Tankar om träning

"Men du får inte jämföra dig med mig, jag har tränat i hela mitt liv". Den kommentaren fällde jag till en kollega efter att jag varit med på ett lunch-bodypump-pass på hennes gym som hade Öppet Hus. Hon var förundrad över hur mycket vikter jag lagt på min stång under knäböjsövningarna och syftet med min kommentar var inte att visa mig märkvärdig utan att relativisera, alla måste få träna på sin nivå och utifrån sina förutsättningar.

Åter till det där med att ha tränat hela mitt liv. När jag var liten var träningen mest där jag träffade kompisarna, där mamma och pappa lät mig köpa en delicatoboll efter väl förrättat värv eller där man fick hoppa i sjön och bada just efter målgång, med kläder skor och allt. Gällde att inte glömma att lägga från sig kompassen.

Med åren blev träningen mer seriös. När det ösregnade och jag gav mig ut själv kunde jag känna att där har jag varit mer ihärdig än konkurrenterna vilket gav en självförtroendekick. Resultatmässigt var jag alltid ganska medelmåttig på träning, det fattades väl lite nervositet. När motivationen var hög fyllde jag snabbt i träningsdagboken efter varje pass, när det vacklade gick det veckor med tomma vita blad, trots att jag faktiskt höll igång. För även om motivationssvackorna fanns med ganska täta mellanrum höll jag i alla fall en minimumnivå på träningen. Dock förundrades jag alltid mycket över de som orkade hålla igång utan att tävla. Jag förstod liksom inte poängen med att träna om man inte skulle se något resultat av det.

Funderar över hur jag tränar nu för tiden. En typisk vecka ser ut såhär (nördvarning på träningsdagbok i bloggen, jag står för det!), förutsatt att ingen av inlinesturerna regnar bort och blir ersatt med löpning, spinning eller vila.

Mån - Inlines 1h45-2h
Tis - vila
Ons - Morgonjogg 30min, Inlines 1h45-2h
Tor - Bodypump 1h
Fre - Morgonjogg 30 min, Inlines 3-4h
Lör - Bodypump 1h
Sön - Jogging/Orientering/MTB/Inlines 1-3h

Sådär listat ser det faktiskt ganska respektabelt ut, förmodligen är det mer än under många veckor då jag hade en elitsatsning på gång. Å andra sidan väldigt lite löpning och det går inte riktigt att jämföra ett tvåtimmars inlinespass med ett dito löppass. Nu är det jag som inte tränar för något särskilt alls, utan för att det är kul och för att hålla mig i form. För att kunna hålla en hyfsad hastighet på inlinesen ja, men det märks enbart genom att jag hänger med på turerna och inte i någon resultatlista. Jag tror att 19-åriga Erika skulle tycka att 29-åriga Erikas träning är ett enormt resursslöseri. Men å andra sidan, idag lyckas jag hålla ungefär den här träningsmängden vecka ut och vecka in, utan svackor. Naturligtvis innebär det att jag tycker det jag håller på med är kul, men det gjorde jag ju med orienteringen också.

Kan det vara så, att trots att jag gillar struktur, planering och kontroll, så var det just det som gjorde att motivationen sviktade? Det har hänt att folk påpekat att jag borde satsa på inlinesen, lära mig en vettig teknik och köra tävlingar, men jag har ingen lust. Ingen lust att dra igång ett sånt maskineri, ingen lust att bli 24-timmarsidrottare. Någorlunda vältränad räcker bra.

Jag ångrar inte en sekund den elitsatsning jag en gång gjorde. Men jag kan inte låta bli att fundera över vad jag skulle gjort annorlunda för att ha valt att fortsätta. Trots allt har jag alltid gillat att tävla och tävlingsdjävulen griper ännu tag i mig ibland, även om jag den håller sig rätt lugn inför Marathon des 3 Vallées imorgon. Jag kanske har gått och blivit gammal och dålig förlorare, tänker att om jag inte kan vinna så kan jag lika gärna gå in för att ta allt på skoj.

Nä, det blir ingen konklusion idag, jag bara svamlar på. Det kanske kommer en annan dag, eller också har jag uttömt ämnet även för mig själv. I vilket fall, jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv skulle vara utan idrott. Så otroligt mycket det ger. Alla vänner, alla möten, alla resor. Vad skulle jag valt annars? Litteratur? Språk? Politik? 

Onsdag

Det är onsdag kväll och då brukar jag åka inlines men idag fick det faktiskt vara. Jag bestämde mig för att nu ska min artikel verkligen bli klar ikväll, deadline börjar närma sig och efter allt slit vill jag inte sitta med skägget i brevlådan eller vad det nu kallas när man är sent ute. Två månader hade jag på mig sedan "major revisions required" kom tillbaka och nu känns det som att artikeln vänts ut och in till leda. Avhandlingen snabbade i och för sig inte upp artikelkorrigeringen.

Det gjorde i och för sig inte så mycket att det inte blir någon inlines, istället gav jag mig ut på en kort joggingtur. Alldeles otroligt kort och jag hade garanterat fått mer träning - välbehövlig sådan - om jag kört inlines men nu fick jag istället ett stilla sommarregn. Alldeles perfekt att springa i, och eftersom det varit så tryckande varmt så länge torkade gatorna snabbt så de som faktiskt vill åka kan.

Angående sport passerar Tour de France precis vid jobbet på söndag och gatorna är fullklottrade med anslag om att man inte får parkera mellan de och de tiderna. Faktiskt lite synd att det är på söndag, om än inte så konstigt då det är sista dagen och nära till stan. Men annars hade jag gärna gått ut i en jobbpaus och kollat. Perfekt om man kunnat följa klungan på nätet och sen bara kika ut vid lämplig tidpunkt. Annars lockar det mig inte så mycket att kolla på cykellopp live, visst är det kul med stämningen men det säger swoosh och på en halvminut är klungan förbi. På upploppet vid Champs-Elysées kan man i och för sig se dem flera gånger men nej, TV är faktiskt bättre om man vill följa loppet. Mobil-TV på plats kanske.

Ja, jobbmässigt så signerade jag kontraktet igår. Det känns nästan lite märkligt... får drygt fyra år sedan fick jag ett ja-svar från CERN och hyrde ut min etta i andrahand i sex månader. Nu har det alltså gått fyra år och jag har just skrivit på ett fast kontrakt. Som det kan bli... Tre månaders prövotid är det men jag får väl hoppas att jag inte lyckas klanta till mig totalt under den tiden. De har ju trots allt stått ut med mig i tre år under doktorerandet.

Sådär ja, till Matlab och LaTeX igen, jag får fortfarande lätt obehagskänsla av för lite sömn bara av tanken på det;) Men det är rätt ok när det bara är en artikel, även om jag kan tänka mig mer konstruktiva uppgifter än att ändra storlek på all text i figurerna så att det faller inom ramen för tidingens regelverk.

Movietajm

Om man är riktigt tålmodig eller bara inte har något vettigt för sig så kan man roa sig med att försöka identifiera mig på min "personliga maratonfilm". Det var filmteam längs banan som fångade löparna på bild kontinuerligt, detta har de sedan utifrån löparnas passertider klippt ihop till ett gäng filmsnuttar, unikt för varje löpare. Eftersom valet av filmsekvenser alltså gjorts baserat på tid och inte på nummerlapps-igenkänning (vilket ändå ter sig smått omöjligt när man ser bilderna) är det inte helt lätt att urskilja löpare. Jag har dock hittat mig själv på partiet 21,1 km (man kan välja avsnitt i övre vänstra hörnet om man inte vill se alla), vid 25km, 35 km och vid målgång, både före och efter. Det är inte helt lätt att se men jag springer i ljusgrön t-shirt med svart tryck, blåa korta cykelbyxor och en vit keps. Samt stor hårtofs såklart:)

It's done!

Jag hade förvarnat vänner och familj att jag kanske inte skulle fullfölja maran men den som känner mig vet att det ska ganska mycket till innan jag bryter. Ungefär att man får lyfta av mig av banan.

På min nummerlapp stod det att jag satsade på 4h30 och då borde jag alltså starta med den gruppen. Efter lite funderande kom jag på att det är tämligen långsamt tempo, 6.24min/km, att jämföra med de drygt 4.50 jag höll på Paris 20km i höstas och inte alls var i form. Nu var det förvisso halva distansen och jag hade riktigt ont sista kilometrarna. Men jag vet också med mig att på en mara så kommer jag att få det slitigt sådär runt 25km. Alltså kan jag lika gärna ha ett någorlunda hyfsat tempo till dess och ha lite marginal när det blir tungt. Det kanske är en otroligt bakvänd logik, att gå in för att det ska ta emot, men jag tänker att de avverkade kilometrarna är lika många oavsett hur fort det går och det är ändå benen, inte konditionen, som är min svaga sida. Tanken har slagit mig att testa att springa i ett konstant tempo hela vägen, säg ett tempo som ger 4h30, men jag misstänker jag skulle sluta upp mot 5 timmar...

Så för att kunna starta i ett tempo som passade mig ställde jag mig med 4h00-folket och kom iväg lite före farthållarna. I 20 km höll jag ungefär 5.40/km, till dess kom 4h-flaggorna ikapp och förbi men jag hade i alla fall bara dryga 2 timmar på halvmaran. Sen kommer kajerna längs Seine. Jag vet inte om det är de, med tunnlarna som man ska upp och ner i, som är värst eller om det helt enkelt är för att det handlar om passagen 24-30km, men jobbigt är det. Jag bestämde mig för att unna mig en kort paus vid 30 och tänkte att "fixar jag att ta mig till 30, då tar jag mig i mål". Pausen blev en kilometer tidigare med en halvminuts lårmassage av sjukvårdspersonalen och det var nästan som på nya ben jag studsade iväg. Nåja. I alla fall, jag behövde inte ta någon längre paus och även om det inte gick fort så sprang jag hela tiden. Kilometer för kilometer sköt jag fram stunden då skulle jag bli tvungen att börja gå - jag vet nämligen att har man väl börjat gå är det otroligt svårt att springa igen, bättre springa om så i ultrarapid. Jag hade en plan att jag skulle be J som hejade på via inlines på olika platser runt om på banan, att hålla mig sällskap om jag skulle börja gå. Så intalade jag mig själv att den enda som kan tvinga mig att gå är jag själv, det är jag som i så fall stannar benen och då kan jag lika gärna bli. Benen var förvisso trötta men de hade kommit in i sin sakta lunk på strax över 7min/km och det kändes nästan som de funnit sitt jämviktstillstånd där. Dumt störa dem.

Så till slut korsade jag mållinjen på netto-tiden 4:27:39, brutto-tiden var 4:37:08 men den räknar jag inte. Kompletta resultat med passertider finns här.

På det stora hela, trots att jag frågade mig ett otal gånger längs banan vad jag egentligen gjorde där, och trots att benen värker idag, så var det en trevlig upplevelse. Jag stötte på lite svenskar att heja på och jag var inte less efter 6km som i Stockholm. Men om jag vill göra det igen, jag vet inte jag.

Dagens prestation - i kategorin Onödigt vetande om folks kroppsvätskor - är förmodligen att ha kissat på kullerstenarna på Champs Elysées, denna mytomspunna, kallad världens vackraste, aveny. Men vad göra, när det finns en toa per startgrupp och det är kö till alla, och männen ställer sig rakt upp och ner utan bekymmer? När jag stötte på två tjejer som redan tagit steget tvekade jag inte en sekund och kom över startlinjen vetandes att jag hade i alla fall åstadkommit något minnesvärt idag!

Och just ja, hade 37 rätt av 40 på högskoleprovets ordtest, det var inte så dåligt det heller för en utlandssvensk:)

Ooops I dit it again...!!!

På OL-gymnasiet fick vi lära oss en hel del om träningsplanering, formtoppning etc. Jag var ganska flitig student och följde råd och tips och var stundom ganska noggrann i mitt planerande. Tjugofyratimmars-idrottande, det lät fint. Jag skrev om det där i ett tidigare inlägg, där det framkommer att förberedelserna inför Paris maraton 2008 inte var de bästa. Hör och häpna. det är inte bättre inför 2010 års version. Lika lite specifik förberedelse men betydligt mindre generell sådan, dessutom några extrokilon som definitivt känns vid löpning. Jo alltså, jag tog faktiskt bort nästan alla vikter från skivstången på benövningarna under bodypump-passet i torsdags, och igår på inlinesturen tryckte jag inte alls på under sista timmen. Och jag ser i återblicken på inlägget från för två år sedan att jag hållit en hälsosammare stil, inget vin på hela veckan! :)

När jag tänker tillbaka på Paris 20km i oktober så är jag kanske lite bättre förberedd ändå, under vintern blev det ett drygt timslångt pass nästan varje vecka. Det räcker väl?!

Vi får se vad det lider imorgon, jag tar det för vad det kommer. En fika var 5e kilometer, massa folk längs vägen... När jag hämtade ut nummerlappen idag och såg mig om bland mina medlidande (alltså, de som ska lida med mig) var faktiskt inte alla atletiska sega gubbar, några såg nästan så humana att jag tänkte att om de fixar det, då ska jag minsann också göra det! Om inte annat, jag tar med mitt metro-/cykelkort för alla eventualiteter, om jag måste ta mig till målet för andra medel och lämna tillbaka mitt chip.

Jag är i alla fall ännu en riktig idrottare: jag garderar mig innan start med att tala om hur otränad och skadad (jag var störtförkyld i början av veckan!) jag är, det finns nog inga som är så bra på sånt som idrottare... Sen kan man ju fråga sig varför jag håller på med sånt där, att 1) anmäla mig bara sådär och 2) inte stå mitt kast och faktiskt förbereda mig trots allt. Gång efter annan. Jaja.

Jag vet inte om man kan följa via nätet men den som vill kan ju alltid kika in på hemsidan imorgon, starten är 8.45 och mitt nummer är 49328, rosa grupp - för de som satsar på 4h30+...

3*hjärtinfarkt på en vecka

Tolkningsrätten är fri och vad kan (miss-)tolkas lika mycket som statistik? Om man vänder ordentligt på den här artikeln i DN angående övergången till sommartid ska jag närmast skatta mig lycklig som överlevt inte mindre än tre tidsomställningar denna vecka, utan minsta antydan till hjärtinfarkt. Till Canterbury i måndags morse, tillbaka torsdag kväll och sedan skifte till sommartid natten mellan lördag och söndag. Näe, jag måste nog begära ledigt imorgon. Till på köpet firas inte långfredagen i det här landet (kan någon mer religionskunnig än jag förklara om protestanter och katoliker ser olika på denna dag, eller om det helt enkelt är en arbetsmarknadspolitisk fråga med ett maxantal helgdagar per år?). Jag undrar hur det ska gå i slutet på april när jag ska till Miami (-6h) en vecka, San Francisco (-3h) fyra dagar, Paris (+9h) två dagar och till sist London (-1h)? Ska risken för hjärtinfarkt multipliceras med antal timmars tidsförskjutning, och finns det någon superpositionsprincip för tätt på varandra följande omställningar?

Nej men usch på mig, jag ska inte fåniggöra mig över artiklar bara för att jag inte håller med. Dessutom löper jag förmodligen mina alldeles egna hjärtinfarktsrisker, de där 42 kilometrarna jag anmält mig till att springa om två veckor känns väldigt många. Undrar om jag kan hävda att jag trodde det var anmälan till 2011 års maraton? Förmodligen inte... Jag har funderat på att klä ut mig - det är inte ovanligt, t ex brukar Eiffeltornet springa - till inlinesåkare men risken finns att det inte ses som en utklädnad utan snarare fusk. Jag kan i alla fall ta med vélib-kortet för att pallra mig till målet om jag måste avbryta...

Men jag var ute och sprang idag och det kändes nästan bra, om jag ska köra samma upplägg om två veckor är det alltså pizza och två glas vin som gäller på lördagkvällen. Möjligen ska jag däremot skippa bodypump-passet. De senaste veckorna har jag av olika anledningar bara kört ett istället för två pass bodypump per vecka, jag är för envis (dumstolt?) för att ta bort vikter för den skull och det känns i benen. Dagens löppass för mig åter till sommar- och vintertid, eller rättare sagt normaltid. Jag har börjat att allt mer undvika ordet normal eftersom jag tycker att det ofta har en förminskande effekt (vems norm gäller?). Så jag tänkte man kunde kalla det normtid istället men insåg snart att jag inte riktigt kunde redogöra för skillnaden mellan norm och normal (efter teologen behövs nu språkvetaren!), utom möjligen att normalt är det som följer normen och då är vi tillbaka på ruta ett, att definiera normen. Men hur länge måste sommartiden finnas för att vintertiden ska få ha kvar statusen som normaltid?

Sådana där små bryderier kan underhålla de små grå en stund, i alla fall lika länge som kyrkogården Père Lachaise östra sida. Canal St Martin är tillräckligt lång för att grubbla över om det inte borde finnas ett Matlab-verktyg för att göra det jag vill göra, utan att behöva klippa-klistra data mellan Matlab, NotePad och Excel. Närmast terapiarbete. En närmare koll såhär på kvällskvisten visar att det gör det visst och mitt kvällsarbete känns genast mer stimulerande. Tänk, det finns en Matlab-applikation för nästan allt...

Nordisk kultur - Mumin, Nobel och Röda Bönor!

Tack vare DN upptäckte jag Tove Jansson-utställningen på Finska kulturhuset dess sista skälvande dag (utställningens alltså, inte kulturhusets). Den var förvisso inte så stor, men kvaliteten god och det var med en igenkännandets glädje jag gick runt och tittade på planscherna längs väggarna. Såsom den röd-orangea bilden med Muminmamman och hennes handväska i ett blomsterhav till exempel, visst var den bokomslag en gång i tiden?

Jag fick också lära mig de franska namnen på figurerna, till exempel le Tibou i "Qui va rassurer le Tibou?". Wikipedia säger att han heter Tounet men det låter inte lika gulligt. Knyttet är en Tibou.

Det var dagens kulturkvart, som följdes av sport och ja, i och för sig lite mer kultur i form av Albert Camus "L'été" som jag snart ska återgå till. Det har varit en Nobelpris-period nu på senaste; först Hertha Müllers "Kungen bugar och dödar" och därefter Doris Lessings "Gräset sjunger", där speciellt den senare var helt fantastisk. Jag brukar varje år få en bok av årets Nobelpristagare i julklapp av mormor, det är en mycket kär julklapp även om jag får erkänna att jag inte alltid läser dem direkt utan de blir liggande ett tag...vilket i och för sig händer ganska ofta med böcker. När jag läser dem kan jag förstå att de är värda Nobelpris, även om jag förmodligen aldrig skulle kunna avgöra det om jag blev presenterad ett antal kandidater. Tur jag inte är i Akademin! Sedan är det nog så, att Nobelpriset är nog inte det pris man först ska vända sig till för att avgöra om man kommer tycka om en bok eller inte; Aftonbladets läsarpris (om ett sånt nu finns) är förmodligen en mer lättanvänd indikator. Och med den kommentaren har jag nu bannlyst mig själv från all framtida medverkan i nämnda akademi, skulle jag så lyckas få upp prästen i predikstolen en gång till.

Angående något helt annat var jag vardagspolitisk i går. Jag tog bussen och hamnade ståendes jämte två lätt alkoholiserade män i övre medelåldern, som just påbörjat sin fredagkväll och ännu enbart var lätt påverkade. När vi närmade oss hållplatsen vände jag mig mot dörren, likaså gjorde en tredje man som också tog ett steg framåt. Mina två reskamrater bad honom backa, han såg oförstående ut men de nickade mot den ålskinnsinklädda tjejrumpa som han just skymt och mannen backade genast. Tjejen i fråga hade väl passerat åldern byxmyndig men knappast myndig. Hon var förmodligen fullt medveten om att hennes klädsel - de tighta svarta byxorna och höga klackarna - skulle dra blickar till sig, ja det var antagligen också meningen och det tänker jag då inte moralisera över (jag hade gärna haft en sådan kropp att visa upp själv, men tröstade mig med att hon förmodligen inte skulle lägga på 30kg på skivstången vid knäböj om hon kom in i en bodypump-sal). Jag tvivlar däremot på att hennes avsikt var att bli dreglad över av ölstinkande män, 20-30 år äldre än henne. Oavsett vilket, jag kunde inte låta bli att känna mig äcklad och ställde mig demonstrativt mitt framför männen och skymde all utsikt. Som sagt, min rumpa kanske är mer vältränad men jeansen med lätt hängröv, regnjackan och ryggsäcken hade förmodligen ett lägre marknadsvärde, jag hoppas det i alla fall.

Den här händelsen var ju egentligen ingenting, folk har sin fulla rätt att titta och om någon uttryckligt ber att bli tittad på är det kanske inte så konstigt heller. Men mina tankar blörjade snurra och den gamla Sången om Sexualmyterna ringa i huvudet

Ty en kvinna är så attraktiv och utstuderad

att en stackars man kan bli vådligt frustrerad

...

och det kan inte vara brottsligt att ta för sig

när nån så skamlöst bjuder ut sig.

Jag måste få förtydliga, jag tycker inte att det var minsta lilla brottsligt i händelsen på bussen. Jag har heller ingen aning om hur sexualbrottsmålen ser ut i det här landet, rent gissningsvis är det ungefär som i Sverige (där jag heller inte har någon enorm koll...), så det tänker jag inte gå in på. Men jag förvånades ändå över själva inställningen, att det ska vara så ok att stå och dregla och kommentera att man kan be andra flytta på sig för det, och att den som blir ombedd genast är med på noterna. Det gav en illustration till sådant jag ibland får höra, att man ska tänka på att inte klä sig si eller så ute bland folk. Jag vill hålla mänskligheten högre än så; jag må slåss för kvinnors rättigheter att få vara som de vill och klä sig som de känner för, men lika mycket för männens rätt att inte behöva sätta skräck i oroliga tonårsföräldrar bara genom sin existens, eller något så enkelt som att slippa förväntas tända på flickrumpor på stan.

Nej, nu ska jag åter till min bok, krypa ner under täcket inför morgondagens löptur med en av mina kollegor som också ska springa maraton om två månader. Också?? Ska jag?! Herre je....

"Spring utav helvete å sketna* inte ner dig!!"

*sketna = smutsa på bré västgötska

Sådär sade min far till mig ibland när jag stod på startlinjen till ett orienteringslopp. Det var liksom en slagdänga och absolut inget seriöst i det, tvärtom, men det fick mången annan idrottsförälder att sätta andan i halsen; "Men vad säger han till flickstackarn?"  Flickstackarn led nu alltså inte så mycket av det och lydde inte alltid heller för den delen; ibland sprangs det utav helvete och ibland åt helvete, och skitigt blev det var och varannan gång.

Idag anar jag nästan viss oro från fädernehållet om jag egentligen hinner med att inte springa utan bara ta det lite lugnt; chilla lite för att vara modern. Jodå, nog chillas det in emellan, men det har varit sportigt på sistone. Och det är ju så roligt att tävla då och då, väcker inte bara gamla minnen till liv utan också den lilla tävlingsdjävulen som sitter och kurar där inne. Men lite lagom mycket, på svenskt manér.

I söndags var det alltså tävling igen, även om jag numera tävlar mest mot mig själv. Det var 30-årsjubileum för löploppet 20km de Paris, med start och mål vid Eiffeltornet och en tur i Boulognerskogen innan avslutningen (halva banan) längs Seines kajer. Jag hade vunnit nummerlappen tack vare Air Frances nya satsning på löpning inom Flying Blue-programmet (får man bonusmiles om man namedroppar??). Det var riktigt bra, inte nog med ett specialtält att lämna väskan i fick vi en speciell startgrupp. Kanonlyxigt att gå förbi nästan hela den 22000-hövdade skaran och ställa sig i startgrupp "Préferentiel 1", och således slippa trängas i första backen upp (samma som La Parisienne, anm. till mor). Å andra sidan innebar ju detta att nämnda skara kunde komma ikapp en under loppet, vilket ganska många gjorde...

Min skamgräns innan loppet var 1.50, dvs 5:30 per kilometer. Målet att kämpa mot satte jag ändå till 1.45, vilket skulle vara 5:15/km. Första kilometern tog sin stund men det var nog inte så konstigt med tanke på backen och startträngseln. Jag kunde inte riktigt låta bli att leendes tänka på Monty Pythons maraton för inkontinenta när de första löparna rusade in i buskarna längs Avenue Foch strax innan 2km-märket...  I alla fall, kilometermärkena ramlade in oväntat fort och jag insåg att hastigheten låg på runt 4:45. Hoppsan, dags att bli rädd? Äsch, uthållighet brukar inte vara mitt problem, det ska nog gå bra. Dessutom kommer jag säkert ändå tappa lite på slutet så det är lika bra att tappa från en hög utgångspunkt. I just det här presumtiva tappandet var jag i alla fall nyktert medveten om konsekvensen av mina (bristande) förberedelser.

För se, plötsligt blev det rätt tungt och de förbipasserande löparna tog på psyket. Jaja, man har alltid en svacka... Jag sprang mot mitt nya mål 1.40 (5min/km i snitt) och så sent som vid 16km hade jag två och en halv minut till godo på att klara just den sluttiden. Men så hände nåt. Ont i benen. Alltså inte utmattningströtthet utan väl definierad smärta där lårmusklerna går över till att bli knä. Vafalls? Så ska det ju inte vara... Lite hurtigt försökte jag intala mig att ont kommer det göra i alla fall så det är lika bra springa fort och bli av med eländet, men benen var inte med på noterna. Nu klarade jag ändå mitt nysatta mål och stapplade över mållinjen på 1.38:35 (tappade alltså en minut de sista tre kilometrarna!) men helt utan spurt och utan minsta möjlighet att ens försöka med nedjoggning.

Det är klart jag är nöjd med tiden, som räckte till 5156:e plats bland 21923 löpare, och 141:a seniortjej av 2478st. Konditionen är helt ok och hjärtat gör vad det ska, det har visat mer än en gång att det är rätt starkt när det kommer till kritan. Men benen var inte med på noterna. Hade jag glömt tala om det för dem vad som väntade? Ja så var det nog... jag försöker erinra mig mina förberedelser och inser att jag har gjort två löppass längre än en timme sedan Stockholm maraton i maj 2008 (med viss reservation för något enstaka pass sommaren just efter). Dessa två pass var de senaste söndagarnas orientering. Jag måste nog förlåta mina ben, samt vara glad för den väckarklocka jag fick inför maran i april. En sån hade jag aldrig klarat igår, här måste börja löptränas för det är inte mening att löpning ska göra ont! Kanske är det ett första ålderstecken, att inte kunna kallt räkna med att kroppen ställer upp utan invändning.

Förlåt, Bosse! (eller lovsång till löparskorna!)

Jag har begått ett svek idag, ja det känns nästan som att jag bedragit någon. Sedan många år sedan springer jag alltid med samma skomärke, Saucony. Jag vill minnas att det började med att orienteringsklubben besökte sport-ortopeden i Vänersborg där vi fick fötterna mätta och klämda på och filmade. Vi lämnade alla med ett recept på skor, att med fördel inhandlas hos Sportex i Trollhättan. I efterhand kan detta med lite cynism ses som ett smart PR-trick mellan läkaren och sporthandlaren, hur det nu var med den saken var det ett ändå ett trick som vi löpare tjänade på.

För på Sportex fanns Bosse. Jag tror att få sportaffärer av idag kan ståta med en så kunnig skoförsäljare, med en så gedigen egen erfarenhet av att springa. Inte nog med ett par väl anpassade skor i rätt storlek och rätt modell, man kom därifrån med ett antal goda råd på köpet. När jag var yngre hade jag förmodligen önskat att Bosse även kunde prova mina skor åt mig, jag minns hur provningsrekordet var på ungefär två timmar. Mitt eget omdöme litade jag inte på och var livrädd att det skulle bli fel.

Det blev inte fel och med tiden hittade jag min modell så det var bara att plocka fram årets modell varje gång. Ett år gick jag på en nitlott när jag chansade på en ny modell men det fick snart rättas till. Efter ytterligare några år hade storleken stabiliserats och skoköpen gick avsevärt smidigare.

Nästan uteslutande har jag varit Bosse på Sportex trogen sedan dess, med något undantag i 25-mannatältet. Sportex må ha flyttat från butiken på hörnet Österlånggatan/Torggatan, via Dianagallerian och slutligen till Odenhusets övre plan, men det är där skorna ska köpas. Som till exempel mitt senaste par för två år sedan, jag passade på under ett Sverigebesök från Paris.

Två år sedan var det ja. Joggingskor slits rätt bra och just det här paret har fått stå ut med två maror och en halvmara, för att nämna de längsta loppen. Det var helt enkelt läge att byta och inget Sverigebesök i sikte. Saucony är inte ett dyrare eller finare märke än något annat, men det finns endast i välsorterade sportaffärer eller framförallt löpaffärer. Så kom jag på att leta efter dem på nätet; löparskor via näthandel låter ju vanskligt men de hade samma modell i samma storlek, same procedure as last year. Just det med samma modell, från 2007 voyons, gjorde ju att priset blev därefter (hoppas nu att inte gummit i sulan är stelnat på förhand). Klick klick och de två timmarna var reducerade till två minuter. En exemplarisk nätbutik som för £4 extra levererade följande dag och vips, där ramlade mina skor in till halva priset. Den där butiken var så bra att jag nästan skulle vilja länka till den, men så tänker jag att nån hejd får det vara. Jag må ha svikit Bosse själv, men jag tänker då inte tacka för all underbar service genom att uppmuntra andra till mygel!

Före och efter

Kartan och jag

Uppdatering: Resultaten från söndagens orientering ligger nu ute, jag återfinns under Circuit C (som mätte ~5,5 km, 195 m stigning och 21 kontroller). Det verkar som vissa gamla takter sitter i; inte en sträckseger men ett bra slutresultat...traktorn tuffar på!

Under ganska många år, sisådär 15-20 stycken, var kartor en viktig del av mitt liv. Lördag, söndag, två nya kartor per vecka och så klubbens egna träningskartor under veckan. I bilen hem från tävlingarna satt vi ibland, bröderna och jag, och beskrev en plats på kartan så att de andra skulle hitta den. Något år slog jag in mina skolböcker i kartor, även om just det omslagspapperet var ganska dåligt; våtresistent papper behövdes inte när man använde plastfickor.

Någon kartfetischist var jag kanske aldrig. Jag har aldrig kunnat titta på en karta i en halvsekund och nämna kartritaren, eller nämna vilken utgåva det var över just det området. Men känslor, det kunde de frammana ändå. De där loppen, de när nästan allt klaffade (nästan, för det perfekta loppet tror jag inte finns, det är det man strävar efter). Såna kartor går att titta på och de frammanar en känsla av oövervinnerlighet. Den där vårtävlingen i Halden, när jag som ensam löpare gick under skamgränsen och slog favoriten från Fredrikstad med 33 sekunder. Den kartan plockade jag fram ibland inför andra lopp, för att ladda. Det var säkert en D14-bana...

Ibland var kartan som hämtad från en annan planet. Ungefär som elektromagnetism-tentan, när jag försökte intala mig att de delat ut tentor för fel kurs, ända tills examinatorn dök upp i salen och jag insåg att allt faktiskt var i sin ordning. På något vis klarade jag den där tentan, på samma sätt som jag på något vis alltid kom i mål, hur skevt systemet kartan-jag-verkligheten än var. Ibland hände det att jag försökte modellera om verkligheten efter min karta. Det där huset, det har nog brunnit upp sen kartan ritades. Nya hyggen går ibland att förklara just så, det är värre när kartan visar hygge och höga ståtliga granar strävar mot skyn.

På något vis knäckte ganska snart kartans språk, kommunikationen flöt för det mesta på smärtfritt. Livet var i kartor, och i livet som i orienteringen försökte (-er) jag applicera det där som han orienteringsprofilen från Hedemora (vem kan friska upp mitt minne?) sade: "I orientering hamnar man ingenstans, man tar sig dit!".

När jag tänker tillbaka på kartans betydelse i mitt liv känns det nästan märkligt hur liten plats den tar nu. Ibland förvånar jag till exempel mig själv att jag inte plockar fram en karta över Ile-de-France och en gång för alla pluggar in var de olika departementen ligger, eller lär mig vilken motorväg man ska ta vart. Fast det är ju inte riktigt samma sak med såna kartor...

En gång sade jag till mig själv att orientering, det kommer jag nog alltid att hålla på med i någon utsträckning. Det tror jag faktiskt fortfarande. Jag kommer kanske aldrig att hålla på så intensivt som förr, men någon anknytning lär alltid finnas. Även om det går, som nu senast, nästan tjugo månader mellan gångerna. Inlinesen har tagit över mer och mer och här vore krångligare att arrangera inlines-orientering än det var i Linköping. Trots det tror jag aldrig att jag känt någon annan sport så starkt som "min" sport, som orienteringen. Inlines kan jag väl åka men jag har faktiskt ingen koll på olika hårdheter på hjulen, och skidor kan jag inte valla. Cykla är roligt men dämparmärken intresserar mig inte. Men orienteringen, kartan, den känns som min arena, även om jag är totalt ouppdaterad på vad som händer i orienteringsvärlden just nu.

Idag sprang jag, för första gången på som sagt över tjugo månader. Och känslan fanns där. Det var inte ett prickfritt lopp, men det var jag och kartan, inte jag mot kartan. Vi tog oss tillsammans framåt och betade av kontroll efter kontroll. I min orutin hade jag glömt bort vilka tankar som inte får traversera huvudet: "det här går ju bra, känslan sitter" - bom som på beställning, eller "1.06, tre minuter på mig jämfört med bästa tid när jag stack ut" - stressfel på slutet. Just slutet kan ni se i bilden här nedan, det är fascinerande Fontainebleau-terräng och riktig orientering. Det känns fint att faktiskt kunna få sånt på någorlunda rimligt avstånd från Paris - 1h - jag vågar tro att Bois de Vincennes intill knuten skulle kännas ungefär som Rydsskogen.

Lägg märke till de enorma klippblocken; en brant-rektangel med grå fyllning; "berg i dagen"- tecknet. Det känns lite som att springa i en Peer Gynt-värld. Apropå Peer Gynt hörde jag norska röster när jag kom till TC, jag hann dock inte stanna och diskutera. Med hemkomst klockan halv sex i morse försökte jag få så många timmar sömn jag kunde (tre!) och var på plats relativt sent. Resultatmässigt gick loppet rätt så bra, någon hade tagit sig in fyra minuter snabbare än den bästa tid jag såg innan start, men jag hade sekunderna på min sida mot denna tid och hade andra tid av de som var annonserade. Det hinner förmodligen ändras något när alla är i mål men kanske en topp fem-placering i premiären i CO CERN-tröjan, det får vara godkänt! Tiden, 1.09.22 på 5400m är kanske inte så anmärkningsvärd, men de 21 kontrollerna gjorde ju sitt till också. På hemvägen stannade jag på IKEA och köpte lingonsylt och Salta Sillar och var lycklig som ett litet barn.

Nästa helg inlinestävling och därefter löpning, men om tre veckor hoppas jag det ges en ny möjlighet!

En helt annan sak, på slutet. Jag länkar till min fars blogg där han skriver om denna söndag för ett år sedan, den söndag då farmor somnade in. Jag tror att farmor skulle tyckt om att höra om den lilla tur; till naturen såväl som till gamla minnen!

Comeback

Återkomst på bloggen, återkomst på löparbanan. Se här ska börja springas igen, eller vad sägs om detta:

Den observante läsaren ser i och för sig att jag siktar mot en tid på 4h30+ i 2010 års upplaga av Marathon de Paris. När det sist begav sig för ett och ett halvt år sedan pallrade jag mig i mål på 3h55 och Stockholm tog mig 4h22. Men jag inser fakta och att löpformen inte är vad den var, inte roligt att sikta för högt och sen inte fixa det. Bättre i så fall att slå ur underläge, om träningen skulle gå bra i vinter. Ja, det där ligger naturligtvis helt i mina händer – ingen annan kommer träna åt mig – men jag tar det lite som det kommer.

Det är en överenskommelse med en kollega om att springa och vi gör det båda för skojs skull. Jargongen har varit att det är ju lååång tid kvar att hinna förbereda sig, för tillfället ligger han bättre till träningsmässigt men med familjeutökning vilken dag som helst kommer hans träningstid förmodligen begränsas och det jämnas ut något. Men det där med lång tid var inte helt sant. Hastigt och lustigt dök ett annat evenemang upp, om redan två veckor. Jag har nämligen vunnit en löpartävling! Ja alltså, startplatsen till en löpartävling, något annat hoppas jag inte på mer i mitt liv... Tack vare en webundersökning med Air France (ni vet en sån man aldrig vinner) får jag ställa upp i 20km de Paris den 11 oktober, samt får ett par löparskor för besväret. Riktigt kul, just innan kollade jag faktiskt på det där loppet och såg att det var fullt. Nu får jag en morot att komma igång direkt med löpträningen; samma dag jag fick veta detta byttes ett spinningpass hastigt ut mot ett löpdito och det kändes inte så illa. Det gäller att hitta lusten, löpning är helt enkelt inte lika roligt som inlines. Kanske för att löpning kräver mer formmässigt för att den riktiga känslan ska infinna sig.

Huruvida den där vinsten var ren lottning eller om de tittade något på enkätsvaren vet jag inte, men det är väl möjligt att jag förskönade sanningen något lite. Inte rent till att ljuga, men jag får erkänna att jag svarade som om det hade varit för ett år sedan med två maraton och en halvmara i färskt minne. Jag tror dock inte jag nämnde några tider, det skulle möjligen varit falsk marknadsföring och jag hoppas innerligt att de inte har några förhoppningar resultatmässigt på sina sponsrade löpare. Men likväl är det sant att jag varje gång jag reser har med mina löparskor i bagaget, samt att jag flugit ett antal AF-flighter under året. Jag ser nu framför mig denna vinst som inledningen på ett guldkantat sponsorkantrat med specialchartrat flyg till världens stora maraton, nya skor vid varje tävling och en privat massör till mitt förfogande. Något annat kan väl inte stå att vänta?

Trötta ben

Idag har inlinesen varit på i sju timmar och det känns i benen. Varje år körs en special-randonnée ut till Torcy, ca 35 km öster om Paris. Randonnéen, kallad Rando Marne, genomförs såväl till fots, med inlines, på cykel och till och med i kanot, alla med olika avgångstider från Bastiljen och med folk som anslöt längs vägen. Inlinesdelen arrangerades av samma organisation som vanligen håller i söndagsturen, och riktade sig till samma publik så det var lite lugnare tempo. Jag och J ville vara med som turister, jag hann dock ganska snabbt tröttna på tempot och innan vi hann utanför stan hade jag fått en staff-tröja. På så vis kan man obehindrat dubblera kortegen… Sträckan tog dryga 5h enkel väg, inklusive paus. Riktigt roligt var att i sista rondellen sammanstråla med cyklisterna; god timing!

De allra flesta åkte tåg hem till Paris, vi var dock många som tog oss tillbaka för egen maskin. Det var verkligen härligt att få sträcka ut benen på hemvägen, även om den inledande halvan ändå kändes i kroppen. Det är mer påfrestande än man kan tro att ligga i ett annat tempo än det man känner sig bekväm i, även om det är långsammare. Hemfärden gick ändå på mindre än 1,5h, det är skillnad när man inte stannar så ofta.

Och nu känns benen sådär härligt trötta, och jag funderar på om det är ok att gå och sova redan vid tio. Eller halv elva i alla fall... Jo men minsann, med en god bok. Har i och för sig redan läst ut den fantastiska boken jag fick av min mor i födelsedagspresent; "På Chesil Beach" av Ian McEwan, två dagar tog det. Ett verkligt smycke inom litteraturen, såsom man skulle kunna uttrycka det på franska ("un vrai bijou").

Till sport igen, häromdagen kom ett mail med sammanställning av mitt lags resultat från årets Le Mans. Glädjande siffror; jag trodde att jag var betydligt sämre i år men hade tredje bästa genomsnittshastighet, 29.16km/h, om än med knapp marginal. Tillräckligt för att göra mig lite stolt och peppad; kanske är inte formderivatan så negativ ändå. Med regelbundna bodypump-pass som nytillskott kanske det kan bli ordning på torpet igen:) Dessutom peppad av vännen C:s resultat på halvmaran, som djupt imponerat på mig - inte många som börjat springa samma år smäller till med 2 timmar!

Om att få karlar på fall

Raggningstips i Veckorevyn i all ära men för den som vill ha lite mer handfasta tips kan jag bara säga – skaffa inlines. Välj sedan ut en lämplig trasig gata, starta från stillastående och kör rakt in i ett hål med hastighet lägre än styrfart. Paff, poff, bamm och du har tre stycken för dina fötter. Möjligen har du själv några smärre skrapsår på knä och armbågar men lite får man väl ändå betala för konsten?

Det är vår på gång här i Paris, såväl i söndags som igår visade termometertavlorna runtom i stan över 20 grader. Förvisso i solen men dagar som dessa är det ändå i vårsolen man vill vara. Gårdagsturen var riktigt härlig och efter någon timme började till och med helgens erövrade stelhet i låren att ge med sig. Jag får väl skylla mig själv för just stelheten, även om den där totala stumnadskänslan som inföll i slutet av Pari Roller-turen i fredags var ovan. Kanske ett spår av förkylningen i början av veckan?

I sann oklok anda behandlade jag mina stackars ben med en löptur i Buttes-Chaumont i lördags, denna vackra och kuperade park där jag envist sökte upp varje trappa och uppförsbacke. Jag cyklade dit för att få mindre asfalt och mer park, strax utanför hemmet kom en vägcykel ut framför och tävlingsdjävulen flög i. Nog hade cyklisten i fråga inte den totala träningsstassen men ändå en lättviktscykel, SPD-pedaler och säkert sju gånger fler växlar än jag på min 22 kg tunga vélib, så jag var tämligen död när jag nådde ikapp i toppen av rue des Pyrénées; 3 km uppförsbacke efter vilken jag uppgivet suckade över tävlingsinstinkten. Fast innerst inne är jag glad när den infinner sig, kämpaglöd är långt bättre än WO. Som på inlinesturerna, jag njuter bra mycket mer kämpandes i uppförsbackarna när jag kör förbi de andra, än i nedförsbackarna där en obefogad oro får mig att sacka efter. Teknikträning står högt på agendan nu för att kunna utnyttja styrkan bättre!

Sport, kort och gott

Det var längesedan jag skrev om idrott på riktigt. Idrott, såsom i blod, svett och tårar. Idrott, såsom i umgänge och kamratanda. Det har inte varit så stor del av mitt liv det senaste, som det brukar vara.

Men jag anar återtåg. Igår var nog första "riktiga" turen med det gamla gänget, och vi var många återvändare. Vädret har satt stopp för att köra och även om fredagsturen ofta har blivit av så har våra privata måndagar och onsdagar allt som oftast ställts in. Så det var så härligt att åter vara där, sisådär 10-15 stycken, runt på huvudstadens gator. Jag inser att jag förmodligen tappat teknik än mer än fysik, men båda borde gå att ta ikapp. En tjej i gänget håller på att propsa på att vi ska göra en duo på en ny 24h-tävling strax utanför Paris i maj, jag letar tjejer så att vi kan iscensätta plan A och ha ett fullt lag (8 pers) med tjejer. Jag tvivlar på att formen är ikapp för att köra en sån tävling på två redan om tre månader.

En kollega undrade idag hur formen är om en månad; jag hade planerat anmäla mig till Paris halvmaraton men när min arm väl var friskförklarad för löpning var anmälningstaket nått. Så blev det en plats ledig pga att en annan kollega fått förhinder. Jag vet inte, är ju bra sugen att inte bryta min nu treåriga svit med en halvmara per år, men det är snart. Min kropp säger mig att den är långt från fornstora dagar, men det skulle ändå ta på stoltheten att få det hela dokumenterat svart på vitt.

Vi får väl se, vi får väl se. Ser fram emot en idrottsfylld vår i vilket fall som helst!

MMIX (as in Mega-Mix?)

Fjärde januari, det börjar bli dags att önska gott nytt år. Själv känner jag i benen att det kommer att bli ett gott år. Benen? Aber warum dann? Det värker i benen, en skön molande värk av ansträngning, som jag har saknat den! Femtio minuter löpning igår (ok, det var tredje gången jag sprang och man får börja lugnt) i Paris hängande trädgårdar, och två timmar inlines idag med Roller&Coquillages, den lite lugnare av Paris två randonnéer. Visst är tempot inte det högsta och man stannar ofta på denna söndagstur, men det var en mycket bra början för att återfinna inte bara rörelsen utan också vanan att parera bland folk. På onsdag är det premiärtur med det lite mindre inlinesgänget, det har utannonserats en lite lättare återvändartur då vi är många som varit frånvarande ett tag. Ska bli hur kul som helst! Och på fredag tänker jag minsann dra på mig Staff-tröjan för Pari Roller igen. Det är förvisso viss halkrisk ute och imorgon annonseras till och med snö. Några skojade om längdskidor imorgon. Det lär det väl nu inte bli, däremot är det snart dags för årets telemarkskurs i Tignes - om precis en vecka lär vi sitta till bords med vännerna från ifjol!

Nyårsafton var förresten en mycket trevlig tillställning. Som svensk är jag inte helt ovan vid att ett nyårsfirande pågår sisådär kl 19-02, med champagne någon gång efter middagen. Här var det snarare 22-07 och champagne till fördrink; vi var hemma hos J:s bror med familj och släktingar.

Många varma nyårskramar och hoppas ni vill hänga med ett år till!

Springa!

Jag har sprungit idag, detta som så våldsamt förbjudet. Och detta skriker jag ut här i offentligheten? Jag tror dock inte läkaren kan svenska, om han eller hon nu skulle hitta hit. Dessutom har jag redan sprungit, till tåget (och missat). Nåväl, så illa var det inte, löpningen skedde i simbassängen; jag upptäckte att gymmet innehar WetVests att nyttja fritt. Detta kanske kan tyckas litet för ett blogginlägg men det var en härlig känsla att utföra löprörelsen, och utan att sitta fast i en maskin!

Vad annrs? Imorgon kommer Beaujoulais Nouveau, som brukligt är tredje torsdagen i november, det ska vi nog delta i firandet av. Inte är vinet känt för att det är särdeles gott, men en institution är det i alla fall.

Offentlig ursäkt och dito glädjeutrop

Ja alltså först en ursäkt för allt det där dravlet igår. Det intresserar naturligtvis ingen hur många sekunder det går på en blobb och hur många blobbar på en stapel, men vi kan väl låta det vara ett uttryck för träningsabstinens eller nåt? Jag låter inlägget finnas kvar som ett minne.

But there are good news today! Me happy!! That is, I went to this doctor, you know, one of these guys in white coat and a stethoscope-thingy around his neck, you know. He kind of looked at my x-rays from all the angles and he looked like, worried and I was just like trembling, you know, and then he looked at me and said "It's fine".

Nu ballade det visst ur igen, hemskt ledsen. Men jag vill bara illustrera att jag är väldigt glad över beskedet att allt ser ok ut och läkningsprocessen fortgår; smärtan jag känt är fullt normal. Jag undrar vad som står i min journal, ty trots att detta var en ny läkare jag aldrig mött förr sade han direkt att "ingen sport på sex veckor än", sport med fall-risk alltså. Gym var fortfarande helt ok och det är ingen fara för ärret att börja simma heller. Men bäst av allt - grönt ljus för skidveckan i januari! Dock ska jag ha ett skydd som går upp till armbågen...var hittar man sånt??

För övrigt, Paris halvmara, här kommer jag! Den 8 mars, det är drygt två månader efter att jag kan börja springa, någon morot får jag allt ha. Jag slipper garanterat allt vad press heter i alla fall.

Alternativ träning (urspårat värre)

Alternativ träning på ol-gymnasiet, det var i princip allt som inte innefattade löpning; cykel, inlines, styrketräning, spänstträning, you name it. Jag är i den meningen högst alternativ för tillfället, även om alternerandet är tämligen insnävat kring olika cardiomaskiner på gymmet. Förr brukade dessa mest vara för uppvärmnings skull inför styrkan, konditionsträning fick jag nog av ute, men nu är det trampmaskiner och liggcyklar som gäller. Folk undrar om det inte är väldigt enformigt och jag kan bara intyga; det kan bli erbarmerligt tråkigt efter ett tag och den största sporren blir tanken på alternativet, att inte göra något alls. Men jag börjar vänja mig och smärtgränsen höjs hela tiden. Förr var jag less efter en kvart motionscykel och för att få ihop till längre pass fick jag byta maskin för att hålla motivationen uppe. Men se nu har det till och med hänt att urverket ställs på 45 min och minsann, det funkar!

För detta krävs förstås allehanda knep. Jag ser för det första till att välja maskiner med fungerande TV, även om jag lyssnar på min iPod är det alltid trevligt med lite distraherande flimmer framför ögonen. En annan viktig detalj är staplarna. Det finns gamla maskiner som inte kombinerar TV och staplar, de gäller att undvika i det längsta men de andra är greit. Lite matematik, att se hur delta effekt varierar mellan de olika intervallstegen om man ändrar motståndet. T ex på andra intervallstapeln är skillnaden mellan nivå tio och elva 9 spm (steg per minut), medan den är 12 spm på steg tre; den stora missräkningen är just steg tre där skillnaden är 12spm mellan nivå tio och elva, men enbart 11spm mellan elva och tolv. Intervallerna är alltid uppbyggda av tolv staplar så för varje minut längre totaltid ökas tiden per stapel med fem sekunder, om man inte ändrar sin totaltid mitt i träningspasset förstås - då får de kvarvarande staplarna kompensera för de tidigare. Tidsindikatorn som visar kvarvarande tid i procent har arton blippande blobbar så det är alltså en och halv blobb per stapel.

Jodå, men jag brukar rensa hjärnan när jag tränar... För två år sedan kunde jag rensa hjärnan på längdskidorna med utsikt över Genève-sjön och Mont Blanc i solnedgången, nu vet jag att en stapel är 3.45 under ett 45-minuterspass. Däremellan har jag i och för sig skådat Eiffeltornet åtminstone en gång varje träningspass under senaste året. Det låter kanske som att jag gnäller på mitt gym, ändå är det långt från sanningen. Varje dag skattar jag mig lycklig som har mitt gymkort för vad skulle jag hitta på annars när jag vet att de andra är ute och åker?

Angående arm och träning så sitter jag här och är lite nervös. Imorgon ska jag till sjukhuset på röntgen och kontroll, det känns lite som en domedag. Tre månaders vila ordinerade läkarna vid operationen, det innebär slutet av december (jodå, jag har börjat med julmusik i nämnda iPod för att intala mig att det inte är så långt kvar nu). Det är en halv månads marginal innan telemarksveckan i Tignes, där det garanterat finns risk för fall. Men lite nervös är jag som sagt, tänk om det inte läkt som det ska? Jag tror väl inte att det brutits upp igen, det skulle jag väl ändå känt, men det har faktiskt gjort lite ont på sistone. Läkaren sade till mig när stödbandaget togs bort att jag inte - INTE - fick bära tungt men dels är det så lätt att glömma, dels är kanske inte hennes och min definition av tungt densamma ("Här kommer Pippi Långstrump" eller vad?). Så nu sitter jag här och målar upp någon sorts skräckbilder av hur skruvarna har förskjutits nedåt i benet (fast sådär får jag inte skriva för då gör det ont i mamma...f'låt!) och att allt måste tas upp. Jag är nog bara hypokondrisk. Fast kollegerna skulle säkert skratta gott; först knallar jag till jobbet med bruten arm, kletar på lite kräm för att lindra muskelsmärtan och tycker att "äh, jag kan väl röntga imorrn eller så", sedan har skadan gått upp utan att jag fattar nåt. Nej, de skulle nog tycka det var synd och i sanningens namn, sådär macho är jag inte.

Jag vill avsluta det här inlägget, som blev vansinnigt mycket längre än jag tänkt, med att gratulera kusin W på födelsedagen innan det är för sent - jag har 20 minuter tillgodo:-). För övrigt anser jag att 17 november borde bli helgdag. Åtminstone i västsverige.

*Jag angav först en storhet, men kom på att även om enheten inte har någon innebörd för mig i det här sammanhanget, så finns det de för vilka den kan ha det och jag vill definitivt inte späda på med argument i en osund debatt som inte ens borde existera...

Absence

Jag har varit lite frånvarande på sistone, ursäkt för det (igen!).

Ett skäl till absensen (öh?) är den mycket lyckade OCT & AO - workshopen i Canterbury som jag just är hemkommen från. Turligt nog korsade vi La Manche innan olyckan var framme... 

Alldeles innan workshopen var det besök från modern, som var mycket lyckat och uppskattat från alla inblandade parter. Det blev inlinestur på fredagen (stackars modern i o-sulade inlines på kullerstenen), och vélib runt stan på lördagen. Vi hann med roller-utställningen i Hôtel de Ville, nummerlappsupphämtning vid Champs de Mars och lunch på georgisk restaurang, innan dagen avslutades med Resto du Cœur på Place de la République. Söndagen var så dags för La Parisienne och det får väl erkännas att ingen av oss var direkt nöjd med sin insats (själv hade jag längre km-tid på dessa 6 km än på Genève halvmara ifjol...), men roligt var det i alla fall! 

Imorgon är ett av få exceptionella tillfällen då Pari Rollers fredagstur är inställd. Påvebesök står på agendan och det väntas alltför mycket folk och korteger i stan ändå så vi får helt enkelt inte rum. Jahaja. Vi kommer dock inte stanna kvar för att övervara detta besök, utan far till Limoges och träffar vår alldeles egna vän prästen, samt tant M.

Jag höll på att glömma detta ack så viktiga: LHC-starten! Lite pirrade det i magen men med full tilltro till att jorden inte skulle slukas förberedde jag min presentation till i onsdags. Thanks to S for live reports from the spot:-)

I'm alive!!

Det var längesedan som det var så längesedan jag skrev mitt senaste inlägg här på bloggen, när jag nu fattar tangentbordet igen.

Vid lång frånvaro tar det nästan emot att börja skriva för jag känner mig i det närmaste skyldig att rapportera om vad jag gjort, vad jag gör nu för tiden, varför jag aldrig hör av mig och varför det var så länge sen vi sågs här. Men ni ska veta att jag saknar det. Ofta tänker jag vad jag skulle kunna orera om men så kommer något ivägen.

Detta något skulle kunna vara jobbet; simulerat samplande, presentationskreerande och oscilloskopmätande. Eller träningen; den nyupptäcka simbassängen på gymmet, inlinesturer med tappad lins, eller intensivt PR-arbete för långfärdsskridskor. Inte för att det behöver jobbas så mycket, en av mina träningskompisar är heltänd på Vikingarännet.

Jag läser mycket nuförtiden också och skulle förmodligen kunna tillbringa en hel tågresa två säten ifrån en kollega utan att märka dennes sällskap förrän vi stiger av vid Le Guichet. Igår avslutade jag en underlig, men bra, roman om en steril man och en donator som för allt i världen inte vill ha barn men ändå inte vill lämna jorden med sin ohemula förmögenhet som enda märke. "Un objet en souffrance" av Didier van Cauwelaert. Efter den har jag attackerat en klassiker som stått oläst i bokhyllan i snart två år; "Le pont de la rivière Kwai" av Pierre Boulle som också skrivit "La planète des singes", båda filmatiserade.

Eller ett par ord om att modern kommer besök om en vecka, det ser jag mycket fram emot. Jag har börjat jobba på en liten lista med svenska varor jag önskar från ICA-butiken, och drog mig till minnes ett snarlikt blogginlägg jag skrivit för ett år sedan inför hennes besök i villan i Prégnin. Så insåg jag att det inte alls var ett utan två år sedan. Tiden går fort... Däremot är det faktiskt nästan exakt ett år sedan senaste besöket där, men då på 16 istället för 45 kvadrat. Jag hade vissa tankar på att be henne ta med min MTB hit, men just de där 45 kvadratmetrarna sätter vissa begränsningar. Om C eller m läser det här kommer ni inte alls förstå och jag förstår er till fullo, mina tankar går till m:s cykel i hallen me vår hall är så liiten. Hur gärna jag än skulle vilja:-)

Träningen inför moderns och mitt lopp har väl varit sådär; det hålls igång men mer gym och inlines än löpning när allt kommer omkring. Men jag ska göra mitt bästa!

Annars är det väl inte så mycket mer som händer. En tidig födelsedagspresent fick jag idag när jag läste anslaget om att metrons linje 6 drar igång redan den 2 istället för den 6 september, så att jag slipper myllret i Châtelet. Det lär för övrigt vara en av världens största järnvägsstationer. "Mesdames, messieurs, en raison d'importants travaux, le trafic sur la ligne 6 est interrompu entre Bercy et Place d'Italie..." blir en saga blott inom ett par dagar!

Hepp, nu ska jag sluta skriva strunt och byta om inför kvällens inlinestur med paus under Tour Eiffel.