Glad midsommar!

Sitter på jobbet med näsan i Matlab, det går faktiskt rätt bra så jag borde inte låta mig distraheras av min blogg (som ändå legat i träda en månad!), men så drog jag mig till minnes min senaste midsommar i Sverige, sex år sedan nu:

http://cern2007.blogspot.fr/2006/06/svensk-midsommar.html

Hade ett vagt minne om att det fanns ett foto på Höganässkålen och jordgubbarna, men jag får väcka fram bilden inombords istället. Det går ganska bra faktiskt.

I år blir det inget midsommarfirande för min del, men inlinestur om vädret tillåter vilket det ser ut att göra. Midsommar finns inte här, även om det alltid är Fête de la Musique den 21 juni, tydligen även i Sverige sedan 2010. Härligt med liv och rörelse på gatorna, det känns till slut som att sommaren är på gång (men "mid"sommar...nja jag vet inte ;) ).

Njut nu allihop, i sol eller regn (denna eviga stötesten) och med sill, snaps, ägghalvor och allt vad det kan vara!!

Nostalgia

Det har varit lite av en nostalgisk helg. Första halvan tillbringades i gamla kända miljöer och jag fick chansen att träffa flera goda vänner. Jag går inte in i detalj på det här och nu, men det är en fantastisk känsla att återse kära ansikten och känna att de glömt lika lite som en själv har gjort! Kvalitetstid, helt klart!

Andra halvan var mindre nostalgisk i sin helhet men en rejäl flashback blev det under dagens joggingtur i Bois de Vincennes. Jag såg en grupp på tre bruna och vita ponnys med ryttare som stod och väntade. De tre hade just passerat en grund men bred bäck och nu var det dags för den sista, minstingen, att ta sig över. En svart shetlandsponny, lite mindre än"min" Hugo som väl var en gatukorsning av allehanda raser, men annars lik och jag tänkte att det kunde varit han och jag. Shettisen var högt motvillig till att traska ner i det kalla vattnet när det fanns en bro bara tjugo meter bort, men han manades på av både sin ryttare och en fotburen ledare. Till slut kom han ner i vattnet men då var det alls inte roligt längre, eller också var det just roligt det var, för ponnyn stannade och trampade runt på stället. Jag kunde så väl identifiera mig med den lilla ryttaren vars ben började gå som trumpinnar mot sidorna på ponnyn för att den skulle röra på sig. Till slut var det ledarens klatsch på länden som fick den att röra sig upp ur vattnet. Där slutade dock likheten med Hugo, som skulle tagit några raska skutt, eller möjligen krumsprång, uppför slänten för att sluta sig till de andra ponnyerna. Gärna med bieffekten att hans ryttare (i.e. jag ) som bäst slog näsan i hans nacke, som sämst i backen. Det här var väl en trött ridskoleponny som inte skuttade mer än nödvändigt, men i vilket fall vet jag en liten flicka som somnade ikväll med bilden av bäcken på näthinnan, och stoltheten över att de båda kom över detta hinder.

Packåsna

Min far brukar mer eller mindre diskret undra över hur jag alltid lyckas ha med mig så mycket packning när jag är ute och reser (inte helt sällan har han själv blivit utsatt för att transportera denna när jag själv tar nån annan, roligare, väg). Det kan inte förnekas att han har en poäng. Ofta har jag inte bara med en massa onödigheter, det plockar t ex på om det i väskan finns såväl inlines, hjälm, orienteringsskor och joggingskor. På det några flaskor vin till svältfödda svenskar och viktgränsen är snart nådd. Det är otroligt sällan jag åkt till en flygplats utan en gnagande oro att väskan inte ska passera incheckningen, samt en B-plan på hur jag ska packa om, alternativt byta om till tunga tjocka kläder. Det är märkligt att jag min relativa resvana till trots inte kan packa smart och litet... Ibland har jag en känsla av att släpa runt på mitt liv, till och med till jobbet när datorn ska med varje dag.

Jag brukar ha som ledstjärna att man aldrig ska packa mer än man orkar bära. Tja, det fanns ju alltså inget val för mig. Det är två och ett halvt år sedan jag började köra bodypump regelbundet, det gäller att stå sitt kast.

Måttet har nog rågats i med den nuvarande resan. Dels har jag min vana trogen en rejäl väska på 23 kg, modell klassisk och inte vandrarryggsäck denna gång, men med den fula egenskapen att välta så fort den kommer i obalans på sina två hjul. Dels har jag en stor svart hårdplatsväska med en PC inuti. Ordet bärbar dator har fått en helt ny innebörd; väskan väger 22 kg men jag bär ju med mig den. Lägg till det en datorväska, en ryggsäck samt en kasse med två flaskor vin till en professor här. Vin borde f ö förbjudas som present, vad är det för fel på spetsunderkläder? Det väger tusen gånger mindre och är minst lika franskt som vin. Kanske inte funkar riktigt lika bra till en manlig professor dock...en slips?

Japaner är kända för ett oerhört artigt folk och det kan inte förnekas. Jag känner mig som en stor ohyfsad klumpeduns gentemot de graciösa japanerna och -skorna, de senare som kollektivt har utvecklat en gångstil med tårna vinklades så långt inåt att de ser hjulbenta allihop. Det är nästan som att japanerna är lite bättre än andra, inte för att de på något vis förhäver sig själva (tvärtom!) men för de har en grace och elegans som kommer alldeles av sig självt. En sådan intelligens de måste ha dessutom med det språket, jag tänker att om man börjar tidigt med att lära sig något avancerat så borde det stimulara intelligensen positivt. Förmodligen tycker inte de att det är så komplicerat,  men oavsett vilket så vansinnigt vacker är det!

Denna grace till trots, de har ingen våldsam förståelse för folk med mycket packning. Att de inte hjälper till att bära är en sak - precis som jag skrev ovan så ska jag inte ha med mig mer än att jag orkar bära det själv. Men de verkar mest tycka att den med bagage är till besvär och flyttar sig därför inte gärna när jag kommer släpandes på mina väskor. Även solen har väl sina fläckar förstås. Idag var vi ett extra otympligt ekipage och det måste sett ganska roligt ut där jag struttade runt i smala klackar.

Förflyttandet blir inte lättare av att japanska järnvägs- och tunnelbanestationer är utrustade med långsgående räfflade plattor i golvklinkersen längs givna stråk. Jag kunde inte komma på vad dessa ska vara bra för, de är otroligt besvärliga eftersom jag måste korsa dem i närmast rät vinkel för att inte allt ska välta. Men så är det ju Japan och inte Frankrike som jag gärna jämför med, och därför finns det förmodligen en god, logisk tanke bakom konceptet. Framför trappor och i trappavsatser avlöses räfflorna av runda blobbar. Jag är nu så nyfiken på om detta i första hand är för blinda (otroligt praktiskt att bara köra ner den vita staven i en skåra i klinkersen och följa den till tåget) eller om det är i händelse av jordbävning (och dito strömavbrott, så att folk ändå ska komma ur tunnelbanan). Kanske finns det en tredje tillämpning jag inte tänkt på.

För övrigt funderar jag på om min Japanvistelse håller på att göra mig grovt kriminell. Jag har nämligen, ve och fasa, gått mot rött ljus på övergångsställen ibland. Och ännu värre, jag har dessutom korsat vägen där det inte var något övergångsställe alls efter att jag förvissat mig om att ingen bil kom från endera hållet. Om jag inte sitter på mitt plan hem på torsdag kan ni alltid kolla med de lokala polismyndigheterna ifall jag blivit inspärrad.

Det är roligare den här gången i Japan en förra gången i februari. Kanske för att nyhetens chock har lagt sig, och för att jag har upptäckt att jag inte måste gå på helspänn och vara livrädd att inte bocka och buga och säga Arigatou på rätt sätt. De må vara otroligt artiga och ha - för en utomstående - rätt så tränga sociala regler, men då är också medvetna om att västerlänningar inte har samma koder. Ett leende och en uppenbar vilja att försöka göra rätt räcker ganska långt...tror jag i alla fall :-)

Roligare också kanske därför att jag redan hunnit göra mer. En dryg timme efter att jag anlände till Nagoya träffade jag den lokala HHH-klubben och hade en riktigt rolig hash med dem. Hann inte vara med på down-downs efteråt men kunde i alla fall äntligen få mitt hash-name, ett japanskt sådant. Skönt, så slipper jag ha hashat på tre kontinenter utan att för den skull blivit "döpt". Dagen efter träffade jag A som läste Ii samtidigt som jag gick Yi, så vi hade franska ihop då. Jätteroligt att se henne igen och att bli runtguidad i staden, dessutom kom vi till en restaurang som jag aldrig vågat mig in i själv. Jag är inte rädd för at testa nytt men på japanska kan jag inte avgöra om saker är vegetariska eller ej. Efter middagen med A fick jag ett tydligt tecken på att jetlaggen nog hänger i. Jag har i det närmaste somnat i telefon så misstanken fanns, men jag lyckades skriva på facebook att "den restaurangen hade jag hellre hittat själv", istället för "aldrig hittat själv". Ibland kan man skriva sådant man tänker på utan att det är meningen, men det där var jag så långt ifrån att tänka att jag inte har någon aning om hur det kunde komma ur tangentbordet. Samma kväll höll jag på att skicka samma mail till min chef två gånger. Hjärnan är märklig ibland.

Apropå det borde jag kanske låta den där hjärnan sova nu, dags att jobba imorgon igen och många intryck från det här härliga landet att smälta!

Tododilooo!!

Eller vad gubben nu säger när han hoppar ur lådan där han legat gömd i...ungefär två månader. Så länge sedan är det jag skrev! Som om ingenting hänt sedan dess värt att berätta om? Ack nej, långt ifrån. Snarare händer det saker mest hela tiden och när jag inte har berättat om A känns det som att det vore orättvist att skriva om B, ja tänk då hur skevt det blir att skriva om G eller N eller Q!

Det är ju himla synd att det inte blir någon redogörelse för någon av mina två Sverigeresor, om en underbar spadag på Vann med mor, om Tidaholmsloppet, om 25-manna, om renset i källaren där varannan hittad pryl i sig självt skulle kunna inspirera till ett inlägg, om att göra badpremiär sent i augusti i Lille Vektor med fina barndomsvännen K, om en tidig frukost på Centralen, om att möta Pagrotsky men tänka Silbersky och därmed känna sig väldigt expatrierad, om orienteringssäsongen som startat här med halvdant resultat, om att doppa fötterna i medelhavet en dag i oktober och dricka alldeles för mycket vin med dito alldeles för god ost på ett TGV på väg hem, om problemen med poliserna på inlinesturerna som äntligen verkar ha löst sig, om att planera en resa till Japan nästa lördag eller kanske om att läsa ut Mons Kallentofts böcker om Malin Fors på en vecka. Å andra sidan kanske det mest intresserar mig och i vilket fall får det nu anses som passerat och lagrat enbart i det interna minnet.

Inspirationen att blogga just idag kom ifrån det här underbara inlägget om föräldraskap och -ledighet på lika underbara C:s blogg (även om jag själv inte ens försöker lägga mig på den nivån). Å vad jag saknar sådana här debatter i Frankrike, där många män jag känner (inte alla, vi ska inte generalisera) suckar över att behöva vara hemma hela elva dagar med sin nyfödda bebis men det är klart, mamman behöver ju lite stöd. Suck. Annars såg jag för första gången på länge en kamp om jämställdhet som nått ut till den stora massan och faktiskt får viss uppmärksamhet i media. Förvisso var det i DN jag först läste om kampanjen att avskaffa distinktionen mellan madame och mademoiselle i allehanda administrativa formulär och sammanhang men det kanske säger mer om var jag först håller mig à jour om nyhetsvärlden. Förmodligen kommer det i de allra flesta fall bara leda till ett kollektivt fnys där motståndarna (mer eller mindre aktiva) tycker att feministerna fånar sig och hänger upp sig på en detalj. De flesta tänker nog inte så långt som att fråga sig varifrån distinktionen kommer, eller det otänkbara i att en man skulle kunna definieras utifrån den relation han har till en kvinna. Som kuriosa trodde jag dock att det var ordet mademoiselle som borde behållas av de två, betecknande frihet och självständighet - jag tänkte då inte på omyndigheten som förr låg i ordet ;). Jag tycker inte så mycket om titlar över huvud taget, men faktiskt väljer jag numera Dr. vid de tillfällen det finns som alternativ. Inte för att det känns så viktigt, men om jag nu måste ha en titel så har jag hellre en som talar om vad gjort när det gäller ut- snarare än familjebildning.

Annars då? Jodå, nyheterna spelar filmer av Khaddafis död på repeat, varvat med Sarkozy vandrandes ut och in ur Muette-kliniken där Carla Bruni just fött parets dotter. Jag såg en satirteckning där Carla menade på att nu var inte längre Nicolas minst i huset. Angående föräldraledigheten diskuterad ovan tycker många att Sarkozy skulle kunna ta pappaledigt till någon gång i maj 2012, när det ska röstas fram om nästa president blir Hollande eller någon annan. Själv är jag faktiskt ganska glad att inte ha rösträtt, jag är verkligen inte nog insatt men hoppas innerligt att jag skulle se till att läsa på om jag nu haft den rätten!

Kylan har börjat slå in här också, det biter lite i kinderna i nedförsbackarna på inlines, men än så länge är det inte värre än att det är ganska behagligt. Den varma duschen efteråt är allra behagligast. Tränar på gör jag som vanligt, springer väl lite för lite men hänger ändå med hyfsat på ol-tävlingarna, det är klantmissar som gör att jag tappat i ligan. Med resan till Japan nästa vecka missar jag också en deltävling så för att jag ska ha en chans att upprepa fjolårets totalseger måste jag i princip vinna alla  tre tävlingar som är kvar. Jag borde förmodligen också göra något åt det retliga knäonda som ger sig till känna då och då, kanske är det bodypumpen som straffar sig.

Om allt går väl med tillstånd från polis och borgmästare ska vi i klubben arrangera en orienteringstävling i park Buttes Chaumont nästa år, det är i så fall mig veterligen första gången en OL-tävling arrangeras intra-muros i Paris. "Mig veterligen" är dock ett mycket vagt begrepp i det här sammanhanget med tanke på det korta historiska perspektiv jag har.

Nej, nu börjar det hela spåra ur lite känner jag. Kanske dags att återgå till att skriva på det jag borde göra... det är förmodligen därför jag äntligen kom mig för att blogga - att jag satt mig ner för att skriva på något betydligt tråkigare!

På snart återseende...jag ska försöka!!

Tema inlines

(ja verkligen tema inlines, så den som inte gillar sport göre sig icke besvär :-) )

Sommaren är nästan över, det känns lite märkligt eftersom jag knappt sett den passera. Visst händer det varje år?? I mitt fall kan det i och för sig bero på att jag inte haft min semester än utan har en Sverigevecka framför mig - nu är det er tur att bli avundsjuka säger hon som dreglat över andras semesterbilder på facebook :-) Helt sant är det i och för sig inte, idag har jag faktiskt ledigt efter en förlängd långhelg, 15 augusti är helgdag här i landet. Dessutom blev det några härliga dagar då i England, med turistande och allt!

Sanningen att säga tycker jag ganska mycket om Paris under sommaren. Särskilt augusti, då stan nästan stänger igen, åtminstone när man lämnar Notre Dame och Champs Elysées. Gatorna är overkligt lugna och den vanliga ljudnivån sjunker många decibel. En fransman, framförallt en parisare, frågar inte "ska du åka iväg på semestern i år?" utan "vart åker du på semestern?". Det är underförstått att man lämnar stan, och jag kan inte låta bli att tycka synd om dem som av olika skäl inte har möjlighet att åka iväg någonstans, omgivningens oförståels för detta är total.

Något som dock hör sommaren till är inlinesturerna. En vanlig vecka när vädret tillåtit oss att köra både måndag, onsdag och fredag brukar det bli ungefär 10 mil. Nu på sommaren gör vi utflykter på runt 10 mil under en dag. För ett par år sedan tyckte jag det lät overkligt långt, men jag gjorde min första långtur förra året och i år har det blivit tre veckor i rad. Vi samlas på morgonen, någon har laddat sin gps och sedan bär det av. Ibland, som när vi åkte till Disneyland, kör vi tur och retur, och ibland är det enkel väg med tåg hem.

Det bästa är nog att komma ut från stan och se lite landsbygd. Det går faktiskt rätt fort att lämna stadsbullret bakom sig. Här nedan en liten film som visar hur vi åker längs la Marne (biflöde till Seine), endast 15-20 minuter från centrala Paris. Det ser ut som jag ramlar någonstans i mitten, men det är bara lite hafsigt handlag med kameran...

Denna tur var alltså ut mot Disneyland (97 km t o r), så nu kan jag säga att jag varit där... Nästa vecka åkte vi till Chartres, via Rambouillet (98 km). Jag har upptäckt att det förvånar många men vi åker på bilvägar, noga utvalda för att vara svagt trafikerade.

Agrandir le plan

Senaste turen bar av norrut till staden Soissons (123 km). Den turen var något av en pina i och med det riktigt ojämna underlaget. Vi insåg att vi är rätt bortskämda i Parisregionen med väl underhållna vägar. Kanske inte så konstigt, som jag just nämnde söker vi ju lugna stråk men det här var benmassage kilometer efter kilometer. Jag tackade mitt val förra året, när jag inte köpte rena hastighetssinlines utan ett par med en viss grad av komfort. Dessutom är de lite stora så jag har en sula som dämpar de värsta stötarna. Jag led med några av de andra i sina kolfiberinlines som blev blekare och blekare av smärta ju längre dagen led. Någon ville avbryta efter 50 km, nästa trafikerade järnvägsstation låg vid 92 km... Tempot blev därefter för att alla skulle kunna hänga med, så denna tur var jag betydligt mindre trött än veckan innan.

Trots det dåliga väglaget var det otroligt vackert, nedan ett foto från vad jag tyckte såg ut som bokskog. Det kanske det inte alls var men jag är nu inte känd för att ha så bra koll på det där med skog och växter. Kom nu inte och tyck att bilden är suddig, det är naturligtvis en kombination av trolskt skimmer och hisnande hastighet som ger en sådan effekt ;)

Jag är riktigt glad att ha kunnat vara med på de här turerna i sommar, hoppas det blir i alla fall en till innan säsongen är över. Eller rättare sagt, innan OL-säsongen tar vid med sina tävlingar på söndagarna! Annars finns det egentligen ingenting som hindrar att åka inlines året runt här, vilket vi också gör. Vägarna sandas ytterst sällan så man kan åka igen så fort eventuell snö töat (vilket sällan brukar ta så mycket tid i anspråk...). Men faktum kvarstår att långturerna är trevligare i sommarvärme, framförallt när nämnda värme är tämligen måttlig som i år.

Det känns fint att få kvitto på att formen är ok. Jag är inte särskilt snabb men däremot uthållig och hittills har jag inte haft något problem att hänga med. Med det inte sagt att jag skulle hänga på ifall någon skulle få idén att accelerera den sista milen... Får se vad det kan räcka till på Tidaholmsloppet i Sverige, utan att vara tävlingsåkare är det skoj att köra något lopp då och då. Efter det får jag nog trappa ner åkningen och börja springa mer, annars kommer jag inte orka släpa runt mina lår på OL-banorna i höst :-)

Jag har också blivit tvungen att pyssla lite med mina inlines för att öka komforten, jag som har en tendens att glömma den tekniska biten utan kommer på fem minuter innan jag ska ut att jag borde bytt plats på hjulen...min nya symaskin har kommit väl till pass!

Det var långt och mycket om inlines. Jag drömmer lite om att göra liknande turer i Sverige. Bohuskusten skulle vara otroligt fint, undrar just hur vägarna är där. I Sverige är ju inte inlines så vanligt, däremot finns det ju mycket rullskidåkare. Om någon känner till en hemsida som tipsar om åkvägar vore jag ytterst tacksam! Sedan är det aspekten med trafiken, bilförarna är knappast vana vid inlinesåkare. Å andra sidan är cykelturismen stor och får de plats borde väl vi också få det. En annan drömtur vore att köra i midnattssol i Norrland. Ett framtidsprojekt...

Som avslutning en helt annan inlinesfilm, ett smakprov på hur det kan se ut under söndagens officiella inlinestur (som vi inte brukar hinna hem till efter våra långturer). Detta avsnitt från Boulevard St Michel, i nedförsbacken från Jardin Luxembourg mot Place St Michel.

Den blomstertid nu kommer... eller: vad jag har gemensamt med Orlando Bloom

Om jag inte är helt ute och cyklar får skolavslutningar i Sverige inte längre hållas i kyrkan, i alla fall inte i alla kommuner. Den debatten har många sidor som jag inte tänker gå in på, men hur kristlig eller okristlig jag än må vara så ser jag faktiskt fram emot att ha min sista skolavslutning i en kyrka. Inte vilken kyrka som helst heller; Canterbury Cathedral tillhör ändå de mest kända av engelska katedralerna och är dessutom klassad som världsarv. Det går nog in ganska många hundratals besökare där. Riktigt så många kommer kanske inte dit för min skull på torsdag, men däremot är jag väldigt över att såväl mor och far som J och A gör resan dit - det betyder mycket!

Ja, nu är det äntligen dags att sätta punkt. Ett riktigt avslut, som sagt det sista. Jag har bett folk i min omgivning att tala mig till rätta om jag skulle börja mumla om en ny doktorsavhandling någon gång. Jag har varit på några doktorspromomveringar arrangerade av LiU men det blir något helt annat när det är mig själv det handlar om. För detta tillfälle har jag hyrt klädsel ; cape, rock och hatt som sig bör. Självkännedomen är såpass god att jag inser att jag kommer stå där och titta på de andra och beundra dem som förärats en doktorstitel, men tycka att jag själv mest ramlat in på ett bananskal. Någonstans i bakhuvudet vet jag ju att det inte riktigt är så det förhåller sig, men i alla fall. Till min glädje ska två av mina doktorandkollegor diplomeras samtidigt, det känns fint att känna några andra. Professorn skrev dessutom ett rart mail till oss och menade på att det var smått unikt för en akademiker att ha tre doktorer som promoveras samtidigt. Vilken tur jag speedade på processen då för att få vara med denna gång och inte i november!

Men nu borde jag väl börja packa ihop mig för det här, det "vanliga" tåget går redan vid åtta imorgon. Tror aldrig jag sett så mycket fram emot att resa till Canterbury som jag gör denna gång, det är väl förståeligt. Det enda lilla smolket - jag är ju svensk och måste hitta ett sånt - med att få ett definitivt slut på det hela är att jag inte längre kan skjuta upp allt det där jag skulle göra "after the PhD"...som att sköta bloggen till exempel!

Orlando Bloom, vad hade han med saken att göra då? Jag förstår om någon av er trodde att jag syftade på de gracefulla rörelserna i silvertrikå och den spejande falkblicken, men icke. Som Canterburyson kan han sedan ett år tillbaka titulera sig hedersdoktor vid University of Kent.

Till jobbs, dags att packa!

För egen maskin genom Paris

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg hittade jag en artikel på DNs sida om att turista i Paris till fots lite utanför de vanliga vägarna. God idé och inga större fel i den artikeln, ungefär de tips man kunde vänta sig för en artikel av den längden och i det sammanhanget. Vi var dock flera som kommenterade om att det var lite trist att nästan uteslutande tipsa om sevärdigheter och stråk på Rive Gauche. Även de som säger sig vilja leda turisterna utanför de kända stråken kommer aldrig så långt bort som till Nation, eller säg ännu mer vågat, Belleville och Buttes Chaumont. Lite road blev jag över att det fanns flera svenskar med kännedom om just kvarteren, vi är nog fler än jag tror som bor just här.

Jag är ganska dålig på att turista här i stan, det verkar gälla oavsett var man bor att det är inte förrän man får gäster som man verkligen ser sig om i sin hembygd och då upptäcker helt okända platser. Kanske har jag också blivit lite blasée, jag åker mycket inlines runt i stan och kommer till kända turistmål utan att riktigt höja på ögonbrynen längre. Varje måndag träffas vi vid Carrousel de Louvre, men inte reflekterar jag över att Mona Lisa hänger därinne. Onsdagarnas mötesplats är vid Bastille och lika lite föreställer jag mig revolutionens röda fanor vaja på barrikaderna. Men ibland tränger känslan igenom och det blir lite speciellt. Som den där gången under fredagens inlinestur när det inte fanns fler korsningar att blockera och jag hamnade först av oss ”staff:are” på väg in mot Eiffeltornet, ensam med bara polismotorcyklarna framför mig och den blanka asfalten som ett salsgolv, omgivet av förvånade men ivrigt påhejandes turister.

Det är alltså bra när det blir skäl att se stan med andra ögon. Häromveckan kom ett gäng spanska inlinesåkare hit och vi var några som arrangerade en specialtur för dem. Det var riktigt rörande att se deras glädje och fascination; när de vände sig glädjestrålande mot en med ett ”thank you” insåg jag att det är nog ganska speciellt, det vi håller på med. Vi tog omvägar som jag inte sett förut (visste inte att man kunde se ner i Louvrens källarplan alldeles nära där vi brukar samlas), och vi fick stöta på säkerhetspoliser när vi ville åka gatan framför premiärminister François Fillons bostad. Det fick vi inte, en samling människor av vår storlek ansågs som en manifestation och sådana är inte tillåtna på hans gårdsplan. Argumentet att det var kullersten på den alternativa omvägen bet inte på poliserna.

Men till det dagens inlägg egentligen skulle handla om. När min mor kommer hit och hälsar på vill hon gärna cykla Vélib och tycker, som jag, att det är ett av de allra bästa sätten att upptäcka Paris. Att man dessutom kan lämna av cykeln på relativt tätt belägna stationer som med Vélib, så att man slipper släpa med sig och oroa sig över den vart man än går, så har man också övervunnit de flesta av nackdelarna. En och annan skulle kanske tycka det känns otäckt att cykla i en såpass stor stad men cykelvägsnätet är riktigt bra; det växer kontinuerligt och med det (de flesta) bilisternas hänsyn och uppmärksamhet på cyklister. I boendekvarter inför de mer och mer ”sens cyclable” (ung. cykelbar riktning) där man får cykla åt båda håll även på enkelriktade gator. Kräver lite mer uppmärksamhet, framförallt med gångare som inte lärt sig att titta åt båda hållen, men annars ett mycket bra koncept. Det märks att de vill uppmuntra cyklande. Om man vill cykla med hjälm är det bara att ta med en hemifrån, alternativt om man är mer konsumtionistiskt lagd inhandla en för en tio-euro på Décathlon. Helt enkelt, det finns inte många skäl att inte cykla i stan.

Jag leker ibland med tanken på att anordna cykelturism för svenskar (och andra) i Paris, om det nu skulle finnas interessenter. Nu kan jag inte riktigt få in det i min agenda idag, såvida det inte blir fyradagarsvecka snart. Eller möjligen pensionsålder vid 35. Men ändå, spåna går ju. Det skulle vara riktigt roligt att cykla med folk genom stan, jag skulle ta dem upp till utsikten vid tidigare nämnda Belleville eller Buttes-Chaumont beroende på hur sportiga de är. Beundra de stenbelagda ”villas” (”smågator” ungefär) i nittonde med sina charmiga hus gömda bakom höghusen. Ta en tur till puces de Porte de Montreuil, eller kanske Clignancourt. Göra en kulinarisk upptäcktsfärd längs lämplig gata i 20e och inhandla såväl fransk ost som afrikansk Saka-Saka eller japansk inlagd ingefära. Cykla längs Canal St Martin, och visa såväl slussportarna där Amélie Poulin kastade sten i ett grönt skimmer, som tälten där de Algeriska flyktingarna bor sedan Frankrike behandlar deras ärenden långsammare än ett SJ-tåg i januari, om de behandlas överhuvudtaget (också som ett SJ-tåg i januari). Det finns mängder av intressanta kvarter att se, och Champs-Elysées står faktiskt inte högst på listan. Nu kanske jag låter kaxig men jag tycker den gatan är mycket överreklamerad. Vacker, visst, men inte mer än Konsistoriegatan i Linköping till exempel. Ibland undrar jag om inte C-E anses så vacker mest därför att den är känd, ungefär som med en överväldigande mängd andra kändisar...

Om jag skulle ta min turism-tanke längre skulle jag vilja ordna helger för de lite mer sportiga. Inlines på fredagkvällen, cykel på lördag eftermiddag och söndag morgon, och så inlines igen på söndag eftermiddag. De som rör på sig utanför stråken får se betydligt mer, i en vid bemärkelse, av staden. Paris är känt för att vara romantikens huvudstad, sant eller inte men det är i så fall bara en av väldigt många sidor staden har att erbjuda. Mångfalden, den som inte syns på samma sätt i guideböckerna eller som tyvärr ofta beskrivs i väldigt nedsättande ordalag (exempel finns i DN-artikelns kommentarer), är precis lika mycket Paris!

Ett førsta test

Jag hittade ett skandinaviskt tangentbord och en svensk ordlista så nu kan jag teoretiskt sett blotta på tåget, vilken tidsvinst. Tænk, æven jag har gått och blivit smartfånad. Men det får jag utveckla imorgon, nu sova efter 2,5h inlines. Satt fint med helgens två o-tævlingar i benen!

Bättre sent än aldrig

Det är inte utan att jag får lite prestationsångest, så länge sedan var det jag skrev och jag känner att jag borde komma med nåt extra bra för att kompensera. Ni får väl hålla till godo med ringrostigheten. 

Så vadän denna sena, men plötsliga återkomst? Någon gång, en natt sådär framåt halv två när jag satt och rättade min avhandling och slösurfade in på min blogg sade jag till mig själv att nej, jag ska inte lägga tid på bloggen innan avhandlingen är klar. Nu kan det kanske låta som att jag tillbringat varje ledig tid till att skriva och det är naturligtvis inte riktigt sant. Men jag vet med mig att om jag sitter vid datorn för att jobba och plötsligt börjar blogga så går en halvtimme. Men nu så, eftersom tiden började rinna ut för att lämna in den korrigerade versionen så ringde jag  igår, inför den sista helgen, min interna examinator som är den som bestämmer när min avhandling faktiskt är godkänd.

"Just so you know, I just signed it for you". Ungefär så sa han, so that should be it. Min professor kan möjligen fortfarande tycka att jag ska rätta till ditten eller datten, men det är mest detaljer och inget jag måste göra - men det är naturligtvis tacksamt med små kommentarer som kan snygga till det. Inget jag kommer lägga någon längre tid på dock, nu ska jag istället se till att hitta ett tryckeri som kan binda in det hela. Gäller att se upp, i Frankrike trycks boktrycks-texten på andra hållet jämfört med England (och Sverige)! 

Så nu sitter jag här i soffan och slöar och kollar på TV utan att veta att jag borde skriva, helt fantastiskt! Lite som Mark Levengoods mor som tyckte det var så skönt när barnen var utflugna och hon kunde unna sig att ligga på soffan och göra ingenting. Hennes barn tyckte att det gjorde hon tidigare också; "ja, men det svårare att unna sig det då". Det finns många visheter att uttömma ur Marks sommarprogram.

I övrigt, sedan sist har det varit jul och nyår, jag har haft chansen att få resa till Italien, Japan och Sverige, och ser fram emot resor till Danmark, USA och kanske Italien igen. Mina kollegor börjar tycka det är lite riskfyllt att skicka ut mig, samma dag jag var i Rom hittades en bomb i metron och det som händer i Japan nu är fruktansvärt. Jag var dock i en annan del av landet...

Det är helt ofattbart att det faktiskt är klart nu. Nåväl, inte helt klart, jag räknar väl med säg två kvällar för att snygga upp, ta bort kommentarer och sånt, men annars så. Jag kan börja sova ordentligt igen, träna ordentligt! Träningen kom igång lite bättre under de veckor som bollen låg hos professorn och inte hos mig, men annars har den blivit lidande. Säg max fyra pass i veckan in emellan förkylningar som bevis på den ringa sömnen, och då rätt softa joggpass eller bodypump istället för tvåtimmarslånga inlinespass. Ska bli härligt komma i form igen! Övermodig som jag alltid är skrev jag in mig i D21E i regionsmästerskapet  i långdistans om två veckor, tänkte att jag vann ju ligan i höstas så jag borde kanske. Ibland tror jag utmaningar är för mig som äpplet i paradiset var för Eva, jag kan helt enkelt inte låta bli även om jag kanske borde.

Jag får inte låta det här inlägget bli för långt men jag hoppas återkomma snart med inlägg om internationella kvinnodagen (som här generellt firas med att kvinnor får blommor vilket för mig är precis det syftet inte är med dagen), om cykling i Paris, om hur fem cm snö kan lamslå ett land (fast det är lite off season nu), eller vad helst annat jag känner för. Men räkna inte med en diskussion om icke-lineraiteten av RMS. 

Att slå ur underläge

Jag var egentligen på väg i säng för att vårda min ömma hals, men så slog andan på för att skriva om helgens prövningar. Jag menar nu inte det myckna snöandet (nästan 10 cm, inse!!) som nästan lamslog Parisregionen, inte heller min mors besök även om just hennes flygresa blev ganska mycket av en prövning med en hotellnatt i Köpenhamn istället för direktflyg till Paris. Hennes besök var i övrigt mycket lyckat med alldeles lagom mycket affärsspringande och stämningsfullt luciatåg i Svenska kyrkan.

Men det jag tänkte beröra var helgens orienteringstävling, den sista i regionsligan. Inför denna sista deltävling ledde jag ligan med mina tre segrar och en placering en liten bit längre ner i listan. En seger ger 100 poäng, därefter baseras poängen på tid (i procent) relativt segraren. Det kan ju tyckas som att jag då skulle vara favorit till slutsegern, men till saken hör att det är de fyra bästa resultaten som räknas och en annan tjej hade vunnit alla tre tävlingar hon ställt upp i. Den enda gång vi båda sprungit slog hon mig ganska rejält; måhända var det ett relativt dåligt lopp för mig och dessutom med en förkylning på väg ut ur kroppen, men några sådana parametrar räknas nu inte med i resultatlistan. Det kändes alltså som fördel för henne inför denna sista tävling. Att det dessutom visade sig vara ganska lätt orientering förstärkte denna känsla.

Skam den som ger sig. Tungt var det och det kändes bitvis som att benen stod stilla. Jag kan tänka mig att gårdagkvällens restaurangbesök gjorde sitt bästa för att öka på det uträttade arbetet enligt fysikens alla lagar. På slutet av banan tog jag omvägar för att slippa även rätt små höjdskillnader, men orienteringsmässigt gick det bra. Till slut kom jag i mål på den 7,7 km långa banan med en tid av 1:03:08. Jag gick fram till resultatlistan och hjärtat hoppade till under en microsekund när jag såg att min konkurrent ställt upp idag (det hade jag väl i och för sig förutsatt, det krävs ju fyra resultat för ligan). Vid microsekundens slut hade jag hunnit upptäcka att hennes tid var 1:40 längre än min. Det kanske låter klyschigt men då blev jag faktiskt allra först riktigt glad för klubbens skull! De har tagit emot mig enormt bra och jag vet att i alla fall några hoppades att jag skulle vinna totalt. Det var absolut ingen press men det kändes ändå så roligt att få vinna för klubbens skull. Ja för min egen också så klart, framförallt kändes det bra att mina segrar på deltävlingarna inte var enbart avhängiga om den andra tjejen var med eller inte. Kan själv, så att säga :-)

Ja, klubben var verkligen glada på prisutdelningen och tjoade så att ingen fick så mycket ovationer. Det kanske säger mer om hur ny klubben är och att jag och D55-damen är de enda som fick ta emot pris, men jag tycker i alla fall det var roligt att alla var så genuint glada. Lite elak tycker jag dock speakern var när han sade om tvåan att "hon kom hit för att vinna cupen idag men det gick inte". Sedan sade han om mig att det var roligt få ett ansikte på mig för nu har de sett mitt namn i listorna under hösten utan att veta vem jag var, jag hörde flera som höll med om det. Tänk, det kändes verkligen som att slå ur underläge, en härlig känsla och med en stämning som gjorde att det var helt okej att vara stolt och glad (som nu!) utan att det ansågs det minsta förmätet. En kille i klubben frågade mig efteråt om jag brukade vinna tävlingar i Sverige och jag fick ju säga att när jag var yngre så hände det ibland: "och nu fick du byta land så du kunde börja vinna igen" skrattade han glatt.

Innan jag avslutar vill jag förstås inflika att mamma också var med på tävlingen och hon fick springa i klass hon också. Representerades RO Paris blev hon andra D60-dam och var så nära att klara timmen att det nästan räknas. I resultatlänken ovan återfinns hon under bana E.

Förresten fick jag efter lite googlande klart för mig att tjejen jag slog faktiskt sprang VM mer än en gång, senast 2004. Det är litet ett tag sedan och hon har väl hunnit bli rejält avdankad sedan dess, men just det där avdankandet har jag själv ganska goda färdigheter i så jag ska försöka att inte låta det förta något.

Och som en allra sista punkt, jag har varit så ofrekvent här att jag glömt skriva att jag lagt fram min avhandling! Det gick bra; fick "minor corrections" vilket är det allra vanligaste i England och innebär att jag är godkänd för doktorstiteln sånär som på några mindre ändringar som jag måste lämna in inom tre månader. Snart är det klart!!

OJ!

Jag har en blogg! En övergiven blogg som levt i skrivtorka i över en månad, det har nog aldrig hänt förr.. har jag glömt bort min stackars blogg?? Nej nej, icke så, inte glömt. Jag tänker på den ibland och vet att den finns där. Den stackaren får lite dåligt med underhåll och känner förmodligen att jag inte riktigt bryr mig om den men jodå, här är jag allt.

Nja, det är jag ju nästan inte egentligen, för det blir bara ett kort inlägg. Klockan är över 18 och jag har lyckats skjuta upp ända till nu det enda jag egentligen skulle göra idag så nu ska jag inte fastna här också. In i duschen med mig (kommer från träningen, bodypump) och så jobba lite. Så det inte blir alltför sent innan vin- och rotsaksgrytan till pastan och därefter sömn för att ladda inför sjätte deltävlingen i regionsligan. Kallt kommer det bli, säkert till och med en minusgrad och det är flera grader under snittet för den här perioden. Fransmännen fryser! Och jag med, igårkväll när vi körde inlines och snöflingorna började singla ned.

Så jodå, allt är väl här och jag har inte ens glömt att det är jul snart. Jag har förvisso inte fått in Svenska kyrkans julmarknad i programmet (mor kommer snart och kan nog ta med om jag känner jag behöver något svenskt till jul) men jag har i alla fall inte glömt att adventsljusstakarna ska upp. Den som har en ljusslinga utan plasttomtar, till exempel!

Ha en bra första advent allihop, jag ska försöka bry mig om den stackars övergivna bloggen snart igen!

Möra ben

Visst är den oslagbar, den där känslan efter välförrättat värv när benen är härligt möra och man kan ligga ner i soffan och veta att man faktiskt inte behöver göra något mer under den här dagen? Utom möjligen stappla sig upp ur soffan för att inta en söndagskvälls-pizza. 

Just så känns det idag. I morse var det återigen dags för regional orienteringstävling, dvs en sådan tävling som räknas med i ligan. Jag låg ganska dåligt till i ligan eftersom jag bara sprungit en av tre tävlingar. Idag har jag nog tagit ett ganska rejält kliv uppåt, för jag var första tjej på bana C (den en D21:a "ska" springa) och har därmed 200 poäng av 200 möjliga. Jag får ju erkänna att jag aldrig sprungit mot den andra tjej som också har vunnit de två tävlingar hon ställt upp i, ska bli intressant att se hur det går om vi båda är med samtidigt.

Idag blev det flera småmissar (kartan finns här, instruktioner för hur man sätter igång animeringen med inritade vägval i slutet av denna tidigare publicerade post) men benen kändes helt ok, det var riktigt roligt att faktiskt orka springa upp för vissa stenblockstäta sluttningar, inkluderat de hopp som nödvändigtvis följer med stenarna. I en nedförsbacke lyckades jag sätta handen rakt på någon taggig växt (nej, jag vet inte vad för växt men jag är tämligen säker på att det inte var en igelkott) och fick därför ta fram nålen för att operera ut dessa här hemma. Kunde inte undgå att tänka på far som alltid tyckte det var lika roligt när han fick plocka ut flisor efter oaktsam lek. Det är sannerligen ett rent nöje att sticka nålar i folk;)

I övrigt har ni som läser här säkert också hört om våldsamma strejker och kaos här i landet. Det är inte så kaotiskt faktiskt. Nåväl, en vecka var tågtrafiken starkt reducerad men för mig personligen räcker det alldeles utmärkt med ett tåg på morgonen och ett på kvällen, och eftersom merparten av Parisborna passade på att stanna hemma var det ganska gott om plats. Problemet just nu är blockaden av raffinaderier och det är sant att köerna till de öppna bensinmackarna är gigantiska och det ryktas om folk som går upp klockan fyra på natten för att tanka fullt, men jag kan inte låta bli att tycka det finns stora fördelar om folk kör mindre bil och åker mer kollektivt. Och hittills har jag ingen kollega som inte lyckats ta sig till jobbet.

Eftersom vi bor nära Place de Nation där många demonstrationståg slutar har jag ibland hamnat nästan mitt i dessa, men det är ganska lugna tillställningar. Tydligen är det när tågen upplöses som problemen kan börja, och då inte sällan med folk som inte alls varit med och demonstrerat från början.


Samtidigt är det mindre fokus på terrorhot, glömda väskor på metron och bomblarm i Eiffeltornet.

Annars har jag en (o)vana att följa svenska nyheter mer än franska, och oroas just nu över skotten i Malmö. Högst obehagligt för att använda milda ord!

Och med det ska jag återvända till soffan och kanske titta på just nyheter för att hålla mig à jour med vad som händer och sker.

Förnuft till fånga

Jag satt just och skrev på ett inlägg om tiramisu-bakning (lagning?) men insåg efter alltför många rader att ingen väl kan vara intresserad av hur jag ersätter (kokos)mjölk med rom eller funderar på när jag kan få tillfälle att testa nästa variant: Irish Coffee-tiramisu. Nej, jag tog mitt förnuft till fånga och postar istället en länk till pappas blogg med lite bilder från 25-manna förra helgen.

Sedan tar jag mig friheten att länka till en annan blogg jag blev tipsad om, jag känner inte författaren men tycker inlägget var väldigt bra och hoppas att författaren inte tar illa upp.

Och nu blir det läggdags, om nu inlinesturen är inställd pga regn kan faktiskt sängen med en god bok vara nog så bra. Lite trött efter veckan när jag gått upp extra tidigt varje dag för att inte bli sen trots tågstrejken som varit. Nu låter det väl inte så tidigt för en svensk att lämna hemmet kl 7.30 men det är lite andra tider här. Nåväl, natti!

OL-premiär

I söndags var det premiär i ny klubb. Inte ny tävlingsdräkt, det är ganska avslappnat och man kan springa klädd nästan hur man vill. För att hålla mig lagom anonym rotade jag fram Eksjö OL-gy- tröjan. Som om någon skulle förstå skillnaden på den, LOK, eller Gipen? Den sistnämnda hoppas jag fortfarande jag kan ha på mig, den var liten redan när jag gick i gymnasiet. Och gammal, så det kommer verkligen lysa ”avdankad” om mig på 25-manna.

I alla fall, det var hemskt roligt att åka med den nya klubben och inte bara dyka upp ensam på samlingsplatsen. De andra var i min ålder, förutom klubbens ordförande som var lite äldre och tycktes vara lite som klubbens "pappa". De andra verkade alla ha börjat med honom som skugga bakom. Det är främmande för mig som drogs in i det som liten, men väldigt roligt att se folk som lockats till sporten i vuxen ålder. En tjej hade tyckt det var roligt i skolan och sedan sökt upp klubben när hon kom på att hon ville hålla på med en idrott i naturen.

Jag sprang bana C, som är den bana man ska välja om man springer D21. Loppet helt ok, ganska lätt orientering så det blev enbart bara några småkrokar och lite tveksamheter här och var. Skogen var heller inte så svårforcerad så trots min relativa ovana kom jag in som tre på banan, första tjej. Hundra rykande färska poäng till regionsligan:). Det finns såväl standardresultat som sträcktider utlagda på nätet, och så banan att rita in i verktyget MaTrace. I menyn "Välj klass/bana" väljer man Circuit C, därefter kan man markera de löpare vars vägval man vill se. I skrivande stund är det bara två som ritat in (markerat med stjärna) men det kommer nog några till. Sedan trycker man på "Ladda ner animation" och till sist "Start" för att se plupparna hoppa fram på banan. 

Det om det, nu zzzova efter en skön inlinestur - betydligt bättre än måndagens då benen uppenbarligen var trötta efter orienteringen.

Säsongens övergång!

Det skapades stora rubriker när Zlatan bytte från Barca till Milan, men om jag vill ha några rubriker får jag nog skapa dem själv. För jajamen, jag har också bytt klubb! Efter tre år i Paris tyckte jag det var dags att gå med i en lokal orienteringsklubb och har därför lämnat CO CERN till förmån för Raid Orientation Paris. Jag tyckte mycket om CERN-klubben men faktum kvarstår att det finns ganska många fördelar med att ha sina klubbkamrater (som jag ännu inte träffat) på plats, för det sociala under tävlingarna och för det praktiska med samåkning. Nåväl, det står nu ingen ambitiös satsning för dörren, jag har enbart som mål att få ett slutresultat i den regionala ligan, vilket innebär springa fem av sju tävlingar. En har jag redan missat och en är när jag springer 25-manna för OK Gipen, men med start från nu på söndag ska jag försöka få till de andra. Det blir nog lättare att komma ut som del av en grupp, men jag tror jag begränsar mig till regionala tävlingar.

Angående tävlingar är jag annars mycket stolt över mitt resultat från Marathon des 3 Vallées. Förutom Alliansloppet som lockade betydligt färre inlinesåkare (men desto fler rullskidåkare) var det min första individuella inlinestävling. Jag hade ingen aning vad jag skulle vänta mig men någonstans vet jag ju att det krävs en tävling för att väcka mig till liv. Å andra sidan kan jag vakna rätt bra och jag försöker inte ens dölja min stolthet över att ha avverkat de 30 kilometrarna på 1:02:20. Förvisso hade jag tur att hamna i bra klungor och sedan med en åkare som orkade ta luftdraget när jag inte gjorde det, men det tillhör sporten. Lite som cykling misstänker jag. I alla fall slutade jag som tredje seniortjej och framförallt slog jag J och två andra killar jag brukar träna med. Man får väl ha sina egna kamper :-) Jag kan nog också tacka mina nya inlines för mycket. Resultaten finns här, om de tycks förvirrande så var det förutom maratonet ett contre-la-montre (tempolopp) på 1.2 km och de som åkte båda placerade sig automatiskt före dem som endast åkte den långa sträckan. Det gjorde att tjejen som vann "Senior F" i själva verket var nära åtta minuter efter snabbaste tjejen på 30 km (som kom trea av alla på 54 min, wow!). Lite bilder finns här, jag syns inte på så många i min rosa t-shirt, gula hjälm och svarta kjol, men det kan ju ge en bild av dagen i alla fall.

Det om tävlingar, för den som läst det förra inlägget kan det kanske tyckas märkligt men det är roligt att tävla ibland, dock ser jag nogsamt till att inte lockas in i alltför mycket tävlande. Nöjet framför allt!

Tankar om träning

"Men du får inte jämföra dig med mig, jag har tränat i hela mitt liv". Den kommentaren fällde jag till en kollega efter att jag varit med på ett lunch-bodypump-pass på hennes gym som hade Öppet Hus. Hon var förundrad över hur mycket vikter jag lagt på min stång under knäböjsövningarna och syftet med min kommentar var inte att visa mig märkvärdig utan att relativisera, alla måste få träna på sin nivå och utifrån sina förutsättningar.

Åter till det där med att ha tränat hela mitt liv. När jag var liten var träningen mest där jag träffade kompisarna, där mamma och pappa lät mig köpa en delicatoboll efter väl förrättat värv eller där man fick hoppa i sjön och bada just efter målgång, med kläder skor och allt. Gällde att inte glömma att lägga från sig kompassen.

Med åren blev träningen mer seriös. När det ösregnade och jag gav mig ut själv kunde jag känna att där har jag varit mer ihärdig än konkurrenterna vilket gav en självförtroendekick. Resultatmässigt var jag alltid ganska medelmåttig på träning, det fattades väl lite nervositet. När motivationen var hög fyllde jag snabbt i träningsdagboken efter varje pass, när det vacklade gick det veckor med tomma vita blad, trots att jag faktiskt höll igång. För även om motivationssvackorna fanns med ganska täta mellanrum höll jag i alla fall en minimumnivå på träningen. Dock förundrades jag alltid mycket över de som orkade hålla igång utan att tävla. Jag förstod liksom inte poängen med att träna om man inte skulle se något resultat av det.

Funderar över hur jag tränar nu för tiden. En typisk vecka ser ut såhär (nördvarning på träningsdagbok i bloggen, jag står för det!), förutsatt att ingen av inlinesturerna regnar bort och blir ersatt med löpning, spinning eller vila.

Mån - Inlines 1h45-2h
Tis - vila
Ons - Morgonjogg 30min, Inlines 1h45-2h
Tor - Bodypump 1h
Fre - Morgonjogg 30 min, Inlines 3-4h
Lör - Bodypump 1h
Sön - Jogging/Orientering/MTB/Inlines 1-3h

Sådär listat ser det faktiskt ganska respektabelt ut, förmodligen är det mer än under många veckor då jag hade en elitsatsning på gång. Å andra sidan väldigt lite löpning och det går inte riktigt att jämföra ett tvåtimmars inlinespass med ett dito löppass. Nu är det jag som inte tränar för något särskilt alls, utan för att det är kul och för att hålla mig i form. För att kunna hålla en hyfsad hastighet på inlinesen ja, men det märks enbart genom att jag hänger med på turerna och inte i någon resultatlista. Jag tror att 19-åriga Erika skulle tycka att 29-åriga Erikas träning är ett enormt resursslöseri. Men å andra sidan, idag lyckas jag hålla ungefär den här träningsmängden vecka ut och vecka in, utan svackor. Naturligtvis innebär det att jag tycker det jag håller på med är kul, men det gjorde jag ju med orienteringen också.

Kan det vara så, att trots att jag gillar struktur, planering och kontroll, så var det just det som gjorde att motivationen sviktade? Det har hänt att folk påpekat att jag borde satsa på inlinesen, lära mig en vettig teknik och köra tävlingar, men jag har ingen lust. Ingen lust att dra igång ett sånt maskineri, ingen lust att bli 24-timmarsidrottare. Någorlunda vältränad räcker bra.

Jag ångrar inte en sekund den elitsatsning jag en gång gjorde. Men jag kan inte låta bli att fundera över vad jag skulle gjort annorlunda för att ha valt att fortsätta. Trots allt har jag alltid gillat att tävla och tävlingsdjävulen griper ännu tag i mig ibland, även om jag den håller sig rätt lugn inför Marathon des 3 Vallées imorgon. Jag kanske har gått och blivit gammal och dålig förlorare, tänker att om jag inte kan vinna så kan jag lika gärna gå in för att ta allt på skoj.

Nä, det blir ingen konklusion idag, jag bara svamlar på. Det kanske kommer en annan dag, eller också har jag uttömt ämnet även för mig själv. I vilket fall, jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv skulle vara utan idrott. Så otroligt mycket det ger. Alla vänner, alla möten, alla resor. Vad skulle jag valt annars? Litteratur? Språk? Politik? 

En bild säger mer än tusen ord

Allt är väl här på min front men jag har lite skrivtorka. Publicerar istället en bild på mina nya racers som är märkbart lättare än de gamla och nästan studsar uppför backarna. Nästan. Lite ont i fötterna såhär i inkörningsfasen, men inte värre än att jag ska kunna köra min andra individuella inlinestävling någonsin på söndag. Ett maraton på 30 km, det är väl så i det här landet att det inte får vara för mycket av det goda. Maraton som mäter 30 km, pensionering vid 60 år…nu höll jag på att försöka tänka ut något skämt om en annan fråga som gör Frankrike aktuellt just nu, men det skulle bara varit osmakligt och den där osmakligheten står Carlas make så bra för alldeles utan hjälp.

Nåväl, det ena av mina vrålåk här nedan, stort tack till mor för den födelsedagspresenten! Skenan blänker i blått när jag tittar ner på dem i rätt ljus och jag kör runt med Adolphson och Falk på hjärnan. Och Arto.

Temat håller i sig

Det blev en ganska idrottsinspirerad helg, eller veckoslut, den här veckan också. I torsdags var det min födelsedag, torsdagar brukar annars vara bodypump-dag och jag tyckte att man kan väl kombinera de båda. Dessutom kunde ju inte J gärna neka på min födelsedag så han följde med på en prova-på-gång. Födelsedagen var för övrigt mycket lyckad med fina och rörande brev från familj och vänner, och en oväntat mängd hälsningar på facebook (hur många gånger har inte facebook räddat när minnet sviktar?).

Fredagen fortsatte i idrottens anda med den sedvanliga randonnéen. Jag fick en extra tur eftersom jag halvvägs mellan Nation och Bastiljen kom på att jag glömt en kaka i ugnen (som i och för sig stängdes av av timern) och fick vända hem. Kanske inte så dåligt med en extrasväng, nämnda kaka utgjorde botten i en tiramisu och för att hålla balansen skulle jag nog få glömma ganska många saker och svänga hem för att fixa;) Men gott var det.

På lördagen bodypump igen, inte på vanliga gymmet utan på det större och coolare Club Med - jag testar runt gymmen i bygden inför förnyelsen av kortet. Mycket fint och stort ja, men också just väldigt stort och nästan lite bunkerstämning i vissa salar. Dessutom en våg i omklädningsrummet och jag kände instinktivt att ett gym med våg inte delar samma träningsfilosofi som jag. Jag har full förståelse för att många - kanske de flesta - på ett gym vill träna för att i första hand gå ner eller i alla fall hålla vikten, snarare än för att uppnå en god fysik eller öka prestationsförmågan. Fine, alla skäl är goda. Men jag skulle önska att fokus kunde få vara på känslan, att känna sig bättre i sin kropp. Starkare, fastare, smalare, vad det kan vara. Vågen är försmädlig och dessutom ganska intetsägande. Jag skulle inte vara förvånad om jag återigen faller in i överviktszonen (eller i alla fall nära) på en BMI-tabell men jag har å andra sidan aldrig haft t ex en starkare rygg, vilket jag har stor glädje av där jag jobbar vid min dator.

Söndagen var den riktigt sportiga dagen. Det var orienteringssprint vilket jag planerat in, på morgonen fick jag idén att cykla dit eftersom det faktiskt bara var en knapp mil. Då skulle jag kanske springa endast en av de två sprintbanor som ingick i tävlingen (mästerskap för Ile-de-France, för de som springer i en klubb i regionen). Men så kom J på att han ville med, packade med en bok och var lagom klädd för att sitta på en gräsplätt med den. Väl där tyckte jag att det kunde ju vara ett tillfälle för honom att själv få lite ol-vana genom att promenera med en karta. Det kunde jag ju räknat ut att han inte skulle promenera och det  blev sprunget av. När jag kom i mål från min andra bana såg jag även J sticka ut igen, han tyckte att det var lika bra som att vänta på mig. Jag hann förvisso avstyra det äventyret men det var otroligt roligt att se att han gillade det. Och vi hann ju hem med en knapp timmes marginal till söndagens inlinesrandonnée, bara att tvätta av sig skogs-(park-) smutsen och byta till inlines. Jag testade en kompis låga inlines, inför mitt stundande inköp. Svårt att veta om det var min ovana av hårda, låga skor, eller om det inte var min modell, men det var skönt plocka av dem igen...

Och nu, mat och lite slappande efter en härligt sportig helg! Det känns rätt ok att vara 29 också faktiskt.

En idrottshelg

(varning: ett sånt där långt inlägg, men det var ju en bra helg!)

När det blev klart för några månader sedan att jag skulle få anställning hos Imagine Eyes samt åka på EMVPO-konferensen i Stockholm i slutet på augusti bestämde jag mig snart för att vara kvar till nästkommande helg för att åka Alliansloppet på inlines i Trollhättan. Ända sedan jag började träna lite mer inlines för tre år sedan har jag tänkt att det vore väldigt roligt att vara med någon gång, så jag var glad över den goda timingen. När jag ändå var i farten fick jag för mig att kolla SOFT:s tävlingskalender och se vad som hände söndagen efter. Jag ville inte riktigt tro mina ögon när OK Gipen arrangerade Göta Älvdalsträffen just denna dag. Det var lite för bra för att vara sant, gamla hemklubben och dessutom i Thorskog vilket är precis rätt håll för Landvetter efteråt. Det blev en efteranmälan, för att vara säker på att få en tidig start och hinna med flyget.

Helgen blev verkligen så lyckad som jag knappt ens vågat hoppas på. Det kändes otroligt roligt att snöra på sig inlinesen, som nästan grott fast i Paris gator, på Oscarsbron och få mäta krafterna mot svenskar eller i alla fall nordbor. Tyvärr är inlines en väldigt liten sport i Sverige och de starkaste krafterna finns på rullskidor eller möjligen inlines med stavar. Det var knappt femton tjejer anmälda i min klass men de flesta uteblev, jag misstänker att de bytte från 28 till 14 kilometer. Kanske valde någon att ställa upp på rundbane-SM som tydligen gick i Karlstad samma helg. Starten var upp för Landbergsliden, jag brukar vara relativt stark uppför (bättre styrka än teknik!) men jag var sliten efteråt och orkade inte ta ut mig det lilla extra för att gå ikapp de 2-3 åkare som var före. En sådan urladdning hade förmodligen lönat sig, nu fick jag istället åka hela banan själv utan någon som helst draghjälp i form av vindskydd någonstans. De inlinesåkare med stavar som kom ikapp var inget att hänga på, åkstilen är för olika. Men trots den bitvis halkiga banan var det riktigt roligt, speciellt när min exklusiva supporterskara i form av K med mamma I och brorson P hejade på i Båbergsrondellen. Till slut blev det faktiskt en seger i 28km damer i min första individuella tävling någonsin. Mycket nöjd och glad med det!

Målgång på Hansenplatsen, trogna supportern mor fotade och bar väskan.

Efter en härlig kväll med kära K var det så dags för Göta Älvdalsträffen. Solen sken inbjudande på morgonen men avlöstes sedan av spridda skurar. Vi blev genomblöta i skogen men det gjorde absolut ingenting. Hela dagen kändes som ett enda stort leende ändå. Det var så roligt att träffa så många "gamla" Gipare igen. De som jag en gång träffade varenda helg, ja varenda onsdag och fredag, de som jag åkt på Hemliga resor med, städat Strömshallen med, gått tipspromenad med, ätit långbord bland husvagnarna med, de var där. Det kändes så länge sen, men ändå som igår. De jag minns som barnvagnsbarn hjälpte nu till på TC, precis som jag och de som nu har barnvagnar gjorde när vi var små. Jag undrade nästan om folk ännu kommer ihåg mig, det är snart tio år sedan jag bytte klubb och fyra av dem har jag bott utanför landet. Det var klart folk kom ihåg! Ibland är det skönt, när man bor i en miljö som är så annorlunda ens ursprung, att se att vissa saker är ungefär som förr, att det som var tryggt finns kvar, om än inte oförändrat och utan att ha det minsta uns av tråkigt över sig (de där orden brukar annars alltför ofta kopplas ihop, reds. anm.).

Idrottsmässigt då? Joråsåatteh det var väldigt rolig orientering. Långa och korta sträckor blandat, precis som det ska vara. Jag var lite vilsen i början och fick fråga mina gamla klubbkamrater hur starten fungerade. Gå fram tre minuter innan, jaså ser man på. Ett karttecken var jag lite förvirrad över: helgult med svarta prickar. Ett kort ögonblick var jag rädd det betydde förbjudet område men insåg snabbt jag hade fel. Båda dessa fenomen fanns nog även på "min tid" men inte nog länge för att ha etsat sig fast. Sist jag höll en karta i handen var i november och även om orientering är lite som cykling - har man en gång lärt sig så glömmer man inte - så nog kan man bli ringrostig. Det blev inga stora bommar, även om jag förmodligen sett mina krokar som rätt grava sådana för tio år sedan, men de där snabba besluten fanns inte. Inte heller hastigheten, vanan att forcera skogen och blötan. Någon undrade om jag tränar nåt nu och jodå, jag tycker jag tränar rätt så bra. Däremot väldigt planlöst och bara det jag tycker är kul. Så grundkonditionen finns där, jag kom ju faktiskt runt den där maran rätt oförberedd i våras, men hastigheten lämnar övrigt att önska. Jag kanske får börja träna lite mer till 25-manna i oktober. Om inte annat, jag ser otroligt mycket fram att åka dit, springa, och träffa Giparna och många andra kända ansikten igen!

Nu är jag åter i Paris efter en härlig vecka i Sverige, en vecka av jobb, vänner, familj och sport - det som är viktigt i mitt liv utan inbördes ordning. Men också så skönt att komma hem igen. Som man säger, Home Sweet Home, eller varför inte Homme Sweet Homme?

Inspiration

På planet till Stockholm idag såg jag framför mig hur hotellrummet skulle ingjuta inspiration, hur jag skulle låta fingrarna bara springa över tangentbordet och analysera, fundera, kåsera över det ständigt återkommande ämnet att vara på besök i Sverige och se det utifrån. Jag såg framför mig hur inlägget skulle bli alldeles odrägligt långt men att det egentligen inte gör så mycket eftersom alla formuleringar skulle falla av sig själv och språket flyta som lera på en åker i Hallsberg, ungefär.

Riktigt den där inspirationen ville inte infinna sig, eller också övertogs den av att det känns himla fint att vara i Stockholm, att snart kunna få krypa ner i hotellsängen, att ut och jogga en sväng i morgon bitti innan frukost och så konferens på KTH. Jag ser fram emot de tre dagarna här, fika med M. inplanerad, sedan till mormor och därefter söderut till Trollhättan för både inlines- och orienteringstävling. I den förra tävlar jag för Pari Roller, i den senare har jag noga förhört mig med orienteringsförbundet att jag har rätt att tävla för CO CERN på Götaälvdalsträffen (i Torskog har jag definitivt ingen terrängkännedom och det skulle förmodligen inte ens hjälpa mot min ringrostighet), och för OK Gipen på 25-manna i höst. Ska bli en bra vecka det här!

Vad tyst och lugnt det är i Stockholm förresten... kanske för att rummet vetter mot en bakgård :)