Tododilooo!!

Eller vad gubben nu säger när han hoppar ur lådan där han legat gömd i...ungefär två månader. Så länge sedan är det jag skrev! Som om ingenting hänt sedan dess värt att berätta om? Ack nej, långt ifrån. Snarare händer det saker mest hela tiden och när jag inte har berättat om A känns det som att det vore orättvist att skriva om B, ja tänk då hur skevt det blir att skriva om G eller N eller Q!

Det är ju himla synd att det inte blir någon redogörelse för någon av mina två Sverigeresor, om en underbar spadag på Vann med mor, om Tidaholmsloppet, om 25-manna, om renset i källaren där varannan hittad pryl i sig självt skulle kunna inspirera till ett inlägg, om att göra badpremiär sent i augusti i Lille Vektor med fina barndomsvännen K, om en tidig frukost på Centralen, om att möta Pagrotsky men tänka Silbersky och därmed känna sig väldigt expatrierad, om orienteringssäsongen som startat här med halvdant resultat, om att doppa fötterna i medelhavet en dag i oktober och dricka alldeles för mycket vin med dito alldeles för god ost på ett TGV på väg hem, om problemen med poliserna på inlinesturerna som äntligen verkar ha löst sig, om att planera en resa till Japan nästa lördag eller kanske om att läsa ut Mons Kallentofts böcker om Malin Fors på en vecka. Å andra sidan kanske det mest intresserar mig och i vilket fall får det nu anses som passerat och lagrat enbart i det interna minnet.

Inspirationen att blogga just idag kom ifrån det här underbara inlägget om föräldraskap och -ledighet på lika underbara C:s blogg (även om jag själv inte ens försöker lägga mig på den nivån). Å vad jag saknar sådana här debatter i Frankrike, där många män jag känner (inte alla, vi ska inte generalisera) suckar över att behöva vara hemma hela elva dagar med sin nyfödda bebis men det är klart, mamman behöver ju lite stöd. Suck. Annars såg jag för första gången på länge en kamp om jämställdhet som nått ut till den stora massan och faktiskt får viss uppmärksamhet i media. Förvisso var det i DN jag först läste om kampanjen att avskaffa distinktionen mellan madame och mademoiselle i allehanda administrativa formulär och sammanhang men det kanske säger mer om var jag först håller mig à jour om nyhetsvärlden. Förmodligen kommer det i de allra flesta fall bara leda till ett kollektivt fnys där motståndarna (mer eller mindre aktiva) tycker att feministerna fånar sig och hänger upp sig på en detalj. De flesta tänker nog inte så långt som att fråga sig varifrån distinktionen kommer, eller det otänkbara i att en man skulle kunna definieras utifrån den relation han har till en kvinna. Som kuriosa trodde jag dock att det var ordet mademoiselle som borde behållas av de två, betecknande frihet och självständighet - jag tänkte då inte på omyndigheten som förr låg i ordet ;). Jag tycker inte så mycket om titlar över huvud taget, men faktiskt väljer jag numera Dr. vid de tillfällen det finns som alternativ. Inte för att det känns så viktigt, men om jag nu måste ha en titel så har jag hellre en som talar om vad gjort när det gäller ut- snarare än familjebildning.

Annars då? Jodå, nyheterna spelar filmer av Khaddafis död på repeat, varvat med Sarkozy vandrandes ut och in ur Muette-kliniken där Carla Bruni just fött parets dotter. Jag såg en satirteckning där Carla menade på att nu var inte längre Nicolas minst i huset. Angående föräldraledigheten diskuterad ovan tycker många att Sarkozy skulle kunna ta pappaledigt till någon gång i maj 2012, när det ska röstas fram om nästa president blir Hollande eller någon annan. Själv är jag faktiskt ganska glad att inte ha rösträtt, jag är verkligen inte nog insatt men hoppas innerligt att jag skulle se till att läsa på om jag nu haft den rätten!

Kylan har börjat slå in här också, det biter lite i kinderna i nedförsbackarna på inlines, men än så länge är det inte värre än att det är ganska behagligt. Den varma duschen efteråt är allra behagligast. Tränar på gör jag som vanligt, springer väl lite för lite men hänger ändå med hyfsat på ol-tävlingarna, det är klantmissar som gör att jag tappat i ligan. Med resan till Japan nästa vecka missar jag också en deltävling så för att jag ska ha en chans att upprepa fjolårets totalseger måste jag i princip vinna alla  tre tävlingar som är kvar. Jag borde förmodligen också göra något åt det retliga knäonda som ger sig till känna då och då, kanske är det bodypumpen som straffar sig.

Om allt går väl med tillstånd från polis och borgmästare ska vi i klubben arrangera en orienteringstävling i park Buttes Chaumont nästa år, det är i så fall mig veterligen första gången en OL-tävling arrangeras intra-muros i Paris. "Mig veterligen" är dock ett mycket vagt begrepp i det här sammanhanget med tanke på det korta historiska perspektiv jag har.

Nej, nu börjar det hela spåra ur lite känner jag. Kanske dags att återgå till att skriva på det jag borde göra... det är förmodligen därför jag äntligen kom mig för att blogga - att jag satt mig ner för att skriva på något betydligt tråkigare!

På snart återseende...jag ska försöka!!

Tema inlines

(ja verkligen tema inlines, så den som inte gillar sport göre sig icke besvär :-) )

Sommaren är nästan över, det känns lite märkligt eftersom jag knappt sett den passera. Visst händer det varje år?? I mitt fall kan det i och för sig bero på att jag inte haft min semester än utan har en Sverigevecka framför mig - nu är det er tur att bli avundsjuka säger hon som dreglat över andras semesterbilder på facebook :-) Helt sant är det i och för sig inte, idag har jag faktiskt ledigt efter en förlängd långhelg, 15 augusti är helgdag här i landet. Dessutom blev det några härliga dagar då i England, med turistande och allt!

Sanningen att säga tycker jag ganska mycket om Paris under sommaren. Särskilt augusti, då stan nästan stänger igen, åtminstone när man lämnar Notre Dame och Champs Elysées. Gatorna är overkligt lugna och den vanliga ljudnivån sjunker många decibel. En fransman, framförallt en parisare, frågar inte "ska du åka iväg på semestern i år?" utan "vart åker du på semestern?". Det är underförstått att man lämnar stan, och jag kan inte låta bli att tycka synd om dem som av olika skäl inte har möjlighet att åka iväg någonstans, omgivningens oförståels för detta är total.

Något som dock hör sommaren till är inlinesturerna. En vanlig vecka när vädret tillåtit oss att köra både måndag, onsdag och fredag brukar det bli ungefär 10 mil. Nu på sommaren gör vi utflykter på runt 10 mil under en dag. För ett par år sedan tyckte jag det lät overkligt långt, men jag gjorde min första långtur förra året och i år har det blivit tre veckor i rad. Vi samlas på morgonen, någon har laddat sin gps och sedan bär det av. Ibland, som när vi åkte till Disneyland, kör vi tur och retur, och ibland är det enkel väg med tåg hem.

Det bästa är nog att komma ut från stan och se lite landsbygd. Det går faktiskt rätt fort att lämna stadsbullret bakom sig. Här nedan en liten film som visar hur vi åker längs la Marne (biflöde till Seine), endast 15-20 minuter från centrala Paris. Det ser ut som jag ramlar någonstans i mitten, men det är bara lite hafsigt handlag med kameran...

Denna tur var alltså ut mot Disneyland (97 km t o r), så nu kan jag säga att jag varit där... Nästa vecka åkte vi till Chartres, via Rambouillet (98 km). Jag har upptäckt att det förvånar många men vi åker på bilvägar, noga utvalda för att vara svagt trafikerade.

Agrandir le plan

Senaste turen bar av norrut till staden Soissons (123 km). Den turen var något av en pina i och med det riktigt ojämna underlaget. Vi insåg att vi är rätt bortskämda i Parisregionen med väl underhållna vägar. Kanske inte så konstigt, som jag just nämnde söker vi ju lugna stråk men det här var benmassage kilometer efter kilometer. Jag tackade mitt val förra året, när jag inte köpte rena hastighetssinlines utan ett par med en viss grad av komfort. Dessutom är de lite stora så jag har en sula som dämpar de värsta stötarna. Jag led med några av de andra i sina kolfiberinlines som blev blekare och blekare av smärta ju längre dagen led. Någon ville avbryta efter 50 km, nästa trafikerade järnvägsstation låg vid 92 km... Tempot blev därefter för att alla skulle kunna hänga med, så denna tur var jag betydligt mindre trött än veckan innan.

Trots det dåliga väglaget var det otroligt vackert, nedan ett foto från vad jag tyckte såg ut som bokskog. Det kanske det inte alls var men jag är nu inte känd för att ha så bra koll på det där med skog och växter. Kom nu inte och tyck att bilden är suddig, det är naturligtvis en kombination av trolskt skimmer och hisnande hastighet som ger en sådan effekt ;)

Jag är riktigt glad att ha kunnat vara med på de här turerna i sommar, hoppas det blir i alla fall en till innan säsongen är över. Eller rättare sagt, innan OL-säsongen tar vid med sina tävlingar på söndagarna! Annars finns det egentligen ingenting som hindrar att åka inlines året runt här, vilket vi också gör. Vägarna sandas ytterst sällan så man kan åka igen så fort eventuell snö töat (vilket sällan brukar ta så mycket tid i anspråk...). Men faktum kvarstår att långturerna är trevligare i sommarvärme, framförallt när nämnda värme är tämligen måttlig som i år.

Det känns fint att få kvitto på att formen är ok. Jag är inte särskilt snabb men däremot uthållig och hittills har jag inte haft något problem att hänga med. Med det inte sagt att jag skulle hänga på ifall någon skulle få idén att accelerera den sista milen... Får se vad det kan räcka till på Tidaholmsloppet i Sverige, utan att vara tävlingsåkare är det skoj att köra något lopp då och då. Efter det får jag nog trappa ner åkningen och börja springa mer, annars kommer jag inte orka släpa runt mina lår på OL-banorna i höst :-)

Jag har också blivit tvungen att pyssla lite med mina inlines för att öka komforten, jag som har en tendens att glömma den tekniska biten utan kommer på fem minuter innan jag ska ut att jag borde bytt plats på hjulen...min nya symaskin har kommit väl till pass!

Det var långt och mycket om inlines. Jag drömmer lite om att göra liknande turer i Sverige. Bohuskusten skulle vara otroligt fint, undrar just hur vägarna är där. I Sverige är ju inte inlines så vanligt, däremot finns det ju mycket rullskidåkare. Om någon känner till en hemsida som tipsar om åkvägar vore jag ytterst tacksam! Sedan är det aspekten med trafiken, bilförarna är knappast vana vid inlinesåkare. Å andra sidan är cykelturismen stor och får de plats borde väl vi också få det. En annan drömtur vore att köra i midnattssol i Norrland. Ett framtidsprojekt...

Som avslutning en helt annan inlinesfilm, ett smakprov på hur det kan se ut under söndagens officiella inlinestur (som vi inte brukar hinna hem till efter våra långturer). Detta avsnitt från Boulevard St Michel, i nedförsbacken från Jardin Luxembourg mot Place St Michel.

Att slå ur underläge

Jag var egentligen på väg i säng för att vårda min ömma hals, men så slog andan på för att skriva om helgens prövningar. Jag menar nu inte det myckna snöandet (nästan 10 cm, inse!!) som nästan lamslog Parisregionen, inte heller min mors besök även om just hennes flygresa blev ganska mycket av en prövning med en hotellnatt i Köpenhamn istället för direktflyg till Paris. Hennes besök var i övrigt mycket lyckat med alldeles lagom mycket affärsspringande och stämningsfullt luciatåg i Svenska kyrkan.

Men det jag tänkte beröra var helgens orienteringstävling, den sista i regionsligan. Inför denna sista deltävling ledde jag ligan med mina tre segrar och en placering en liten bit längre ner i listan. En seger ger 100 poäng, därefter baseras poängen på tid (i procent) relativt segraren. Det kan ju tyckas som att jag då skulle vara favorit till slutsegern, men till saken hör att det är de fyra bästa resultaten som räknas och en annan tjej hade vunnit alla tre tävlingar hon ställt upp i. Den enda gång vi båda sprungit slog hon mig ganska rejält; måhända var det ett relativt dåligt lopp för mig och dessutom med en förkylning på väg ut ur kroppen, men några sådana parametrar räknas nu inte med i resultatlistan. Det kändes alltså som fördel för henne inför denna sista tävling. Att det dessutom visade sig vara ganska lätt orientering förstärkte denna känsla.

Skam den som ger sig. Tungt var det och det kändes bitvis som att benen stod stilla. Jag kan tänka mig att gårdagkvällens restaurangbesök gjorde sitt bästa för att öka på det uträttade arbetet enligt fysikens alla lagar. På slutet av banan tog jag omvägar för att slippa även rätt små höjdskillnader, men orienteringsmässigt gick det bra. Till slut kom jag i mål på den 7,7 km långa banan med en tid av 1:03:08. Jag gick fram till resultatlistan och hjärtat hoppade till under en microsekund när jag såg att min konkurrent ställt upp idag (det hade jag väl i och för sig förutsatt, det krävs ju fyra resultat för ligan). Vid microsekundens slut hade jag hunnit upptäcka att hennes tid var 1:40 längre än min. Det kanske låter klyschigt men då blev jag faktiskt allra först riktigt glad för klubbens skull! De har tagit emot mig enormt bra och jag vet att i alla fall några hoppades att jag skulle vinna totalt. Det var absolut ingen press men det kändes ändå så roligt att få vinna för klubbens skull. Ja för min egen också så klart, framförallt kändes det bra att mina segrar på deltävlingarna inte var enbart avhängiga om den andra tjejen var med eller inte. Kan själv, så att säga :-)

Ja, klubben var verkligen glada på prisutdelningen och tjoade så att ingen fick så mycket ovationer. Det kanske säger mer om hur ny klubben är och att jag och D55-damen är de enda som fick ta emot pris, men jag tycker i alla fall det var roligt att alla var så genuint glada. Lite elak tycker jag dock speakern var när han sade om tvåan att "hon kom hit för att vinna cupen idag men det gick inte". Sedan sade han om mig att det var roligt få ett ansikte på mig för nu har de sett mitt namn i listorna under hösten utan att veta vem jag var, jag hörde flera som höll med om det. Tänk, det kändes verkligen som att slå ur underläge, en härlig känsla och med en stämning som gjorde att det var helt okej att vara stolt och glad (som nu!) utan att det ansågs det minsta förmätet. En kille i klubben frågade mig efteråt om jag brukade vinna tävlingar i Sverige och jag fick ju säga att när jag var yngre så hände det ibland: "och nu fick du byta land så du kunde börja vinna igen" skrattade han glatt.

Innan jag avslutar vill jag förstås inflika att mamma också var med på tävlingen och hon fick springa i klass hon också. Representerades RO Paris blev hon andra D60-dam och var så nära att klara timmen att det nästan räknas. I resultatlänken ovan återfinns hon under bana E.

Förresten fick jag efter lite googlande klart för mig att tjejen jag slog faktiskt sprang VM mer än en gång, senast 2004. Det är litet ett tag sedan och hon har väl hunnit bli rejält avdankad sedan dess, men just det där avdankandet har jag själv ganska goda färdigheter i så jag ska försöka att inte låta det förta något.

Och som en allra sista punkt, jag har varit så ofrekvent här att jag glömt skriva att jag lagt fram min avhandling! Det gick bra; fick "minor corrections" vilket är det allra vanligaste i England och innebär att jag är godkänd för doktorstiteln sånär som på några mindre ändringar som jag måste lämna in inom tre månader. Snart är det klart!!

OJ!

Jag har en blogg! En övergiven blogg som levt i skrivtorka i över en månad, det har nog aldrig hänt förr.. har jag glömt bort min stackars blogg?? Nej nej, icke så, inte glömt. Jag tänker på den ibland och vet att den finns där. Den stackaren får lite dåligt med underhåll och känner förmodligen att jag inte riktigt bryr mig om den men jodå, här är jag allt.

Nja, det är jag ju nästan inte egentligen, för det blir bara ett kort inlägg. Klockan är över 18 och jag har lyckats skjuta upp ända till nu det enda jag egentligen skulle göra idag så nu ska jag inte fastna här också. In i duschen med mig (kommer från träningen, bodypump) och så jobba lite. Så det inte blir alltför sent innan vin- och rotsaksgrytan till pastan och därefter sömn för att ladda inför sjätte deltävlingen i regionsligan. Kallt kommer det bli, säkert till och med en minusgrad och det är flera grader under snittet för den här perioden. Fransmännen fryser! Och jag med, igårkväll när vi körde inlines och snöflingorna började singla ned.

Så jodå, allt är väl här och jag har inte ens glömt att det är jul snart. Jag har förvisso inte fått in Svenska kyrkans julmarknad i programmet (mor kommer snart och kan nog ta med om jag känner jag behöver något svenskt till jul) men jag har i alla fall inte glömt att adventsljusstakarna ska upp. Den som har en ljusslinga utan plasttomtar, till exempel!

Ha en bra första advent allihop, jag ska försöka bry mig om den stackars övergivna bloggen snart igen!

Möra ben

Visst är den oslagbar, den där känslan efter välförrättat värv när benen är härligt möra och man kan ligga ner i soffan och veta att man faktiskt inte behöver göra något mer under den här dagen? Utom möjligen stappla sig upp ur soffan för att inta en söndagskvälls-pizza. 

Just så känns det idag. I morse var det återigen dags för regional orienteringstävling, dvs en sådan tävling som räknas med i ligan. Jag låg ganska dåligt till i ligan eftersom jag bara sprungit en av tre tävlingar. Idag har jag nog tagit ett ganska rejält kliv uppåt, för jag var första tjej på bana C (den en D21:a "ska" springa) och har därmed 200 poäng av 200 möjliga. Jag får ju erkänna att jag aldrig sprungit mot den andra tjej som också har vunnit de två tävlingar hon ställt upp i, ska bli intressant att se hur det går om vi båda är med samtidigt.

Idag blev det flera småmissar (kartan finns här, instruktioner för hur man sätter igång animeringen med inritade vägval i slutet av denna tidigare publicerade post) men benen kändes helt ok, det var riktigt roligt att faktiskt orka springa upp för vissa stenblockstäta sluttningar, inkluderat de hopp som nödvändigtvis följer med stenarna. I en nedförsbacke lyckades jag sätta handen rakt på någon taggig växt (nej, jag vet inte vad för växt men jag är tämligen säker på att det inte var en igelkott) och fick därför ta fram nålen för att operera ut dessa här hemma. Kunde inte undgå att tänka på far som alltid tyckte det var lika roligt när han fick plocka ut flisor efter oaktsam lek. Det är sannerligen ett rent nöje att sticka nålar i folk;)

I övrigt har ni som läser här säkert också hört om våldsamma strejker och kaos här i landet. Det är inte så kaotiskt faktiskt. Nåväl, en vecka var tågtrafiken starkt reducerad men för mig personligen räcker det alldeles utmärkt med ett tåg på morgonen och ett på kvällen, och eftersom merparten av Parisborna passade på att stanna hemma var det ganska gott om plats. Problemet just nu är blockaden av raffinaderier och det är sant att köerna till de öppna bensinmackarna är gigantiska och det ryktas om folk som går upp klockan fyra på natten för att tanka fullt, men jag kan inte låta bli att tycka det finns stora fördelar om folk kör mindre bil och åker mer kollektivt. Och hittills har jag ingen kollega som inte lyckats ta sig till jobbet.

Eftersom vi bor nära Place de Nation där många demonstrationståg slutar har jag ibland hamnat nästan mitt i dessa, men det är ganska lugna tillställningar. Tydligen är det när tågen upplöses som problemen kan börja, och då inte sällan med folk som inte alls varit med och demonstrerat från början.


Samtidigt är det mindre fokus på terrorhot, glömda väskor på metron och bomblarm i Eiffeltornet.

Annars har jag en (o)vana att följa svenska nyheter mer än franska, och oroas just nu över skotten i Malmö. Högst obehagligt för att använda milda ord!

Och med det ska jag återvända till soffan och kanske titta på just nyheter för att hålla mig à jour med vad som händer och sker.

OL-premiär

I söndags var det premiär i ny klubb. Inte ny tävlingsdräkt, det är ganska avslappnat och man kan springa klädd nästan hur man vill. För att hålla mig lagom anonym rotade jag fram Eksjö OL-gy- tröjan. Som om någon skulle förstå skillnaden på den, LOK, eller Gipen? Den sistnämnda hoppas jag fortfarande jag kan ha på mig, den var liten redan när jag gick i gymnasiet. Och gammal, så det kommer verkligen lysa ”avdankad” om mig på 25-manna.

I alla fall, det var hemskt roligt att åka med den nya klubben och inte bara dyka upp ensam på samlingsplatsen. De andra var i min ålder, förutom klubbens ordförande som var lite äldre och tycktes vara lite som klubbens "pappa". De andra verkade alla ha börjat med honom som skugga bakom. Det är främmande för mig som drogs in i det som liten, men väldigt roligt att se folk som lockats till sporten i vuxen ålder. En tjej hade tyckt det var roligt i skolan och sedan sökt upp klubben när hon kom på att hon ville hålla på med en idrott i naturen.

Jag sprang bana C, som är den bana man ska välja om man springer D21. Loppet helt ok, ganska lätt orientering så det blev enbart bara några småkrokar och lite tveksamheter här och var. Skogen var heller inte så svårforcerad så trots min relativa ovana kom jag in som tre på banan, första tjej. Hundra rykande färska poäng till regionsligan:). Det finns såväl standardresultat som sträcktider utlagda på nätet, och så banan att rita in i verktyget MaTrace. I menyn "Välj klass/bana" väljer man Circuit C, därefter kan man markera de löpare vars vägval man vill se. I skrivande stund är det bara två som ritat in (markerat med stjärna) men det kommer nog några till. Sedan trycker man på "Ladda ner animation" och till sist "Start" för att se plupparna hoppa fram på banan. 

Det om det, nu zzzova efter en skön inlinestur - betydligt bättre än måndagens då benen uppenbarligen var trötta efter orienteringen.

Säsongens övergång!

Det skapades stora rubriker när Zlatan bytte från Barca till Milan, men om jag vill ha några rubriker får jag nog skapa dem själv. För jajamen, jag har också bytt klubb! Efter tre år i Paris tyckte jag det var dags att gå med i en lokal orienteringsklubb och har därför lämnat CO CERN till förmån för Raid Orientation Paris. Jag tyckte mycket om CERN-klubben men faktum kvarstår att det finns ganska många fördelar med att ha sina klubbkamrater (som jag ännu inte träffat) på plats, för det sociala under tävlingarna och för det praktiska med samåkning. Nåväl, det står nu ingen ambitiös satsning för dörren, jag har enbart som mål att få ett slutresultat i den regionala ligan, vilket innebär springa fem av sju tävlingar. En har jag redan missat och en är när jag springer 25-manna för OK Gipen, men med start från nu på söndag ska jag försöka få till de andra. Det blir nog lättare att komma ut som del av en grupp, men jag tror jag begränsar mig till regionala tävlingar.

Angående tävlingar är jag annars mycket stolt över mitt resultat från Marathon des 3 Vallées. Förutom Alliansloppet som lockade betydligt färre inlinesåkare (men desto fler rullskidåkare) var det min första individuella inlinestävling. Jag hade ingen aning vad jag skulle vänta mig men någonstans vet jag ju att det krävs en tävling för att väcka mig till liv. Å andra sidan kan jag vakna rätt bra och jag försöker inte ens dölja min stolthet över att ha avverkat de 30 kilometrarna på 1:02:20. Förvisso hade jag tur att hamna i bra klungor och sedan med en åkare som orkade ta luftdraget när jag inte gjorde det, men det tillhör sporten. Lite som cykling misstänker jag. I alla fall slutade jag som tredje seniortjej och framförallt slog jag J och två andra killar jag brukar träna med. Man får väl ha sina egna kamper :-) Jag kan nog också tacka mina nya inlines för mycket. Resultaten finns här, om de tycks förvirrande så var det förutom maratonet ett contre-la-montre (tempolopp) på 1.2 km och de som åkte båda placerade sig automatiskt före dem som endast åkte den långa sträckan. Det gjorde att tjejen som vann "Senior F" i själva verket var nära åtta minuter efter snabbaste tjejen på 30 km (som kom trea av alla på 54 min, wow!). Lite bilder finns här, jag syns inte på så många i min rosa t-shirt, gula hjälm och svarta kjol, men det kan ju ge en bild av dagen i alla fall.

Det om tävlingar, för den som läst det förra inlägget kan det kanske tyckas märkligt men det är roligt att tävla ibland, dock ser jag nogsamt till att inte lockas in i alltför mycket tävlande. Nöjet framför allt!

Tankar om träning

"Men du får inte jämföra dig med mig, jag har tränat i hela mitt liv". Den kommentaren fällde jag till en kollega efter att jag varit med på ett lunch-bodypump-pass på hennes gym som hade Öppet Hus. Hon var förundrad över hur mycket vikter jag lagt på min stång under knäböjsövningarna och syftet med min kommentar var inte att visa mig märkvärdig utan att relativisera, alla måste få träna på sin nivå och utifrån sina förutsättningar.

Åter till det där med att ha tränat hela mitt liv. När jag var liten var träningen mest där jag träffade kompisarna, där mamma och pappa lät mig köpa en delicatoboll efter väl förrättat värv eller där man fick hoppa i sjön och bada just efter målgång, med kläder skor och allt. Gällde att inte glömma att lägga från sig kompassen.

Med åren blev träningen mer seriös. När det ösregnade och jag gav mig ut själv kunde jag känna att där har jag varit mer ihärdig än konkurrenterna vilket gav en självförtroendekick. Resultatmässigt var jag alltid ganska medelmåttig på träning, det fattades väl lite nervositet. När motivationen var hög fyllde jag snabbt i träningsdagboken efter varje pass, när det vacklade gick det veckor med tomma vita blad, trots att jag faktiskt höll igång. För även om motivationssvackorna fanns med ganska täta mellanrum höll jag i alla fall en minimumnivå på träningen. Dock förundrades jag alltid mycket över de som orkade hålla igång utan att tävla. Jag förstod liksom inte poängen med att träna om man inte skulle se något resultat av det.

Funderar över hur jag tränar nu för tiden. En typisk vecka ser ut såhär (nördvarning på träningsdagbok i bloggen, jag står för det!), förutsatt att ingen av inlinesturerna regnar bort och blir ersatt med löpning, spinning eller vila.

Mån - Inlines 1h45-2h
Tis - vila
Ons - Morgonjogg 30min, Inlines 1h45-2h
Tor - Bodypump 1h
Fre - Morgonjogg 30 min, Inlines 3-4h
Lör - Bodypump 1h
Sön - Jogging/Orientering/MTB/Inlines 1-3h

Sådär listat ser det faktiskt ganska respektabelt ut, förmodligen är det mer än under många veckor då jag hade en elitsatsning på gång. Å andra sidan väldigt lite löpning och det går inte riktigt att jämföra ett tvåtimmars inlinespass med ett dito löppass. Nu är det jag som inte tränar för något särskilt alls, utan för att det är kul och för att hålla mig i form. För att kunna hålla en hyfsad hastighet på inlinesen ja, men det märks enbart genom att jag hänger med på turerna och inte i någon resultatlista. Jag tror att 19-åriga Erika skulle tycka att 29-åriga Erikas träning är ett enormt resursslöseri. Men å andra sidan, idag lyckas jag hålla ungefär den här träningsmängden vecka ut och vecka in, utan svackor. Naturligtvis innebär det att jag tycker det jag håller på med är kul, men det gjorde jag ju med orienteringen också.

Kan det vara så, att trots att jag gillar struktur, planering och kontroll, så var det just det som gjorde att motivationen sviktade? Det har hänt att folk påpekat att jag borde satsa på inlinesen, lära mig en vettig teknik och köra tävlingar, men jag har ingen lust. Ingen lust att dra igång ett sånt maskineri, ingen lust att bli 24-timmarsidrottare. Någorlunda vältränad räcker bra.

Jag ångrar inte en sekund den elitsatsning jag en gång gjorde. Men jag kan inte låta bli att fundera över vad jag skulle gjort annorlunda för att ha valt att fortsätta. Trots allt har jag alltid gillat att tävla och tävlingsdjävulen griper ännu tag i mig ibland, även om jag den håller sig rätt lugn inför Marathon des 3 Vallées imorgon. Jag kanske har gått och blivit gammal och dålig förlorare, tänker att om jag inte kan vinna så kan jag lika gärna gå in för att ta allt på skoj.

Nä, det blir ingen konklusion idag, jag bara svamlar på. Det kanske kommer en annan dag, eller också har jag uttömt ämnet även för mig själv. I vilket fall, jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv skulle vara utan idrott. Så otroligt mycket det ger. Alla vänner, alla möten, alla resor. Vad skulle jag valt annars? Litteratur? Språk? Politik? 

Temat håller i sig

Det blev en ganska idrottsinspirerad helg, eller veckoslut, den här veckan också. I torsdags var det min födelsedag, torsdagar brukar annars vara bodypump-dag och jag tyckte att man kan väl kombinera de båda. Dessutom kunde ju inte J gärna neka på min födelsedag så han följde med på en prova-på-gång. Födelsedagen var för övrigt mycket lyckad med fina och rörande brev från familj och vänner, och en oväntat mängd hälsningar på facebook (hur många gånger har inte facebook räddat när minnet sviktar?).

Fredagen fortsatte i idrottens anda med den sedvanliga randonnéen. Jag fick en extra tur eftersom jag halvvägs mellan Nation och Bastiljen kom på att jag glömt en kaka i ugnen (som i och för sig stängdes av av timern) och fick vända hem. Kanske inte så dåligt med en extrasväng, nämnda kaka utgjorde botten i en tiramisu och för att hålla balansen skulle jag nog få glömma ganska många saker och svänga hem för att fixa;) Men gott var det.

På lördagen bodypump igen, inte på vanliga gymmet utan på det större och coolare Club Med - jag testar runt gymmen i bygden inför förnyelsen av kortet. Mycket fint och stort ja, men också just väldigt stort och nästan lite bunkerstämning i vissa salar. Dessutom en våg i omklädningsrummet och jag kände instinktivt att ett gym med våg inte delar samma träningsfilosofi som jag. Jag har full förståelse för att många - kanske de flesta - på ett gym vill träna för att i första hand gå ner eller i alla fall hålla vikten, snarare än för att uppnå en god fysik eller öka prestationsförmågan. Fine, alla skäl är goda. Men jag skulle önska att fokus kunde få vara på känslan, att känna sig bättre i sin kropp. Starkare, fastare, smalare, vad det kan vara. Vågen är försmädlig och dessutom ganska intetsägande. Jag skulle inte vara förvånad om jag återigen faller in i överviktszonen (eller i alla fall nära) på en BMI-tabell men jag har å andra sidan aldrig haft t ex en starkare rygg, vilket jag har stor glädje av där jag jobbar vid min dator.

Söndagen var den riktigt sportiga dagen. Det var orienteringssprint vilket jag planerat in, på morgonen fick jag idén att cykla dit eftersom det faktiskt bara var en knapp mil. Då skulle jag kanske springa endast en av de två sprintbanor som ingick i tävlingen (mästerskap för Ile-de-France, för de som springer i en klubb i regionen). Men så kom J på att han ville med, packade med en bok och var lagom klädd för att sitta på en gräsplätt med den. Väl där tyckte jag att det kunde ju vara ett tillfälle för honom att själv få lite ol-vana genom att promenera med en karta. Det kunde jag ju räknat ut att han inte skulle promenera och det  blev sprunget av. När jag kom i mål från min andra bana såg jag även J sticka ut igen, han tyckte att det var lika bra som att vänta på mig. Jag hann förvisso avstyra det äventyret men det var otroligt roligt att se att han gillade det. Och vi hann ju hem med en knapp timmes marginal till söndagens inlinesrandonnée, bara att tvätta av sig skogs-(park-) smutsen och byta till inlines. Jag testade en kompis låga inlines, inför mitt stundande inköp. Svårt att veta om det var min ovana av hårda, låga skor, eller om det inte var min modell, men det var skönt plocka av dem igen...

Och nu, mat och lite slappande efter en härligt sportig helg! Det känns rätt ok att vara 29 också faktiskt.

En idrottshelg

(varning: ett sånt där långt inlägg, men det var ju en bra helg!)

När det blev klart för några månader sedan att jag skulle få anställning hos Imagine Eyes samt åka på EMVPO-konferensen i Stockholm i slutet på augusti bestämde jag mig snart för att vara kvar till nästkommande helg för att åka Alliansloppet på inlines i Trollhättan. Ända sedan jag började träna lite mer inlines för tre år sedan har jag tänkt att det vore väldigt roligt att vara med någon gång, så jag var glad över den goda timingen. När jag ändå var i farten fick jag för mig att kolla SOFT:s tävlingskalender och se vad som hände söndagen efter. Jag ville inte riktigt tro mina ögon när OK Gipen arrangerade Göta Älvdalsträffen just denna dag. Det var lite för bra för att vara sant, gamla hemklubben och dessutom i Thorskog vilket är precis rätt håll för Landvetter efteråt. Det blev en efteranmälan, för att vara säker på att få en tidig start och hinna med flyget.

Helgen blev verkligen så lyckad som jag knappt ens vågat hoppas på. Det kändes otroligt roligt att snöra på sig inlinesen, som nästan grott fast i Paris gator, på Oscarsbron och få mäta krafterna mot svenskar eller i alla fall nordbor. Tyvärr är inlines en väldigt liten sport i Sverige och de starkaste krafterna finns på rullskidor eller möjligen inlines med stavar. Det var knappt femton tjejer anmälda i min klass men de flesta uteblev, jag misstänker att de bytte från 28 till 14 kilometer. Kanske valde någon att ställa upp på rundbane-SM som tydligen gick i Karlstad samma helg. Starten var upp för Landbergsliden, jag brukar vara relativt stark uppför (bättre styrka än teknik!) men jag var sliten efteråt och orkade inte ta ut mig det lilla extra för att gå ikapp de 2-3 åkare som var före. En sådan urladdning hade förmodligen lönat sig, nu fick jag istället åka hela banan själv utan någon som helst draghjälp i form av vindskydd någonstans. De inlinesåkare med stavar som kom ikapp var inget att hänga på, åkstilen är för olika. Men trots den bitvis halkiga banan var det riktigt roligt, speciellt när min exklusiva supporterskara i form av K med mamma I och brorson P hejade på i Båbergsrondellen. Till slut blev det faktiskt en seger i 28km damer i min första individuella tävling någonsin. Mycket nöjd och glad med det!

Målgång på Hansenplatsen, trogna supportern mor fotade och bar väskan.

Efter en härlig kväll med kära K var det så dags för Göta Älvdalsträffen. Solen sken inbjudande på morgonen men avlöstes sedan av spridda skurar. Vi blev genomblöta i skogen men det gjorde absolut ingenting. Hela dagen kändes som ett enda stort leende ändå. Det var så roligt att träffa så många "gamla" Gipare igen. De som jag en gång träffade varenda helg, ja varenda onsdag och fredag, de som jag åkt på Hemliga resor med, städat Strömshallen med, gått tipspromenad med, ätit långbord bland husvagnarna med, de var där. Det kändes så länge sen, men ändå som igår. De jag minns som barnvagnsbarn hjälpte nu till på TC, precis som jag och de som nu har barnvagnar gjorde när vi var små. Jag undrade nästan om folk ännu kommer ihåg mig, det är snart tio år sedan jag bytte klubb och fyra av dem har jag bott utanför landet. Det var klart folk kom ihåg! Ibland är det skönt, när man bor i en miljö som är så annorlunda ens ursprung, att se att vissa saker är ungefär som förr, att det som var tryggt finns kvar, om än inte oförändrat och utan att ha det minsta uns av tråkigt över sig (de där orden brukar annars alltför ofta kopplas ihop, reds. anm.).

Idrottsmässigt då? Joråsåatteh det var väldigt rolig orientering. Långa och korta sträckor blandat, precis som det ska vara. Jag var lite vilsen i början och fick fråga mina gamla klubbkamrater hur starten fungerade. Gå fram tre minuter innan, jaså ser man på. Ett karttecken var jag lite förvirrad över: helgult med svarta prickar. Ett kort ögonblick var jag rädd det betydde förbjudet område men insåg snabbt jag hade fel. Båda dessa fenomen fanns nog även på "min tid" men inte nog länge för att ha etsat sig fast. Sist jag höll en karta i handen var i november och även om orientering är lite som cykling - har man en gång lärt sig så glömmer man inte - så nog kan man bli ringrostig. Det blev inga stora bommar, även om jag förmodligen sett mina krokar som rätt grava sådana för tio år sedan, men de där snabba besluten fanns inte. Inte heller hastigheten, vanan att forcera skogen och blötan. Någon undrade om jag tränar nåt nu och jodå, jag tycker jag tränar rätt så bra. Däremot väldigt planlöst och bara det jag tycker är kul. Så grundkonditionen finns där, jag kom ju faktiskt runt den där maran rätt oförberedd i våras, men hastigheten lämnar övrigt att önska. Jag kanske får börja träna lite mer till 25-manna i oktober. Om inte annat, jag ser otroligt mycket fram att åka dit, springa, och träffa Giparna och många andra kända ansikten igen!

Nu är jag åter i Paris efter en härlig vecka i Sverige, en vecka av jobb, vänner, familj och sport - det som är viktigt i mitt liv utan inbördes ordning. Men också så skönt att komma hem igen. Som man säger, Home Sweet Home, eller varför inte Homme Sweet Homme?

Inspiration

På planet till Stockholm idag såg jag framför mig hur hotellrummet skulle ingjuta inspiration, hur jag skulle låta fingrarna bara springa över tangentbordet och analysera, fundera, kåsera över det ständigt återkommande ämnet att vara på besök i Sverige och se det utifrån. Jag såg framför mig hur inlägget skulle bli alldeles odrägligt långt men att det egentligen inte gör så mycket eftersom alla formuleringar skulle falla av sig själv och språket flyta som lera på en åker i Hallsberg, ungefär.

Riktigt den där inspirationen ville inte infinna sig, eller också övertogs den av att det känns himla fint att vara i Stockholm, att snart kunna få krypa ner i hotellsängen, att ut och jogga en sväng i morgon bitti innan frukost och så konferens på KTH. Jag ser fram emot de tre dagarna här, fika med M. inplanerad, sedan till mormor och därefter söderut till Trollhättan för både inlines- och orienteringstävling. I den förra tävlar jag för Pari Roller, i den senare har jag noga förhört mig med orienteringsförbundet att jag har rätt att tävla för CO CERN på Götaälvdalsträffen (i Torskog har jag definitivt ingen terrängkännedom och det skulle förmodligen inte ens hjälpa mot min ringrostighet), och för OK Gipen på 25-manna i höst. Ska bli en bra vecka det här!

Vad tyst och lugnt det är i Stockholm förresten... kanske för att rummet vetter mot en bakgård :)

Saker som sker

Det finns mycket jag skulle kunna skriva om sedan sist. Till exempel skulle jag kunna skriva om min ny-(åter-) funna pusslarglädje. Jag fick ett 1000 bitars pussel i present av en våra gäster i lördags, han tyckte jag skulle ha något att roa mig med när J är bortrest. Nu brukar jag i och för sig inte ha några problem att få tiden att gå, men det är i alla fall trevligt att pussla. Nedan en liten fotoserie med starten i onsdags kväll och det nuvarande läget idag. Jag är ganska nöjd med framstegen, det är ju trots allt ändå bara något jag sitter med då och då. Min doktorandkollega undrade vad jag skulle med ett pussel till, hon tycker att vi har redan ett miljonbitars att lägga som det är, utan förlaga dessutom. Det har hon ju faktiskt rätt i får jag erkänna.

Annars skulle jag ju kunna skriva om J:s avfärd, hur han höll på att missa flyget och jag som redan var på plats på flygplatsen tog till mina allra största ögon och lyckades få incheckningspersonalen att hålla disken öppen några minuter extra. Nu när han är bortrest är det onekligen lite tomt…

Eller också kan jag nämna min far som jag erkänner mig lite stolt över efter hans insats i Vem Vet Mest? i veckan. Jag har aldrig sett programmet "på riktigt" men via nätet när fadern medverkat, andra gången nu. Tredje gången gillt kanske? :-)

När jag är inne på familjen kan jag också nämna store brors födelsedag, jag ska passa på att ringa honom nu alldeles strax för nu lär det inte längre vara risk för väckning. Eller jag vet inte, om han hade en riktigt trevlig kväll igår så kanske… Klockan är ju bara lunchdags hos honom.

Att bli nämnda förtjänar också de modiga människor som demonstrerade utanför mitt fönster i lördags. Nåväl, det var kanske inte just utanför mitt fönster utan på min gata, innebörden blir lite olika av de båda. Det var "travailleurs sans papiers" som strejkade, det vill säga de människor som arbetar utan uppehållstillstånd och utan nästan minsta rättigheter varje sig privat eller professionellt. Demonstrationståget leddes av polis och detta gör demonstranterna ännu modigare i mina ögon. Polisen har faktiskt rätt att kolla att folk har giltiga ID-handlingar på sig och har man inte det vid en kontroll hamnar man i arrest tills man kan bevisa sin legitimitet att uppehålla sig i landet. Något litet hopp för mänskligheten att de faktiskt kan övervaka ett sådant demonstrationståg.

Början av demonstrationståget sett från vårt vardagsrumsfönster

Annat som händer och sker är en skön mountainbiketur i Bois de Vincennes igår. På ett ställe tyckte jag mig nästan hitta en liten liten kulle. Jag vet att det finns en annan men den hittade jag inte (sökte jag inte rätt på) igår. Av någon anledning får jag aldrig riktigt grepp på Bois de Vincennes men jag har insett att det är mycket bra och jag kommer nogsamt gå in för att undvika att lära känna skogen. Det är mycket roligare att träna på okänd mark och om jag inte lär mig hitta rätt kommer den alltså kännas mycket större och mer spännande. Jag insåg på hemvägen att jag kallar något där de stora stigarna har namn på vägskyltar för skog...jag håller på att bli stadsbarn! På eftermiddagens utflykt i just staden fann jag dock en tjusning i stadens utbud när jag ramlade över en mycket fin fotoutställning utanför Hôtel de Ville; Röda Korset presenterade "bilder från fronten" med foton från de senaste 150 årens krig.

Annars kan jag nämna dagens orientering, som var mycket rolig men teknikmässigt mycket hackig. Jag kom ändå in på en åttonde plats på bana C, andra dam och seger i D21 (hon som var före sprang D35). Sträcktider finns också ute, märk väl min första sträckseger i Ile-de-France (kontroll 8)!

Ja allt det här skulle jag kunna väva ut mer - jag menar; ännu mer - om, men jag tror jag låter bli. Jag måste snart hoppa i säng för imorgon ska jag upp tidigt och slåss med pöbeln. Det utlovas storstrejk imorgon på RER A och B, varav den senare är den som tar mig till jobbet. Det innebär ett tåg av fem och de få tåg som går kommer vara smockfulla. Om jag har tur så infaller första-strejkdags-syndromet, det är då folk inte tycker det är mödan värt att försöka utan tar ut strejkledigt och stannar hemma. Om det drar ut på tiden kan de inte fortsätta utan blir tvingade tillbaka till de överfulla tågen. Något annat som kan hända är att tågen går på morgonen men att de till slut inser att säkerhetsrisken är för hög med folk som knuffar och trängs, och så stänger de av helt. Då blir man strandsatt i Orsay och får le snällt till sina bilburna kollegor.

Alternativet att köra själv finns naturligtvis men det är en sista utväg. Jag är verkligen inte alls tilltalad av tanken att ut och trängas på motorvägen med alla andra parisare som annars brukar ta kollektivtrafiken och nu kör, ensamma, i egen bil. Urk, då sitter jag hellre på min perrong med en god bok (för tillfället "Kalla det vad fan du vill" av Marjaneh Bakhtiari).

På onsdag far jag till England, mycket taktiskt i och med strejken verkar det. Dessutom är det helgdag i Frankrike så det hela gör mig till en ytterst flitig student. Engelsmännen däremot verkar inte anse första världskrigets slut värt en helgdag, det kanske är för att de firar sommarens slut den första augusti istället.

"Spring utav helvete å sketna* inte ner dig!!"

*sketna = smutsa på bré västgötska

Sådär sade min far till mig ibland när jag stod på startlinjen till ett orienteringslopp. Det var liksom en slagdänga och absolut inget seriöst i det, tvärtom, men det fick mången annan idrottsförälder att sätta andan i halsen; "Men vad säger han till flickstackarn?"  Flickstackarn led nu alltså inte så mycket av det och lydde inte alltid heller för den delen; ibland sprangs det utav helvete och ibland åt helvete, och skitigt blev det var och varannan gång.

Idag anar jag nästan viss oro från fädernehållet om jag egentligen hinner med att inte springa utan bara ta det lite lugnt; chilla lite för att vara modern. Jodå, nog chillas det in emellan, men det har varit sportigt på sistone. Och det är ju så roligt att tävla då och då, väcker inte bara gamla minnen till liv utan också den lilla tävlingsdjävulen som sitter och kurar där inne. Men lite lagom mycket, på svenskt manér.

I söndags var det alltså tävling igen, även om jag numera tävlar mest mot mig själv. Det var 30-årsjubileum för löploppet 20km de Paris, med start och mål vid Eiffeltornet och en tur i Boulognerskogen innan avslutningen (halva banan) längs Seines kajer. Jag hade vunnit nummerlappen tack vare Air Frances nya satsning på löpning inom Flying Blue-programmet (får man bonusmiles om man namedroppar??). Det var riktigt bra, inte nog med ett specialtält att lämna väskan i fick vi en speciell startgrupp. Kanonlyxigt att gå förbi nästan hela den 22000-hövdade skaran och ställa sig i startgrupp "Préferentiel 1", och således slippa trängas i första backen upp (samma som La Parisienne, anm. till mor). Å andra sidan innebar ju detta att nämnda skara kunde komma ikapp en under loppet, vilket ganska många gjorde...

Min skamgräns innan loppet var 1.50, dvs 5:30 per kilometer. Målet att kämpa mot satte jag ändå till 1.45, vilket skulle vara 5:15/km. Första kilometern tog sin stund men det var nog inte så konstigt med tanke på backen och startträngseln. Jag kunde inte riktigt låta bli att leendes tänka på Monty Pythons maraton för inkontinenta när de första löparna rusade in i buskarna längs Avenue Foch strax innan 2km-märket...  I alla fall, kilometermärkena ramlade in oväntat fort och jag insåg att hastigheten låg på runt 4:45. Hoppsan, dags att bli rädd? Äsch, uthållighet brukar inte vara mitt problem, det ska nog gå bra. Dessutom kommer jag säkert ändå tappa lite på slutet så det är lika bra att tappa från en hög utgångspunkt. I just det här presumtiva tappandet var jag i alla fall nyktert medveten om konsekvensen av mina (bristande) förberedelser.

För se, plötsligt blev det rätt tungt och de förbipasserande löparna tog på psyket. Jaja, man har alltid en svacka... Jag sprang mot mitt nya mål 1.40 (5min/km i snitt) och så sent som vid 16km hade jag två och en halv minut till godo på att klara just den sluttiden. Men så hände nåt. Ont i benen. Alltså inte utmattningströtthet utan väl definierad smärta där lårmusklerna går över till att bli knä. Vafalls? Så ska det ju inte vara... Lite hurtigt försökte jag intala mig att ont kommer det göra i alla fall så det är lika bra springa fort och bli av med eländet, men benen var inte med på noterna. Nu klarade jag ändå mitt nysatta mål och stapplade över mållinjen på 1.38:35 (tappade alltså en minut de sista tre kilometrarna!) men helt utan spurt och utan minsta möjlighet att ens försöka med nedjoggning.

Det är klart jag är nöjd med tiden, som räckte till 5156:e plats bland 21923 löpare, och 141:a seniortjej av 2478st. Konditionen är helt ok och hjärtat gör vad det ska, det har visat mer än en gång att det är rätt starkt när det kommer till kritan. Men benen var inte med på noterna. Hade jag glömt tala om det för dem vad som väntade? Ja så var det nog... jag försöker erinra mig mina förberedelser och inser att jag har gjort två löppass längre än en timme sedan Stockholm maraton i maj 2008 (med viss reservation för något enstaka pass sommaren just efter). Dessa två pass var de senaste söndagarnas orientering. Jag måste nog förlåta mina ben, samt vara glad för den väckarklocka jag fick inför maran i april. En sån hade jag aldrig klarat igår, här måste börja löptränas för det är inte mening att löpning ska göra ont! Kanske är det ett första ålderstecken, att inte kunna kallt räkna med att kroppen ställer upp utan invändning.

Lite blabla, åsså sport

Igår blev jag sådär riktigt besviken på en människa, en stackare som jag inte alls känner. Inte så att jag lät det gå ut över mitt humör på riktigt, det var det inte värt, men tillräckligt för att jag skulle undra hur det står till egentligen. Fast frågan är nog snarare hur det står till med världen; hur besviken jag än var på honom, så var nog hans samlade besvikelse över världen betydligt större, att ofint döma av hans utseende (och doft).

Jag stod i kassan i mataffären, ett sånt där litet snabbt inköp som inte kostar nog mycket för beloppsgränsen för kort (ÄR verkligen kortavgifterna dyrare än kontanthanteringen?) så jag drog fram mynt och ett ramlade på golvet. Kling klong och det föll bakom mig, jag vände mig tillräckligt snabbt för att i ögonvrån se hur mannen bakom gjorde en snabb fotrörelse, över något mörkt, tittade rakt fram och såg oförskämt oskyldig ut. "Ursäkta, kan jag få titta här under?" undrade jag och mycket riktigt, där under hans fot låg min euro. Killen näst bakom i kön gjorde så tydliga grimaser att den skyldige måste känt dem i nacken... Jag blir så trött, en euro är kanske inte hela världen men vad har en del människor, fullvuxna, för skam i kroppen?

Om jag inte beklagade mig över små vardagssaker skulle jag kunna skriva om helgens sportaktiviteter som var ganska många. I lördags 6h inlines i Orléans ; jag och J var 27:a av 95 lag och tillryggalade tillsammans 144km under sex timmar. Man kunde vara upp till fem personer i laget, vissa körde solo men vi var alltså duo. Detta gav oss en andraplats bland fem lag i familjeklassen, låter kanske inte så bra men båda lagen före oss var fem personer så det får vara godkänt. Sist mina personliga tider, jag körde 47 varv med en genomsnittlig hastighet på 24.875km/h. J och jag prickade in samma bästatid på ett varv, 3min och 17 sekunder på den ca 1.5km långa banan. Summa summarum var det kul men jobbigt och det var nog tur vi inte hade tid att prata med varandra under loppet, då hade vi kanske kommit överens om att ge upp efter sisådär 3h. Om det kan klassas som gemensam aktivitet vet jag inte, det enda vi såg varann under de sex timmarna var en rejäl knuff i rumpan var 7:e minut...

I söndags var det orientering igen, det gick lite sämre än förra veckan men benen var ju trötta också. Dessutom var det få damseniorer så även om resultaten på bana C inte var så bra, fick jag faktiskt till en seger i D21! Sträcktider finns också och för den som vill se en inritad karta med små blobbar som avancerar fram finns det här (välj bana, klicka sen på de löparnamn som har en * vid sitt namn, max 10, ladda animationen och tryck på start). Har faktiskt aldrig använt den applikationen förut men det var kul!

Kartan och jag

Uppdatering: Resultaten från söndagens orientering ligger nu ute, jag återfinns under Circuit C (som mätte ~5,5 km, 195 m stigning och 21 kontroller). Det verkar som vissa gamla takter sitter i; inte en sträckseger men ett bra slutresultat...traktorn tuffar på!

Under ganska många år, sisådär 15-20 stycken, var kartor en viktig del av mitt liv. Lördag, söndag, två nya kartor per vecka och så klubbens egna träningskartor under veckan. I bilen hem från tävlingarna satt vi ibland, bröderna och jag, och beskrev en plats på kartan så att de andra skulle hitta den. Något år slog jag in mina skolböcker i kartor, även om just det omslagspapperet var ganska dåligt; våtresistent papper behövdes inte när man använde plastfickor.

Någon kartfetischist var jag kanske aldrig. Jag har aldrig kunnat titta på en karta i en halvsekund och nämna kartritaren, eller nämna vilken utgåva det var över just det området. Men känslor, det kunde de frammana ändå. De där loppen, de när nästan allt klaffade (nästan, för det perfekta loppet tror jag inte finns, det är det man strävar efter). Såna kartor går att titta på och de frammanar en känsla av oövervinnerlighet. Den där vårtävlingen i Halden, när jag som ensam löpare gick under skamgränsen och slog favoriten från Fredrikstad med 33 sekunder. Den kartan plockade jag fram ibland inför andra lopp, för att ladda. Det var säkert en D14-bana...

Ibland var kartan som hämtad från en annan planet. Ungefär som elektromagnetism-tentan, när jag försökte intala mig att de delat ut tentor för fel kurs, ända tills examinatorn dök upp i salen och jag insåg att allt faktiskt var i sin ordning. På något vis klarade jag den där tentan, på samma sätt som jag på något vis alltid kom i mål, hur skevt systemet kartan-jag-verkligheten än var. Ibland hände det att jag försökte modellera om verkligheten efter min karta. Det där huset, det har nog brunnit upp sen kartan ritades. Nya hyggen går ibland att förklara just så, det är värre när kartan visar hygge och höga ståtliga granar strävar mot skyn.

På något vis knäckte ganska snart kartans språk, kommunikationen flöt för det mesta på smärtfritt. Livet var i kartor, och i livet som i orienteringen försökte (-er) jag applicera det där som han orienteringsprofilen från Hedemora (vem kan friska upp mitt minne?) sade: "I orientering hamnar man ingenstans, man tar sig dit!".

När jag tänker tillbaka på kartans betydelse i mitt liv känns det nästan märkligt hur liten plats den tar nu. Ibland förvånar jag till exempel mig själv att jag inte plockar fram en karta över Ile-de-France och en gång för alla pluggar in var de olika departementen ligger, eller lär mig vilken motorväg man ska ta vart. Fast det är ju inte riktigt samma sak med såna kartor...

En gång sade jag till mig själv att orientering, det kommer jag nog alltid att hålla på med i någon utsträckning. Det tror jag faktiskt fortfarande. Jag kommer kanske aldrig att hålla på så intensivt som förr, men någon anknytning lär alltid finnas. Även om det går, som nu senast, nästan tjugo månader mellan gångerna. Inlinesen har tagit över mer och mer och här vore krångligare att arrangera inlines-orientering än det var i Linköping. Trots det tror jag aldrig att jag känt någon annan sport så starkt som "min" sport, som orienteringen. Inlines kan jag väl åka men jag har faktiskt ingen koll på olika hårdheter på hjulen, och skidor kan jag inte valla. Cykla är roligt men dämparmärken intresserar mig inte. Men orienteringen, kartan, den känns som min arena, även om jag är totalt ouppdaterad på vad som händer i orienteringsvärlden just nu.

Idag sprang jag, för första gången på som sagt över tjugo månader. Och känslan fanns där. Det var inte ett prickfritt lopp, men det var jag och kartan, inte jag mot kartan. Vi tog oss tillsammans framåt och betade av kontroll efter kontroll. I min orutin hade jag glömt bort vilka tankar som inte får traversera huvudet: "det här går ju bra, känslan sitter" - bom som på beställning, eller "1.06, tre minuter på mig jämfört med bästa tid när jag stack ut" - stressfel på slutet. Just slutet kan ni se i bilden här nedan, det är fascinerande Fontainebleau-terräng och riktig orientering. Det känns fint att faktiskt kunna få sånt på någorlunda rimligt avstånd från Paris - 1h - jag vågar tro att Bois de Vincennes intill knuten skulle kännas ungefär som Rydsskogen.

Lägg märke till de enorma klippblocken; en brant-rektangel med grå fyllning; "berg i dagen"- tecknet. Det känns lite som att springa i en Peer Gynt-värld. Apropå Peer Gynt hörde jag norska röster när jag kom till TC, jag hann dock inte stanna och diskutera. Med hemkomst klockan halv sex i morse försökte jag få så många timmar sömn jag kunde (tre!) och var på plats relativt sent. Resultatmässigt gick loppet rätt så bra, någon hade tagit sig in fyra minuter snabbare än den bästa tid jag såg innan start, men jag hade sekunderna på min sida mot denna tid och hade andra tid av de som var annonserade. Det hinner förmodligen ändras något när alla är i mål men kanske en topp fem-placering i premiären i CO CERN-tröjan, det får vara godkänt! Tiden, 1.09.22 på 5400m är kanske inte så anmärkningsvärd, men de 21 kontrollerna gjorde ju sitt till också. På hemvägen stannade jag på IKEA och köpte lingonsylt och Salta Sillar och var lycklig som ett litet barn.

Nästa helg inlinestävling och därefter löpning, men om tre veckor hoppas jag det ges en ny möjlighet!

En helt annan sak, på slutet. Jag länkar till min fars blogg där han skriver om denna söndag för ett år sedan, den söndag då farmor somnade in. Jag tror att farmor skulle tyckt om att höra om den lilla tur; till naturen såväl som till gamla minnen!

Idrottens träningslära

Så heter den bok, redigerad av Asbjørn Gjerset och Claes Annerstedt, som vi använde oss av i träningsläran på OL-gymnasiet i Eksjö. Jag läste den ganska flitigt; tyckte det var fascinerande med myoglobin och mitokondrier, att det gick att göra teori av det tidigare rent praktiska idrottsutövandet. Allt som gick att räkna på, skulle räknas på.

Idag ser det måhända något annorlunda ut vad gäller träning och det däromkring. Mer än en gång har jag påpekat här att min träning knappast skulle platsa i en fitnesstidning. Ta bara vårens långlopp som exempel. Det sägs* att maraton ska man göra max två per år och det har jag förvisso inte överskridit, men jag såg till att klämma in dem med mindre än två månaders mellanrum. Med en halvmara månaden innan det första. Nu behöver det kanske inte vara så dåligt om man är tränad för det, men min löpning låg verkligen på sparlåga under vintern.

För att hålla viss seriositet minns jag att vi åt pasta hela veckan innan Paris marathon, som för att kompensera för övriga brister. Vin blev det inte en droppe av i alla fall de två senaste kvällarna innan de 42 kilometrarna. Det gick faktiskt hyfsat och efter den negligerbara tiden av ett par veckor gjorde det inte det minsta ont att jogga. Löpmotivationen sjönk dock märkbart, och 75-minuterspasset tre dagar innan Stockholm maraton var det längsta jag sprang mellan de två loppen. Så gick det också som det gick i den svenska huvudstaden. Kanske hade han rätt ändå, idrottsläraren på högstadiet som spräckte det fina protokollet med att peta in en fyra i gympa**, strax innan studierna vid idrottsgymnasiet tog vid.

Men nu får jag se till att ta tag i löpträningen igen, på allvar! Det stundar nämligen ett nytt lopp, första söndagen i september avgörs La Parisienne, ett lopp på 6-7 km med start och mål vid Eiffeltornet. Det måste vara första gången sedan Vårruset vid Skräcklan i Vänersborg för en herrans massa år sen som jag springer ett äkta tjejlopp med ros till alla fullföljande, picnickorgar och förmodligen ett antal peruk- och lösbröstsbeprydda män på startlinjen. Men nu är det dags igen! Mor min har slutligen fått ledigt och vi ska ställa upp i klassen Mère-Filles där lagets placering baseras på den snabbaste dotterns resultat. Som enda dotter är det nu alltså mitt ansvar att få upp modern på prispallen i ett löplopp; hon nämnde själv att detta var hennes första chans till just det och inte kan jag väl svika? En viss oro infinner sig dock på grund av distansen. Särdeles snabb har jag aldrig varit och även om sex kilometer kanske inte klassas som som sprint är det definitivt inte en distans där uthållighet premieras. En glimta hopp är att de "riktiga" löperskorna håller sig undan tjejloppen. I vilket fall får jag nog se till att börja träna…med den glädjen!:-)

I Barcelona blev det annars mest löpning och när inlines kom på igår kändes det rejält i låren. Att knappa två veckors uppehåll kan göra sådan skillnad. Man kan inte beskylla mig för att vara begåvad med någon särdeles bra teknik, men även en hyfsad går att tappa av ett litet break. Därför gjorde det inte så mycket att vi missade avfärden för den gemensamma turen utan fick köra själva på slingan i Vincennes. På hemvägen stötte vi dessutom ihop med gänget, ett möte så glatt att vissa elementära trafikregler var nära att förträngas...

Vad gäller inlines fick jag faktiskt frågan efter Le Mans om jag inte var sugen på att börja träna seriöst och köra tävlingar. Detta var naturligtvis väldigt smickrande men ändå trivs jag rätt bra med den här idrottsnivån. Utan att dra jämförelsen till ens halva sin spets var min tränings- och livsfilosofi mer Gunde än Patrik den gången det begav sig, och jag har inte den ambitionen nu. Träning sisådär fem gånger i veckan får räcka, 24-timmarsidrottarens liv lockar inte längre. Ett par lopp ska jag väl försöka få in ändå, one-eleven har lagts på hyllan men i höst kommer det flera 6h-lopp som de andra tjejerna redan propsar på. Je suis partante!

*Nu är det ju väldigt mycket som just sägs inom idrotten, det finns lika många skolor som aktiva.

**Jaha, jag har minsann varit utomlands länge nog nu för att officiellt få nämna betyg. Kan i och för sig tycka att dryga tio år borde vara nog preskriptionstid även inom Sverige. Framförallt för högstadiebetyg för i sanningens namn; vad säger de??

Himåt

Sitter på konferenscentret och surfar de sista skälvande minuterna som nätverket är igång. Ska strax ge mig mot det lyxiga hotellet där O huserat för att tillsammans ta oss ut till flygplatsen varifrån han ska till Genève och jag till Paris.

Eftermiddagen tog jag mig ledigt från föreläsningar, det var inte så många på schemat, och åkte istället till vetenskapsmuséet CosmoCaixa. Ett nytt och väldigt välgjort museum med interaktiva montrar som åskådliggjorde Newtons lagar, olika typer av vågor och en hel massa annat skoj.

Men nu ska det faktiskt bli skönt komma hem och sova i sin egen säng igen...

Igår kväll blev det lite turistande ändå, igår blev jag lite förälskad i Parc Güell som visserligen var fylld av turister men också var härligt skogig på sina ställen. Så till den grad att jag började längta efter orientering; härlig storskog, femminuters-salsgolv i Dalarna… kanske är det vetskapen att O-ringen avgörs just nu som omedvetet gjorde sig hörd? Eller så var det den mycket uppskattade gåvan, CERN O-Club-tröjan, från L som satte igång tankarna.

Allez, c'est l'heure de partir!

Absolument gé-ni-al

*** Varning för långt inlägg :-) ***

Så kan man bäst sammanfatta helgens upplevelser på Le Mans-banan. Det har talats länge om Le Mans och jag hade förstått att det var stort, men det kan ju trots allt enbart upplevas på plats. Över 600 lag var anmälda, med 1-10 åkare per lag, och till detta mängder av supporters och coacher. Ni läste rätt, det finns de som kör solo, 24 timmar. Med mat- och i vissa fall sovpauser men ändock. Tjejen som vann dam-soloklassen fick stödjas upp på prispallen och hon kunde inte räta på benen utan knäna hade låst sig i inlines-position. Riktigt så långt gick inte de allra flesta, men visst känns det i benen denna måndag som jag på min chefs inrådan tagit ledig; "det gör så ont att se dig gå dagen efter att du tävlat!" (apropå maraton till fots, som sätter sig bra mycket värre i benen).

För att ta det från början; strax efter lunchtid anlände vi till Le Mans och installerade tältet på campingen tillsammans med mitt lag från Lyon. En imponerande logistik mötte oss; i bagaget i minibussen fanns ett kylskåp, på kokplattorna puttrade pastagrytor och det var bara att ta för sig av precis vad man ville ha, när som helst. Jag stiftade bekantskap med mina lagkamrater och blev försedd med min gröna lagtröja.
Därefter bar det av till skådeplatsen och det är en imponerade anläggning. Varje lag var tilldelat en plats tillsammans med fem andra i garagen där det bytts däck på löpande band några veckor tidigare. Uppvärmningen skedde i depå-filen och växlingen var på upploppsrakan.

Starten gick 16.00 på lördagen och startblocksplaceringen hade avgjorts i ett kval-heat några timmar tidigare. Förstasträckslöparna fick lägga sina inlines på andra sidan banan relativt startboxarna och när startskottet ljöd springa barfota och snöra på sig innan de gav sig iväg. På så vis minskar man risken för kollisioner i stridens hetta.

När man kör i 24 timmar krävs en genomtänkt planering och varje lag har sin taktik. Vi började med att låta alla köra ett varv var, därefter delade vi upp oss i två lag à fem personer för att köra tre varv var. Under natten och morgonen var vi istället lag om 3-3-4 för att vid lunchtid återgå till att vara alla tio igen. Jag som var nybörjare i sammanhanget hade blivit inplacerad i gruppen om fyra, som skulle köra något färre varv. Min uppskattade tid var tio minuter för den 4,2 km långa banan och det verkade högst rimligt.

Banan ja, för den som trodde att en rallybana är platt kan dementeras å det starkaste. Den första backen uppför känns i benen… Det är i och för sig också där man kan plocka tid, och en gång man passerat under Dunlop-bågen är det i princip bara nedför hem. Nåja, några kurvor (i motvind) på platten också. Jag hade inte haft tid att provköra banan innan så trots andras beskrivningar blev det en upptäcktsfärd. "Bar å kör, inget att spara på krafterna för", tänkte jag men blev nästan orolig när jag kom i mål och fick höra min tid: 8.35. Skulle detta hålla? Oroliga blev också mina träningskompisar, herrveteranlaget. De kunde ju inte låta mig slå dem och den sporren var nog nästan mer effektiv än den att nå en framskjuten placering.

Efter vila fick jag bekräftat att tiden faktiskt höll, runt 8.30 med en rekordtid på 8.18; det sista var dock med god hjälp längs banan, det märks en otrolig skillnad om man lyckas få en bra rygg som kan ta det värsta av vinden för en. Nu blir jag oklädsamt skrytsam men mina tider var faktiskt snabbast i laget och det planerades snabbt in några extra varv för mig. Vilket fanns tid för; de flesta körde lite fortare än beräknat så mina extravarv rymdes i planeringen.

Under de längre vilorna som uppkom tack vara gruppindelningen fanns tid att äta eller sova. Det kändes som på 24-timmars i orienteringen; på campingen stod vår "matmamma" med maten redo när de slitna hjältarna stapplade tillbaka för att kolhydratladda.

Min "natt" inföll mellan 23 och 02, någorlunda väl synkat med J så att vi hann ses mellan varven. Under mitt nattpass, kl 03-06, blev det några sämre turer med 8.51 som bottennotering, men jag höll mig i alla fall under 9 hela tiden. På morgonen fick jag till i alla fall en runda under 8.30.

Det började diskuteras vem som skulle ta avslutet och eftersom det gick såpass bra för mig hade jag anat att frågan skulle dyka upp, varpå jag också tackade ja. Under natten hade vi lagt oss tämligen stadigt på en 3:e plats med god marginal till fyran så lagkamraterna bedyrade att jag kunde kravla mig runt på 12 utan att vi skulle tappa. Det var en ganska trevlig uppgift också, för att spara krafter fick jag ta plats på en luftmadrass och få stumma lår masserade innan jag kunde slumra en timme, medan de andra snurrade på.

Avslutet är lite speciellt eftesom de stänger växlingsfållan 10 minuter innan målgång. Det innebär för de allra flesta lagen att man kör mer än ett varv. Det gäller att vara lite taktisk, för den sista löparen är det bra att gå ut så sent som möjligt för att undvika att köra tre varv, samtidigt som man inte vill riskera att den näst sista löparen blir "fångad" av en spärrad fålla och tvingas köra avslutet utan att vara utvilad och beredd för det. Vi hade tur och lyckades synka bra, jag kom iväg med 14 minuters marginal vilket bärgade för två och inte tre varv. Till mitt förtret fick jag ingen bra rygg under mitt första, förrän på slutet då jag blev ikappkörd av Stockholms veteranlag (enda svenska laget) och lyckades hålla jämna steg tillräckligt bra för att kunna ta rygg under sista varvet. Vi pushade på varandra på svenska och jag tror det blev ett av mina snabbare varv. Förmodligen tvärtom för honom, men så var det också hans tredje varv på raken.

Till slut bärgade vi alltså tredjeplatsen i damklassen, vi i lag "Génération Lyonnes". 150 varv avverkades och det blev en 94:e plats totalt. Andra tävlingen någonsin på inlines, andra pallplatsen. Den här sporten kanske inte är så dum ändå. Det kändes lite som att vi var bästa "amatörlag", där jag drar gränsen mellan amatör och proffs vid klädseln och vi var de första utan kortbenade kroppstrumpor. Segrarna var riktiga elitåkare med specialanpassade inlines där alla hjulen var olika beroende på position på skenan. Tvåorna var ett tjeckiskt klubblag och sedan vi. Angående klädsel fick mina fördomar om pimpinetta storstadsbor extra bränsle, vi var två parisiskor i laget och utöver oss var det enbart en som åkte i kjol. Hade jag någonsin trott att jag skulle sporta i kjol?! Praktiskt är det dock; den hindrar inte rörelsen det minsta och den har inbyggda shorts men man slipper visa upp hur man korvat in sig i just dessa.

Nu blev det megalångt och om någon orkat ända hit är det chapeau för det. Men det var en helg så full av upplevelser att det rycker i skrivfingrarna. En så positiv idrottsupplevelse både prestationsmässigt och personligt, mängder av nya bekantskaper, en medalj om halsen, ett imponerade arrangemang... Och inte en droppe regn!

Och nu, packa upp väskan. Jag minns hur M som liten beskrev det som det värsta med orientering...

Yihaa!

Naturligtvis är jag mycket glad för Emil Wingstedts skull. Stort, stort grattis! Men den instinktiva förvåningen, den låg i förstasidesplaceringen av artikeln på den stora dagstidningens hemsida:-) Två goda nyheter!

Långt om helg

12.02: Står utanför mitt hus, i regnet, väntar. Lätt nervös att jag var sen till träffen klockan 12.
12.07: "Jag väntar väl till kvart över"
12.15: Tröttnar, går in.
12.30: Ringer neuf telecom: "Ursäkta men det skulle komma en tekniker klockan 12 och ingen har kommit än...". "Ja, men tolv, då kan de komma fram till klockan två" "Men, jag fick ju välja mellan 12 och 12.30, och vi skulle mötas utanför huset...?"
Skillnaden låg alltså i huruvida min tvåtimmarsväntan i regnet skulle påbörjas klockan 12 eller 12.30. Åh, vad jag tycker om fransk administration. Men jag fick i alla fall öva på min franska och franskhet och kunde svära lite åt damen och förklara hur hela min dag minsann blivit rubbad (tidsschemat var mycket optimerat!). Om någon vill sympatidjävlas med nämnda internetleverantör (pff, leverantör..) är det bara att be om numret. Häromdagen försökte jag artigt meddela att jag nog kunde vänta tre dagar på en reparatör, har det funkat i fyra månader så... Nu blir det ytterligare några dagars väntan men sen så kanske!

Förutom den lilla fadäsen var det en mycket bra helg. Sent omsider kom mitt första abstract till en konferens in i fredags kväll (för att gnälla har sena jobbkvällar kombinerats med envis förkylning) och tummarna hålls nu hårt till i februari. Eftersom den senaste tidens regn höll i sig blev inlinesturen inställd (jag håller tummarna för ikväll, jag kommer ha glömt hur man gör när monsunregnen slutar - och så saknar jag gänget) men det gjorde inte så mycket för det möjliggjorde glöggkväll hos svenske D. Gott med glögg och lussekatter var det och trevligt sällskap! En blandning svenskar och fransmän, däribland orientereraren B som på förmiddagen meddelade att han hastigt kommer till stan för ett möte. Kärt återseende och som en slump är han nu LOK:are såsom jag en gång var.

Efter den icke-optimala lördagsförmiddagen sprangs ärenden och rusades hit och dit innan det var social kväll med jobbet tillsammans med pièce joints. Vi såg teatern "J'aime bien ce que vous faites", mycket dråplig komedi och även om alla ordvitsar inte gick hem kändes det att franskan gjort framsteg. En historia om hur en omedvetet påslagen mobiltelefon kan avslöja pinsamma detaljer. Därefter hade vi en restaurang helt för oss själva, tack vare att den drivs av en väninna till chefen. Det åts och dracks gott och jag myste (pyste...pöste?) osvenskt när J beskrev orientering för mina kollegor och hur kontrollerna dök upp från ingenstans. Ännu bättre att han talade om den kommande söndagens départementale i Fontainebleau...

...ty då var vi ju faktiskt tvungna att åka på söndagmorgonen - hur skulle jag annars kunna visa mig på jobbet efter helgen? Efter en regnig vecka lyckades vi pricka in några soliga timmar och det var en riktigt vacker dag i skogen! Eftersom det var en lokal tävling var det inga riktiga klasser men det var lika bra, resultatet var något sämre denna gång. Kan i och för sig bero på att vi tog en längre bana, nu var ju den första initiala chocken övervunnen. Vacker bokskog varvades med stenskravel med kontrollpunkt stenen-gömd-i-en-skreva; "Ingen parisare skulle tro det här! C'est la maladie". Själv är jag mycket nöjd, en gång är ingen gång och två gånger är tradition, talesätt med samma innebörd finns även på franska.