Om att få tummen ur

Det har gått drygt ett år sedan vi flyttade in vår lägenhet, som jag tycker mycket om med sin öppna planlösning och med hörnfönster. Sådant som är rent typiskt franskt, såsom att man måste gå igenom halva lägenheten för att tvätta händerna efter man varit på toa, det har jag lärt mig att leva med (för den skull inte uppskatta).

När den första tidens konvalescens med armen i gips var över efter inflyttningen, tog vi allt tag i vissa saker. Det dröjde inte så länge innan bäddsoffan ersattes av en riktig säng, och stoltheten var stor när vi skruvat ihop vår egen kökshalvö. Måhända dröjde det till februari någon gång innan vi fick hjälp att såga till bänkskivan, men vi rör oss ännu inom ett halvår.

Det finns dock saker som haltar. Ta belysningen t ex. Käre bror var förvisso snäll när han menade på att det är i alla fall enhetligt i alla rum, men enhetligt eller inte; glödlampor i nakna trådar är verkligen inte snyggt. Det blir liksom så när man inte har de verktyg som behövs och man måste be om hjälp med en mer kraftfull borr för att kunna få hål i väggarna. Efter ett tag vänjer man sig också och ser inte eländet (vilken husbyggare har inte haft en detalj som till slut får vänta i 20 år??). Men nyligen fick vi faktiskt för oss att köpa lampor på IKEA, tre stycken enkla till att börja med i vardagsrummet. Jag städade lite våldsamt en gång (eller vad jag nu gjorde men städa låter bra) och en brakade i golvet så glaset sprack. Men två av tre överlevare, det är ändå ett ganska gott facit och igår - änteligen - kunde de sättas upp! Efter lite rannsakning insåg jag att vardagsrummet förmodligen inte är mest akut utan de båda kupolerna hamnade i extrarummet för att skydda ovetande små barnfingrar. Wow - two down, five to go!! Även en gardinstång kom upp och förhoppningsvis kan jag och mor få upp gardinerna i helgen. Hoppas innerligt det inte behöver sys för just som jag fick ordning på elektroniken i symaskinen började mekaniken krångla:/

Denna montering skedde med hjälp från inlinesvännen F som i allra första hand kom för ugnens skull. Jodå, tillsammans med allt annat på IKEA köpte vi en ugn i fjoll, nöjda och glada för fem års garanti. Det första året har den klarat alldeles utmärkt, det verkar inte ha slitit så hårt på den att tjänstgöra som förvaring. Här får man nämligen inte koppla in sin ugn i första bästa uttag och den ska kopplas direkt i 32A-uttaget. Signade F, han ordnade till det, limmade sladden längs väggen och ugnen puttrade glatt igång!

Vilket jag firade igår med lussekattsbak. De ser fina ut i alla fall, lite bleka då jag fick använda saffransflingor, den enda malda saffran som stod att få tag i kostade i runda slag 45 kr för 0,4gram. Ok att saffran är dyrt men 54kr/påse har nog inte Sverige kommit till riktigt än. Pepparkaksdeg satte jag också, tanken var att göra de skurna pepparkakorna mamma hittade recept på i en inredningstidning för några år sedan. Inredningstidning var det, jag försökt förtvivlat komma ihåg titeln för att kunna googla rätt på receptet. "Sköna hem"?, "Vårt hus"? Vad heter svenska hemtidningar? När mina namnförslag till slut landade på "Hus i Helvete" insåg jag att jag förmodligen inte skulle hitta rätt men chansade på att konsultera receptboken. Mycket riktigt, där hade jag faktiskt klistrat in receptet (från "Vår Bostad") och i morse blev det nygräddade pepparkakor. Lade även in en degrulle i frysen, de är så otroligt snabba att göra att man faktiskt kan kostade på sig nygräddade - om inte annat för doftens skull - på julaftons morgon. Förlåt, juldagen är det ju som räknas här.

Ugnen då, höll den måttet? Jodå, den gräddade duktigt. Lite extra duktigt på ena sidan men med fläkten på ordnade det upp sig. Några pepparkakor blev dock så brända att jag inte ens ville slänga ut dem till kråkorna. Undrar om vi har kråkor här. Paaapppaaa!! Vad är det för fågel som bor utanför vårt köksfönster ibland? Tänkatänka...det är misstänkt likt en duva. För litet för att vara en pingvin och för grått för att vara papegoja.

Sådär, nu kan inte andra advents-städningen skjutas upp mer, dags ta tag i det, hejandes på skidskytteherrarna i bakgrunden.

Confession, eller ODE till Matlab

Jag har försummat min blogg å det grövsta den senaste tiden. Det märks inte att jag väldigt ofta funderar ut texter och formuleringar i huvudet, och tänker att jag skulle vilja skriva på bloggen. Om jag bara hade lite mer tid. Det finns ju mobile blogging, har ingen kommit på telepathic blogging? Å andra sidan är det förmodligen bra. Det skrivs så mycket skit ändå att själva tangentbordstryckandet är ett utmärkt och lättimplenterat brusfilter, så att inte allt som traverserar folks huvuden hamnar i pränt i internetern. Men, med tanke på denna min blogglusta är det ända lite märkligt att när jag väl sätter mig här, då skriver jag om något totalt off-topic.

Jag minns en kväll i Ryd för en herrans massa år sedan. Närmare bestämt åtta, det måste varit våren 2001 för jag gick första året på Yi och jag minns hur vi satt i min påbyggnadsetta nära [hg], samma hus som mor min bott i trettio år tidigare. Vi, det var ett kompisgäng där några för dagen var nödsatta, andra hjälpsamma. Det var dags för tenta-p, salsskrivningarna var över och den sista skulle avklaras; en datorbaserad hemtenta. Introduktionskurs i Matlab, 1 poäng (1.5 ECTS för dem som tillhör den nya världen). Denna enda lilla poäng hade skapat mig ganska mycket ångest redan innan slutspurten, men nu var den närmast ett oöverstigligt berg. Hemtentan innebar programmering (vaffönått?) och en klasskompis hade lovat mig och en annan, tillika nödsatt, vän att ledsaga oss. Detta ledsagande blev till rent omhändertagande.

Men åter till den där kvällen. Det var ännu början av mina högskolestudier och oron och ångesten om jag alls skulle klara mig igenom alla tentor och labbar var ännu högst närvarande. Denna kväll var moralen lägre än någonsin; jag stirrade på min hjälpande klasskamrat och förfasades; "förväntas jag kunna sånt här ?? Det är lika bra jag hoppar av Y på en gång".  Jag minns inte hemtentan i detalj, men tror såhär i efterhand att den inte ansågs så komplicerad. Men då... Kompisen skrev något i stil med

for i=1:nbPersons

totalAge = totalAge + personalAge(i)

end

averageAge = totalAge/nbPersons

och jag var helt borta; for? Hur vet han det? På föreläsningarna sade de hur man definierade en matris…men for? if? Men det är ju programmering, sånt kan inte jag! Min bror försökte lära mig nån gång när jag var liten men jag vägrade förstå, tyckte datorn var dum och lät min irritation gå ut över stackars bror. Jag tror dock inte jag bet honom i magen. Den gången. Däremot gav jag upp tanken på att försöka lära mig programmera - man var ju tvungen att lära sig ett helt nytt språk!?

Jag är just nu i stånd med att erkänna fusk, hur jag på oärligt sätt förvärvat en högskolepoäng i LADOK. Personligen känns det lite lindrande att tänka på att jag inte var den enda; icq:n gick varm den kvällen med lösningstips och .m-filer mellan studentrummen. Förmodligen svärtas min handling bara än mer genom att jag försöker gömma mig bakom kollektiv dumhet. Nåväl, utbildningsnämndens ordförande har min e-mail och jag är beredd att stå till svars, säg till och med komplettera  denna poäng, om så krävs. Jag tror att jag bemästrar såväl for-, while-, och if-satser vid det här laget. Den där paniken jag kände, den åtgärdades ganska snart under utbildningen.

Tiderna förändras, Matlab som sådant orsakar mig inte längre gråt och tandagnisslan. Häromdagen kunde jag hjälpa en kollega med lite plottar, en kille som är vansinnigt skarp i fysik men uppenbarligen ingen hacker. Det kändes fint att kunna bidra, det händer att jag kommer till korta i optiken men det är ju faktiskt så att vi alla har våra specialiteter. Plötsligt är det jag som är nästan barnsligt lycklig över att ha fått en ny version installerad, med massor av spännande toolbox:ar som ska spotta ut svar på frågor jag aldrig trodde jag skulle ställa mig. IT-killen på University of Kent som installerade åt mig och såg min glädje påpekade att dessvärre skulle de nog vara tvungna att avinstallera den dagen jag inte längre är student där. Jag bedyrade att det fanns gränser även för min Matlab-glädje. Om jag har behov av det i min profession kan jag nog räkna med att min framtida arbetsgivare kan ordna det åt mig och om inte; nja, då kan det faktiskt vara. Det må vara en kraftfull programvara men så road att jag hackar Matlab-kod på fritiden, det är jag faktiskt inte. 

Och med denna omväg har jag alltså fått fram att jag numera är student i Canterbury. Tekniskt sett har jag varit det hela tiden som doktorand, men nu är jag alltså på plats. Någotsånär, för tillfället sitter jag hemma vid köksbordet i Paris. Min mätutrustning finns kvar i Paris och i fredags hade jag dessutom ett möte så jag var tvungen att åka tillbaka för det. Imorgon bitti blir det morgontåget under kanalen; tack vare en timmes tidsskillnad behöver jag inte åka ogudaktigt tidigt från Paris men är ändå framme i kristlig tid. Det är en väldigt smidigt resa, en halvtimme innan London ligger stationen Ashford och därifrån är det 25 minuter med tåg till Canterbury. Summa summarum tar det dryga tre timmar från dörr till dörr. Utom i torsdags kväll, det fanns inga biljetter från Ashford och jag fick åka via London där jag hann se…tunnelbanan :)

Jag har haft turen på min sida, jag hyr ett rum av en tjej som jobbar på Eurostar och kan fixa vänpris på biljetter. Vi är alltså skiftesbos, jag kommer vara där i veckorna och hon på helgerna. Inget strul för mig med telefon, internet, elräkning, husgeråd och sånt. Alla är glada och nöjda.

Det känns på det hela taget lite märkligt. När jag första gången hörde talas om kanaltunnel och att man kunde åka tåg från Paris till London kändes det mycket exotiskt. Inte trodde jag då att jag skulle i det närmaste veckopendla… Den där internationella prägeln som jag ville ha på min utbildning, den har överträffats med råge. Matlab-kunskapen kom på köpet. 

Jag kanske skulle skapa ett blog-macro som kan hantera ett antal nyckelord som parameterar, slänga in lite "nåväl" och "dock" med lagom mellanrum och spotta ut en text. Då skulle jag dessutom kunna lägga in ett maxantal tecken och ni skulle slippa maratontexter. Förståelsen får komma i andra hand, innehållet kan alltid approximeras.

Urban training

I hopp om att skriva lite kortare sätter jag visst i och skriver lite oftare... Eller också är det bara inspiration efter en kreativ dag med bänkskivssågning (jag tittade hjälpsamt på vår händige inlineskamrat och kom med glada tillrop) och ett härligt löppass. Redan tidigt när jag började ägna mig åt mountainbike som alternativ träning insåg jag den stora fördelen i att faktiskt komma någon vart. På bara ett timslångt pass kom man bra långt hemifrån, jämfört med att tröska kända stigar till fots. Här har jag ingen mountainbike men fick idén att kombinera löpning med vélib och varvade "intervaller" om 20 minuter. Idag blev det bara drygt 1h20, dvs 2*(löpning+velib) och det gav förvisso inte lika mycket fysiskt som samma tid löpning, men roligt var det. Om jag har tid den dagen får det bli två timmar nästa gång.

Imorgon är det annan aktivitet; associationen Planet Roller som bl a organiserar inlinesresor lite varstans i världen, har fått i uppdrag att förse Le Carnaval de Paris med inlinesfunktionärer. Det kan säkert vara roligt, inget träningsmässigt hårt men enligt rykten ska varje inlinesåkare följa en ko från Place Gambetta till Hôtel de Ville. Ja, alltså inte en riktig ko utan konstgjord dito. Dessutom är årets tema monster. Menar de att kor är monster? Nej, jag förstår inte heller nånting...men jag lovar berätta efteråt.

En syndens boning

Det är vår lägenhet. Och då syftar jag inte på annalkande alkoholisering till följd av ett ohemult intag av starka drycker (a k a glögg) eller en långhelg med två män i lägenheten (O på besök). Nej, det är adventsljusstaken. Denna hederliga, svenska symbol som så stolt pryder sin plats i hörnfönstret och är en av förmodligen mycket få exemplar i Paris 20e arrondissement. Det är måhända inte den allra mest klassiska med sju ljus och små glödlampor utan en modern Åhléns-variant med tio stänglar i vilka men fäster en ljuskedja; men otvivelaktigt är det en adventsljusstake. Den spred ett härligt gult ljus omkring sig och gjorde rummet riktigt mysigt, gärna i kombination med värmeljus i urätna yoghurt-glasburkar.

Vad hände? En hastig rörelse och min klenod for i golvet med buller och bång. Det milda gula ljuset byttes mot i det närmaste lysrörsvitt och det dröjde inte många timmar innan stackarn bränt ut sig. Vad göra? De två reservlamporna räckte inte och jag började våghalsigt byta ut en efter annan mot blått och gult från en färgad slinga. Fortfarande lika mörkt och jag insåg att den enda lösningen var att byta ut hela slingan. Det var ett svårt val, kanske inte mellan pest och kolera men säg munsår mot spruckna nagelband, men framför en slocknad ljusstake vann en färgglad slinga. Men det svider, vårt fönster antog en amerikaniserad stil, all form av svensk klass, förfining och lagomhet föll platt och skillnanden är knappt märkbar mot grannarnas blinkande tomtar och renad. Operation "leta-rätt-på-glödlampor" måste ta vid innan julveckan inleds!

Annars allt väl, även om O saknas. Jag ringde J från mataffären i måndags och frågade om något saknades därhemma: "Ja, vår gäst", blev det omedelbara svaret. Vi hann dock med både Luciatåg, Pari Roller-fest, nostalgisk middag och nattlig glögg under helgen. Samt långa sovmorgnar!

We passed the test!

När jag nämnde för J att man i Sverige ibland kan höra talas om IKEA-testet trodde han först inte det var sant, men förstod efter en förklaring dess legitimitet. Att till det stora blågula varuhuset med en i förväg överenskommen (nåja) lista, kryssa runt från avdelning till avdelning och beställa prylar, välja nya när de man vill ha inte finns, provligga säng, ändra valet av köksmoduler, springa från hyllrad till hyllrad i hämtlagret och verifiera artikelnummer ("nej inte 798.101, det ska vara 799.110"), stånka sig genom den långsammaste kassakön som man såklart alltid väljer, stuva in hälften i den lånade lastbilen, vänta en halvtimme på resten som också ska stuvas in - allt detta en lördag när varuhuset är smällfyllt - och sedan fara hem genom bilköerna och springa upp med alla platta paket tre trappor utan hiss och med ena bäraren enarmad; bara det är ett prov för relationen. Efter det tillkommer montaget av prylarna. I vilken ordning saker och ting ska sättas ihop, var de ännu oanvända skruvarna ska skyddas för kringspringande fötter, vem som tagit den röda skruvmejseln, och så vidare. För att inte tala om de faktiska avvägningarna som inte besvaras av bruksanvisningen; var ska garderoben stå (i de fall man har förmånen att kunna välja och inte måste utnyttja den enda lediga väggsnutten) och hur många ben behövs under kökselementen?

Men vi klarade till slut alltihop igår! Den stora biten, köket, var kvar och faktum är att vi nästan är värda en liten applåd. Med illa dold stolthet kan jag säga att det ser nästan perfekt ut, det fattas lite komplement och det är ännu lite abstrakt hur vi ska såga av bänkskivan för att få vår prägel på den, men på det stora hela är det riktigt bra. I en inte allt för avlägsen framtid ska det nog bli klart.

Heminredning i all ära. Det händer saker i världen runt omkring oss. På det lilla planet att jag har tagit upp arbetet igen vilket känns mycket roligt. Ha någonstans att gå på morgonen, det är värt mer än jag kunde tro innan. Sedan att morgonen börjar strax efter halv sju istället för ett par timmar senare är smällar man får ta.

På det stora planet följer vi, som alla andra, det amerikanska presidentvalet och jag läser flitigt min Obama-bok som min käre bror lämnade vidare till mig sedan han läst den; jag förstår och uppskattar denna gest! Det är naturligtvis inte helt rättvist att enbart läsa en pro-Obama bok men jag kan väl skylla på att jag nu faktiskt inte har rösträtt i USA.

Likaså riktas uppmärksamheten mot nyhetsrapporteringarna om oroligheterna i RDC . Nu är Kongo ett enormt land, toflte i världen till ytan och för att, som man gärna gör, se till sitt eget så är det en helt annan del av landet än där släktingar och bekanta finns.

Nej, nu ska den här dagen också börja. Ännu ser himlen utanför ganska blå ut, ska passa på att ta en tur till marknaden på morgonkvisten. I eftermiddag varnas för regn men nu på förmiddagen är det nog utmärkt inlinesväder för dem som kan hålla på med sånt... Själv pallrar jag mig till gymmet, har hittat en maskin som tränar inlinesmusklerna och som jag jämte den "liggande cykeln" nyttjar. Lite hardcore känner jag mig med stödbandaget på armen, men det är i själva verket en ren säkerhetsåtgärd för att skydda mig från mig själv och instinkten att ta stöd eller börja lyfta nåt. Idag, en söndag, är det nog inte dumt ur trängselsynpunkt heller att skydda sig lite.

Lunch i Trollhättan

Finns det någon läsare kvar av denna stackars blogg, eller har de liksom författaren övergivit den? Men jag vill å det starkaste förneka just ett övergivande. Möjligen har det varit en längre frånvaro men tankarna har ofta funnits här. För allas vårt bästa (mitt, ert, bloggers lagringsutrymme), ska jag inte sätta dem alla på pränt.

Men jag är alltså i Sverige, dit jag anlände för en vecka sedan med armen i vinkel och... blicken i skyn. Eller nåt. Jag har börjat vänja mig och den första dagens instinktiva reaktion att vända mig och säga "jaså du är svensk?" så fort jag hörde modersmålet har försvunnit.

Förra helgen var en familjelg i Stockholm, något annorlunda än tänkt men mycket lyckad. Lunch på Kaknästornet med tre generationer kvinnor och två dito män, innan den äldste av de senare - fadern - tog med oss alla ut till hans fina stuga där han gjort ett imponerande jobb. Det blev en lugn eftermiddag, jag och bror min hann träffa vänner på varsitt håll innan tidig sänggång, i sympati med brodern skyllde jag också på jetlag (det vet väl alla att det rär på krafterna att flyga två timmar i nordlig riktning?!).

Helgen fortsatte i samma familjära och vänskapliga anda med flera kära återseenden; älskade ni vänner som alltid finns där; C, I, O*2, M*2, ...! C och jag kände oss mycket hippa som uttryckte vår fascination över assemblerkod under shoppingrundan.

På lördagkvällen hade fadern middag för att fira sin sextioårsdag, en mycket god meny där vi överraskades över att inälvsmat kunde vara så gott; han hade gjort en finfin laxpaté.

Söndagen var kulturell med Prins Eugens Waldemarsudde tillsammans med mor och mormor; A och jag letade febrilt efter blodröda skedtavlor men fann intet. Lars Lerins och Helmer Osslunds verk gick dock inte av för hackor.

Efter två nätter på hotell stod O för login och det var högst förnämligt det med. Tillsammans med inbjudna gäster fick jag mig lite svensk politik till livs, mycket trevligt. Min övertalningskampanj att få O tillbaka till Paris är bara i startblocken och man får inte skvallra för honom, men jag ska nog upprepa att där finns de där tiotalet tunnelbanelinjerna han saknar. Och det går att gå på teater en måndagkväll. Nu blev det i och för sig mycket lyckat med bio, vi valde en film som A och jag knappast skulle kunna se i vare sig San Francisco eller Paris och gick nöjda hem efter att ha sett Rallybrudar.

Mer än filmiskt Värmland blev det genom besöket hos morföräldrarna, det var så roligt att möta dem båda igen och härligt att dricka bryggkaffe med kanellängd efter skogspromenaden.

På onsdagen for jag till Trollhättan; när vi passerade Karlstad funderade jag på att skicka ett sms till K och liksom vinka virtuellt, men det kändes nästan dumt eftersom vi inte skulle hinna träffas. Och vem hoppar fram på perrongen i Trollhättan om inte just denna underbara vän? Hon skulle med tåget norrut tio minuter senare och vi hann utbyta några ord innan våra vägar skildes igen. Hennes stackars moder blev vittne till hur jag gick in på förarsidan i bilen; jag och mamma bytte dock snart plats när vi insåg att med den vinkeln på armbågen skulle jag omöjligen komma åt blinkers och högst näppeligen styra.

Så nu är jag alltså här och ska strax ut på en promenad efter att ha njutit av trådlöst nätverk hela morgonen. Djungeltelegrafen (alias mobiltelefonen) gör gällande att internet även kommit hem till mig nu. Det innebär också fast telefon, samma nummer som förr och som vanligt gäller att jag ringer tillbaka om ni ringer upp från fast telefon, kostar ju gratis. Hör nu Televerket, lyssna och lär!

Annars är det fint, armen gör sällan ont och idag på morgonen passade jag på att plocka bort skenan och sätta nytt fint plåster. Det är läskigt vad armen känns liten och lealös, musklerna i armvecket måste halvt ha förtvinat bort. Den vetenskapliga ådran ville naturligtvis ta kort på armen så mor; om du läser det här innan du kommer hem ikväll vet du vad du kommer få se, stanna nu inte borta för länge bara för det! Den avtagbara skenan fick jag förresten för en dryg vecka sedaan, jag var rädd att jag brutit armen igen och åkte in för röntgen. Ingen fara på taket, men jag blev av med gipset och fick en formgjuten, lätt sak. Stackars J som hellre sett att de gipsat ihop fingrarna så jag inte kunde använda handen blev lätt uppgiven över läkarnas till(miss-)tag.

På måndag blir jag av med även denna och då ska jag börja gå på gymmet på riktigt. Jag har försökt en gång med gipsad arm men sedan (obereonde av gymmet, I swear!) kom ju det onda och sen for jag hit. Men träningsabstinensen känns! En viss tröst att vi håller på att skapa samma tjejlag som i år inför LeMans 2009!

Jag skjuter upp det svåraste till sist. Anledningen att jag blev kvar i Sverige en vecka är ju farmors begravning imorgon. Det blir den närmaste begravning jag någonsin varit med och jag ser med bävan fram emot det. Jag tror att det är då jag kommer inse att hon är borta; hon var navet och många av de som är där imorgon har jag knappt träffat utan hennes närvaro. Det kommer att kännas, men jag är ändå glad att jag är här…

Short update

En liten kortis här från McDonalds för att helt snabbt meddela att

• jag mår bra
• flytten är överstökad
• gamla lägenheten ännu ej avstökad
• nya ännu ej instökad
• armen gnäller lite över flytten (jag försökte hålla den stilla)
• vi ringde och gnällde på Free i en halvtimme (0.34€/min!) men internet kommer ändå dröja minst 10 dar, varför jag är lågfrekvent på mailen...

puss å kram!

Kulturutbyte

Den senaste veckan har varit övervägande afrikansk, vilket tagit uttryck i såväl gudstjänster som restaurangbesök. Två av dessa gudstjänster var i franska lantliga kyrkor, och liksom vid mina tidigare erfarenheter av katolska mässor kunde jag observera en hel del skillnader mot protestantiska dito. Jag utvecklar inte denna jämförelse vidare, men nämner det för att försöka ge lite perspektiv på den upplevelse som ceremonin i en afrikansk, men fortfarande katolsk, församling bjöd på i fredags kväll. Den skiljde sig markant redan från de "fransk-franska" så jag kände mig nästan vilsen, men framförallt mycket nöjd och glad över att ha varit med.

Efter detta fredags-inlinestur igen, förra veckan var den officiella turen inställd pga påvebesök. Vi körde förvisso i alla fall och i betydligt högre tempo än vanligt, men det var ändå roligt att vara åter i stafftröjan i fredags. Nu blir det dock ingen inlines på ett par dar, sport är utbytt mot snörvel och hosta.

Men så, åter till kulturutbytena. Det afrikanska i all ära, men ibland är det allt skönt med lite lagom svenskhet. Med en stundande flytt har jag lusläst IKEA-katalogen (repeterat de sidor jag inte redan kunde alltså), surfat kylskåp (om du läser denna blogg B så ska du veta att jag tänkt på dig många gånger i processen!), och konsulterat proffshjälp i köksbyggnad, alias mamma. Slutligen blev det så dags att ta sig ut till själva Varuhuset. Eftersom det även skulle diskuteras finansiering bad de om ID och kommentaren på min passtillhörighet var ofelbart "La classe!". Jag kom genast på god fot med den trevliga mademoisellen och inte blev det sämre när jag avslöjade att jag är medlem i IKEA Family i tre länder (eh jo det är sant).

Idag for vi tillbaka för att faktiskt köpa något och inte bara titta. I diskussionen med kökspersonalen frågar den nya mademoisellen plötsligt: "C'est pas vous la Suédoise? Ma collègue m'a parlée de vous". Jaha, då har man plötsligt blivit kändis på IKEA; budskapet om svenskan hade spridits mellan kollegorna. De var fascinerade att jag pratade franska, den enda svensk de stött på innan var enbart engelsktalande, och tog tillfället i akt att undra hur man egentligen uttalar "schtatt". Lätt oförstående fick jag be om att se "Ståt" och kunde så förklara ringen över a-et. Möjligen var löftet om 50% för svenskar enbart ett skämt.

Hur det så gick till slut i valet mellan Faktum och Värde och resten? Jodå, vi kom hem med såväl Ballerina- som Singoallakex vilket blev facit efter hela helgen. Äkta IKEA-besök helt enkelt.

Flytt ja, det nämnde jag i förbifarten. Om det till äventyrs skulle hända att en framtida hyresvärd läser jag borde jag vill inte säga att det är min trettonde lägenhet på åtta år (jag minns när jag skrev om den tolfte). Jag vill dock tillägga för att rädda mitt skinn att jag alltid betalat hyran i tid, att jag aldrig blivit utslängd någonstans ifrån och att hyresvärden för min förra lägenhet aldrig sett den lilla studion så ren som vid utflytt. Det senare kan förmodligen vara helt enkelt för att jag missat att fransmän städar när de flyttar till en lägenhet, inte från. Denna gång ska vi tvärs över gatan, några kvadratmeter större och lite närmare till restaurangen; dessvärre finns ingen mathiss i byggnaden...

Jobbmässigt ska jag få åka på konferens igen och presentera en poster. Gissa var? Paris! Om man skulle passa på att besöka Louvren?:-)

Editerat: Jag glömde ju en lördagskvällens patriotism, vi såg Mamma Mia på bio och nog var det något visst att se Rolf Anderssons (Stellan Skarsgårds) ståtliga båt, "...där fladdrade den svenska fanan i skeppets akterstäv...".

I'm alive!!

Det var längesedan som det var så längesedan jag skrev mitt senaste inlägg här på bloggen, när jag nu fattar tangentbordet igen.

Vid lång frånvaro tar det nästan emot att börja skriva för jag känner mig i det närmaste skyldig att rapportera om vad jag gjort, vad jag gör nu för tiden, varför jag aldrig hör av mig och varför det var så länge sen vi sågs här. Men ni ska veta att jag saknar det. Ofta tänker jag vad jag skulle kunna orera om men så kommer något ivägen.

Detta något skulle kunna vara jobbet; simulerat samplande, presentationskreerande och oscilloskopmätande. Eller träningen; den nyupptäcka simbassängen på gymmet, inlinesturer med tappad lins, eller intensivt PR-arbete för långfärdsskridskor. Inte för att det behöver jobbas så mycket, en av mina träningskompisar är heltänd på Vikingarännet.

Jag läser mycket nuförtiden också och skulle förmodligen kunna tillbringa en hel tågresa två säten ifrån en kollega utan att märka dennes sällskap förrän vi stiger av vid Le Guichet. Igår avslutade jag en underlig, men bra, roman om en steril man och en donator som för allt i världen inte vill ha barn men ändå inte vill lämna jorden med sin ohemula förmögenhet som enda märke. "Un objet en souffrance" av Didier van Cauwelaert. Efter den har jag attackerat en klassiker som stått oläst i bokhyllan i snart två år; "Le pont de la rivière Kwai" av Pierre Boulle som också skrivit "La planète des singes", båda filmatiserade.

Eller ett par ord om att modern kommer besök om en vecka, det ser jag mycket fram emot. Jag har börjat jobba på en liten lista med svenska varor jag önskar från ICA-butiken, och drog mig till minnes ett snarlikt blogginlägg jag skrivit för ett år sedan inför hennes besök i villan i Prégnin. Så insåg jag att det inte alls var ett utan två år sedan. Tiden går fort... Däremot är det faktiskt nästan exakt ett år sedan senaste besöket där, men då på 16 istället för 45 kvadrat. Jag hade vissa tankar på att be henne ta med min MTB hit, men just de där 45 kvadratmetrarna sätter vissa begränsningar. Om C eller m läser det här kommer ni inte alls förstå och jag förstår er till fullo, mina tankar går till m:s cykel i hallen me vår hall är så liiten. Hur gärna jag än skulle vilja:-)

Träningen inför moderns och mitt lopp har väl varit sådär; det hålls igång men mer gym och inlines än löpning när allt kommer omkring. Men jag ska göra mitt bästa!

Annars är det väl inte så mycket mer som händer. En tidig födelsedagspresent fick jag idag när jag läste anslaget om att metrons linje 6 drar igång redan den 2 istället för den 6 september, så att jag slipper myllret i Châtelet. Det lär för övrigt vara en av världens största järnvägsstationer. "Mesdames, messieurs, en raison d'importants travaux, le trafic sur la ligne 6 est interrompu entre Bercy et Place d'Italie..." blir en saga blott inom ett par dagar!

Hepp, nu ska jag sluta skriva strunt och byta om inför kvällens inlinestur med paus under Tour Eiffel.

Långhelg

Jag tänker mycket på vad jag ska skriva om på bloggen; denna liksom dess syster, men det blir liksom inte riktigt tid. Eller om jag inte tar mig tid snarare. Långhelg har det i alla fall varit och ganska mycket tid har gått åt till att få ordning på torpet. Sommarvärmen till ära är vinterjackorna undanstuvade i det minuskula källarförrådet, och fönstren gapar tomma då alla gardiner är tvättade.

Det skulle kunna varit en enormt sportig helg, men vi eliminerade bort 96km-inlinesturen igår. Det var nog bra, lördagens Paris-Versailles satt i benen och kändes på röda axlar. Fint var det dock! På sportfronten verkar ett stort missförstånd smugit sig in i och med Stockholm Maraton. Av någon outgrundlig anledning tror de att jag ska vara snabb och med mitt startnummer ska jag iväg i första gruppen kvinnor efter de seedade. Grundat på gamla prestationer alltså. Startbeviset ramlade in för några dagar sedan och allt var på engelska och tyska ety jag anses som utlänning.

Jag har haft en tydlig déjà vu-, eller déjà vécu- upplevelse och slogs igår av hur instinkter kan rotas djupt. Igär var jag på IKEA och inhandlade bland annat ett hemskt gulligt och mjukt gosedjursmarsvin. Kunde inte låta bli. Senare på eftermiddagen när min blick landade på detta marsvin på högen med nyvikt tvätt i soffan där jag själv placerat det minuterna innan, slogs jag av "nej, jag har glömt Mymlan i soffan, måste sätta tillbaka henne i buren!". Det är över tio år sedan Mymlan dog…

Oflitig

Jag är oflitig lite med det mesta just nu, halvfokus på jobbet och halkar efter med bloggen. Men flitens lampa lyser desto oftare i lägenheten där det skruvas och hamras och muttras. En icke oanselig samling insexnycklar får gälla som omisskännligt tecken på nyss genomförd flytt. Nu är i det närmaste alla möbler införskaffade, jag har inte varit helt trogen mina rötter men jag antar att det tillhör nödvändigt kompromissande att inte handla allt på IKEA. Det första av samboskapets prov är avklarat och alla möbler monterade med hjälp av sydländskt metodiskt lugn och skandinavisk hast. Den senaste - och för ett tag sista - investeringen var bäddsoffan igår som nu står redo ta emot kvällens besök av faderen. Ska bli mycket trevligt, J förundras dock över att jag ens kan tycka det är tråkigt missa inlinesturen...:-) Stort tack till modern för inflyttningspresentandet!

Ny internetbox har också anlänt, TV-låda (men vi får inte eurosport!!) och allmäna kablar. Det vore dock lögn att tro att det skulle funka direkt men jag har gott hopp. Ska testa idag innan klockan hunnit bli imorgon.

Flytt

Jorå, nu är flytten överstökad och nya lägenheten överstökig. Men vetskapen om att det är parkettgolv därunder lådor och påsar är glädjande.

Det hela gick mycket smidigt men det är ju naturligtvis så att allt tar längre tid än man tror. Och flytt-fatiguen är internationell: "Tre och en halv timme på IKEA! Tur de har restaurangen..."

Min pendlingstid har ju blivit något förlängd men jag försöker börja läsa lite mer på tåget. Det som däremot går dåligt är att lära sig var på perrongen man ska gå på och av för att optimera. Längst fram på RER B på morgonen, det har jag vetat länge. Vilket verkar innebära längst fram även på RER A. Och längst fram innebär åt vänster efter trappan, inte höger som jag trodde i morse. Nians metro, den ska attackeras på mitten på morgonen mot Nation och längst bak på kvällen hem. Men snart får jag nog mitt Vélib-abonnemang och rationaliserar bort nian.

Varje morgon skänks en tacksamhetens tanke till broder N som donerade sin kaffemaskin med timer. Jag måste dock installera även sirener på den så att jag verkligen kommer upp på morgonen...

Köket är annars en stor glädje, för första gången i mitt liv gasspis och det känns lite lyxigt. För att inte tala om egen tvättmaskin - träningskläderso-vi-dören kan bekämpas:-)

Inte för att det tränas så hårt för tillfället, förkylt och ynkligt är det...

L'avant-dernière nuit

När jag klickade på nytt inlägg fastnade ögonen en kort sekund extra på bloggrubriken och det känns extra sant just nu. "La prochaine étape". Golvet här hemma har börjat belamras med pappkassar och halvpackade väskor jämte halvtömda skåp och lådor. Defragmentering kanske man kan kalla det? Eller helt enkelt bara flytt. På onsdag går lasset från 14:e till 20:e arrondissementet, från 16 till 46 kvadrat, från heltäckningsmatta till parkett, från känt till okänt. Och det känns alldeles utmärkt! Jag kan dock inte låta bli att tänka på att det är tolfte lägenhetskontraktet på åtta år som jag signerar. Tre i Frankrike, tre i Schweiz och resten i Sverige…

Väder och hälsa tillät äntligen årets första måndagstur på inlines, en sliten kropp protesterade först men blev nöjdare och gladare alltsom kilometrarna tillryggalades. Se kroppen har minsann ingen rätt att vara trött, om den tar över fyrtiofyra minuter* på sig att pallra sig runt "Les 10 km du 14ème" så has inget förbarmande.

Igår kväll var det också middag med A-K och G, hemskt trevligt och jag hoppas passförfarandet ordnade till sig för dem.

*44.13 nettotid, resultatlistan ljuger dock och säger 44.21… Lögn och ont förtal.

Dåligt uppdaterad

Jag är en dålig bloggare för tillfället. Den som vet var den ska leta kan dock hitta livstecken på annat håll…

Men det händer saker. Det jobbas, gås på kurs, träffas vänner, äts piller (nej mamma, ingen fara), och tränas lite lagom. Eller lite mindre än lagom. Förhoppningsvis är det uppehåll imorgon så vi - äntligen - kan defilera nerför Schamps Ilajses på inlines. Helgen börjar i övrigt bokas in, med belgiskt möte på lördagkvällen och ett svensk dito på söndagkvällen. Sedan är det ytterst få dagar kvar tills flyttlasset går till det tjugonde…

Åsså sjunger vi alla för lilla mamma; "Hipp hurra för Bamse..mor, som är så snäll och...och...rar!"

Goda grannar, röntgenfilm och 75€ mindre fattig

Det är resultatet av kvällen. Ty se inte lär jag mig av mina misstag utan låste idag in nyckeln igen. I låset. Kom hem lite för sent för att låssmeden skulle vara öppen men det hela avlöpte ändå bra. Jag blev lovad natthärbärge hos grannen M och vi inledde med middag nere i Bistro 7. Därifrån hade jag fått låna röntgenfilmen men vi lyckades inte, dock visade sig bartendern vara en hejare på inbrott så till slut får jag ändå sova i min egen säng. Me like.

Bilan (fast egentligen inte en sammanfattning utan bara väldigt långt om ganska lite)

Söndag kväll, Yogi-te (chokladvarianten!) och grannens nät funkar igen. Jag ska strax krypa till kojs, insåg att jag inte har något som "måste" göras och innan jag hinner komma på vad det skulle kunna vara (brukar sällan vara så svårt) ska jag inta vågrätt läge.

Hela helgen har annars varit av hämta-energi-art. Inlinesturen i fredags var som vanligt skoj, kantad av glada fransoser som firade 25-3-segern mot Irland i rugby-VM på hemmaplan. Jag testade på rollen som "tortue", dvs sköldpadda, vilket är de som åker längst bak och ser till att alla kommer med. Behöver jag påpeka att det inte är den roll jag strävar efter att ha senare? Det var förvisso mycket roande att höra på jargongen som gällde för att få dem som faktiskt inte hade i turen att göra att kliva av banan. Jag har inte beskrivit så mycket om hur inlinesturerna fungerar, men lovade för ett par månader sedan att gästblogga åt O om just detta. När den texten är klar kanske jag ber om lov att få publicera även på min egen blogg:-)

Efter en underbar morgonjogg längs Seines stränder som nu börjat tömmas på turister ägnas lördagen åt sedan länge uppskjutna småprojekt. Däribland att lydigt följa den per brev erhållna inbjudan till banken (det ska inte förnekas att jag var en smula orolig; vad vill de som är så viktigt?)som var skickad enbart för att de inte fått mitt mobilnummer (till mitt försvar: det har de visst!) och därmed inte kunnat ringa mig för att be om elräkningen som är bevis på att jag bor där jag bor. Franska banker slutar aldrig förvåna.

Smått till stort, på lördagkvällen när rue Campagne Première förberedde sig som bäst för fest följde jag med J och ställde upp som volontär åt "Les Restos du Cœur", en välgörenhetsorganisation som bl a distribuerar mat till hemlösa. På lördagkvällar är det distribution på Place de la Republique och jag ska fortsätta att gå dit så ofta jag kan. Det är en sådan sak jag ofta tänkt jag "borde" göra men som aldrig riktigt blivit av och nu presenterades möjligheten alltför lätt för att inte nappa på. Jag funderade på om jag verkligen skulle kunna just lördagar (jag kanske hittar någon annan dag som är bättre förvisso) men ett par timmar på tidig kväll innan utgång är ju inga problem alls de helger jag är i stan. Man kan göra som vi gjorde nu; anslöt senare till gatufesten med musikanter, restauranger som dukat upp på gatan och allt igenom god stämning.

Festen fortsatte idag men mitt deltagande inskränkte sig till att ha fönstren på vid gavel såsom vädret tillät och låta underhållningen komma in istället under de timmar jag uppehöll mig på hemmaplan. De övriga var det tid för inlines längs Seine och bio; "A Mighty heart" som varmt kan rekommenderas.

Week-end

Den kommande helgen har haft många planer. Den ursprungliga var att åka till Schweiz och träffa vännerna där, men av flera olika skäl ställs in den resan och jag sällar mig till skaran som sponsrar Easyjet med oanvända biljetter. En annan idé var att tillsammans med J ta första tåget på lördag morgon.

Båda dessa krockade dock med Fête de la rue Campagne Première som hålls i helgen och som redan börjat förberedas med girlander över gatan. Framträdanden, musik och långbord (à la O-ringen??) står på agendan och det känns som helt rätt slutsats att stanna i stada. Ska också bli skönt med en lördag till att förutom marknadsbesök uträtta sedan länge mognande ärenden - min vana att göra sönder stavmixers har jag tagit med från Schweiz (två på en vecka!) till Paris (ännu bara en) och därför har det vare sig blivit avokadosoppa eller mangosmoothie på ett tag. Jag kanske skulle fråga kockgrannen M om hon har lust att laga mat tillsammans till festen; vi kan öppna våra dörrar och ha en tvåa med fönster åt båda håll där uppe på fjärde våningen.

Men först fredag, dags för tredje wannabe-omgången som staff och jag har kikat in kvällens runda. Vid halv tolv i natt återfinns jag vid La Villette för paus, en och en halv timme senare är förhoppningen att stamservitören N är på plats för att servera after-skate-öl; det var ett tag sedan sist.

Hösten fortsätter sedan sin gång; om två veckor kommer M&A på besök från Sverige och helgen därefter T från Genève. Då är för övrigt sushikväll inplanerad i Bistro 7 och jag har erbjudit min och min besökares tjänster i köket. Galenskaper då det redan är en japan med i organisationskommittéen...

Mitt i städningen

Redan där är det lite lögn - "mitt i" - men jag är i alla fall mitt i förberedelserna. Jag borde verkligen städa; mor kommer ju på besök utan att jag är där och kan ursäkta de rådande förhållandena. Ett tag funderade jag på att ringa Anticimex men insåg att jag inte vet vad den franska motsvarigheten heter. Nåväl, det är ju inte så stort i alla fall (men heltäckningsmatta - hallå!?).

Jag har åtminstone fyllt kylen efter marknadsbesök. Man brukar ju säga att "visa din bokhylla så ska jag säga vem du är" men eftersom böcker är rätt tungt att flyga runt i Europa är min bokhylla inte så full (ex Walking in Switzerland, Introduction to Optics, Kaxiga tjejers guide till det perfekta partylivet, Atlas Shrugged samt Gott och Grönt) . Istället fick min kyl mig att börja fundera på vem jag egentligen är när jag efter marknadsbesöket (de känner igen mig nu: "ah, ciao bella":-) Eller om det är för att det är ganska få som dyker upp i träningskläder gång efter annan...) försökte knöla in de sista salladshuvudena. Vad får man till exempel för dom på vindruvor i två färger, två sorters färska fikon, mango, grapefrukt, sju olika ostar, två flaskor vin, en flaska champagne, crème cassis, pesto och tre paket kaffe? Basvaror? Eh jo då, det finns morötter, ett paket mjölk och några ägg också... och vitlök!

Nej, nu måste det städas innan jag tar tåget till Melun och konsert. Gårdagens inlinestur härligt skön i benen, samt en smula stolthet över kommentaren "genial" invid rubriken "vitesse" i min wannabe-staff-bok. Ha en go' helg!