Sport, kort och gott

Det var längesedan jag skrev om idrott på riktigt. Idrott, såsom i blod, svett och tårar. Idrott, såsom i umgänge och kamratanda. Det har inte varit så stor del av mitt liv det senaste, som det brukar vara.

Men jag anar återtåg. Igår var nog första "riktiga" turen med det gamla gänget, och vi var många återvändare. Vädret har satt stopp för att köra och även om fredagsturen ofta har blivit av så har våra privata måndagar och onsdagar allt som oftast ställts in. Så det var så härligt att åter vara där, sisådär 10-15 stycken, runt på huvudstadens gator. Jag inser att jag förmodligen tappat teknik än mer än fysik, men båda borde gå att ta ikapp. En tjej i gänget håller på att propsa på att vi ska göra en duo på en ny 24h-tävling strax utanför Paris i maj, jag letar tjejer så att vi kan iscensätta plan A och ha ett fullt lag (8 pers) med tjejer. Jag tvivlar på att formen är ikapp för att köra en sån tävling på två redan om tre månader.

En kollega undrade idag hur formen är om en månad; jag hade planerat anmäla mig till Paris halvmaraton men när min arm väl var friskförklarad för löpning var anmälningstaket nått. Så blev det en plats ledig pga att en annan kollega fått förhinder. Jag vet inte, är ju bra sugen att inte bryta min nu treåriga svit med en halvmara per år, men det är snart. Min kropp säger mig att den är långt från fornstora dagar, men det skulle ändå ta på stoltheten att få det hela dokumenterat svart på vitt.

Vi får väl se, vi får väl se. Ser fram emot en idrottsfylld vår i vilket fall som helst!

Packad och klar

Det var ett tag sedan den var ute och for men nu står den där packad - Lowe Alpine-ryggan med de extra 15 litrarna utvecklade för att få plats med alla varma skidkläder. Sett till kylan som råder här i Paris lär det inte vara någon tropisk hetta i Tignes…

Imorgon går alltså tåget till årets telemarksvecka, vi ska bo på samma hotell som i fjol och förhoppningsvis stöta på samma gäng som då. Gärna med lite nya tillskott också. Det ska bli härligt att komma ut i pisterna, njuta av alpluften och slipa lite på tekniken. Raspa. Hyvla. Grovsåga… Jamen åka skidor alltså! Tyngden på dalskidan och rejält knäböj i svängarna. Får inte glömma mitt värsting-handledsskydd som ännu ligger i bilen, även om jag inte riktigt vet hur jag ska kunna hålla i staven med det på.

Dessa skydd fick folk att kalla mig Robocop igår på inlinesturen. Det gör nu inget, de kan få kalla mig nästan vad de vill för jag är så glad att vara tillbaka. Tekniken är inte vad den borde (jag skrev borta - Freudiansk felskrivning) och formen lämnar en hel del övrigt att önska men det var väntat. I onsdags blev det också åka av men det var verkligen ett ganska galet tilltag, efter en hel dag med rejält under minusstrecket kröp temperaturen upp runt noll och även på livligt trafikerade gator innebär det viss halka. Men med lugnt tempo klarade vi oss utan fall.

Idag har jag förutom att packa beskådat demonstrationen för Palestina, eller snarare polisarbetet för denna. Utan att gå in för det verkade jag ta motsatt riktning som kortegen genom stan, och sprang på en stor andel av huvudstadsregionens poliser. Mycket smidigt att cykla på livligt trafikerad gata om man håller samma takt som den femton minibussar långa poliseskorten.

Nä, nu är det sängdags för skiiidor!

Springa!

Jag har sprungit idag, detta som så våldsamt förbjudet. Och detta skriker jag ut här i offentligheten? Jag tror dock inte läkaren kan svenska, om han eller hon nu skulle hitta hit. Dessutom har jag redan sprungit, till tåget (och missat). Nåväl, så illa var det inte, löpningen skedde i simbassängen; jag upptäckte att gymmet innehar WetVests att nyttja fritt. Detta kanske kan tyckas litet för ett blogginlägg men det var en härlig känsla att utföra löprörelsen, och utan att sitta fast i en maskin!

Vad annrs? Imorgon kommer Beaujoulais Nouveau, som brukligt är tredje torsdagen i november, det ska vi nog delta i firandet av. Inte är vinet känt för att det är särdeles gott, men en institution är det i alla fall.

Offentlig ursäkt och dito glädjeutrop

Ja alltså först en ursäkt för allt det där dravlet igår. Det intresserar naturligtvis ingen hur många sekunder det går på en blobb och hur många blobbar på en stapel, men vi kan väl låta det vara ett uttryck för träningsabstinens eller nåt? Jag låter inlägget finnas kvar som ett minne.

But there are good news today! Me happy!! That is, I went to this doctor, you know, one of these guys in white coat and a stethoscope-thingy around his neck, you know. He kind of looked at my x-rays from all the angles and he looked like, worried and I was just like trembling, you know, and then he looked at me and said "It's fine".

Nu ballade det visst ur igen, hemskt ledsen. Men jag vill bara illustrera att jag är väldigt glad över beskedet att allt ser ok ut och läkningsprocessen fortgår; smärtan jag känt är fullt normal. Jag undrar vad som står i min journal, ty trots att detta var en ny läkare jag aldrig mött förr sade han direkt att "ingen sport på sex veckor än", sport med fall-risk alltså. Gym var fortfarande helt ok och det är ingen fara för ärret att börja simma heller. Men bäst av allt - grönt ljus för skidveckan i januari! Dock ska jag ha ett skydd som går upp till armbågen...var hittar man sånt??

För övrigt, Paris halvmara, här kommer jag! Den 8 mars, det är drygt två månader efter att jag kan börja springa, någon morot får jag allt ha. Jag slipper garanterat allt vad press heter i alla fall.

Alternativ träning (urspårat värre)

Alternativ träning på ol-gymnasiet, det var i princip allt som inte innefattade löpning; cykel, inlines, styrketräning, spänstträning, you name it. Jag är i den meningen högst alternativ för tillfället, även om alternerandet är tämligen insnävat kring olika cardiomaskiner på gymmet. Förr brukade dessa mest vara för uppvärmnings skull inför styrkan, konditionsträning fick jag nog av ute, men nu är det trampmaskiner och liggcyklar som gäller. Folk undrar om det inte är väldigt enformigt och jag kan bara intyga; det kan bli erbarmerligt tråkigt efter ett tag och den största sporren blir tanken på alternativet, att inte göra något alls. Men jag börjar vänja mig och smärtgränsen höjs hela tiden. Förr var jag less efter en kvart motionscykel och för att få ihop till längre pass fick jag byta maskin för att hålla motivationen uppe. Men se nu har det till och med hänt att urverket ställs på 45 min och minsann, det funkar!

För detta krävs förstås allehanda knep. Jag ser för det första till att välja maskiner med fungerande TV, även om jag lyssnar på min iPod är det alltid trevligt med lite distraherande flimmer framför ögonen. En annan viktig detalj är staplarna. Det finns gamla maskiner som inte kombinerar TV och staplar, de gäller att undvika i det längsta men de andra är greit. Lite matematik, att se hur delta effekt varierar mellan de olika intervallstegen om man ändrar motståndet. T ex på andra intervallstapeln är skillnaden mellan nivå tio och elva 9 spm (steg per minut), medan den är 12 spm på steg tre; den stora missräkningen är just steg tre där skillnaden är 12spm mellan nivå tio och elva, men enbart 11spm mellan elva och tolv. Intervallerna är alltid uppbyggda av tolv staplar så för varje minut längre totaltid ökas tiden per stapel med fem sekunder, om man inte ändrar sin totaltid mitt i träningspasset förstås - då får de kvarvarande staplarna kompensera för de tidigare. Tidsindikatorn som visar kvarvarande tid i procent har arton blippande blobbar så det är alltså en och halv blobb per stapel.

Jodå, men jag brukar rensa hjärnan när jag tränar... För två år sedan kunde jag rensa hjärnan på längdskidorna med utsikt över Genève-sjön och Mont Blanc i solnedgången, nu vet jag att en stapel är 3.45 under ett 45-minuterspass. Däremellan har jag i och för sig skådat Eiffeltornet åtminstone en gång varje träningspass under senaste året. Det låter kanske som att jag gnäller på mitt gym, ändå är det långt från sanningen. Varje dag skattar jag mig lycklig som har mitt gymkort för vad skulle jag hitta på annars när jag vet att de andra är ute och åker?

Angående arm och träning så sitter jag här och är lite nervös. Imorgon ska jag till sjukhuset på röntgen och kontroll, det känns lite som en domedag. Tre månaders vila ordinerade läkarna vid operationen, det innebär slutet av december (jodå, jag har börjat med julmusik i nämnda iPod för att intala mig att det inte är så långt kvar nu). Det är en halv månads marginal innan telemarksveckan i Tignes, där det garanterat finns risk för fall. Men lite nervös är jag som sagt, tänk om det inte läkt som det ska? Jag tror väl inte att det brutits upp igen, det skulle jag väl ändå känt, men det har faktiskt gjort lite ont på sistone. Läkaren sade till mig när stödbandaget togs bort att jag inte - INTE - fick bära tungt men dels är det så lätt att glömma, dels är kanske inte hennes och min definition av tungt densamma ("Här kommer Pippi Långstrump" eller vad?). Så nu sitter jag här och målar upp någon sorts skräckbilder av hur skruvarna har förskjutits nedåt i benet (fast sådär får jag inte skriva för då gör det ont i mamma...f'låt!) och att allt måste tas upp. Jag är nog bara hypokondrisk. Fast kollegerna skulle säkert skratta gott; först knallar jag till jobbet med bruten arm, kletar på lite kräm för att lindra muskelsmärtan och tycker att "äh, jag kan väl röntga imorrn eller så", sedan har skadan gått upp utan att jag fattar nåt. Nej, de skulle nog tycka det var synd och i sanningens namn, sådär macho är jag inte.

Jag vill avsluta det här inlägget, som blev vansinnigt mycket längre än jag tänkt, med att gratulera kusin W på födelsedagen innan det är för sent - jag har 20 minuter tillgodo:-). För övrigt anser jag att 17 november borde bli helgdag. Åtminstone i västsverige.

*Jag angav först en storhet, men kom på att även om enheten inte har någon innebörd för mig i det här sammanhanget, så finns det de för vilka den kan ha det och jag vill definitivt inte späda på med argument i en osund debatt som inte ens borde existera...

We passed the test!

När jag nämnde för J att man i Sverige ibland kan höra talas om IKEA-testet trodde han först inte det var sant, men förstod efter en förklaring dess legitimitet. Att till det stora blågula varuhuset med en i förväg överenskommen (nåja) lista, kryssa runt från avdelning till avdelning och beställa prylar, välja nya när de man vill ha inte finns, provligga säng, ändra valet av köksmoduler, springa från hyllrad till hyllrad i hämtlagret och verifiera artikelnummer ("nej inte 798.101, det ska vara 799.110"), stånka sig genom den långsammaste kassakön som man såklart alltid väljer, stuva in hälften i den lånade lastbilen, vänta en halvtimme på resten som också ska stuvas in - allt detta en lördag när varuhuset är smällfyllt - och sedan fara hem genom bilköerna och springa upp med alla platta paket tre trappor utan hiss och med ena bäraren enarmad; bara det är ett prov för relationen. Efter det tillkommer montaget av prylarna. I vilken ordning saker och ting ska sättas ihop, var de ännu oanvända skruvarna ska skyddas för kringspringande fötter, vem som tagit den röda skruvmejseln, och så vidare. För att inte tala om de faktiska avvägningarna som inte besvaras av bruksanvisningen; var ska garderoben stå (i de fall man har förmånen att kunna välja och inte måste utnyttja den enda lediga väggsnutten) och hur många ben behövs under kökselementen?

Men vi klarade till slut alltihop igår! Den stora biten, köket, var kvar och faktum är att vi nästan är värda en liten applåd. Med illa dold stolthet kan jag säga att det ser nästan perfekt ut, det fattas lite komplement och det är ännu lite abstrakt hur vi ska såga av bänkskivan för att få vår prägel på den, men på det stora hela är det riktigt bra. I en inte allt för avlägsen framtid ska det nog bli klart.

Heminredning i all ära. Det händer saker i världen runt omkring oss. På det lilla planet att jag har tagit upp arbetet igen vilket känns mycket roligt. Ha någonstans att gå på morgonen, det är värt mer än jag kunde tro innan. Sedan att morgonen börjar strax efter halv sju istället för ett par timmar senare är smällar man får ta.

På det stora planet följer vi, som alla andra, det amerikanska presidentvalet och jag läser flitigt min Obama-bok som min käre bror lämnade vidare till mig sedan han läst den; jag förstår och uppskattar denna gest! Det är naturligtvis inte helt rättvist att enbart läsa en pro-Obama bok men jag kan väl skylla på att jag nu faktiskt inte har rösträtt i USA.

Likaså riktas uppmärksamheten mot nyhetsrapporteringarna om oroligheterna i RDC . Nu är Kongo ett enormt land, toflte i världen till ytan och för att, som man gärna gör, se till sitt eget så är det en helt annan del av landet än där släktingar och bekanta finns.

Nej, nu ska den här dagen också börja. Ännu ser himlen utanför ganska blå ut, ska passa på att ta en tur till marknaden på morgonkvisten. I eftermiddag varnas för regn men nu på förmiddagen är det nog utmärkt inlinesväder för dem som kan hålla på med sånt... Själv pallrar jag mig till gymmet, har hittat en maskin som tränar inlinesmusklerna och som jag jämte den "liggande cykeln" nyttjar. Lite hardcore känner jag mig med stödbandaget på armen, men det är i själva verket en ren säkerhetsåtgärd för att skydda mig från mig själv och instinkten att ta stöd eller börja lyfta nåt. Idag, en söndag, är det nog inte dumt ur trängselsynpunkt heller att skydda sig lite.

Befrielser

Hur beskriver man en begravning utan att det blir vare sig blödigt eller alltför distanserat? Farmors begravning innebar många känslor. Kistan med sitt gröna bårtäcke; de vackra, enkla blommorna, egenhändigt plockade direkt från naturen, precis så som hon önskat. Sångerna, vad kan som musik framkalla känslor? Ändå var de intet mot avskedet vid kistans kant. Ledsamma dagar med dess tårar, visst har de funnits förr. Men den våldsamma, plötsliga, sorg som liksom bara grep tag i kroppen och gjorde stegen åter till bänkraden så oändligt långa… nej, den var olik allt annat.

Men det får finnas någon måtta på ulvalåten. Begravningskaffet och allt runt omkring, det var annorlunda. Alla sörjde och saknade naturligtvis inombords, men den hjärtliga stämningen var ändå inte påklistrad. Vi var samlade tillsammans - i de fall inte fysiskt så i tanken - och vi mindes vår farmor/ mormor/ mor/ hustru/ syster/ vän med den glädje och värme som hon så gott som alltid utstrålade. Varför skulle vi då inte sitta i hennes kök precis som förr, och skratta åt samma skämt som då? Funderandes över om det praktiskt går att göra ris à la Malta själv, och hysandes försorg om att äldsta kusinen fick kaffe först (jag är dock rädd det misslyckades). Nej, vi kan aldrig låtsas att det blir likadant som förr, men vi kan ändå försöka bevara så mycket vi kan!

Så om begravningen kan sägas att trots att det var tufft i kyrkan, så var det en befrielse att vara med. Att få träffa de andra och att få ta ett avsked. Det är dags att gå vidare. Jag kommer knappast beröra farmors bortgång och begravning något mer här. Det betyder absolut inte att jag inte tänker mer på det, men livet går vidare framåt.

Vilket för mig till en annan, något världsligare händelse. En annan typ av befrielse; den från stödbandaget och mitellan. Idag plockades detta bort, efter två timmars väntan efter röntgen (det blev uppenbart att jag totalt missuppfattat det franska systemet eftersom jag har en naiv (svensk?) tilltro till att ett system ska fungera och att man därför inte ska motsätta sig det, t ex genom att resa sig från sin väntrumsstol och tala om att man är på sjukhuset för att träffa en läkare). Läkaren insåg sin patients intressen och underströk nogsamt vilka sporter som skulle undvikas; motionscykel är ok.

Det känns ofantligt konstigt att ha två (någorlunda) fungerande armar. På väg hem från sjukhuset gick jag ideligen och strök bak håret bakom vänsterörat, varefter jag stoppade händerna i byxfickorna, rörelser totalt otänkbara förut. Jag sitter nu och knappar på datorn med båda händerna, efter att ha tagit en dusch där jag kunde ta shampot i handen istället för direkt på huvudet och därmed kunde avgöra mängden istället för att halvdant massera in en månadskonsumtion i det stackars håret. Värmeljusen lyser överallt i lägenheten ty det var ingen konst att både hålla i tändsticksasken och dra stickan mot plånet med tillbörlig kraft.

Samtidigt går min stackars arm förmodligen mot sin farligaste tid i rehabiliteringen. Tidigare var jag rent fysiskt hämmad av bandaget och vissa saker gick som synes bara inte att göra. Nu är det mitt eget förnuft och smärttålighet som sätter gränsen. Då dessa inte alltd har visat prov på tillförlitlighet så jag för mobilisera någon annan sorts kraft…samvetet?

Lunch i Trollhättan

Finns det någon läsare kvar av denna stackars blogg, eller har de liksom författaren övergivit den? Men jag vill å det starkaste förneka just ett övergivande. Möjligen har det varit en längre frånvaro men tankarna har ofta funnits här. För allas vårt bästa (mitt, ert, bloggers lagringsutrymme), ska jag inte sätta dem alla på pränt.

Men jag är alltså i Sverige, dit jag anlände för en vecka sedan med armen i vinkel och... blicken i skyn. Eller nåt. Jag har börjat vänja mig och den första dagens instinktiva reaktion att vända mig och säga "jaså du är svensk?" så fort jag hörde modersmålet har försvunnit.

Förra helgen var en familjelg i Stockholm, något annorlunda än tänkt men mycket lyckad. Lunch på Kaknästornet med tre generationer kvinnor och två dito män, innan den äldste av de senare - fadern - tog med oss alla ut till hans fina stuga där han gjort ett imponerande jobb. Det blev en lugn eftermiddag, jag och bror min hann träffa vänner på varsitt håll innan tidig sänggång, i sympati med brodern skyllde jag också på jetlag (det vet väl alla att det rär på krafterna att flyga två timmar i nordlig riktning?!).

Helgen fortsatte i samma familjära och vänskapliga anda med flera kära återseenden; älskade ni vänner som alltid finns där; C, I, O*2, M*2, ...! C och jag kände oss mycket hippa som uttryckte vår fascination över assemblerkod under shoppingrundan.

På lördagkvällen hade fadern middag för att fira sin sextioårsdag, en mycket god meny där vi överraskades över att inälvsmat kunde vara så gott; han hade gjort en finfin laxpaté.

Söndagen var kulturell med Prins Eugens Waldemarsudde tillsammans med mor och mormor; A och jag letade febrilt efter blodröda skedtavlor men fann intet. Lars Lerins och Helmer Osslunds verk gick dock inte av för hackor.

Efter två nätter på hotell stod O för login och det var högst förnämligt det med. Tillsammans med inbjudna gäster fick jag mig lite svensk politik till livs, mycket trevligt. Min övertalningskampanj att få O tillbaka till Paris är bara i startblocken och man får inte skvallra för honom, men jag ska nog upprepa att där finns de där tiotalet tunnelbanelinjerna han saknar. Och det går att gå på teater en måndagkväll. Nu blev det i och för sig mycket lyckat med bio, vi valde en film som A och jag knappast skulle kunna se i vare sig San Francisco eller Paris och gick nöjda hem efter att ha sett Rallybrudar.

Mer än filmiskt Värmland blev det genom besöket hos morföräldrarna, det var så roligt att möta dem båda igen och härligt att dricka bryggkaffe med kanellängd efter skogspromenaden.

På onsdagen for jag till Trollhättan; när vi passerade Karlstad funderade jag på att skicka ett sms till K och liksom vinka virtuellt, men det kändes nästan dumt eftersom vi inte skulle hinna träffas. Och vem hoppar fram på perrongen i Trollhättan om inte just denna underbara vän? Hon skulle med tåget norrut tio minuter senare och vi hann utbyta några ord innan våra vägar skildes igen. Hennes stackars moder blev vittne till hur jag gick in på förarsidan i bilen; jag och mamma bytte dock snart plats när vi insåg att med den vinkeln på armbågen skulle jag omöjligen komma åt blinkers och högst näppeligen styra.

Så nu är jag alltså här och ska strax ut på en promenad efter att ha njutit av trådlöst nätverk hela morgonen. Djungeltelegrafen (alias mobiltelefonen) gör gällande att internet även kommit hem till mig nu. Det innebär också fast telefon, samma nummer som förr och som vanligt gäller att jag ringer tillbaka om ni ringer upp från fast telefon, kostar ju gratis. Hör nu Televerket, lyssna och lär!

Annars är det fint, armen gör sällan ont och idag på morgonen passade jag på att plocka bort skenan och sätta nytt fint plåster. Det är läskigt vad armen känns liten och lealös, musklerna i armvecket måste halvt ha förtvinat bort. Den vetenskapliga ådran ville naturligtvis ta kort på armen så mor; om du läser det här innan du kommer hem ikväll vet du vad du kommer få se, stanna nu inte borta för länge bara för det! Den avtagbara skenan fick jag förresten för en dryg vecka sedaan, jag var rädd att jag brutit armen igen och åkte in för röntgen. Ingen fara på taket, men jag blev av med gipset och fick en formgjuten, lätt sak. Stackars J som hellre sett att de gipsat ihop fingrarna så jag inte kunde använda handen blev lätt uppgiven över läkarnas till(miss-)tag.

På måndag blir jag av med även denna och då ska jag börja gå på gymmet på riktigt. Jag har försökt en gång med gipsad arm men sedan (obereonde av gymmet, I swear!) kom ju det onda och sen for jag hit. Men träningsabstinensen känns! En viss tröst att vi håller på att skapa samma tjejlag som i år inför LeMans 2009!

Jag skjuter upp det svåraste till sist. Anledningen att jag blev kvar i Sverige en vecka är ju farmors begravning imorgon. Det blir den närmaste begravning jag någonsin varit med och jag ser med bävan fram emot det. Jag tror att det är då jag kommer inse att hon är borta; hon var navet och många av de som är där imorgon har jag knappt träffat utan hennes närvaro. Det kommer att kännas, men jag är ändå glad att jag är här…

Short update

En liten kortis här från McDonalds för att helt snabbt meddela att

• jag mår bra
• flytten är överstökad
• gamla lägenheten ännu ej avstökad
• nya ännu ej instökad
• armen gnäller lite över flytten (jag försökte hålla den stilla)
• vi ringde och gnällde på Free i en halvtimme (0.34€/min!) men internet kommer ändå dröja minst 10 dar, varför jag är lågfrekvent på mailen...

puss å kram!

À la mode

Jag tittar allt som oftast in på Gipen-vännen L:s blogg, där mycket handlar om den kommande familjemedlemmen (passar på att gratulera här också!). Liksom sin syster för drygt ett år sedan skriver hon bland annat om inköp av mammakläder alltsom graviditeten fortskrider och kroppen förändras. Inspirerad av dessa båda visar jag här vad jag inhandlat för att svara på kroppens nya krav (jag gick till affären klädd i J:s tröja!), via internet då det minskar risken för stötar i trängseln framför klädhängarna:

Ser ni den röda tråden? Den bildliga naturligtvis, jag är fullkomligt medveten om att med dessa färgval får man leta efter röda trådar ;-)

Ropade hej innan bäcken

"Knappast något brutet", pyttsan… För att lugna kollegor, pojkvän, och ja, kanske litegrand mig själv också (erkänner), så gick jag förbi akuten i torsdags kväll. Akutmottagningen är i sig värld ett långt inlägg; jag har haft turen att sällan behöva besöka sådana, men jag kan nästan lova att här var annorlunda än på, säg NÄL. Under de timmar jag fick vänta passerade t ex nästan lika många poliser som patienter. Det var inte tant Märtas lårbenshals utan halvt sönderslagna hemlösa och andra i samhällets periferi, om jag får använda uttrycket.

Men som sagt, det är en annan historia. Jag fick efter röntgen veta att min handled visst var bruten och efter lång väntan på besked om operation fick vi veta att jag skulle tillbringa natten på sjukhuset i fortsatt väntan på, just det, operation. Vid lunchtid i fredags var det min tur, jag fick en lokalbedövning i armen som föregicks av elchocker vid vilka fingrarna hoppade lustigt. Läkarna undrade vad jag skrattade åt... Drygt en och en halv timme tog själva ingreppet under vilket de skruvade fast en platta med nio skruvar, varefter det blev gips och en liten lustig behållare för att samla upp blod. Den senare är borttagen, de två förra ska jag gå runt med i minst två år respektive tre veckor.

Det är väl just tidsaspekten som stör mig mest. Gips i tre veckor kunde i sig vara en sak, men inga inlines under tre månader; inte ens löpning med risken för fall! Det ligger ju i mitt intresse att ta det försiktigt, speciellt med tanke på skidveckan om knappt fyra månader, men ändå... Dock, det finns en speciell cykelmaskin på gymet som jag nog får jobba rejält för att ramla av från, den får det bli. En annan besvärande tidsaspekt är sjukskrivningen. Eftersom jag är högerhänt trodde jag inte det skulle bli så länge men läkaren ordinerade en månad. Själv tror jag nästan att det vore lugnare för armen på jobbet än hemma, speciellt med stundande flytt...

Sjukhusvistelsen var annars en positiv upplevelse; alla var snälla och vänliga (möjligt undantag: morgonduschen kl 05:30 för att säkert vara klar vid operationen...klockan 12) och jag fick lära mig många nya ord samt läste ut två böcker. Jag fick eget rum vilket naturligtvis var en uppskattad lyx. Sjukförsäkringssystemet visade sig väl fungerande och kalaset kostar inte skjortan. Förresten fick jag ha med mobilen på rummet och sms-kommunikationen gick varm. Då både jag och mina bröder bor i länder utan svensk T9 i mobilerna kunde lillasyster piggas upp (nåja, moralen är redan rätt god) med följande ordlek:
"Ouch. But it was the left arm, right?"
"Yes, the right arm is left untouched"

Och för att se det ännu mer från den ljusa sidan; jag slipper ju diska på tre veckor:)