Tododilooo!!

Eller vad gubben nu säger när han hoppar ur lådan där han legat gömd i...ungefär två månader. Så länge sedan är det jag skrev! Som om ingenting hänt sedan dess värt att berätta om? Ack nej, långt ifrån. Snarare händer det saker mest hela tiden och när jag inte har berättat om A känns det som att det vore orättvist att skriva om B, ja tänk då hur skevt det blir att skriva om G eller N eller Q!

Det är ju himla synd att det inte blir någon redogörelse för någon av mina två Sverigeresor, om en underbar spadag på Vann med mor, om Tidaholmsloppet, om 25-manna, om renset i källaren där varannan hittad pryl i sig självt skulle kunna inspirera till ett inlägg, om att göra badpremiär sent i augusti i Lille Vektor med fina barndomsvännen K, om en tidig frukost på Centralen, om att möta Pagrotsky men tänka Silbersky och därmed känna sig väldigt expatrierad, om orienteringssäsongen som startat här med halvdant resultat, om att doppa fötterna i medelhavet en dag i oktober och dricka alldeles för mycket vin med dito alldeles för god ost på ett TGV på väg hem, om problemen med poliserna på inlinesturerna som äntligen verkar ha löst sig, om att planera en resa till Japan nästa lördag eller kanske om att läsa ut Mons Kallentofts böcker om Malin Fors på en vecka. Å andra sidan kanske det mest intresserar mig och i vilket fall får det nu anses som passerat och lagrat enbart i det interna minnet.

Inspirationen att blogga just idag kom ifrån det här underbara inlägget om föräldraskap och -ledighet på lika underbara C:s blogg (även om jag själv inte ens försöker lägga mig på den nivån). Å vad jag saknar sådana här debatter i Frankrike, där många män jag känner (inte alla, vi ska inte generalisera) suckar över att behöva vara hemma hela elva dagar med sin nyfödda bebis men det är klart, mamman behöver ju lite stöd. Suck. Annars såg jag för första gången på länge en kamp om jämställdhet som nått ut till den stora massan och faktiskt får viss uppmärksamhet i media. Förvisso var det i DN jag först läste om kampanjen att avskaffa distinktionen mellan madame och mademoiselle i allehanda administrativa formulär och sammanhang men det kanske säger mer om var jag först håller mig à jour om nyhetsvärlden. Förmodligen kommer det i de allra flesta fall bara leda till ett kollektivt fnys där motståndarna (mer eller mindre aktiva) tycker att feministerna fånar sig och hänger upp sig på en detalj. De flesta tänker nog inte så långt som att fråga sig varifrån distinktionen kommer, eller det otänkbara i att en man skulle kunna definieras utifrån den relation han har till en kvinna. Som kuriosa trodde jag dock att det var ordet mademoiselle som borde behållas av de två, betecknande frihet och självständighet - jag tänkte då inte på omyndigheten som förr låg i ordet ;). Jag tycker inte så mycket om titlar över huvud taget, men faktiskt väljer jag numera Dr. vid de tillfällen det finns som alternativ. Inte för att det känns så viktigt, men om jag nu måste ha en titel så har jag hellre en som talar om vad gjort när det gäller ut- snarare än familjebildning.

Annars då? Jodå, nyheterna spelar filmer av Khaddafis död på repeat, varvat med Sarkozy vandrandes ut och in ur Muette-kliniken där Carla Bruni just fött parets dotter. Jag såg en satirteckning där Carla menade på att nu var inte längre Nicolas minst i huset. Angående föräldraledigheten diskuterad ovan tycker många att Sarkozy skulle kunna ta pappaledigt till någon gång i maj 2012, när det ska röstas fram om nästa president blir Hollande eller någon annan. Själv är jag faktiskt ganska glad att inte ha rösträtt, jag är verkligen inte nog insatt men hoppas innerligt att jag skulle se till att läsa på om jag nu haft den rätten!

Kylan har börjat slå in här också, det biter lite i kinderna i nedförsbackarna på inlines, men än så länge är det inte värre än att det är ganska behagligt. Den varma duschen efteråt är allra behagligast. Tränar på gör jag som vanligt, springer väl lite för lite men hänger ändå med hyfsat på ol-tävlingarna, det är klantmissar som gör att jag tappat i ligan. Med resan till Japan nästa vecka missar jag också en deltävling så för att jag ska ha en chans att upprepa fjolårets totalseger måste jag i princip vinna alla  tre tävlingar som är kvar. Jag borde förmodligen också göra något åt det retliga knäonda som ger sig till känna då och då, kanske är det bodypumpen som straffar sig.

Om allt går väl med tillstånd från polis och borgmästare ska vi i klubben arrangera en orienteringstävling i park Buttes Chaumont nästa år, det är i så fall mig veterligen första gången en OL-tävling arrangeras intra-muros i Paris. "Mig veterligen" är dock ett mycket vagt begrepp i det här sammanhanget med tanke på det korta historiska perspektiv jag har.

Nej, nu börjar det hela spåra ur lite känner jag. Kanske dags att återgå till att skriva på det jag borde göra... det är förmodligen därför jag äntligen kom mig för att blogga - att jag satt mig ner för att skriva på något betydligt tråkigare!

På snart återseende...jag ska försöka!!

Tema inlines

(ja verkligen tema inlines, så den som inte gillar sport göre sig icke besvär :-) )

Sommaren är nästan över, det känns lite märkligt eftersom jag knappt sett den passera. Visst händer det varje år?? I mitt fall kan det i och för sig bero på att jag inte haft min semester än utan har en Sverigevecka framför mig - nu är det er tur att bli avundsjuka säger hon som dreglat över andras semesterbilder på facebook :-) Helt sant är det i och för sig inte, idag har jag faktiskt ledigt efter en förlängd långhelg, 15 augusti är helgdag här i landet. Dessutom blev det några härliga dagar då i England, med turistande och allt!

Sanningen att säga tycker jag ganska mycket om Paris under sommaren. Särskilt augusti, då stan nästan stänger igen, åtminstone när man lämnar Notre Dame och Champs Elysées. Gatorna är overkligt lugna och den vanliga ljudnivån sjunker många decibel. En fransman, framförallt en parisare, frågar inte "ska du åka iväg på semestern i år?" utan "vart åker du på semestern?". Det är underförstått att man lämnar stan, och jag kan inte låta bli att tycka synd om dem som av olika skäl inte har möjlighet att åka iväg någonstans, omgivningens oförståels för detta är total.

Något som dock hör sommaren till är inlinesturerna. En vanlig vecka när vädret tillåtit oss att köra både måndag, onsdag och fredag brukar det bli ungefär 10 mil. Nu på sommaren gör vi utflykter på runt 10 mil under en dag. För ett par år sedan tyckte jag det lät overkligt långt, men jag gjorde min första långtur förra året och i år har det blivit tre veckor i rad. Vi samlas på morgonen, någon har laddat sin gps och sedan bär det av. Ibland, som när vi åkte till Disneyland, kör vi tur och retur, och ibland är det enkel väg med tåg hem.

Det bästa är nog att komma ut från stan och se lite landsbygd. Det går faktiskt rätt fort att lämna stadsbullret bakom sig. Här nedan en liten film som visar hur vi åker längs la Marne (biflöde till Seine), endast 15-20 minuter från centrala Paris. Det ser ut som jag ramlar någonstans i mitten, men det är bara lite hafsigt handlag med kameran...

Denna tur var alltså ut mot Disneyland (97 km t o r), så nu kan jag säga att jag varit där... Nästa vecka åkte vi till Chartres, via Rambouillet (98 km). Jag har upptäckt att det förvånar många men vi åker på bilvägar, noga utvalda för att vara svagt trafikerade.

Agrandir le plan

Senaste turen bar av norrut till staden Soissons (123 km). Den turen var något av en pina i och med det riktigt ojämna underlaget. Vi insåg att vi är rätt bortskämda i Parisregionen med väl underhållna vägar. Kanske inte så konstigt, som jag just nämnde söker vi ju lugna stråk men det här var benmassage kilometer efter kilometer. Jag tackade mitt val förra året, när jag inte köpte rena hastighetssinlines utan ett par med en viss grad av komfort. Dessutom är de lite stora så jag har en sula som dämpar de värsta stötarna. Jag led med några av de andra i sina kolfiberinlines som blev blekare och blekare av smärta ju längre dagen led. Någon ville avbryta efter 50 km, nästa trafikerade järnvägsstation låg vid 92 km... Tempot blev därefter för att alla skulle kunna hänga med, så denna tur var jag betydligt mindre trött än veckan innan.

Trots det dåliga väglaget var det otroligt vackert, nedan ett foto från vad jag tyckte såg ut som bokskog. Det kanske det inte alls var men jag är nu inte känd för att ha så bra koll på det där med skog och växter. Kom nu inte och tyck att bilden är suddig, det är naturligtvis en kombination av trolskt skimmer och hisnande hastighet som ger en sådan effekt ;)

Jag är riktigt glad att ha kunnat vara med på de här turerna i sommar, hoppas det blir i alla fall en till innan säsongen är över. Eller rättare sagt, innan OL-säsongen tar vid med sina tävlingar på söndagarna! Annars finns det egentligen ingenting som hindrar att åka inlines året runt här, vilket vi också gör. Vägarna sandas ytterst sällan så man kan åka igen så fort eventuell snö töat (vilket sällan brukar ta så mycket tid i anspråk...). Men faktum kvarstår att långturerna är trevligare i sommarvärme, framförallt när nämnda värme är tämligen måttlig som i år.

Det känns fint att få kvitto på att formen är ok. Jag är inte särskilt snabb men däremot uthållig och hittills har jag inte haft något problem att hänga med. Med det inte sagt att jag skulle hänga på ifall någon skulle få idén att accelerera den sista milen... Får se vad det kan räcka till på Tidaholmsloppet i Sverige, utan att vara tävlingsåkare är det skoj att köra något lopp då och då. Efter det får jag nog trappa ner åkningen och börja springa mer, annars kommer jag inte orka släpa runt mina lår på OL-banorna i höst :-)

Jag har också blivit tvungen att pyssla lite med mina inlines för att öka komforten, jag som har en tendens att glömma den tekniska biten utan kommer på fem minuter innan jag ska ut att jag borde bytt plats på hjulen...min nya symaskin har kommit väl till pass!

Det var långt och mycket om inlines. Jag drömmer lite om att göra liknande turer i Sverige. Bohuskusten skulle vara otroligt fint, undrar just hur vägarna är där. I Sverige är ju inte inlines så vanligt, däremot finns det ju mycket rullskidåkare. Om någon känner till en hemsida som tipsar om åkvägar vore jag ytterst tacksam! Sedan är det aspekten med trafiken, bilförarna är knappast vana vid inlinesåkare. Å andra sidan är cykelturismen stor och får de plats borde väl vi också få det. En annan drömtur vore att köra i midnattssol i Norrland. Ett framtidsprojekt...

Som avslutning en helt annan inlinesfilm, ett smakprov på hur det kan se ut under söndagens officiella inlinestur (som vi inte brukar hinna hem till efter våra långturer). Detta avsnitt från Boulevard St Michel, i nedförsbacken från Jardin Luxembourg mot Place St Michel.

OJ!

Jag har en blogg! En övergiven blogg som levt i skrivtorka i över en månad, det har nog aldrig hänt förr.. har jag glömt bort min stackars blogg?? Nej nej, icke så, inte glömt. Jag tänker på den ibland och vet att den finns där. Den stackaren får lite dåligt med underhåll och känner förmodligen att jag inte riktigt bryr mig om den men jodå, här är jag allt.

Nja, det är jag ju nästan inte egentligen, för det blir bara ett kort inlägg. Klockan är över 18 och jag har lyckats skjuta upp ända till nu det enda jag egentligen skulle göra idag så nu ska jag inte fastna här också. In i duschen med mig (kommer från träningen, bodypump) och så jobba lite. Så det inte blir alltför sent innan vin- och rotsaksgrytan till pastan och därefter sömn för att ladda inför sjätte deltävlingen i regionsligan. Kallt kommer det bli, säkert till och med en minusgrad och det är flera grader under snittet för den här perioden. Fransmännen fryser! Och jag med, igårkväll när vi körde inlines och snöflingorna började singla ned.

Så jodå, allt är väl här och jag har inte ens glömt att det är jul snart. Jag har förvisso inte fått in Svenska kyrkans julmarknad i programmet (mor kommer snart och kan nog ta med om jag känner jag behöver något svenskt till jul) men jag har i alla fall inte glömt att adventsljusstakarna ska upp. Den som har en ljusslinga utan plasttomtar, till exempel!

Ha en bra första advent allihop, jag ska försöka bry mig om den stackars övergivna bloggen snart igen!

Förnuft till fånga

Jag satt just och skrev på ett inlägg om tiramisu-bakning (lagning?) men insåg efter alltför många rader att ingen väl kan vara intresserad av hur jag ersätter (kokos)mjölk med rom eller funderar på när jag kan få tillfälle att testa nästa variant: Irish Coffee-tiramisu. Nej, jag tog mitt förnuft till fånga och postar istället en länk till pappas blogg med lite bilder från 25-manna förra helgen.

Sedan tar jag mig friheten att länka till en annan blogg jag blev tipsad om, jag känner inte författaren men tycker inlägget var väldigt bra och hoppas att författaren inte tar illa upp.

Och nu blir det läggdags, om nu inlinesturen är inställd pga regn kan faktiskt sängen med en god bok vara nog så bra. Lite trött efter veckan när jag gått upp extra tidigt varje dag för att inte bli sen trots tågstrejken som varit. Nu låter det väl inte så tidigt för en svensk att lämna hemmet kl 7.30 men det är lite andra tider här. Nåväl, natti!

OL-premiär

I söndags var det premiär i ny klubb. Inte ny tävlingsdräkt, det är ganska avslappnat och man kan springa klädd nästan hur man vill. För att hålla mig lagom anonym rotade jag fram Eksjö OL-gy- tröjan. Som om någon skulle förstå skillnaden på den, LOK, eller Gipen? Den sistnämnda hoppas jag fortfarande jag kan ha på mig, den var liten redan när jag gick i gymnasiet. Och gammal, så det kommer verkligen lysa ”avdankad” om mig på 25-manna.

I alla fall, det var hemskt roligt att åka med den nya klubben och inte bara dyka upp ensam på samlingsplatsen. De andra var i min ålder, förutom klubbens ordförande som var lite äldre och tycktes vara lite som klubbens "pappa". De andra verkade alla ha börjat med honom som skugga bakom. Det är främmande för mig som drogs in i det som liten, men väldigt roligt att se folk som lockats till sporten i vuxen ålder. En tjej hade tyckt det var roligt i skolan och sedan sökt upp klubben när hon kom på att hon ville hålla på med en idrott i naturen.

Jag sprang bana C, som är den bana man ska välja om man springer D21. Loppet helt ok, ganska lätt orientering så det blev enbart bara några småkrokar och lite tveksamheter här och var. Skogen var heller inte så svårforcerad så trots min relativa ovana kom jag in som tre på banan, första tjej. Hundra rykande färska poäng till regionsligan:). Det finns såväl standardresultat som sträcktider utlagda på nätet, och så banan att rita in i verktyget MaTrace. I menyn "Välj klass/bana" väljer man Circuit C, därefter kan man markera de löpare vars vägval man vill se. I skrivande stund är det bara två som ritat in (markerat med stjärna) men det kommer nog några till. Sedan trycker man på "Ladda ner animation" och till sist "Start" för att se plupparna hoppa fram på banan. 

Det om det, nu zzzova efter en skön inlinestur - betydligt bättre än måndagens då benen uppenbarligen var trötta efter orienteringen.

Säsongens övergång!

Det skapades stora rubriker när Zlatan bytte från Barca till Milan, men om jag vill ha några rubriker får jag nog skapa dem själv. För jajamen, jag har också bytt klubb! Efter tre år i Paris tyckte jag det var dags att gå med i en lokal orienteringsklubb och har därför lämnat CO CERN till förmån för Raid Orientation Paris. Jag tyckte mycket om CERN-klubben men faktum kvarstår att det finns ganska många fördelar med att ha sina klubbkamrater (som jag ännu inte träffat) på plats, för det sociala under tävlingarna och för det praktiska med samåkning. Nåväl, det står nu ingen ambitiös satsning för dörren, jag har enbart som mål att få ett slutresultat i den regionala ligan, vilket innebär springa fem av sju tävlingar. En har jag redan missat och en är när jag springer 25-manna för OK Gipen, men med start från nu på söndag ska jag försöka få till de andra. Det blir nog lättare att komma ut som del av en grupp, men jag tror jag begränsar mig till regionala tävlingar.

Angående tävlingar är jag annars mycket stolt över mitt resultat från Marathon des 3 Vallées. Förutom Alliansloppet som lockade betydligt färre inlinesåkare (men desto fler rullskidåkare) var det min första individuella inlinestävling. Jag hade ingen aning vad jag skulle vänta mig men någonstans vet jag ju att det krävs en tävling för att väcka mig till liv. Å andra sidan kan jag vakna rätt bra och jag försöker inte ens dölja min stolthet över att ha avverkat de 30 kilometrarna på 1:02:20. Förvisso hade jag tur att hamna i bra klungor och sedan med en åkare som orkade ta luftdraget när jag inte gjorde det, men det tillhör sporten. Lite som cykling misstänker jag. I alla fall slutade jag som tredje seniortjej och framförallt slog jag J och två andra killar jag brukar träna med. Man får väl ha sina egna kamper :-) Jag kan nog också tacka mina nya inlines för mycket. Resultaten finns här, om de tycks förvirrande så var det förutom maratonet ett contre-la-montre (tempolopp) på 1.2 km och de som åkte båda placerade sig automatiskt före dem som endast åkte den långa sträckan. Det gjorde att tjejen som vann "Senior F" i själva verket var nära åtta minuter efter snabbaste tjejen på 30 km (som kom trea av alla på 54 min, wow!). Lite bilder finns här, jag syns inte på så många i min rosa t-shirt, gula hjälm och svarta kjol, men det kan ju ge en bild av dagen i alla fall.

Det om tävlingar, för den som läst det förra inlägget kan det kanske tyckas märkligt men det är roligt att tävla ibland, dock ser jag nogsamt till att inte lockas in i alltför mycket tävlande. Nöjet framför allt!

Tankar om träning

"Men du får inte jämföra dig med mig, jag har tränat i hela mitt liv". Den kommentaren fällde jag till en kollega efter att jag varit med på ett lunch-bodypump-pass på hennes gym som hade Öppet Hus. Hon var förundrad över hur mycket vikter jag lagt på min stång under knäböjsövningarna och syftet med min kommentar var inte att visa mig märkvärdig utan att relativisera, alla måste få träna på sin nivå och utifrån sina förutsättningar.

Åter till det där med att ha tränat hela mitt liv. När jag var liten var träningen mest där jag träffade kompisarna, där mamma och pappa lät mig köpa en delicatoboll efter väl förrättat värv eller där man fick hoppa i sjön och bada just efter målgång, med kläder skor och allt. Gällde att inte glömma att lägga från sig kompassen.

Med åren blev träningen mer seriös. När det ösregnade och jag gav mig ut själv kunde jag känna att där har jag varit mer ihärdig än konkurrenterna vilket gav en självförtroendekick. Resultatmässigt var jag alltid ganska medelmåttig på träning, det fattades väl lite nervositet. När motivationen var hög fyllde jag snabbt i träningsdagboken efter varje pass, när det vacklade gick det veckor med tomma vita blad, trots att jag faktiskt höll igång. För även om motivationssvackorna fanns med ganska täta mellanrum höll jag i alla fall en minimumnivå på träningen. Dock förundrades jag alltid mycket över de som orkade hålla igång utan att tävla. Jag förstod liksom inte poängen med att träna om man inte skulle se något resultat av det.

Funderar över hur jag tränar nu för tiden. En typisk vecka ser ut såhär (nördvarning på träningsdagbok i bloggen, jag står för det!), förutsatt att ingen av inlinesturerna regnar bort och blir ersatt med löpning, spinning eller vila.

Mån - Inlines 1h45-2h
Tis - vila
Ons - Morgonjogg 30min, Inlines 1h45-2h
Tor - Bodypump 1h
Fre - Morgonjogg 30 min, Inlines 3-4h
Lör - Bodypump 1h
Sön - Jogging/Orientering/MTB/Inlines 1-3h

Sådär listat ser det faktiskt ganska respektabelt ut, förmodligen är det mer än under många veckor då jag hade en elitsatsning på gång. Å andra sidan väldigt lite löpning och det går inte riktigt att jämföra ett tvåtimmars inlinespass med ett dito löppass. Nu är det jag som inte tränar för något särskilt alls, utan för att det är kul och för att hålla mig i form. För att kunna hålla en hyfsad hastighet på inlinesen ja, men det märks enbart genom att jag hänger med på turerna och inte i någon resultatlista. Jag tror att 19-åriga Erika skulle tycka att 29-åriga Erikas träning är ett enormt resursslöseri. Men å andra sidan, idag lyckas jag hålla ungefär den här träningsmängden vecka ut och vecka in, utan svackor. Naturligtvis innebär det att jag tycker det jag håller på med är kul, men det gjorde jag ju med orienteringen också.

Kan det vara så, att trots att jag gillar struktur, planering och kontroll, så var det just det som gjorde att motivationen sviktade? Det har hänt att folk påpekat att jag borde satsa på inlinesen, lära mig en vettig teknik och köra tävlingar, men jag har ingen lust. Ingen lust att dra igång ett sånt maskineri, ingen lust att bli 24-timmarsidrottare. Någorlunda vältränad räcker bra.

Jag ångrar inte en sekund den elitsatsning jag en gång gjorde. Men jag kan inte låta bli att fundera över vad jag skulle gjort annorlunda för att ha valt att fortsätta. Trots allt har jag alltid gillat att tävla och tävlingsdjävulen griper ännu tag i mig ibland, även om jag den håller sig rätt lugn inför Marathon des 3 Vallées imorgon. Jag kanske har gått och blivit gammal och dålig förlorare, tänker att om jag inte kan vinna så kan jag lika gärna gå in för att ta allt på skoj.

Nä, det blir ingen konklusion idag, jag bara svamlar på. Det kanske kommer en annan dag, eller också har jag uttömt ämnet även för mig själv. I vilket fall, jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv skulle vara utan idrott. Så otroligt mycket det ger. Alla vänner, alla möten, alla resor. Vad skulle jag valt annars? Litteratur? Språk? Politik? 

En bild säger mer än tusen ord

Allt är väl här på min front men jag har lite skrivtorka. Publicerar istället en bild på mina nya racers som är märkbart lättare än de gamla och nästan studsar uppför backarna. Nästan. Lite ont i fötterna såhär i inkörningsfasen, men inte värre än att jag ska kunna köra min andra individuella inlinestävling någonsin på söndag. Ett maraton på 30 km, det är väl så i det här landet att det inte får vara för mycket av det goda. Maraton som mäter 30 km, pensionering vid 60 år…nu höll jag på att försöka tänka ut något skämt om en annan fråga som gör Frankrike aktuellt just nu, men det skulle bara varit osmakligt och den där osmakligheten står Carlas make så bra för alldeles utan hjälp.

Nåväl, det ena av mina vrålåk här nedan, stort tack till mor för den födelsedagspresenten! Skenan blänker i blått när jag tittar ner på dem i rätt ljus och jag kör runt med Adolphson och Falk på hjärnan. Och Arto.

Temat håller i sig

Det blev en ganska idrottsinspirerad helg, eller veckoslut, den här veckan också. I torsdags var det min födelsedag, torsdagar brukar annars vara bodypump-dag och jag tyckte att man kan väl kombinera de båda. Dessutom kunde ju inte J gärna neka på min födelsedag så han följde med på en prova-på-gång. Födelsedagen var för övrigt mycket lyckad med fina och rörande brev från familj och vänner, och en oväntat mängd hälsningar på facebook (hur många gånger har inte facebook räddat när minnet sviktar?).

Fredagen fortsatte i idrottens anda med den sedvanliga randonnéen. Jag fick en extra tur eftersom jag halvvägs mellan Nation och Bastiljen kom på att jag glömt en kaka i ugnen (som i och för sig stängdes av av timern) och fick vända hem. Kanske inte så dåligt med en extrasväng, nämnda kaka utgjorde botten i en tiramisu och för att hålla balansen skulle jag nog få glömma ganska många saker och svänga hem för att fixa;) Men gott var det.

På lördagen bodypump igen, inte på vanliga gymmet utan på det större och coolare Club Med - jag testar runt gymmen i bygden inför förnyelsen av kortet. Mycket fint och stort ja, men också just väldigt stort och nästan lite bunkerstämning i vissa salar. Dessutom en våg i omklädningsrummet och jag kände instinktivt att ett gym med våg inte delar samma träningsfilosofi som jag. Jag har full förståelse för att många - kanske de flesta - på ett gym vill träna för att i första hand gå ner eller i alla fall hålla vikten, snarare än för att uppnå en god fysik eller öka prestationsförmågan. Fine, alla skäl är goda. Men jag skulle önska att fokus kunde få vara på känslan, att känna sig bättre i sin kropp. Starkare, fastare, smalare, vad det kan vara. Vågen är försmädlig och dessutom ganska intetsägande. Jag skulle inte vara förvånad om jag återigen faller in i överviktszonen (eller i alla fall nära) på en BMI-tabell men jag har å andra sidan aldrig haft t ex en starkare rygg, vilket jag har stor glädje av där jag jobbar vid min dator.

Söndagen var den riktigt sportiga dagen. Det var orienteringssprint vilket jag planerat in, på morgonen fick jag idén att cykla dit eftersom det faktiskt bara var en knapp mil. Då skulle jag kanske springa endast en av de två sprintbanor som ingick i tävlingen (mästerskap för Ile-de-France, för de som springer i en klubb i regionen). Men så kom J på att han ville med, packade med en bok och var lagom klädd för att sitta på en gräsplätt med den. Väl där tyckte jag att det kunde ju vara ett tillfälle för honom att själv få lite ol-vana genom att promenera med en karta. Det kunde jag ju räknat ut att han inte skulle promenera och det  blev sprunget av. När jag kom i mål från min andra bana såg jag även J sticka ut igen, han tyckte att det var lika bra som att vänta på mig. Jag hann förvisso avstyra det äventyret men det var otroligt roligt att se att han gillade det. Och vi hann ju hem med en knapp timmes marginal till söndagens inlinesrandonnée, bara att tvätta av sig skogs-(park-) smutsen och byta till inlines. Jag testade en kompis låga inlines, inför mitt stundande inköp. Svårt att veta om det var min ovana av hårda, låga skor, eller om det inte var min modell, men det var skönt plocka av dem igen...

Och nu, mat och lite slappande efter en härligt sportig helg! Det känns rätt ok att vara 29 också faktiskt.

En idrottshelg

(varning: ett sånt där långt inlägg, men det var ju en bra helg!)

När det blev klart för några månader sedan att jag skulle få anställning hos Imagine Eyes samt åka på EMVPO-konferensen i Stockholm i slutet på augusti bestämde jag mig snart för att vara kvar till nästkommande helg för att åka Alliansloppet på inlines i Trollhättan. Ända sedan jag började träna lite mer inlines för tre år sedan har jag tänkt att det vore väldigt roligt att vara med någon gång, så jag var glad över den goda timingen. När jag ändå var i farten fick jag för mig att kolla SOFT:s tävlingskalender och se vad som hände söndagen efter. Jag ville inte riktigt tro mina ögon när OK Gipen arrangerade Göta Älvdalsträffen just denna dag. Det var lite för bra för att vara sant, gamla hemklubben och dessutom i Thorskog vilket är precis rätt håll för Landvetter efteråt. Det blev en efteranmälan, för att vara säker på att få en tidig start och hinna med flyget.

Helgen blev verkligen så lyckad som jag knappt ens vågat hoppas på. Det kändes otroligt roligt att snöra på sig inlinesen, som nästan grott fast i Paris gator, på Oscarsbron och få mäta krafterna mot svenskar eller i alla fall nordbor. Tyvärr är inlines en väldigt liten sport i Sverige och de starkaste krafterna finns på rullskidor eller möjligen inlines med stavar. Det var knappt femton tjejer anmälda i min klass men de flesta uteblev, jag misstänker att de bytte från 28 till 14 kilometer. Kanske valde någon att ställa upp på rundbane-SM som tydligen gick i Karlstad samma helg. Starten var upp för Landbergsliden, jag brukar vara relativt stark uppför (bättre styrka än teknik!) men jag var sliten efteråt och orkade inte ta ut mig det lilla extra för att gå ikapp de 2-3 åkare som var före. En sådan urladdning hade förmodligen lönat sig, nu fick jag istället åka hela banan själv utan någon som helst draghjälp i form av vindskydd någonstans. De inlinesåkare med stavar som kom ikapp var inget att hänga på, åkstilen är för olika. Men trots den bitvis halkiga banan var det riktigt roligt, speciellt när min exklusiva supporterskara i form av K med mamma I och brorson P hejade på i Båbergsrondellen. Till slut blev det faktiskt en seger i 28km damer i min första individuella tävling någonsin. Mycket nöjd och glad med det!

Målgång på Hansenplatsen, trogna supportern mor fotade och bar väskan.

Efter en härlig kväll med kära K var det så dags för Göta Älvdalsträffen. Solen sken inbjudande på morgonen men avlöstes sedan av spridda skurar. Vi blev genomblöta i skogen men det gjorde absolut ingenting. Hela dagen kändes som ett enda stort leende ändå. Det var så roligt att träffa så många "gamla" Gipare igen. De som jag en gång träffade varenda helg, ja varenda onsdag och fredag, de som jag åkt på Hemliga resor med, städat Strömshallen med, gått tipspromenad med, ätit långbord bland husvagnarna med, de var där. Det kändes så länge sen, men ändå som igår. De jag minns som barnvagnsbarn hjälpte nu till på TC, precis som jag och de som nu har barnvagnar gjorde när vi var små. Jag undrade nästan om folk ännu kommer ihåg mig, det är snart tio år sedan jag bytte klubb och fyra av dem har jag bott utanför landet. Det var klart folk kom ihåg! Ibland är det skönt, när man bor i en miljö som är så annorlunda ens ursprung, att se att vissa saker är ungefär som förr, att det som var tryggt finns kvar, om än inte oförändrat och utan att ha det minsta uns av tråkigt över sig (de där orden brukar annars alltför ofta kopplas ihop, reds. anm.).

Idrottsmässigt då? Joråsåatteh det var väldigt rolig orientering. Långa och korta sträckor blandat, precis som det ska vara. Jag var lite vilsen i början och fick fråga mina gamla klubbkamrater hur starten fungerade. Gå fram tre minuter innan, jaså ser man på. Ett karttecken var jag lite förvirrad över: helgult med svarta prickar. Ett kort ögonblick var jag rädd det betydde förbjudet område men insåg snabbt jag hade fel. Båda dessa fenomen fanns nog även på "min tid" men inte nog länge för att ha etsat sig fast. Sist jag höll en karta i handen var i november och även om orientering är lite som cykling - har man en gång lärt sig så glömmer man inte - så nog kan man bli ringrostig. Det blev inga stora bommar, även om jag förmodligen sett mina krokar som rätt grava sådana för tio år sedan, men de där snabba besluten fanns inte. Inte heller hastigheten, vanan att forcera skogen och blötan. Någon undrade om jag tränar nåt nu och jodå, jag tycker jag tränar rätt så bra. Däremot väldigt planlöst och bara det jag tycker är kul. Så grundkonditionen finns där, jag kom ju faktiskt runt den där maran rätt oförberedd i våras, men hastigheten lämnar övrigt att önska. Jag kanske får börja träna lite mer till 25-manna i oktober. Om inte annat, jag ser otroligt mycket fram att åka dit, springa, och träffa Giparna och många andra kända ansikten igen!

Nu är jag åter i Paris efter en härlig vecka i Sverige, en vecka av jobb, vänner, familj och sport - det som är viktigt i mitt liv utan inbördes ordning. Men också så skönt att komma hem igen. Som man säger, Home Sweet Home, eller varför inte Homme Sweet Homme?

Inspiration

På planet till Stockholm idag såg jag framför mig hur hotellrummet skulle ingjuta inspiration, hur jag skulle låta fingrarna bara springa över tangentbordet och analysera, fundera, kåsera över det ständigt återkommande ämnet att vara på besök i Sverige och se det utifrån. Jag såg framför mig hur inlägget skulle bli alldeles odrägligt långt men att det egentligen inte gör så mycket eftersom alla formuleringar skulle falla av sig själv och språket flyta som lera på en åker i Hallsberg, ungefär.

Riktigt den där inspirationen ville inte infinna sig, eller också övertogs den av att det känns himla fint att vara i Stockholm, att snart kunna få krypa ner i hotellsängen, att ut och jogga en sväng i morgon bitti innan frukost och så konferens på KTH. Jag ser fram emot de tre dagarna här, fika med M. inplanerad, sedan till mormor och därefter söderut till Trollhättan för både inlines- och orienteringstävling. I den förra tävlar jag för Pari Roller, i den senare har jag noga förhört mig med orienteringsförbundet att jag har rätt att tävla för CO CERN på Götaälvdalsträffen (i Torskog har jag definitivt ingen terrängkännedom och det skulle förmodligen inte ens hjälpa mot min ringrostighet), och för OK Gipen på 25-manna i höst. Ska bli en bra vecka det här!

Vad tyst och lugnt det är i Stockholm förresten... kanske för att rummet vetter mot en bakgård :)

Onsdag

Det är onsdag kväll och då brukar jag åka inlines men idag fick det faktiskt vara. Jag bestämde mig för att nu ska min artikel verkligen bli klar ikväll, deadline börjar närma sig och efter allt slit vill jag inte sitta med skägget i brevlådan eller vad det nu kallas när man är sent ute. Två månader hade jag på mig sedan "major revisions required" kom tillbaka och nu känns det som att artikeln vänts ut och in till leda. Avhandlingen snabbade i och för sig inte upp artikelkorrigeringen.

Det gjorde i och för sig inte så mycket att det inte blir någon inlines, istället gav jag mig ut på en kort joggingtur. Alldeles otroligt kort och jag hade garanterat fått mer träning - välbehövlig sådan - om jag kört inlines men nu fick jag istället ett stilla sommarregn. Alldeles perfekt att springa i, och eftersom det varit så tryckande varmt så länge torkade gatorna snabbt så de som faktiskt vill åka kan.

Angående sport passerar Tour de France precis vid jobbet på söndag och gatorna är fullklottrade med anslag om att man inte får parkera mellan de och de tiderna. Faktiskt lite synd att det är på söndag, om än inte så konstigt då det är sista dagen och nära till stan. Men annars hade jag gärna gått ut i en jobbpaus och kollat. Perfekt om man kunnat följa klungan på nätet och sen bara kika ut vid lämplig tidpunkt. Annars lockar det mig inte så mycket att kolla på cykellopp live, visst är det kul med stämningen men det säger swoosh och på en halvminut är klungan förbi. På upploppet vid Champs-Elysées kan man i och för sig se dem flera gånger men nej, TV är faktiskt bättre om man vill följa loppet. Mobil-TV på plats kanske.

Ja, jobbmässigt så signerade jag kontraktet igår. Det känns nästan lite märkligt... får drygt fyra år sedan fick jag ett ja-svar från CERN och hyrde ut min etta i andrahand i sex månader. Nu har det alltså gått fyra år och jag har just skrivit på ett fast kontrakt. Som det kan bli... Tre månaders prövotid är det men jag får väl hoppas att jag inte lyckas klanta till mig totalt under den tiden. De har ju trots allt stått ut med mig i tre år under doktorerandet.

Sådär ja, till Matlab och LaTeX igen, jag får fortfarande lätt obehagskänsla av för lite sömn bara av tanken på det;) Men det är rätt ok när det bara är en artikel, även om jag kan tänka mig mer konstruktiva uppgifter än att ändra storlek på all text i figurerna så att det faller inom ramen för tidingens regelverk.

Pust..

..det är inte bra för min skrivdisciplin det här med Roland Garros. Satt visserligen framför datorn men tittade upp sisådär varje avgörande boll. Nu har jag lovat att om Robin vinner på söndag, dessutom Sveriges nationaldag, så ska jag ha min supportertröja från fotbolls-EM 2008 på jobbet.

Så på söndag är det raka spåret som gäller Robin! Ungefär som för oss på inlines ikväll. Det verkar högst otroligt att vi ska åka vilse nånstans mellan Denfert och Gare du Nord i alla fall...

Rekord

Uppdatering2: Nu har även DN uppmärksammat hoppet, de visar båda där det syns att han sätter sig även i det andra för precis som vi trodde - han var nog tvungen till det för att få stopp på sig. "Eländet" höll jag på att skriva...

Ja han satte rekord, Taïg Khris, när han hoppade från Eiffeltornet. Nu nuddade han förstås aldrig riktigt Eiffeltornet, men plattformen han hoppade från var i jämnhöjd med tornet. Jag tog lite bilder, såväl rörliga som stillbilder och visar nedan. Min skicklighet i kombination med en enkel hemmakamera gör att den intresserade säkert kan hitta mycket bättre bilder genom att söka på Taig Khris och Tour Eiffel på Youtube eller Google, men de är ju förstås inte lika genuint charmiga:).

Först en bild där han står och laddar på plattformen, så vet ni också var ni ska leta efter honom i filmen :)
Han hoppade två gånger, första gången satte han sig tydligen på ändan när rampen planade ut; vi var några som trodde det kanske var meningen för att han skulle ha en chans att bromsa in något (det ryktades om 100km/h) innan han dunsade in i air bag:en och skumkuddarna, men tydligen inte. Därför hoppades det alltså en andra gång, vilket när man tänker efter är ganska imponerande efter att ha satt sig i den hastigheten, och det är filmen från andra hoppet som ses nedan.

Jag upptäckte att man såg själva hoppet mycket dåligt på videon så jag slänger upp den från första hoppet också. Där tittade jag dock inte in i kameran utan på hoppet på riktigt och därför försvinner bilden ut i luften efter en stund...

Så en stillbild på rampen från närmre håll för att få en bättre uppfattning om dess storlek. De förberedde plast för att kunna täcka över om det hotande regnet satte i, men det höll sig till efter evenemanget var över.
När jag ändå hade kameran med passade jag på att filma lite under den knappt timslånga randonnéen som avslutades vid Eiffeltornet just innan hoppet. Blogger vill dock inte vara med om att ladda upp den filmen, kanske var den protest mot den skakiga bildkvalitén orsakad av Champs Elysées kullerstenar..
Sådär ja, dags att återgå till mitt skrivande, har haft en pausdag från det idag, inte riktigt tänkt så men motivationen vägrade infinna sig och jag kör hårt ikväll istället!

PS. Även jag har lärt mig något idag - trots att jag förmodligen aldrig skulle ge mig in i ens en tiondels så stor ramp - mängder av varianter av ordet galen på franska: cinglé, dingue, taré, givré, fou, délirant...

Uppdatering: en lite bättre video finns här på YouTube.

Public suicide or Mickey parade?

Så utformande någon bildtexten till ett foto på facebook, föreställandes den 30 meter höga ramp som just nu står under Eiffeltornet. Under Eiffeltornet? Jodå, här ska slås rekord. Aggressive-åkaren Taïg Khris ska imorgon dag hoppa från tornets första våning, 40 meter över marken, på inlines. Alltså tio meter fritt fall innan han landar på en ramp som jag aldrig skulle våga starta från ens sittandes.

Killen i fråga är världsmästare, flerfaldig om jag inte missminner mig, i extremåkning men är förmodligen mest känd för pöbeln genom sitt deltagande i Koh Lanta. Koh vad? Kahlua? Tydligen franska versionen av Robinson men det sade mig ungefär ingenting. Jag skyller på att jag inte bott så länge i Frankrike men erkänner - villigt - att jag förmodligen inte har bättre koll på de svenska Robinsondeltagarna (finns Robinson ännu?) sedan Loket var programledare. Vilket han förmodligen aldrig ens varit.

I alla fall, imorgon ska det hoppas! På den här sidan finns en liten film som visar ett montage av rampen tillsammans med en animerad snutt av hoppet. Taïg lär ha förberett sig i två år för det här så det ska nog gå vägen. I kväll får jag se rampen när vi har dagens första paus på inlinesturen vid Eiffeltornet. Den andra blir vid Trocadero, ty det är en helhelg på hjul med World Slalom Series. Sån tur att jag ska tjättra mig vid min stol och skriva, så jag slipper se det hela:( Men jag ska i alla fall vara med på specialrandonnéen imorgon, som passerar nedför Champs-Elysées innan vi ska tillbaka till järndamen och se Hoppet. Kanske kommer det någon bild efteråt.

Eftermiddag

Ja här är det enbart sen enbart eftermiddag trots nattimman i Europa. Här, i Fort Lauderdale alltså, på Floridas östkust väl skyddat från oljebälte och på tillräckligt långt avstånd från Eyjafjallajökull för att mitt flyg till San Francisco ska avgå som beräknat om ett par timmar. För att vara framme ytterligare sex timmar senare, framåt sen kväll och tidig morgon i Europa. Jag tror bestämt jag ska ge mig på en rejäl flygtur för att tjäna in tid och få extra långa dagar just innan det är dags att lämna in avhandlingen. Nog för att jag skulle behöva investera i en Netbook, min stora otympliga Dell går endast med mycket knapp nöd att fälla upp i ett flygsäte.

Om det inte helt framgår så är jag alltså i USA, på samma konferens/mässa som jag varit på tre gånger nu; Annual meeting for the Association for Research in Vision and Ophthalmology, ARVO. "Som vanligt" hyrde vi på jobbet ett hus och det är faktiskt riktigt trevligt att umgås med sina kollegor på det sättet också, utöver det vanliga 9-18. Några morgonturer på inlines (de gamla med sina små pyttehjul) har det hunnits med och därmed har jag fått se stranden, vilket det annars inte blir någon tid till.

Efter några mycket hektiska men också mycket roliga dagar - där jag tyvärr inte fått skrivit riktigt så mycket som jag kanske hade önskat - bär det nu av till store bror som möter och skjutsar hem mig i sin orangea fara. Trevligt trevligt, då slipper jag bekymra mig över att jag kombinerat min stora LoweAlpine-ryggsäck med klackade sandaler. En vacker dag ska även jag börja resa med enbart resväska på hjul, men det är ju så smidigt på metron med ryggsäcken. Dessutom känner jag alltid genast igen den på bagagebandet.

Blablabla, om jag skulle ta och skriva lite nu kanske i väntan på boarding? Ska se till att få i alla fall en, kanske två, dagar skrivet i SF medan bror är på jobbet. På söndag åter mot Paris, framme måndag förmiddag och sedan onsdag-fredag i Canterbury. Typiskt smidiga jag har bokat in en resa till England över Kristi Himmelfärdshelgen, när det förmodligen inte är någon på universitet. Heja mig, det är andra gången jag gör det misstaget med helgdagar. Å andra sidan har jag varit flitig och åkt dit när Frankrike firat krigsslutet (vilket inte uppmärksammas på andra sidan kanalen) och haft en extra ledig dag.

Juldagslunch

Här i Frankrike är julafton just afton och den viktiga dagen är juldagen. Denna vilodag helgade jag genom att sova ohemult länge (julottebesökarna skulle hunnit med även mässan vid det laget) och sedan ut och skita ner både mig och cykeln ordentligt i Bois de Vincennes. Efter det kände jag mig värd en riktigt rejäl jullunch och om man bortser från avsaknaden av kött tycker jag att jag fick till en ganska traditionell sådan. I en husmorsskola hade jag nog inte ens kommit upp till ett stående streck i betyg, det hembakta vörtbrödet skulle möjligen dra upp snittet men annars är det rena köpevaror rakt över, mestadels IKEA (kan inte minnas att jag någonsin varit förtjust i rödkål men burken stod ju där så snällt på hyllan). Till och med rödbetorna var redan tärnade, så var det också de enda rödbetor jag fick tag i. Nu stör det mig dock inte det minsta att det inte är så helylle, jag känner nämligen att i år har jag verkligen julefrid med välbehövd vila efter en hektisk höst. Snart ska jag leka elektriker och installera en lampa, därefter vågrätt läge med eller utan bok inför kvällens inlines; vild tur blir det ikväll ty ingen organisation med polis och dyl vare sig idag eller nästa vecka :(.

En lyckad bjudning - ett oblygt självberöm

Om ett par dagar ska J fara till Afrika en längre period, en och halv månad är planen. Det där kommer ni säkert höra mer om, utifall jag känner mig ensam ibland. Egentligen är jag inte främmande för att tillbringa tid själv, jag brukar vara van att rå mig och ska dessutom passa på att jobba extra intensivt! Men det är ändå lite ovant när man lever tillsammans att plötsligt vakna och gå och lägga sig själv under en längre tid. Nåväl, det ska nog gå fint, och jag har inemellan lite resor och en konferens att ta itu med. Samt en herrans massa mätningar och en avhandling att ta tag i på riktigt. Det ska nog inte gå någon nöd på mig.

Men det var nu inte det jag ville skriva om, utan den soirée vi arrangerade igår för att dra ihop vännerna innan J ska iväg. Jag tycker mycket om att bjuda in folk och arrangera och fixa och dona, men det har helt enkelt inte blivit av mer än någon mindre middag här hemma. Tiden går så fort, och det är ännu saker som inte är helt fixade i lägenheten (vilket hem har inte det?). Nu bestämde vi oss dock att strunta i de nakna glödlamporna på väggarna (det är åtminstone en enhetlig linje i alla rum - vi kan kalla det Zen eller Feng Shui eller nåt).

Vi bjöd in inlinesvänner, dels det gäng vi brukar köra med på måndagar och onsdagar, dels ett gäng staff från Pari Roller, snittet mellan dessa båda mängder är nu ganska stort. Inbjudningarna gjordes lite spontant och vi hade inte riktigt koll på hur många som skulle komma, typ nånstans mellan 10-30. Inte helt självklart att planera matåtgång men man gör vad man kan och får vara beredd på att äta rester ett tag.

Som sagt tycker jag det är nåt visst och förbereda och dona och hade under veckan gjort någon sorts planering och fördelat inköpsrundor för att slippa en storhandling. Det sägs vara bättre ekonomiskt att åka till stora supermarketen (grande surface som det kallas här) men jag vet inte jag. Man kommer alltid hem med så mycket som man faktiskt inte alls hade användning av, och med lite priskoll kan man faktiskt välja i de andra affärerna med. Dessutom blir jag bara totalt uppgiven när jag kommer in i supermarketen och inte hittar någonting. Så är det kanske alltid när man kommer till en ny affär, men i Sverige är det ändå lättare. Där har jag i alla fall en aning om hur saker klassificeras. Och en uppfattning om jag över huvud taget kan hitta det jag vill, här kan det visa sig att just min råvara (eftersom jag envisas med antingen svenska eller egenpåhittade recept) inte tillhör de vanliga ingredienserna i det franska köket.

Till slut fanns allt på plats och lördagen blev köksdag, såsom önskvärt huserandes själv. Hjälp i all ära men när man bara har idéerna i sitt huvud - eller recept på utrikiska - är det bara krångligare att se till att någon annan gör rätt, det räcker att hålla ordning på sig själv (min matlagning är inte ISO 9001!). Hjälpen kan få komma till disken sen, vilket den gjorde.

Detta är inte receptbloggen men det som förbereddes till buffén var hummus (homemade from scratch!), tortillarullar med soltorkade tomater och färskost, minitoasts med avokado- och räkröra, krackers med getostmousse, fetafyllda dadlar, chorizo, mozzarella- och tomatsallad, grissinis inlindade i skinka, tabbouleh med aprikoser, citronpasta med lax och sockerbönor, och sist men inte minst kavring med äggröra och sill. Det var en ganska blandad uppsättning smaker och jag var nästan lite nervös hur det skulle tas emot. Ibland kan jag uppfatta franska smaklökar som väldigt franska - med viss rätt med tanke på den franska gastronomins goda rykte - och varken hummus eller sill kan väl klassas som genuint franskt.

Men det blev riktigt bra! För det första själva tillställnigen som sådan, folk var så glada och särskilt de som är lite mer perifera i bekanstskapskretsen uppskattade verkligen att de blivit bjudna. Glad är en sak men en del verkade nästan hedrade, till på gränsen jag tyckte det var genant; jag tänkte att det är ju bara vi! Någon hade till och medhemkokt äpplemos som gå-bort-present, och en dubbelflaska Graves från 2004 (vilket plötsligt är ganska längesen - vart tar tiden vägen!). Blombuketten på vårt soffbord går inte av för hackor. Det var så jag tänkte att de måste ju bli besvikna, sådana förväntningar kan väl inte vår lilla bjudning leva upp till.

Men det verkar den faktist ha kunnat. Det är naturligtvis så, att det allra viktigaste på en bjudning är gästerna, om stämningen dem emellan är god spelar det ingen riktig roll vad som står på bordet - och stämningen var god. Det här är en grupp människor som träffas en till fyra gånger i veckan (hälften av alla dagar!) för att åka inlines men vi känner inte varandra utanför det. Det gick upp för mig extra klart när jag halvtid bytte från linser och glasögonen och fick beröm för dem - folk hade aldrig sett mig i glasögon förr trots att jag bär dem varje dag…

För egot tyckte jag ändå det var extra roligt att se hur uppskattad buffén var! Det allra bästa var nog hur kavringtoastarna, det enda genuint svenska inslaget, gick åt. Jag hade fegat och lämnade hälften av dem utan sill, med bara äggröra. Men se, snart var de rena äggrörebitarna kvar och sillburken fick åka fram igen. Någon undrade till och med var man kunde köpa sån fisk (IKEA, reds anm!). Det hade varit en intensiv dag i köket men värt varje sekund, så kände jag ända fram till klockan fem när jag ramlade i säng.

Ja även idag, även om disken var mindre rolig. Men nu är den klar och jag sitter och tittar på de rester som är kvar. Om jag skulle känns mig riktigt ensam under månaden som kommer kan jag nog nästan få mig en liten fylla till livs så gott som varje kväll, med allt som blev över och framförallt det som gästerna kom med. Sån tur att jag känner inte någon större lockelse att supa till ensam på kammaren;) Vad gäller matresterna får vi snabba på för jag kan knappast sätta i mig allt själv, framförallt inte salamin. Tur vi får små-förstärkning idag att hjälpa till. Några sista dagar med liv och rörelse här hemma.

Det blev ingen tid att gå till kyrkogården igår för att hedra minnet av de som gått bort under året, tanken finns ändå där. Kanske tar jag min egen Allhelgona-helg nästa helg, med några tända ljus i lugnare omständigheter.

Lite blabla, åsså sport

Igår blev jag sådär riktigt besviken på en människa, en stackare som jag inte alls känner. Inte så att jag lät det gå ut över mitt humör på riktigt, det var det inte värt, men tillräckligt för att jag skulle undra hur det står till egentligen. Fast frågan är nog snarare hur det står till med världen; hur besviken jag än var på honom, så var nog hans samlade besvikelse över världen betydligt större, att ofint döma av hans utseende (och doft).

Jag stod i kassan i mataffären, ett sånt där litet snabbt inköp som inte kostar nog mycket för beloppsgränsen för kort (ÄR verkligen kortavgifterna dyrare än kontanthanteringen?) så jag drog fram mynt och ett ramlade på golvet. Kling klong och det föll bakom mig, jag vände mig tillräckligt snabbt för att i ögonvrån se hur mannen bakom gjorde en snabb fotrörelse, över något mörkt, tittade rakt fram och såg oförskämt oskyldig ut. "Ursäkta, kan jag få titta här under?" undrade jag och mycket riktigt, där under hans fot låg min euro. Killen näst bakom i kön gjorde så tydliga grimaser att den skyldige måste känt dem i nacken... Jag blir så trött, en euro är kanske inte hela världen men vad har en del människor, fullvuxna, för skam i kroppen?

Om jag inte beklagade mig över små vardagssaker skulle jag kunna skriva om helgens sportaktiviteter som var ganska många. I lördags 6h inlines i Orléans ; jag och J var 27:a av 95 lag och tillryggalade tillsammans 144km under sex timmar. Man kunde vara upp till fem personer i laget, vissa körde solo men vi var alltså duo. Detta gav oss en andraplats bland fem lag i familjeklassen, låter kanske inte så bra men båda lagen före oss var fem personer så det får vara godkänt. Sist mina personliga tider, jag körde 47 varv med en genomsnittlig hastighet på 24.875km/h. J och jag prickade in samma bästatid på ett varv, 3min och 17 sekunder på den ca 1.5km långa banan. Summa summarum var det kul men jobbigt och det var nog tur vi inte hade tid att prata med varandra under loppet, då hade vi kanske kommit överens om att ge upp efter sisådär 3h. Om det kan klassas som gemensam aktivitet vet jag inte, det enda vi såg varann under de sex timmarna var en rejäl knuff i rumpan var 7:e minut...

I söndags var det orientering igen, det gick lite sämre än förra veckan men benen var ju trötta också. Dessutom var det få damseniorer så även om resultaten på bana C inte var så bra, fick jag faktiskt till en seger i D21! Sträcktider finns också och för den som vill se en inritad karta med små blobbar som avancerar fram finns det här (välj bana, klicka sen på de löparnamn som har en * vid sitt namn, max 10, ladda animationen och tryck på start). Har faktiskt aldrig använt den applikationen förut men det var kul!

Comeback

Återkomst på bloggen, återkomst på löparbanan. Se här ska börja springas igen, eller vad sägs om detta:

Den observante läsaren ser i och för sig att jag siktar mot en tid på 4h30+ i 2010 års upplaga av Marathon de Paris. När det sist begav sig för ett och ett halvt år sedan pallrade jag mig i mål på 3h55 och Stockholm tog mig 4h22. Men jag inser fakta och att löpformen inte är vad den var, inte roligt att sikta för högt och sen inte fixa det. Bättre i så fall att slå ur underläge, om träningen skulle gå bra i vinter. Ja, det där ligger naturligtvis helt i mina händer – ingen annan kommer träna åt mig – men jag tar det lite som det kommer.

Det är en överenskommelse med en kollega om att springa och vi gör det båda för skojs skull. Jargongen har varit att det är ju lååång tid kvar att hinna förbereda sig, för tillfället ligger han bättre till träningsmässigt men med familjeutökning vilken dag som helst kommer hans träningstid förmodligen begränsas och det jämnas ut något. Men det där med lång tid var inte helt sant. Hastigt och lustigt dök ett annat evenemang upp, om redan två veckor. Jag har nämligen vunnit en löpartävling! Ja alltså, startplatsen till en löpartävling, något annat hoppas jag inte på mer i mitt liv... Tack vare en webundersökning med Air France (ni vet en sån man aldrig vinner) får jag ställa upp i 20km de Paris den 11 oktober, samt får ett par löparskor för besväret. Riktigt kul, just innan kollade jag faktiskt på det där loppet och såg att det var fullt. Nu får jag en morot att komma igång direkt med löpträningen; samma dag jag fick veta detta byttes ett spinningpass hastigt ut mot ett löpdito och det kändes inte så illa. Det gäller att hitta lusten, löpning är helt enkelt inte lika roligt som inlines. Kanske för att löpning kräver mer formmässigt för att den riktiga känslan ska infinna sig.

Huruvida den där vinsten var ren lottning eller om de tittade något på enkätsvaren vet jag inte, men det är väl möjligt att jag förskönade sanningen något lite. Inte rent till att ljuga, men jag får erkänna att jag svarade som om det hade varit för ett år sedan med två maraton och en halvmara i färskt minne. Jag tror dock inte jag nämnde några tider, det skulle möjligen varit falsk marknadsföring och jag hoppas innerligt att de inte har några förhoppningar resultatmässigt på sina sponsrade löpare. Men likväl är det sant att jag varje gång jag reser har med mina löparskor i bagaget, samt att jag flugit ett antal AF-flighter under året. Jag ser nu framför mig denna vinst som inledningen på ett guldkantat sponsorkantrat med specialchartrat flyg till världens stora maraton, nya skor vid varje tävling och en privat massör till mitt förfogande. Något annat kan väl inte stå att vänta?