltagare med en CERN-professor, andra dagen som "moderator" för generaldirektören för Euratom (bl a....).

"University announcement"

Det kom ett mail inramlades om evakuering av biblioteket och University of Kent verkar varit i hetluften. Falskt alarm dock. Nu var jag själv förvisso inte ens i närheten av att behöva evakuera mig, men i alla fall.