Glad midsommar!

Sitter på jobbet med näsan i Matlab, det går faktiskt rätt bra så jag borde inte låta mig distraheras av min blogg (som ändå legat i träda en månad!), men så drog jag mig till minnes min senaste midsommar i Sverige, sex år sedan nu:

http://cern2007.blogspot.fr/2006/06/svensk-midsommar.html

Hade ett vagt minne om att det fanns ett foto på Höganässkålen och jordgubbarna, men jag får väcka fram bilden inombords istället. Det går ganska bra faktiskt.

I år blir det inget midsommarfirande för min del, men inlinestur om vädret tillåter vilket det ser ut att göra. Midsommar finns inte här, även om det alltid är Fête de la Musique den 21 juni, tydligen även i Sverige sedan 2010. Härligt med liv och rörelse på gatorna, det känns till slut som att sommaren är på gång (men "mid"sommar...nja jag vet inte ;) ).

Njut nu allihop, i sol eller regn (denna eviga stötesten) och med sill, snaps, ägghalvor och allt vad det kan vara!!

Tododilooo!!

Eller vad gubben nu säger när han hoppar ur lådan där han legat gömd i...ungefär två månader. Så länge sedan är det jag skrev! Som om ingenting hänt sedan dess värt att berätta om? Ack nej, långt ifrån. Snarare händer det saker mest hela tiden och när jag inte har berättat om A känns det som att det vore orättvist att skriva om B, ja tänk då hur skevt det blir att skriva om G eller N eller Q!

Det är ju himla synd att det inte blir någon redogörelse för någon av mina två Sverigeresor, om en underbar spadag på Vann med mor, om Tidaholmsloppet, om 25-manna, om renset i källaren där varannan hittad pryl i sig självt skulle kunna inspirera till ett inlägg, om att göra badpremiär sent i augusti i Lille Vektor med fina barndomsvännen K, om en tidig frukost på Centralen, om att möta Pagrotsky men tänka Silbersky och därmed känna sig väldigt expatrierad, om orienteringssäsongen som startat här med halvdant resultat, om att doppa fötterna i medelhavet en dag i oktober och dricka alldeles för mycket vin med dito alldeles för god ost på ett TGV på väg hem, om problemen med poliserna på inlinesturerna som äntligen verkar ha löst sig, om att planera en resa till Japan nästa lördag eller kanske om att läsa ut Mons Kallentofts böcker om Malin Fors på en vecka. Å andra sidan kanske det mest intresserar mig och i vilket fall får det nu anses som passerat och lagrat enbart i det interna minnet.

Inspirationen att blogga just idag kom ifrån det här underbara inlägget om föräldraskap och -ledighet på lika underbara C:s blogg (även om jag själv inte ens försöker lägga mig på den nivån). Å vad jag saknar sådana här debatter i Frankrike, där många män jag känner (inte alla, vi ska inte generalisera) suckar över att behöva vara hemma hela elva dagar med sin nyfödda bebis men det är klart, mamman behöver ju lite stöd. Suck. Annars såg jag för första gången på länge en kamp om jämställdhet som nått ut till den stora massan och faktiskt får viss uppmärksamhet i media. Förvisso var det i DN jag först läste om kampanjen att avskaffa distinktionen mellan madame och mademoiselle i allehanda administrativa formulär och sammanhang men det kanske säger mer om var jag först håller mig à jour om nyhetsvärlden. Förmodligen kommer det i de allra flesta fall bara leda till ett kollektivt fnys där motståndarna (mer eller mindre aktiva) tycker att feministerna fånar sig och hänger upp sig på en detalj. De flesta tänker nog inte så långt som att fråga sig varifrån distinktionen kommer, eller det otänkbara i att en man skulle kunna definieras utifrån den relation han har till en kvinna. Som kuriosa trodde jag dock att det var ordet mademoiselle som borde behållas av de två, betecknande frihet och självständighet - jag tänkte då inte på omyndigheten som förr låg i ordet ;). Jag tycker inte så mycket om titlar över huvud taget, men faktiskt väljer jag numera Dr. vid de tillfällen det finns som alternativ. Inte för att det känns så viktigt, men om jag nu måste ha en titel så har jag hellre en som talar om vad gjort när det gäller ut- snarare än familjebildning.

Annars då? Jodå, nyheterna spelar filmer av Khaddafis död på repeat, varvat med Sarkozy vandrandes ut och in ur Muette-kliniken där Carla Bruni just fött parets dotter. Jag såg en satirteckning där Carla menade på att nu var inte längre Nicolas minst i huset. Angående föräldraledigheten diskuterad ovan tycker många att Sarkozy skulle kunna ta pappaledigt till någon gång i maj 2012, när det ska röstas fram om nästa president blir Hollande eller någon annan. Själv är jag faktiskt ganska glad att inte ha rösträtt, jag är verkligen inte nog insatt men hoppas innerligt att jag skulle se till att läsa på om jag nu haft den rätten!

Kylan har börjat slå in här också, det biter lite i kinderna i nedförsbackarna på inlines, men än så länge är det inte värre än att det är ganska behagligt. Den varma duschen efteråt är allra behagligast. Tränar på gör jag som vanligt, springer väl lite för lite men hänger ändå med hyfsat på ol-tävlingarna, det är klantmissar som gör att jag tappat i ligan. Med resan till Japan nästa vecka missar jag också en deltävling så för att jag ska ha en chans att upprepa fjolårets totalseger måste jag i princip vinna alla  tre tävlingar som är kvar. Jag borde förmodligen också göra något åt det retliga knäonda som ger sig till känna då och då, kanske är det bodypumpen som straffar sig.

Om allt går väl med tillstånd från polis och borgmästare ska vi i klubben arrangera en orienteringstävling i park Buttes Chaumont nästa år, det är i så fall mig veterligen första gången en OL-tävling arrangeras intra-muros i Paris. "Mig veterligen" är dock ett mycket vagt begrepp i det här sammanhanget med tanke på det korta historiska perspektiv jag har.

Nej, nu börjar det hela spåra ur lite känner jag. Kanske dags att återgå till att skriva på det jag borde göra... det är förmodligen därför jag äntligen kom mig för att blogga - att jag satt mig ner för att skriva på något betydligt tråkigare!

På snart återseende...jag ska försöka!!

Möra ben

Visst är den oslagbar, den där känslan efter välförrättat värv när benen är härligt möra och man kan ligga ner i soffan och veta att man faktiskt inte behöver göra något mer under den här dagen? Utom möjligen stappla sig upp ur soffan för att inta en söndagskvälls-pizza. 

Just så känns det idag. I morse var det återigen dags för regional orienteringstävling, dvs en sådan tävling som räknas med i ligan. Jag låg ganska dåligt till i ligan eftersom jag bara sprungit en av tre tävlingar. Idag har jag nog tagit ett ganska rejält kliv uppåt, för jag var första tjej på bana C (den en D21:a "ska" springa) och har därmed 200 poäng av 200 möjliga. Jag får ju erkänna att jag aldrig sprungit mot den andra tjej som också har vunnit de två tävlingar hon ställt upp i, ska bli intressant att se hur det går om vi båda är med samtidigt.

Idag blev det flera småmissar (kartan finns här, instruktioner för hur man sätter igång animeringen med inritade vägval i slutet av denna tidigare publicerade post) men benen kändes helt ok, det var riktigt roligt att faktiskt orka springa upp för vissa stenblockstäta sluttningar, inkluderat de hopp som nödvändigtvis följer med stenarna. I en nedförsbacke lyckades jag sätta handen rakt på någon taggig växt (nej, jag vet inte vad för växt men jag är tämligen säker på att det inte var en igelkott) och fick därför ta fram nålen för att operera ut dessa här hemma. Kunde inte undgå att tänka på far som alltid tyckte det var lika roligt när han fick plocka ut flisor efter oaktsam lek. Det är sannerligen ett rent nöje att sticka nålar i folk;)

I övrigt har ni som läser här säkert också hört om våldsamma strejker och kaos här i landet. Det är inte så kaotiskt faktiskt. Nåväl, en vecka var tågtrafiken starkt reducerad men för mig personligen räcker det alldeles utmärkt med ett tåg på morgonen och ett på kvällen, och eftersom merparten av Parisborna passade på att stanna hemma var det ganska gott om plats. Problemet just nu är blockaden av raffinaderier och det är sant att köerna till de öppna bensinmackarna är gigantiska och det ryktas om folk som går upp klockan fyra på natten för att tanka fullt, men jag kan inte låta bli att tycka det finns stora fördelar om folk kör mindre bil och åker mer kollektivt. Och hittills har jag ingen kollega som inte lyckats ta sig till jobbet.

Eftersom vi bor nära Place de Nation där många demonstrationståg slutar har jag ibland hamnat nästan mitt i dessa, men det är ganska lugna tillställningar. Tydligen är det när tågen upplöses som problemen kan börja, och då inte sällan med folk som inte alls varit med och demonstrerat från början.


Samtidigt är det mindre fokus på terrorhot, glömda väskor på metron och bomblarm i Eiffeltornet.

Annars har jag en (o)vana att följa svenska nyheter mer än franska, och oroas just nu över skotten i Malmö. Högst obehagligt för att använda milda ord!

Och med det ska jag återvända till soffan och kanske titta på just nyheter för att hålla mig à jour med vad som händer och sker.

Förnuft till fånga

Jag satt just och skrev på ett inlägg om tiramisu-bakning (lagning?) men insåg efter alltför många rader att ingen väl kan vara intresserad av hur jag ersätter (kokos)mjölk med rom eller funderar på när jag kan få tillfälle att testa nästa variant: Irish Coffee-tiramisu. Nej, jag tog mitt förnuft till fånga och postar istället en länk till pappas blogg med lite bilder från 25-manna förra helgen.

Sedan tar jag mig friheten att länka till en annan blogg jag blev tipsad om, jag känner inte författaren men tycker inlägget var väldigt bra och hoppas att författaren inte tar illa upp.

Och nu blir det läggdags, om nu inlinesturen är inställd pga regn kan faktiskt sängen med en god bok vara nog så bra. Lite trött efter veckan när jag gått upp extra tidigt varje dag för att inte bli sen trots tågstrejken som varit. Nu låter det väl inte så tidigt för en svensk att lämna hemmet kl 7.30 men det är lite andra tider här. Nåväl, natti!

En bild säger mer än tusen ord

Allt är väl här på min front men jag har lite skrivtorka. Publicerar istället en bild på mina nya racers som är märkbart lättare än de gamla och nästan studsar uppför backarna. Nästan. Lite ont i fötterna såhär i inkörningsfasen, men inte värre än att jag ska kunna köra min andra individuella inlinestävling någonsin på söndag. Ett maraton på 30 km, det är väl så i det här landet att det inte får vara för mycket av det goda. Maraton som mäter 30 km, pensionering vid 60 år…nu höll jag på att försöka tänka ut något skämt om en annan fråga som gör Frankrike aktuellt just nu, men det skulle bara varit osmakligt och den där osmakligheten står Carlas make så bra för alldeles utan hjälp.

Nåväl, det ena av mina vrålåk här nedan, stort tack till mor för den födelsedagspresenten! Skenan blänker i blått när jag tittar ner på dem i rätt ljus och jag kör runt med Adolphson och Falk på hjärnan. Och Arto.

En idrottshelg

(varning: ett sånt där långt inlägg, men det var ju en bra helg!)

När det blev klart för några månader sedan att jag skulle få anställning hos Imagine Eyes samt åka på EMVPO-konferensen i Stockholm i slutet på augusti bestämde jag mig snart för att vara kvar till nästkommande helg för att åka Alliansloppet på inlines i Trollhättan. Ända sedan jag började träna lite mer inlines för tre år sedan har jag tänkt att det vore väldigt roligt att vara med någon gång, så jag var glad över den goda timingen. När jag ändå var i farten fick jag för mig att kolla SOFT:s tävlingskalender och se vad som hände söndagen efter. Jag ville inte riktigt tro mina ögon när OK Gipen arrangerade Göta Älvdalsträffen just denna dag. Det var lite för bra för att vara sant, gamla hemklubben och dessutom i Thorskog vilket är precis rätt håll för Landvetter efteråt. Det blev en efteranmälan, för att vara säker på att få en tidig start och hinna med flyget.

Helgen blev verkligen så lyckad som jag knappt ens vågat hoppas på. Det kändes otroligt roligt att snöra på sig inlinesen, som nästan grott fast i Paris gator, på Oscarsbron och få mäta krafterna mot svenskar eller i alla fall nordbor. Tyvärr är inlines en väldigt liten sport i Sverige och de starkaste krafterna finns på rullskidor eller möjligen inlines med stavar. Det var knappt femton tjejer anmälda i min klass men de flesta uteblev, jag misstänker att de bytte från 28 till 14 kilometer. Kanske valde någon att ställa upp på rundbane-SM som tydligen gick i Karlstad samma helg. Starten var upp för Landbergsliden, jag brukar vara relativt stark uppför (bättre styrka än teknik!) men jag var sliten efteråt och orkade inte ta ut mig det lilla extra för att gå ikapp de 2-3 åkare som var före. En sådan urladdning hade förmodligen lönat sig, nu fick jag istället åka hela banan själv utan någon som helst draghjälp i form av vindskydd någonstans. De inlinesåkare med stavar som kom ikapp var inget att hänga på, åkstilen är för olika. Men trots den bitvis halkiga banan var det riktigt roligt, speciellt när min exklusiva supporterskara i form av K med mamma I och brorson P hejade på i Båbergsrondellen. Till slut blev det faktiskt en seger i 28km damer i min första individuella tävling någonsin. Mycket nöjd och glad med det!

Målgång på Hansenplatsen, trogna supportern mor fotade och bar väskan.

Efter en härlig kväll med kära K var det så dags för Göta Älvdalsträffen. Solen sken inbjudande på morgonen men avlöstes sedan av spridda skurar. Vi blev genomblöta i skogen men det gjorde absolut ingenting. Hela dagen kändes som ett enda stort leende ändå. Det var så roligt att träffa så många "gamla" Gipare igen. De som jag en gång träffade varenda helg, ja varenda onsdag och fredag, de som jag åkt på Hemliga resor med, städat Strömshallen med, gått tipspromenad med, ätit långbord bland husvagnarna med, de var där. Det kändes så länge sen, men ändå som igår. De jag minns som barnvagnsbarn hjälpte nu till på TC, precis som jag och de som nu har barnvagnar gjorde när vi var små. Jag undrade nästan om folk ännu kommer ihåg mig, det är snart tio år sedan jag bytte klubb och fyra av dem har jag bott utanför landet. Det var klart folk kom ihåg! Ibland är det skönt, när man bor i en miljö som är så annorlunda ens ursprung, att se att vissa saker är ungefär som förr, att det som var tryggt finns kvar, om än inte oförändrat och utan att ha det minsta uns av tråkigt över sig (de där orden brukar annars alltför ofta kopplas ihop, reds. anm.).

Idrottsmässigt då? Joråsåatteh det var väldigt rolig orientering. Långa och korta sträckor blandat, precis som det ska vara. Jag var lite vilsen i början och fick fråga mina gamla klubbkamrater hur starten fungerade. Gå fram tre minuter innan, jaså ser man på. Ett karttecken var jag lite förvirrad över: helgult med svarta prickar. Ett kort ögonblick var jag rädd det betydde förbjudet område men insåg snabbt jag hade fel. Båda dessa fenomen fanns nog även på "min tid" men inte nog länge för att ha etsat sig fast. Sist jag höll en karta i handen var i november och även om orientering är lite som cykling - har man en gång lärt sig så glömmer man inte - så nog kan man bli ringrostig. Det blev inga stora bommar, även om jag förmodligen sett mina krokar som rätt grava sådana för tio år sedan, men de där snabba besluten fanns inte. Inte heller hastigheten, vanan att forcera skogen och blötan. Någon undrade om jag tränar nåt nu och jodå, jag tycker jag tränar rätt så bra. Däremot väldigt planlöst och bara det jag tycker är kul. Så grundkonditionen finns där, jag kom ju faktiskt runt den där maran rätt oförberedd i våras, men hastigheten lämnar övrigt att önska. Jag kanske får börja träna lite mer till 25-manna i oktober. Om inte annat, jag ser otroligt mycket fram att åka dit, springa, och träffa Giparna och många andra kända ansikten igen!

Nu är jag åter i Paris efter en härlig vecka i Sverige, en vecka av jobb, vänner, familj och sport - det som är viktigt i mitt liv utan inbördes ordning. Men också så skönt att komma hem igen. Som man säger, Home Sweet Home, eller varför inte Homme Sweet Homme?

Utlandssvensk

Smakar på ordet. Utlandssvensk, det låter lite främmande. Tänker efter. Det är tre år sedan jag officiellt flyttade ut ur Sverige. Jag får brev från CSN, Valmyndigheten, LiU och andra myndigheter och institutioner hit till Paris. I höst är det tredje gången jag ska rösta i ett riksdagsval, men jag har hittills aldrig lyckats göra det i Sverige. Jag fick inte skaffa SJ Prio-kort för det fanns ingen svensk adress associerad till mitt personnummer. 

Det är nog så, jag är utlandssvensk även om jag aldrig tänkt på det så. Möjligen har ordet ex-pat traverserat huvudet, det är trots allt nästan samma sak. Jag lyssnar just på Andres Lokkos Sommarprogram, han sätter huvudet på spiken många gånger och det är klart lyssnansvärt. Ett annat exempel är den här ledaren från DN som käre bror tipsade om.

Andres Lokko talade om att svenskar många gånger tyckte utlandssvenskar ville vara märkvärdiga. Försöker jag göra mig märkvärdig? Låta häftig? Varför skulle jag det? Det är mitt liv. Måhända har jag alltid närt en dröm om att leva utomlands utan att verkligen kunna motivera det med annat än att vilja vidga vyerna och träna mina språkkunskaper, men att drivkraften på något sätt skulle vara att det är förmer, det kan jag inte erinrera mig. Ibland kan folk säga att det måste vara häftigt att bo i Paris och visst, det är i mångt och mycket en väldigt trevlig stad. Men man måste tvätta, diska och betala räkningar där också, precis som var som helst i världen. Det kanske känns märkvärdigt ett tag, men det minns jag att det gjorde också när jag flyttade till Eksjö och senare till Linköping. Sedan finns det såklart ögonblick, som den där gången när jag hamnade först bakom polismotorcyklarna på inlines-randonnéen och kunde glida in som på ett öppet salsgolv mot Eiffeltornet. Sådana ögonblick, de gäller det att ta vara på.

Om jag är stolt över att vara är utlandssvensk? Det finns mycket i mitt liv som jag är stolt över, det finns förmodligen lika mycket som jag mindre gärna skulle sätta upp på ett privatlivs-CV. Det finns framförallt många lyckosamma förutsättningar som inte skett under min direkta kontroll och de kan jag bara vara glad och tacksam över. Att bo på ett visst ställe, nej, det är inte i sig något att skryta över. Redan Karin Boye hade ord på det: "visst finns det mål och mening...". Jag får i och för sig erkänna att det är med viss tillfredsställelse jag nämner att mina bröder också flyttat från Sverige. Det känns fint vi har gått våra egna vägar alla tre, men det är nog ändå mest som kuriosa. I mångt och mycket är jag nog mest stolt över att vara svensk för allt fint vi har, även om det kanske inte är det Eldorado många andra länder verkar tro. Och det är nog också något som bör klassas in i kategorin lyckosam förutsättning, jag kan inte minnas att jag gjorde något aktivt val angående födelseland :)

Det är inget glamoröst i sig att vara utlandssvensk. Precis som Andres Lokko säger kan det kännas ganska märkligt att komma till sin hemstad och vara gäst, att bo på någons soffa eller på hotell. Det behöver man i och för sig inte vara utlandssvensk för, det räcker att lämna stan. Då råkar man dock inte ut för att säga saker som att "bränna de röda eldarna" (köra mot rött ljus), "lämna bilen till garaget" (verkstan) eller som jag just skrev, "traversera". Det är ganska frustrerande att inte hitta ord på sitt modersmål, och definitivt inget man gör medvetet för att göra sig till.

Uppdatering: man vet för övrigt att man verkligen är utlandssvensk när man kan bli barnsligt lycklig över att komma ut från spontanbesöket på Émmaus med en Sverige-fotbollströja i stl 128 inköpt för 2€. Jag kan inte låta bli att undra över hur den hamnade där...

Anti-reseguide

Tänk er att ni är i Göteborg och ska ta er till säg, Karlstad, medelst kollektiva färdmedel. Tänk er att ni slås av den fantastiska idén att flyga till en näraliggande huvudstad, till exempel Oslo. För denna resa krävs kanske att ta er med hjälp av ett par tre spårvagnslinjer till Nils Ericsonsterminalen, varifrån ni tar flygbussen till Landvetter och checkar in. Flygturen är förnämligt kort, det är nästan så att flygvärdinnorna inte hinner ställa in serveringsvagnen innan bälteslampan börjar lysa och signalera landning. Tänk vad snabbt det är med flyg ändå! Framme på Gardemoen får ni leta rätt på tåg eller buss in till Oslo och därifrån vidare till Karlstad. Strålande, framme!

Nej, ingen skulle nog komma på tanken att resa den vägen. Men ungefär en sådan resa gjorde jag idag. Vanligen när jag ska till Canterbury åker jag Eurostar från Paris till Ashford, en resa på 1h50, ungefär. Har jag lite packning tar jag vélib till Gare du Nord, en tur precis under den tillåtna halvtimmen. Annars är det tunnelbana med ett byte. Väl framme i Ashford får jag byta till ett lokaltåg, med vårens nya tidtabell passar det dessutom strålande med det nya höghastighetståget som avgår precis så att jag hinner köpa biljett men utan att stressa och därefter tar 20 min till Canterbury. Låser dörren därhemma strax efter sju fransk tid och på kontoret vid tio engelsk dito. Fyra timmar dörr till dörr.

Min flygbiljett till konferensen i Florida, med efterföljande besök hos bror i San Francisco, avslutades med ett flyg Paris-London efter en dags uppehåll among the frogs. Biljettpriset ökade med kanske 10€ för detta. Hade jag börjat resan - med i övrigt samma biljetter - i London hade hela resan kostat 100€ mindre. Problemet då är att man verkligen måste börja resan i London, annars blir man inte påsläppt på det anslutande flyget i Paris heller. Jag tänkte mumla något om obegriplig prispolitik hos flygbolagen men om man tänker efter lite är det inte så fruktansvärt märkligt. Utbud och efterfrågan, konkurrens och allt sådant kan förklara det mesta och priserna är mindre lotteri än det kan se ut vid en sökning på Expedia. Om Air France ska kunna konkurrera med sina brittiska kollegor så måste deras resor (som de facto passerar via Paris) stå sig prismässigt jämte en biljett direkt från London. Eller också vill de bara fylla flighterna mellan Paris och London.

Ty det torde vara skäl nog. Jag har faktiskt aldrig förstått hur det kan gå så mycket flyg mellan de två städerna sedan Eurostar kom till, alla kan väl inte vara på väg till ett möte på flygplatsen eller ha ett anslutningsflyg? Sedan idag förstår jag ännu mindre. Flyget avgick från Orly, J erbjöd sig att köra men ibland blir jag idealistisk och tycker att finns det nu en bra och prisvärd kollektivtrafik så ska man utnyttja den. Tre tunnelbanelinjer, ett pendeltåg och en skyttelbuss senare var jag mindre idealistisk. Eftersom man aldrig vet med nämnda kollektivtrafik var jag ute i god tid, och var framme nästan en timme före avgång på flygplatsen. Flyget gick finemang, så pendeltåg och två tunnelbanelinjer till Victoria station där bussen mot Canterbury avgick. Försynt som jag varit hade jag köpt biljetten på nätet under gårdagen för att betala en tredjedel av priset, lite väl försynt var jag dock och tog till marginal i planeringen. Även här vet man ju aldrig - askmoln och annat som härjar - men jag skulle tagit bussen en timme tidigare. Jag tog fram mitt allra blondaste jag och försökte hävda att "hoppsan jag har köpt fel biljett, jag kom från Frankrike idag på morgonen och har missat tidsomställningen". Busschauffören hade nog sett blonda försök förr och det gick inte vägen, nåväl ingen fara med den väntan - det går att skriva på ett café i London också, om än sunkigt. Bussresan från Victoria till Canterbury tog 1h50 (märk väl, lika lång tid som Eurostar!), jag hade förvisso kunnat ta ett tåg, tjänat tjugo minuter och betalat fem gånger så mycket men ändock. Summa summarum steg jag in på kontoret klockan 14, eftar att ha lämnat lägenheten 6.20 fransk tid. Om man för att vara snäll tar bort den onödiga väntanstimmen i London och förkortar väntan på Orly något, blir det ändå över åtta timmars resa. Nämnas bör att bussen från Canterbury till Paris tar just...åtta timmar.

Nej, aldrig mer flyg den sträckan, inte ens om man ska till centrala London kan det väl ändå löna sig. Eurostar dyrt? Javisst, man måste vara ute i tid, men man slipper också dyra transferavgifter till och från flygplatserna!

För övrigt kanske någon kan tycka att jag borde skriva om intressanta saker såsom min resa till San Francisco och publicera bilder på den fantastiska utsikten från restaurang Nepenthe eller från Monterey Bay aquarium, men jag tror att varken bilder eller ord skulle göra resan rättvisa!

La gym suédoise

Två inlägg på mindre än ett par timmar! Jag kan inte låta bli, jag fick ett mail från en vän tidigare i veckan med en länk till ett TV-inslag om La Gym Suédoise, där hon är instruktör. För att tala ren svenska, det är alltså cirkelgympa det handlar om. Eller discogympa som man säger om man är uppvuxen med fredagsträningar i Strömshallen med OK Gipen. En del säger kanske Friskisgympa, efter Friskis&Svettis som också finns i Paris. Jag tror att Friskis var först av de två organisationerna här i stan, men det är inte så väldigt viktigt - konceptet är detsamma.

I alla fall, ikväll tog jag mig äntligen tid att kolla på inlägget och det var så roligt att se att jag vill dela med mig här. Det börjar runt ca 1min och är först en del snack (på franska...) innan vi får se ett riktigt pass - med min vän som ledare! - och därefter en demonstration i TV-studion. Med väl vald svensk musik, en riktig högoddsare...

Länk till programmet är denna:
http://programmes.france2.fr/comment-ca-va-bien/?page=article&id_article=674

Eller här en direktlänk till en mer lågupplöst version om den första länken bråkar.

I'm ba(c)k!

Min mor påpekade lite försiktigt att det var närmare en månad sedan jag skrev på bloggen och det ville jag först inte riktigt tro på men insåg sedan att hon hade rätt. Suck ja, det är väl så, mammor har väldigt ofta rätt. Fast det får man ju inte säga högt förstås.

Här händer det att våren är på gång, för andra gången. För några veckor sedan kom ett par varmare dagar och lurade oss att tro att det skulle kunna gå att skala av ett lager under inlinesturerna men icke, strax efter Xynthia kom en ny köldnäpp. Minus två låter inte så märkvärdigt men moins deux är bra mycket kallare. Idag under en härlig söndagspromenad kunde man dock börja ana vårkänslor. Solen anades bara som tunna strimmor som sänkte sig över staden, från utsikten vid Parc de Belleville, men temperaturen steg något och krokusar och tussilago visade sig ha trotsat kylan. Apropå blommor stötte jag på en syn som jag förmodligen inte sett i Sverige: en blomsterhandel sålde en uppsättning med en hyacint och påskliljor i samma kruka. Denna transition från jul till påska fick mig genast att tänka på fasta så vid hemkomst blev det årets sista semlor. Tillsammans med återstoden av glöggen; mélangeons voyons.

Hembakade semmelbullar, såklart. Har jag nu lyckats få ugnen inkopplad ska det naturligtvis utnyttjas. Jag tycker dessutom mycket om att baka bröd, i Linköping var det en skön avkoppling efter studierna och brödet var övervägande hembakat sedan tiden i tvåan med F. I Frankrike är det annorlunda, här finns bagerier i vart och vartannat gathörn och folk bakar inte själva. Det leder till att det är tämligen besvärligt att få tag i annat mjöl än vetemjöl. Bakmixer finns i viss utsträckning och välsorterade mataffärer kan även ha fullkornsmjöl för minst 1.50€/kg. Vill man ha något så drastiskt som rågmjöl är det bäst gå till bio-affären (vad heter det i Sverige? eko? Whole Foods?), där ett kilo lätt går på 2€. Jag diskuterade detta med mina kollegor och fick frågan att va, finns det annat mjöl än vetemjöl? Mina kunskaper om olika sädesslag på franska är ytterst begränsad så det blev till att nicka dumt och säga att jorå, det gör det, inga referenser om jag får be. En annan kollega var till och med förundrad att man kunde baka bröd själv.

Jäst ska vi heller inte tala om, det finns såväl Levure Chimique som Levure Boulanger som jag tror kan översättas som bakpulver respektive torrjäst, men jag är inte helt säker. Jag brukar för säkerhets skull se till få torrjäst importerat från Sverige, har nu även hittat Dry Yeast i England så jag rer mig. Färskjäst är ytterst ovanligt, jag fick tipset att fråga på boulangeriet och mycket riktigt, de hade faktiskt. Cinquante centimes, kanonbra tyckte jag men kom snart fram till att 0.50€ är ganska dålig kurs för något som kostar 50 öre i Sverige... Å andra sidan, man får lära sig att ta sådant där, jag skulle knappast få för mig att jämföra priset på en flaska vin i Sverige med samma flaska i Frankrike, lika lite får jag jämföra jästpriset. Punkt.

Första gången jag bjöd en fransman på hembakt bröd fick jag kommentaren att "det här brödet var så gott att jag till och med skulle kunnat köpa det", jag var nyss anländ och van vid att man i Sverige berömmer ett bra köpebröd med att det är nästan lika gott som hembakat, så jag fick plocka fram ett gott stycke skandinavisk diplomati för att inte drämma baguetten i huvudet på honom, men ta komplimangen för det den faktiskt var. Nu har jag tagit upp det igen, förvisso anpassat till utbudet så det blir mest vita baguetter men det är gott och dessutom känner man sig trevligt nöjd med sig själv för minimal insats. J är glatt förundrad och reaktionen följer hans landsmän: "tänk, vi har vårt eget bröd". Matlagning är kul och extra så när det blir uppskattat:)

Det om detta, nu åter till andra läsningen av Millenium-serien (blev avundsjuk på J som började läsa) och kanske ett glas rött. Något ska ju göra upp för jästen.

Förresten, innan avslut, känner det här inlägget var väldigt opolitiskt för att vara valdag, det är ändå regionalval idag i Frankrike. Nu har jag i och för sig inte rösträtt i det valet men mitt inlägg rör inte heller regionalpolitik utan snarare nationell eller till och med internationell dito. Igår var ett av de viktigaste inslagen i nyhetssändningarna det om den marockanska gymnasietjejen Najler Lihmer som återvände till Frankrike med ett ettårigt visum efter att ha utvisats i februari. Hon hade då i februari gått till polisen för att anmäla sin egen bror för misshandel, men då hon befann sig i irreguljär situation - dvs papperslös, se tidigare inlägg - blev hon istället utvisad till Marocko, det land hon lämnat 2005 för att undkomma ett arrangerat äktenskap. Hennes utvisning lär varit föremål för stora protester från människorätts- och feministiska organisationer och Nicolas Sarkozy deklarerade att han var beredd att välkomna henne till Frankrike om hon så ville. Beslutet tillkännagavs lägligt på kvinnodagen den 8 mars…

Jag blir så ledsen

Än en gång har jag blivit berörd av DN-kommentarer, det kanske kan tyckas att jag inte gör annat än kommenterar på DN men senaste veckans två exempel är också senaste månadernas. Denna gång är det dock inte DN som irriterar mig, utan alla kommentarer som gör mig ledsen så det skär i hjärtat.

Artikeln i fråga handlar om en papperslös invandrare som inte blivit betald för arbete han utfört åt ett bemanningsbolag anlitat av Skanska. En del kommentarer handlar om Skanskas respektive företages ansvar, andra om papperslösheten. Ett begrepp som för övrigt beskrivs i marginalen, vilket förvånade mig på en gång positivt (finns inte problemet i Sverige?) och negativt (eller mörkas det bara?). Här i Frankrike är "sans papiers" ett vedertaget begrepp och det är inte med nödvändighet likställt med det betydligt mer negativt klingande "illegal invandrare" . Rent tekniskt sett är det väl samma sak, även om jag tycker att det första begreppet ger större utrymme för rent administrativt strul.

Min kunskap av svenska Migrationsverkets handläggning är ytterst begränsad, jag vet däremot att det i det här landet kan ta en ofantlig tid och att bemötandet kan vara skräckinjagande godtyckligt, jag har till och med exempel på hur landets egna medborgare riskerat att finna sig papperslösa vilket låter helt osannolikt. Man kan inte applicera ett lands tillkortakommanden på ett annat men i vilket fall, jag har lärt mig något som jag tror går att applicera även i Sverige, och det är att man måste se långt bakom fördomar som utsugare, bidragsjagare, cancersvulster, löss, och andra skällsord som folk anonymt häver ut sig.

Sanningen är dessvärre att folk hamnar i kläm!! Jag brukar sällan använda uttrycket hamna eftersom jag vill hävda att i livet hamnar man ingenstans, man tar sig dit, men verkligen är nu inte så vit och svart. Jag säger heller inte att alla handlar i god anda men är övertygad om att det är en betydligt större del än vad kommentarerna ger intryck av...

Jag har så mycket känslor, så mycket tankar kring det här. Vetenskapskvinna som jag i alla fall utger mig för att vara vågar jag inte gå in i någon utredande diskussion ty jag skulle vilja belägga mina argument med väl verifierade källor och det har jag inte tid till. Men jag har inte behov av referenser och källor för att känna sorgen och ilsken slita i mig över att det även i Sverige finns så många som uttrycker sådana åsikter som några av de jag läst på idag på DN. Jag vet, det är inte på något representativt för Sveriges befolkning och det kanske till och med är samma personer som skriver vart och vartannat inlägg under olika pseudonym. Jag vet, jag ska inte bry mig, inte slösa min tid och min energi på det.

Jag blir bara ledsen...och nu ska jag försöka omvandla den energin till fokus på Matlab och sedan rusa hem lagom i pausen mellan kval och final i längdåknings-sprinten. Jag kan ju lugnt heja på min blågula flagga, jag har ju mina blå ögon och mitt svenska pass och mitt människovärde garanterat i ett tiosiffrigt nummer.

På efterkälken

Det händer inte sällan att jag ler lite överseende åt Frankrike när det gäller den tekniska utvecklingen av saker och ting, sådär i största allmänhet. Om man ska tala i synnerhet gäller det framförallt banker, där checker fortfarande är högsta mode även om internetbank börjar komma alltmer. Körkorten är små papperslappar att jämföra med våra i kreditkortsformat. Det kan väcka viss avund, för att inte tala om mitt ID-kort med chip i (även om jag brukar lägga till att chipet ännu bara är där i preventivt syfte och kommer aktiveras i framtiden). Rent generellt kan man alltså se på saker lite milt överseende. På vissa områden är det förstås tvärom, såvitt jag förstått ska SL just till att byta ut stenålders-bussremsan medan RATP gjorde sin definitiva övergång till plastkort för ett år sedan. Man kan naturligtvis blunda för detta undantag och låta bli att skapa någon sorts alltäckande, rättvisande statistik.

Men nu har jag funnit ett område där Sverige är en bit efter, och för denna upptäckt vände jag mig till Storbritannien. På grund av allmän försummelse har jag ännu inte fått iväg moderns födelsedagspresent, och då inföll hennes stora dag på samma dag som min namnsdag. Nu är det så dags och jag skulle gå till posten. Så kom jag på att jag kan ju faktiskt kosta vad Royalmail tar för samma försändelse, jag ska ju ändå till England imorgon. Inte nog med att det var billigare (förvisso ganska marginellt) men jag kunde här hemifrån ange vikt på paketet, skapa adresslapp, betala på nätet och skriva ut det hela med matriskod för frimärket. Att skickas senast imorgon. Jamen dåså, då får hon väl få sitt paket skickat från Canterbury istället. Och rätta mig nu gärna om jag har fel, men inte kan man göra så på Posten (för lat kolla efter)?

Nordisk kultur - Mumin, Nobel och Röda Bönor!

Tack vare DN upptäckte jag Tove Jansson-utställningen på Finska kulturhuset dess sista skälvande dag (utställningens alltså, inte kulturhusets). Den var förvisso inte så stor, men kvaliteten god och det var med en igenkännandets glädje jag gick runt och tittade på planscherna längs väggarna. Såsom den röd-orangea bilden med Muminmamman och hennes handväska i ett blomsterhav till exempel, visst var den bokomslag en gång i tiden?

Jag fick också lära mig de franska namnen på figurerna, till exempel le Tibou i "Qui va rassurer le Tibou?". Wikipedia säger att han heter Tounet men det låter inte lika gulligt. Knyttet är en Tibou.

Det var dagens kulturkvart, som följdes av sport och ja, i och för sig lite mer kultur i form av Albert Camus "L'été" som jag snart ska återgå till. Det har varit en Nobelpris-period nu på senaste; först Hertha Müllers "Kungen bugar och dödar" och därefter Doris Lessings "Gräset sjunger", där speciellt den senare var helt fantastisk. Jag brukar varje år få en bok av årets Nobelpristagare i julklapp av mormor, det är en mycket kär julklapp även om jag får erkänna att jag inte alltid läser dem direkt utan de blir liggande ett tag...vilket i och för sig händer ganska ofta med böcker. När jag läser dem kan jag förstå att de är värda Nobelpris, även om jag förmodligen aldrig skulle kunna avgöra det om jag blev presenterad ett antal kandidater. Tur jag inte är i Akademin! Sedan är det nog så, att Nobelpriset är nog inte det pris man först ska vända sig till för att avgöra om man kommer tycka om en bok eller inte; Aftonbladets läsarpris (om ett sånt nu finns) är förmodligen en mer lättanvänd indikator. Och med den kommentaren har jag nu bannlyst mig själv från all framtida medverkan i nämnda akademi, skulle jag så lyckas få upp prästen i predikstolen en gång till.

Angående något helt annat var jag vardagspolitisk i går. Jag tog bussen och hamnade ståendes jämte två lätt alkoholiserade män i övre medelåldern, som just påbörjat sin fredagkväll och ännu enbart var lätt påverkade. När vi närmade oss hållplatsen vände jag mig mot dörren, likaså gjorde en tredje man som också tog ett steg framåt. Mina två reskamrater bad honom backa, han såg oförstående ut men de nickade mot den ålskinnsinklädda tjejrumpa som han just skymt och mannen backade genast. Tjejen i fråga hade väl passerat åldern byxmyndig men knappast myndig. Hon var förmodligen fullt medveten om att hennes klädsel - de tighta svarta byxorna och höga klackarna - skulle dra blickar till sig, ja det var antagligen också meningen och det tänker jag då inte moralisera över (jag hade gärna haft en sådan kropp att visa upp själv, men tröstade mig med att hon förmodligen inte skulle lägga på 30kg på skivstången vid knäböj om hon kom in i en bodypump-sal). Jag tvivlar däremot på att hennes avsikt var att bli dreglad över av ölstinkande män, 20-30 år äldre än henne. Oavsett vilket, jag kunde inte låta bli att känna mig äcklad och ställde mig demonstrativt mitt framför männen och skymde all utsikt. Som sagt, min rumpa kanske är mer vältränad men jeansen med lätt hängröv, regnjackan och ryggsäcken hade förmodligen ett lägre marknadsvärde, jag hoppas det i alla fall.

Den här händelsen var ju egentligen ingenting, folk har sin fulla rätt att titta och om någon uttryckligt ber att bli tittad på är det kanske inte så konstigt heller. Men mina tankar blörjade snurra och den gamla Sången om Sexualmyterna ringa i huvudet

Ty en kvinna är så attraktiv och utstuderad

att en stackars man kan bli vådligt frustrerad

...

och det kan inte vara brottsligt att ta för sig

när nån så skamlöst bjuder ut sig.

Jag måste få förtydliga, jag tycker inte att det var minsta lilla brottsligt i händelsen på bussen. Jag har heller ingen aning om hur sexualbrottsmålen ser ut i det här landet, rent gissningsvis är det ungefär som i Sverige (där jag heller inte har någon enorm koll...), så det tänker jag inte gå in på. Men jag förvånades ändå över själva inställningen, att det ska vara så ok att stå och dregla och kommentera att man kan be andra flytta på sig för det, och att den som blir ombedd genast är med på noterna. Det gav en illustration till sådant jag ibland får höra, att man ska tänka på att inte klä sig si eller så ute bland folk. Jag vill hålla mänskligheten högre än så; jag må slåss för kvinnors rättigheter att få vara som de vill och klä sig som de känner för, men lika mycket för männens rätt att inte behöva sätta skräck i oroliga tonårsföräldrar bara genom sin existens, eller något så enkelt som att slippa förväntas tända på flickrumpor på stan.

Nej, nu ska jag åter till min bok, krypa ner under täcket inför morgondagens löptur med en av mina kollegor som också ska springa maraton om två månader. Också?? Ska jag?! Herre je....

Merci! Pardon?

De två orden kan nog de allra flesta, med enbart rostig gymnasiefranska om ens det, sälla till sitt franska ordförråd. Tur är väl det, att kunna tacka och be om ursäkt för sig är tämligen praktiskt i vardagen. Men se, det är inte så lätt som man kan tro alla gånger. För när ska man egentligen använda vad?

Fransoser är artiga och belevade, de Niar varandra, håller upp dörrar och säger Goddag när de går in i en affär. I samma anda ber de ständigt om ursäkt för sig. Om du blir trampad på foten av någon till exempel, då är det inte bara den som försåg din tå med en blånagel som ska be om ursäkt utan även du själv. Du hade ju trots allt fräckheten att utsätta den andre för olägenheten att begå en fadäs, ja, att behöva be om ursäkt helt enkelt. Pardon, pardon.

Metron är en annan historia. För inte så länge sedan började jag ifrågasätta mitt eget beteende, som dittills tett mig alldeles naturligt. Om jag sitter på en fönsterplats och behöver tränga mig ut för att kunna gå av (i Paris metro tränger man sig alltid, sätena är konstruerade för pygméer), då säger jag "merci" ifall personen utanför självmant flyttar på sina ben. Om hen däremot sitter försjunken sin bok, eller i sin musik, och inte självmant ger plats, ja då blir det "pardon". När jag erinrat mig detta började jag observera hur andra gjorde och jag är ytterst ensam i min distinktion, det är "pardon" rakt över som gäller. Såhär när jag försöker analysera det hela tänker jag att mitt beteende kan framstå som ganska burdust, istället för att be om ursäkt tar jag för givet att andra tänker maka på sig för mig, men tackar förvisso för artighets skull. Är det några svaga hemoglobinrester från vikingatiden som gör sig tillkänna?

Fast, kanske har ingen infödd någonsin ens lagt märke till mitt ohyfs. När trängseln i tunnelbanevagnen blir tillräckligt stor byts det väna pardon ändå ut mot det skrivtekniskt snarlika putain. Så var det med den artigheten och galanteriet...

Juldagslunch

Här i Frankrike är julafton just afton och den viktiga dagen är juldagen. Denna vilodag helgade jag genom att sova ohemult länge (julottebesökarna skulle hunnit med även mässan vid det laget) och sedan ut och skita ner både mig och cykeln ordentligt i Bois de Vincennes. Efter det kände jag mig värd en riktigt rejäl jullunch och om man bortser från avsaknaden av kött tycker jag att jag fick till en ganska traditionell sådan. I en husmorsskola hade jag nog inte ens kommit upp till ett stående streck i betyg, det hembakta vörtbrödet skulle möjligen dra upp snittet men annars är det rena köpevaror rakt över, mestadels IKEA (kan inte minnas att jag någonsin varit förtjust i rödkål men burken stod ju där så snällt på hyllan). Till och med rödbetorna var redan tärnade, så var det också de enda rödbetor jag fick tag i. Nu stör det mig dock inte det minsta att det inte är så helylle, jag känner nämligen att i år har jag verkligen julefrid med välbehövd vila efter en hektisk höst. Snart ska jag leka elektriker och installera en lampa, därefter vågrätt läge med eller utan bok inför kvällens inlines; vild tur blir det ikväll ty ingen organisation med polis och dyl vare sig idag eller nästa vecka :(.

Enfin! Finally! Endlich! Äntligen!

Jag har köpt en ljusslinga, en med klara lampor, en som inte blinkar! För ett antal år sedan köpte jag en elektrisk adventsljusstake som jag tycker mycket om på Åhléns, det var ungefär vid den där tiden när Eldflugan gjorde succé, så min ljusstake är en smäcker variant men inte så lik att den kan misstänkas för att vara plagiat. Konstruktionen består av en träfot och tio metallstänglar i vilka man fäster en enkel ljusslinga med lika många ljus. I Sverige skulle jag nog drista mig till att säga en "vanlig" ljusslinga, men sådana dumheter begår jag sällan längre; ord som vanlig och normal är högst relativa och måste sättas in i en kontext. Men faktum kvarstår att i Sverige kan man hitta sådana slingor i var och varannan livsmedelsaffär, jämte reservlampor till adventsljusstakar och tärnljus. I välsorterade affärer finns nog till och med reservlampor.

Så är det inte i Frankrike, det fick jag erfara i fjol när jag drämde nämnda ljusstake i golvet varpå den lyste väldigt klart och starkt men inte speciellt länge innan de första glödlamporna brändes sönder. Jag försökte rädda det hela med att flytta över lamporna till en annan, normalt sett färgad slinga, som jag hade i mina gömmor men det fungerade inte och valet stod mellan ingen ljusstake eller en kulört dito. Det sved lite i själen men då mina tafatta försök i allt-o-allo-boden nere på gatan inte ledde någon vart fick jag stå ut med ett Disneyinspirerat julfönster. Men jag lovade mig själv att till nästa år, då ska jag minsann styra upp det här.

Jodå, lördagen före första advent drogs tummen ur och jakten började. Jag hade faktiskt redan tjuvstartat, t ex återigen i boden som hade precis samma saker som i fjol. Liksom den handfulla resten av likadana bodar på gatan, jag förstår att de inte blir av med sina lager, däremot inte hur de går runt (utom idag - det regnade och deras paraplyer gick som...smör i solsken? nej, paraplyer i regn!). Jag tänkte att i den välsorterade affären, motsvarande Åhléns, skulle jag nog hitta. Där fanns, precis som i alla affärer, en uppsjö av LED-slingor med åtta olika typer av blink, kulörta slingor och slingor med inbyggda fjädrar. Till slut lyckades jag hitta en klar slinga med halogenlampor, den blinkade förvisso men jag tänkte vara finurlig och kringgå fransmännens förkärlek för bling-bling med att sätta glödlamporna i min slinga. Såhär i efterhand kan jag kanske, kanske tycka att med en civilingenjörsexamen i elektroteknik borde jag kunnat räkna ut att en glödlampa som är gjord för att sitta i en slinga med 49 likasinnade inte passar så himla bra i en slinga för tio lampor... Jag tror jag missade kursen Ljusslingor, 2p.

I alla fall, jag kände mig lite enkelspårigt skandinavisk i min jakt efter något enkelt och stilrent men jag vet ju naturligtvis att det är jag som har rätt och alla affärer som har fel, det gäller bara att hitta en affär som också har rätt. Svenska kyrkans julbasar! Där hade de faktiskt glödlampor till elljusstakar, men inte några till slingor. Damen tipsade vänligt om att jag skulle köpa en helt ny slinga men hon nickade förstående när jag förklarade att sådana inte gick att uppbåda... Julbasaren var i sig en trevlig upplevelse. Det säljs mängde av fint hantverk och pynt, men hur välgjort det än är så är det inte riktigt något jag behöver. Hyllan med svensk mat är imponerande, även om jag avstod från det mesta med tanke på mors besök om ett par veckor. Solidarisk som jag är vill jag ju ändå stödja verksamheten och offrade mig på lite julgodis och en kaktallrik med bl a lussekatt och pepparkaka, ackompenjerat med julmust. Ibland får man ju offra sig...

Men ljusslingsjakten kvarstod. På vägen hem klarade jag av en inredningsaffär och två stora flervånings järnhandlar men det enda jag fann var nya varianter av blink- och färgorgier redo att framkalla epileptiska anfall hos var och varannan besökare. Till slut stod jag igen i boden där nere och vände och vred på en tjugoljus-slinga som om man tog bort diverse dekorationer skulle kunna funka. Men det kändes som mycket ingrepp för priset.

Till slut, efter ett spinning- och påföljande bodypumppass (efter kakfrossan på julbasaren!) fick jag för mig att åka till den stooora mataffären i förorten. Det vill säga, på andra sidan ringleden och säkert fem minuter bort. Bingo!! En halogenslinga på tio ljus utan blink, för inomhusbruk:

Den riktigt observante läsaren ser möjligen något som inte stämmer. Tomtar. Ska jag sätta fast tomtar med rumpan i vädret i min adventsljusstake? Nej men alltså, man kan väl inte få allt. Om jag lyckas hitta så nästan rätt kan jag acceptera såväl tomtar som hobbitar eller andra väsen. Ett inbrott i asken avslöjade att där fanns extralampor och jag drog slutsatsen att om man kan byta lamporna kan man förmodligen också ta bort tomtarna. Voilà! Till slut fick jag min ljusslinga...och tio stycken ihåliga plasttomtar som man kan göra vad med? Jag slogs av tanken att jag skulle kunna fånga tillfället och köpa upp ett lager med 10-ljusslingor för framtida bruk. Sisådär fem stycken, så kan jag ta mina 50 tomtar och sätta på den blinkade slingan - det skulle nästan slå fransmännen det!

En lång utläggning om en ljusslinga och nu har kvällen sedan länge lagt sig. Trots att jag inte riktigt hunnit tänka på att julen är i ankommande - även om all reklam påminner - så har jag utan att det alls var tänkt så gjort ganska mycket förberedelser idag. Glöggen står just och puttrar på spisen (åh vad jag kände mig sofistikerad när jag klippte hål på bag-in-box-påsen!), en hyacint är inköpt, de fyra stearinljusen är på plats i ljusstaken och advensttädningen...väntar jag med till andra advent!

Saker som sker

Det finns mycket jag skulle kunna skriva om sedan sist. Till exempel skulle jag kunna skriva om min ny-(åter-) funna pusslarglädje. Jag fick ett 1000 bitars pussel i present av en våra gäster i lördags, han tyckte jag skulle ha något att roa mig med när J är bortrest. Nu brukar jag i och för sig inte ha några problem att få tiden att gå, men det är i alla fall trevligt att pussla. Nedan en liten fotoserie med starten i onsdags kväll och det nuvarande läget idag. Jag är ganska nöjd med framstegen, det är ju trots allt ändå bara något jag sitter med då och då. Min doktorandkollega undrade vad jag skulle med ett pussel till, hon tycker att vi har redan ett miljonbitars att lägga som det är, utan förlaga dessutom. Det har hon ju faktiskt rätt i får jag erkänna.

Annars skulle jag ju kunna skriva om J:s avfärd, hur han höll på att missa flyget och jag som redan var på plats på flygplatsen tog till mina allra största ögon och lyckades få incheckningspersonalen att hålla disken öppen några minuter extra. Nu när han är bortrest är det onekligen lite tomt…

Eller också kan jag nämna min far som jag erkänner mig lite stolt över efter hans insats i Vem Vet Mest? i veckan. Jag har aldrig sett programmet "på riktigt" men via nätet när fadern medverkat, andra gången nu. Tredje gången gillt kanske? :-)

När jag är inne på familjen kan jag också nämna store brors födelsedag, jag ska passa på att ringa honom nu alldeles strax för nu lär det inte längre vara risk för väckning. Eller jag vet inte, om han hade en riktigt trevlig kväll igår så kanske… Klockan är ju bara lunchdags hos honom.

Att bli nämnda förtjänar också de modiga människor som demonstrerade utanför mitt fönster i lördags. Nåväl, det var kanske inte just utanför mitt fönster utan på min gata, innebörden blir lite olika av de båda. Det var "travailleurs sans papiers" som strejkade, det vill säga de människor som arbetar utan uppehållstillstånd och utan nästan minsta rättigheter varje sig privat eller professionellt. Demonstrationståget leddes av polis och detta gör demonstranterna ännu modigare i mina ögon. Polisen har faktiskt rätt att kolla att folk har giltiga ID-handlingar på sig och har man inte det vid en kontroll hamnar man i arrest tills man kan bevisa sin legitimitet att uppehålla sig i landet. Något litet hopp för mänskligheten att de faktiskt kan övervaka ett sådant demonstrationståg.

Början av demonstrationståget sett från vårt vardagsrumsfönster

Annat som händer och sker är en skön mountainbiketur i Bois de Vincennes igår. På ett ställe tyckte jag mig nästan hitta en liten liten kulle. Jag vet att det finns en annan men den hittade jag inte (sökte jag inte rätt på) igår. Av någon anledning får jag aldrig riktigt grepp på Bois de Vincennes men jag har insett att det är mycket bra och jag kommer nogsamt gå in för att undvika att lära känna skogen. Det är mycket roligare att träna på okänd mark och om jag inte lär mig hitta rätt kommer den alltså kännas mycket större och mer spännande. Jag insåg på hemvägen att jag kallar något där de stora stigarna har namn på vägskyltar för skog...jag håller på att bli stadsbarn! På eftermiddagens utflykt i just staden fann jag dock en tjusning i stadens utbud när jag ramlade över en mycket fin fotoutställning utanför Hôtel de Ville; Röda Korset presenterade "bilder från fronten" med foton från de senaste 150 årens krig.

Annars kan jag nämna dagens orientering, som var mycket rolig men teknikmässigt mycket hackig. Jag kom ändå in på en åttonde plats på bana C, andra dam och seger i D21 (hon som var före sprang D35). Sträcktider finns också ute, märk väl min första sträckseger i Ile-de-France (kontroll 8)!

Ja allt det här skulle jag kunna väva ut mer - jag menar; ännu mer - om, men jag tror jag låter bli. Jag måste snart hoppa i säng för imorgon ska jag upp tidigt och slåss med pöbeln. Det utlovas storstrejk imorgon på RER A och B, varav den senare är den som tar mig till jobbet. Det innebär ett tåg av fem och de få tåg som går kommer vara smockfulla. Om jag har tur så infaller första-strejkdags-syndromet, det är då folk inte tycker det är mödan värt att försöka utan tar ut strejkledigt och stannar hemma. Om det drar ut på tiden kan de inte fortsätta utan blir tvingade tillbaka till de överfulla tågen. Något annat som kan hända är att tågen går på morgonen men att de till slut inser att säkerhetsrisken är för hög med folk som knuffar och trängs, och så stänger de av helt. Då blir man strandsatt i Orsay och får le snällt till sina bilburna kollegor.

Alternativet att köra själv finns naturligtvis men det är en sista utväg. Jag är verkligen inte alls tilltalad av tanken att ut och trängas på motorvägen med alla andra parisare som annars brukar ta kollektivtrafiken och nu kör, ensamma, i egen bil. Urk, då sitter jag hellre på min perrong med en god bok (för tillfället "Kalla det vad fan du vill" av Marjaneh Bakhtiari).

På onsdag far jag till England, mycket taktiskt i och med strejken verkar det. Dessutom är det helgdag i Frankrike så det hela gör mig till en ytterst flitig student. Engelsmännen däremot verkar inte anse första världskrigets slut värt en helgdag, det kanske är för att de firar sommarens slut den första augusti istället.

En lyckad bjudning - ett oblygt självberöm

Om ett par dagar ska J fara till Afrika en längre period, en och halv månad är planen. Det där kommer ni säkert höra mer om, utifall jag känner mig ensam ibland. Egentligen är jag inte främmande för att tillbringa tid själv, jag brukar vara van att rå mig och ska dessutom passa på att jobba extra intensivt! Men det är ändå lite ovant när man lever tillsammans att plötsligt vakna och gå och lägga sig själv under en längre tid. Nåväl, det ska nog gå fint, och jag har inemellan lite resor och en konferens att ta itu med. Samt en herrans massa mätningar och en avhandling att ta tag i på riktigt. Det ska nog inte gå någon nöd på mig.

Men det var nu inte det jag ville skriva om, utan den soirée vi arrangerade igår för att dra ihop vännerna innan J ska iväg. Jag tycker mycket om att bjuda in folk och arrangera och fixa och dona, men det har helt enkelt inte blivit av mer än någon mindre middag här hemma. Tiden går så fort, och det är ännu saker som inte är helt fixade i lägenheten (vilket hem har inte det?). Nu bestämde vi oss dock att strunta i de nakna glödlamporna på väggarna (det är åtminstone en enhetlig linje i alla rum - vi kan kalla det Zen eller Feng Shui eller nåt).

Vi bjöd in inlinesvänner, dels det gäng vi brukar köra med på måndagar och onsdagar, dels ett gäng staff från Pari Roller, snittet mellan dessa båda mängder är nu ganska stort. Inbjudningarna gjordes lite spontant och vi hade inte riktigt koll på hur många som skulle komma, typ nånstans mellan 10-30. Inte helt självklart att planera matåtgång men man gör vad man kan och får vara beredd på att äta rester ett tag.

Som sagt tycker jag det är nåt visst och förbereda och dona och hade under veckan gjort någon sorts planering och fördelat inköpsrundor för att slippa en storhandling. Det sägs vara bättre ekonomiskt att åka till stora supermarketen (grande surface som det kallas här) men jag vet inte jag. Man kommer alltid hem med så mycket som man faktiskt inte alls hade användning av, och med lite priskoll kan man faktiskt välja i de andra affärerna med. Dessutom blir jag bara totalt uppgiven när jag kommer in i supermarketen och inte hittar någonting. Så är det kanske alltid när man kommer till en ny affär, men i Sverige är det ändå lättare. Där har jag i alla fall en aning om hur saker klassificeras. Och en uppfattning om jag över huvud taget kan hitta det jag vill, här kan det visa sig att just min råvara (eftersom jag envisas med antingen svenska eller egenpåhittade recept) inte tillhör de vanliga ingredienserna i det franska köket.

Till slut fanns allt på plats och lördagen blev köksdag, såsom önskvärt huserandes själv. Hjälp i all ära men när man bara har idéerna i sitt huvud - eller recept på utrikiska - är det bara krångligare att se till att någon annan gör rätt, det räcker att hålla ordning på sig själv (min matlagning är inte ISO 9001!). Hjälpen kan få komma till disken sen, vilket den gjorde.

Detta är inte receptbloggen men det som förbereddes till buffén var hummus (homemade from scratch!), tortillarullar med soltorkade tomater och färskost, minitoasts med avokado- och räkröra, krackers med getostmousse, fetafyllda dadlar, chorizo, mozzarella- och tomatsallad, grissinis inlindade i skinka, tabbouleh med aprikoser, citronpasta med lax och sockerbönor, och sist men inte minst kavring med äggröra och sill. Det var en ganska blandad uppsättning smaker och jag var nästan lite nervös hur det skulle tas emot. Ibland kan jag uppfatta franska smaklökar som väldigt franska - med viss rätt med tanke på den franska gastronomins goda rykte - och varken hummus eller sill kan väl klassas som genuint franskt.

Men det blev riktigt bra! För det första själva tillställnigen som sådan, folk var så glada och särskilt de som är lite mer perifera i bekanstskapskretsen uppskattade verkligen att de blivit bjudna. Glad är en sak men en del verkade nästan hedrade, till på gränsen jag tyckte det var genant; jag tänkte att det är ju bara vi! Någon hade till och medhemkokt äpplemos som gå-bort-present, och en dubbelflaska Graves från 2004 (vilket plötsligt är ganska längesen - vart tar tiden vägen!). Blombuketten på vårt soffbord går inte av för hackor. Det var så jag tänkte att de måste ju bli besvikna, sådana förväntningar kan väl inte vår lilla bjudning leva upp till.

Men det verkar den faktist ha kunnat. Det är naturligtvis så, att det allra viktigaste på en bjudning är gästerna, om stämningen dem emellan är god spelar det ingen riktig roll vad som står på bordet - och stämningen var god. Det här är en grupp människor som träffas en till fyra gånger i veckan (hälften av alla dagar!) för att åka inlines men vi känner inte varandra utanför det. Det gick upp för mig extra klart när jag halvtid bytte från linser och glasögonen och fick beröm för dem - folk hade aldrig sett mig i glasögon förr trots att jag bär dem varje dag…

För egot tyckte jag ändå det var extra roligt att se hur uppskattad buffén var! Det allra bästa var nog hur kavringtoastarna, det enda genuint svenska inslaget, gick åt. Jag hade fegat och lämnade hälften av dem utan sill, med bara äggröra. Men se, snart var de rena äggrörebitarna kvar och sillburken fick åka fram igen. Någon undrade till och med var man kunde köpa sån fisk (IKEA, reds anm!). Det hade varit en intensiv dag i köket men värt varje sekund, så kände jag ända fram till klockan fem när jag ramlade i säng.

Ja även idag, även om disken var mindre rolig. Men nu är den klar och jag sitter och tittar på de rester som är kvar. Om jag skulle känns mig riktigt ensam under månaden som kommer kan jag nog nästan få mig en liten fylla till livs så gott som varje kväll, med allt som blev över och framförallt det som gästerna kom med. Sån tur att jag känner inte någon större lockelse att supa till ensam på kammaren;) Vad gäller matresterna får vi snabba på för jag kan knappast sätta i mig allt själv, framförallt inte salamin. Tur vi får små-förstärkning idag att hjälpa till. Några sista dagar med liv och rörelse här hemma.

Det blev ingen tid att gå till kyrkogården igår för att hedra minnet av de som gått bort under året, tanken finns ändå där. Kanske tar jag min egen Allhelgona-helg nästa helg, med några tända ljus i lugnare omständigheter.

Misslyckad spränging

Det är onekligen ganska dråpligt, det som elitstyrkan från Karlsborg lyckades med när de sprängde fel hus. Man får väl hoppas för husägarens skull att det löste sig bra, kanske kunde h*n till och med få ut något bra på försäkringen. Verkar i alla fall ha slutat gott och kan nästan sorteras till kategorin ett gott skratt till morgonkaffet.

Det fanns andra som förra veckan fick sina "hus sprängda", och i det finns inte den minsta dråplighet eller utrymme för gott skratt, och garanterat inget försäkringsbolag som rycker in; den franska polisens rivning av migrantlägret la Jungle utanför Calais. Det tidigare Sangatte-centret i Röda Korsets regi stängdes 2002 av den dåvarande inrikesministern, nuvarande presidenten, som tog mattan i egna händer och sopade in problemen under den. Nu skedde samma sak igen, med god förvarning så att flyktingsmugglarna skulle hinna undan.

Jag menar nu naturligtvis inte att dessa två händelser går att jämföras på något endaste vis, en sådan jämförelse skulle inte ens kunna kallas haltande. De är dessutom enbart axplock ur ett enormt nyhetsflöde och knappast ensamt representativa för sina båda länder. Men ändå, när jag tänker på det, så blir det lite signifikant för hur mina ögon bit för bit öppnats för världen sedan jag flyttade från Sverige, och jag är tacksam för det. Man måste naturligtvis inte flytta för det, kanske vore det till och med önskvärt att istället stanna kvar men se sig omkring utanför den egna lilla bubblan? Förmodligen finns samma företeelser - om än av olika grad - var man än befinner sig i världen.

Möjligen inte i det land som Mark Levengood pratade om en gång, när han återgav en intervju han hört med en ung kille med rasistiska sympatier: "jag ska flytta till ett land som inte tar emot invandrare". Jag minns hur Mark, dåvarande chef för SVT Drama, kommenterade att en sådan rollfigur skulle de aldrig kunna skapa för den vore inte trovärdig...

Foot féminin

Sverige har vunnit sin första match i fotbolls-EM i Finland, kul! Hoppas laget håller i det här nu! Jag sitter just och tittar på en fotbollssändning på Canal+, som nyss visade kvalmatchen till Champions League mellan Anderlecht och Lyon - kalla mig fånigt patriotisk men jag tycker alltid det är roligt när Kim Källström uppmärksammas av kommentatorerna. Kan dock inte låta bli att undra vad som låg bakom namne Kongo-Kim en gång i tiden… När matchen (som slutade till Lyons favör) var över svängdes kameran över till Madrid; tur för Aten att det är bortamatch med tanke på rådande läge. Därefter talades det om nästa möte på Europa-nivå, och… inte ett ord om pågående EM. Trots att Frankrike sin match igår, 3-1 mot Island. Varför, vad…? Åh just, jag glömde. Det är visst inte fotbolls-EM, för tjejer. Det är EM i damfotboll. Hur kunde jag missa det?